Kitobni o'qish: «Borta»
Blake Pierce
Blake Pierce är författaren bakom den bästsäljande rysarserien RILEY PAIGE, som inkluderar åtta böcker (med fler på väg). Blake Pierce har även skrivit bokserien MACKENZIE WHITE, vilken består av fem böcker (även där med fler på väg); bokserien AVERY BLACK som innehåller fyra böcker (fler böcker kommer); och den nya KERI LOCKE-serien.
Blake är en flitig läsare och ett livslångt fan av deckare och rysare som blir glad om ni hör av er, så besök gärna www.blakepierceauthor.com för att få veta mer, eller för att ta del av uppdateringar och hålla kontakten.
Copyright © 2015 Blake Pierce. Alla rättigheter förbehålles. Med undantag tillåtna i enlighet med U.S. Copyright Act 1976, ingen del av denna publikation får återskapas, distribueras eller sändas på något vis, eller förvaras i databas eller hämtningssystem utan författarens medlåtande. Den här e-boken är licenserad enbart för personligt bruk. Den här e-boken får inte återförsäljas eller skänkas bort. Om ni vill dela den här boken med någon annan, var vänlig och köp ytterligare en kopia för varje mottagare. Om du läser boken och inte köpte den, eller om den inte köpts åt dig, var då god och lämna tillbaka den och köp en egen kopia. Tack för att ni respekterar denna författares hårda arbete. Det här är skönlitteratur. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser, och incidenter är antingen en produkt av författarens fantasi eller används fiktivt. Eventuella liknelser med riktiga personer, levande eller döda, är helt slumpmässig. Omslagsbild Copyright GongTo, använd med licens från Shutterstock.com.
BÖCKER AV BLAKE PIERCE
RILEY PAIGE
BORTA (Bok #1)
TAGEN (Bok #2)
ÅTRÅDD (Bok #3)
Prolog
En ny våg av smärta ryckte Rebas huvud upprätt. Hon drog i repen som band hennes kropp. De satt knutna runt hennes mage till ett rör som reglats till både golvet och taket i mitten av ett litet rum. Hennes vrister och handleder var bundna.
Hon insåg att hon slumrat till, något som fick rädslan att skölja över henne. Hon visste nu att mannen skulle döda henne. Bit för bit, sår efter sår. Det var inte hennes död han var ute efter, inte heller var det sex – han ville bara komma åt hennes smärta.
Jag måste hålla mig vaken, tänkte hon. Jag måste ta mig härifrån. Om jag somnar igen kommer jag att dö.
Trots hettan i rummet så kändes hennes nakna kropp sval av svett. Hon tittade ned, darrade till av smärta, och såg på sina bara fötter mot trägolvet. Runt omkring dem fanns fläckar av torkat blod, tydliga tecken på att hon inte var den första som bundits fast här. Paniken ökade.
Han hade gått iväg någonstans. Den enda dörren i rummet var stängd, men han skulle komma tillbaka. Det gjorde han alltid. Sedan skulle han göra vad helst han nu kunde komma på för att få henne att skrika. Fönstren var förtäckta och hon hade ingen aning om det var dag eller natt, då det enda ljuset kom från en ensam glödlampa som hängde i taket. Vart det än var hon befann sig så verkade det som att ingen kunde höra henne skrika.
Hon undrade om rummet en gång hade varit en liten flickas sovrum. Det var groteskt rosa, med små snirkliga figurer och sagomönster målade överallt. Någon – hennes kidnappare, antagligen – hade förstört allt som en gång funnits där, och trasiga stolar och bord låg slängda runt i rummet. Golvet var täckt av lemmar och kroppar från ett barns dockor. Små peruker – från dockor, gissade Reba – var spikade likt skalper mot väggarna, de flesta konstnärligt flätade, alla i onaturliga leksaksfärger. Ett trasigt, rosa sminkbord stod upprätt mot en vägg, med dess hjärtformade spegel krossad i små skärvor. Den enda andra hela möbeln var en smal säng med ett trasigt, rosa tak. Hennes kidnappare vilade där ibland.
Mannen såg på henne med svarta ögon genom hålen i den svarta rånarluvan. Först hade hon känt sig lättad över det faktum att han alltid hade masken på. Om han inte ville att hon skulle se hans ansikte, betydde inte det att han inte planerade att döda henne, och att han kanske skulle låta henne gå?
Men hon förstod snart att masken fanns där av en annan anledning. Hon kunde se att under masken fanns där en tillbakadragen haka och en skev panna, något som fick henne att tro att mannens ansiktsdrag kanske var veka och alldagliga. Trots att han var stark var han kortare än henne, och kanske var han osäker på grund av det. Därför, tänkte hon, bar han masken för att verka mer skrämmande.
Hon hade gett upp hoppet om att lyckas övertala honom att inte skada henne. Först hade hon trott att hon kunde göra det. Hon visste trots allt att hon var snygg. Eller åtminstone så var jag det, tänkte hon ledsamt.
Svett och tårar blandades samman på hennes blåslagna ansikte och hon kunde känna stelheten av det torkade blodet i sitt långa, blonda hår. Hennes ögon sved. Han hade tvingat henne att använda linser, och de gjorde det svårare att se.
Vem vet hur jag ser ut nu.
Hon lät huvudet falla.
Dö nu, bad hon sig själv.
Det borde vara enkelt. Hon var säker på att andra hade dött här innan henne. Trots det så kunde hon inte. Bara tanken på det fick hennes hjärta att slå hårdare, och hennes andning blev tyngre medan repet spände mot hennes mage. Sakta men säkert, i väntan på vad som nog var en säker död, så hade en annan känsla börjat rota sig inom henne. Denna gången var det inte rädsla eller panik. Det var inte förtvivlan. Det var något annat.
Vad är det jag känner?
Då insåg hon vad det var. Det var vrede. Inte gentemot hennes kidnappare. Hon hade sedan länge förbrukat all sin ilska mot honom.
Det är jag, tänkte hon. Jag gör precis det han vill att jag ska göra. När jag skriker och gråter och ber, då ger jag honom precis det han vill.
När hon drack av den kalla, smaklösa soppan han matade henne med via ett sugrör – då gjorde hon precis det han ville. När hon patetiskt snyftade och sa att hon var mamma och att hon hade två små barn som behövde henne, då uppfyllde hon alla hans sadistiska begär.
Hennes sinne var med ens glasklart, och snyftandet byttes ut mot en nyfunnen beslutsamhet. Kanske behövde hon pröva något annat. Hon hade kämpat så hårt mot repen som band henne, i flera dagar. Kanske var det fel tillvägagångssätt. Repen var lite som de där bambuleksakerna, de där kinesiska fingerfällorna där man satte ett finger i varje ände och ju hårdare man drog, desto mer satt man fast. Kanske tricket var att slappna av, helt och hållet. Kanske var det vägen ut.
Hon lät kroppen slappna av, en muskel i taget, och kände varenda sår, varenda blåmärke, där hennes hud rörde repen. Och så, med ens, så upptäckte hon var någonstans som repen spände.
Till sist hade hon hittat vad hon letade efter. Det fanns en viss löshet runt hennes högra vrist. Men det skulle inte hjälpa att dra, i alla fall inte än. Hon behövde hålla musklerna rörliga. Hon böjde och vickade på vristen, först försiktigt, och sedan mer aggressivt allt eftersom repet lossade.
Äntligen, till hennes glädje och förvåning, lossnade hennes häl och hon drog loss hela högra foten. Hon tittade bort över golvet. Endast en bit bort, bland de spridda kroppsdelarna från dockorna, låg hans kniv. Han skrattade jämt när han lämnade den där, så hånande nära. Kniven, täckt av blod, blänkte mot henne i ljuset.
Hon svingade ut sin fria fot mot kniven. Den gick över och missade.
Hon lät kroppen slappna av igen, och gled ned längs röret en bit och spände foten tills kniven var inom räckhåll. Hon tog tag i den smutsiga kniven mellan tårna, drog den längs golvet och lyfte försiktigt upp den med foten innan hon kunde greppa den med handen. Därefter vände hon försiktigt på den och sågade i repet som band hennes handleder. Det kändes som om tiden stod stilla medan hon höll andan i hopp och bön om att hon inte skulle tappa den. Att han inte skulle komma in.
Till slut hörde hon repet brista, och hon var chockerad över att se hennes händer fria. Med bultande hjärta skar hon snabbt loss repet runt midjan.
Fri. Hon kunde knappt tro det.
För ett ögonblick kunde hon endast huka sig där med både händer och fötter som pirrade medan de återfick blodcirkulation. Hon petade på linserna hon hade i ögonen och motstod viljan att klösa ut dem. Istället så drog hon dem försiktigt till sidan, klämde åt och drog ut dem. Hennes ögon gjorde fruktansvärt ont och det var en lättnad att få ut dem. När hon såg på de två plastbitarna i hennes hand blev hon nästan äcklad av deras färg. Linserna var onaturligt blå. Hon kastade dem åt sidan.
Rebas hjärta bankade när hon drog sig upp och snabbt haltade mot dörren. Hon tog tag i handtaget, men stannade upp.
Tänk om han är där ute?
Hon hade inget val.
Reba vred handtaget och drog i dörren, som öppnades ljudlöst. Hon stirrade ner längs en lång, tom korridor, endast upplyst av en öppning på högersidan. Hon kröp vidare, naken, barfota, och tyst, och såg öppningen leda in i ett svagt upplyst rum. Hon stannade och tittade. Det var en enkel matsal med ett bord och stolar, alla helt vanliga, som om en familj snart skulle komma hem till middag. Gamla gardiner hängde framför fönstren.
En ny rädsla steg inom henne. Vardagligheten här var skrämmande på ett sätt en fängelsehåla aldrig hade kunnat vara. Mellan gardinerna kunde hon se att det var mörkt utomhus. Hennes rädsla lättade vid tanken på att mörkret skulle göra det enklare att fly.
Hon vände tillbaka mot korridoren. Den slutade vid en dörr – en dörr som bara var tvungen att leda ut. Hon haltade fram och klämde åt runt det kalla kopparhandtaget. Dörren svingade tungt mot henne och avslöjade natten utomhus.
Hon såg en liten veranda och ett fält bortom den. På natthimlen syntes stjärnor, men ingen måne. Det fanns inget ljus någonstans – inget tecken på närliggande hus. Hon gick långsamt ut på verandan och ut på fältet som var torrt och utan gräs. Kall, frisk luft fyllde hennes lungor.
Blandat med paniken kände hon sig upprymd. Lyckan av frihet.
Reba tog sitt första steg, beredd på att springa, när hon plötsligt kände ett hårt grepp av en hand runt hennes handled.
Och sen det bekanta, fula skrattet.
Det sista hon kände var något hårt – kanske metall – mot hennes huvud, och sedan sjönk hon in i mörkrets djup.
Kapitel 1
Det har inte börjat lukta än i alla fall, tänkte agent Bill Jeffreys.
Han lutade sig fortfarande över kroppen och kunde inte låta bli att känna de där första aningarna. Det blandade sig med den fräscha doften av tall och den klara dimman som steg upp från bäcken – en kroppslukt som han borde ha vant sig vid för länge sedan. Men det hade han inte.
Kvinnans nakna kropp hade omsorgsfullt lagts på en stor sten vid kanten av bäcken. Hon satt lutad mot en annan sten, med benen raka och särade, med händerna vid sidorna. Han kunde se en udda vridning i höger arm, vilket tydde på ett brutet ben. Det vågiga håret var uppenbarligen en peruk, med onaturliga blonda toner. Ett rosa läppstiftsleende täckte hennes mun.
Mordvapnet satt fortfarande hårt runt halsen. Hon hade blivit strypt med ett rosa band. En konstgjord röd ros låg på stenen vid hennes fötter.
Bill försökte försiktigt lyfta hennes vänsterhand. Den rörde sig inte.
”Hon är fortfarande likstel” berättade Bill för inspektör Spelbren, som hukade sig på andra sidan kroppen. ”Hon har inte varit död i mer än tjugofyra timmar.”
”Vad är det med ögonen?” frågade Spelbren.
”Uppsydda med svart tråd” svarade han utan att bry sig om att titta noga.
Spelbren stirrade på honom i vantro.
”Kolla själv” sade Bill.
Spelbren stirrade in i ögonen.
”Fan”, mumlade han tyst. Bill noterade att han inte drog sig tillbaka av avsky. Bill uppskattade det. Han hade jobbat med andra fältagenter – vissa av dem till och med veteraner som Spelbren – som skulle ha spytt okontrollerat vid det här laget.
Bill hade aldrig jobbat med honom tidigare. Spelbren hade blivit satt på fallet av ett fältkontor i Virginia. Det hade varit Spelbrens idé att ta in någon från beteendeanalysenheten i Quantico, vilket var varför Bill var där.
Smart drag, tänkte Bill.
Han kunde se att Spelbren var några år yngre än honom själv, men han hade ändå ett gammalt, erfaret utseende som tilltalade honom.
”Hon har linser” konstaterade Spelbren.
Bill tog en närmare titt. Han hade rätt. En kuslig, konstgjord blå nyans som fick honom att titta bort. Det var kallt där nere vid bäcken vid den här tiden, sent på morgonen, men ändå var ögonen glasartade i sina hålor. Det skulle bli svårt att fastställa den exakta dödstiden. Allt Bill kände sig säker på var att kroppen hade förts dit någon gång under natten och försiktigt ställts upp.
Han hörde en röst nära intill.
”Jävla agenter.”
Bill tittade upp på de tre lokalpoliserna som stod några meter bort. De viskade ohörbart nu, så Bill visste att han inte skulle höra mer än de två orden. De kom från närliggande Yarnell, och de var uppenbarligen inte särskilt glada över att FBI hade dykt upp. De tyckte kanske att de kunde hantera detta på egen hand.
Mosby State Parks skogsvakt tyckte annorlunda. Han var inte van vid någonting värre än vandalism, nedskräpning eller olagligt fiske och jakt, och han visste att lokalbefolkningen från Yarnell inte kunde hantera detta.
Bill hade flugit över hundra mil med helikopter så han kunde komma hit innan kroppen flyttades. Piloten hade följt koordinaterna till en äng på en närliggande kulle, där skogsvakten och Spelbren hade mött honom. Skogsvakten hade sedan kört dem några kilometer ner längs en grusväg och när de stannade så hade Bill sett mordplatsen från vägen. Det var bara en kort bit ned för backen, vid bäcken.
Polisen, som stod otåligt i närheten, hade redan undersökt brottsplatsen. Bill visste exakt vad de tänkte. De ville hantera det här på egen hand. Ett par FBI-agenter var det sista de ville se.
Ledsen, era lantisar, tänkte Bill, men ni är ute på för djupt vatten här.
”Polischefen tror att det här handlar om människohandel” sade Spelbren. ”Han har fel.”
”Varför tror du det?” frågade Bill. Han visste svaret själv, men han ville få en uppfattning om hur Spelbrens tänkte.
”Hon är runt trettio, inte så ung” sade Spelbren. ”Bristningar, så hon har minst ett barn. Inte den typ av person som vanligtvis involveras i sånt. ”
”Du har rätt” sade Bill.
”Men peruken då?”
Bill skakade på huvudet.
”Hennes huvud har rakats” svarade han, ”så vad peruken än var till för, så var det inte för att byta hårfärg.”
”Och rosen?” frågade Spelbren. ”Ett meddelande?”
Bill undersökte den.
”En billig tygblomma” svarade han. ”Den sort som du hittar i vilken lågprisbutik som helst. Vi kan spåra den, men vi kommer inte att få reda på någonting.”
Spelbren tittade på honom, uppenbart imponerad.
Bill tvivlade på att något av vad de hittat skulle vara till någon direkt nytta. Mördaren var för målmedvetet, för metodisk. Det störda och sjuka i vad som fanns där framför dem fick Bill att känna sig uppe i varv.
Han såg hur lokalpoliserna verkade närma sig, som om de ville mota bort dem för att få göra klart det de var där för. Foton hade tagits och kroppen skulle föras bort när som helst nu.
Bill stod och suckade med stela ben. Hans fyrtio år hade börjat ta ut sin rätt, åtminstone en aning.
”Hon har blivit torterad” observerade han med en ledsam utandning. ”Titta på alla skärsår. Några har börjat läka.” Han skakade dystert på huvudet. ”Hon måste ha hållits i flera dagar innan någon dödade henne med det där bandet.”
Spelbren suckade.
”Gärningsmannen var arg över något” sade Spelbren.
”Hallå, när ska vi avsluta det här?” ropade en av poliserna.
Bill tittade i deras riktning och såg dem stampa med fötterna. Två av dem mumlade tyst. Bill visste att arbetet redan var gjort här, men sa det inte. Han föredrog att hålla pajasarna väntandes och undrades.
Han vände sig långsamt om och tog in scenen. Det var ett tjockt skogsområde, med tallar och cederträ och mycket småskog, och med bäcken som lugnt ringlade fram mot närmaste flod. Trots att det redan var midsommar så var det inte särskilt varmt, så kroppen skulle inte ruttna på en gång. Trots det så var det ändå bäst att ta med den och skicka den till Quantico. Utredare skulle vilja titta på den medan den fortfarande var fräsch. Skogvaktarens bil körde upp på grusvägen bakom polisbilen.
Vägen de körde på var inget mer än däckspår genom skogen. Mördaren hade mest troligt kört samma väg. Han hade burit henne den korta sträckan längs en smal stig, pallat upp kroppen på stenen och stuckit. Han hade inte stannat länge. Även om området verkade avlägset så patrullerade skogvaktare här regelbundet, och en personbil skulle snabbt ha dragit uppmärksamheten till sig på den privata vägen. Han hade velat att kroppen skulle hittas. Han var stolt över sitt arbete.
Och den hade hittats av ett par tidiga ryttare. Turister på hyrda hästar, hade skogvaktaren sagt till Bill. De var semesterfirare från Arlington som stannat på en gård strax utanför Yarnell. Skogvaktaren hade sagt att de var lite hysteriska nu. De hade blivit tillsagda att inte lämna stan, så Bill planerade att prata med dem senare.
Det fanns inga spår alls runt kroppen. Mördaren hade varit mycket försiktig. Han hade dragit något bakom sig när han återvände från bäcken – kanske en spade – för att dölja sina fotspår. Inget hade lämnats kvar, varken med eller utan avsikt. Alla däckspår på vägen hade troligtvis försvunnit med de andra bilarna som kört där.
Bill suckade för sig själv.
Fan ta det här, tänkte han. Var är Riley när jag behöver henne?
Hans gamla partner och bästa vän var på ofrivillig ledighet och återhämtade sig från trauman orsakade av deras sista fall. Ja, det hade varit otäckt. Hon behövde den här tiden, och för att vara helt ärlig så kanske hon aldrig skulle komma tillbaka.
Men han behövde henne verkligen nu. Hon var mycket smartare än vad han var, och han hade inget emot att erkänna det. Han älskade att se hennes genialitet blomstra. Han föreställde sig hur hon gick igenom brottsplatsen, detalj efter detalj. Vid det här laget skulle hon ha retat honom för alla de smärtsamt uppenbara ledtrådarna som han hade missat.
Vad skulle Riley se här som Bill inte såg?
Han kände sig något förvirrad, en känsla han inte tyckte om. Men det fanns inget han kunde göra åt det nu.
”Okej, killar” ropade Bill till poliserna. ”För bort kroppen.”
Poliserna skrattade och firade.
”Tror du att han kommer göra det igen?” frågade Spelbren.
”Jag är säker på det” sa Bill.
”Hur vet du det?”
Bill tog ett långt, djupt andetag.
”För jag har sett hans arbete förut.”
Kapitel 2
”Det blev bara värre och värre för henne” sa Sam Flores och klickade fram ännu en fasansfull bild som visades på den enorma skärmen framför konferensbordet. ”Ända fram tills det att han gjorde slut på henne.”
Bill hade misstänkt det, men han hatade att ha rätt.
Byrån hade flugit kroppen till beteendeanalysenheten i Quantico, där rättsmedicinska tekniker hade tagit foton, och labbet hade utfört tester. Flores, en labbtekniker med glasögon med svarta bågar, körde det hemska bildspelet och de gigantiska skärmarna skapade en obehaglig stämning i konferensrummet.
”Hur länge var hon död innan kroppen hittades?” frågade Bill.
”Inte så länge” svarade han. ”Sedan tidigt kvällen innan, kanske.”
Vid sidan av Bill satt Spelbren som hade flugit till Quantico med honom efter att de hade lämnat Yarnell. Vid bordets ände satt agent Brent Meredith, enhetschefen. Meredith ingav en nästan lite hotfull närvaro med sin breda hållning, hans kantiga ansiktsdrag och seriösa uttryck. Inte för att Bill var rädd för honom – tvärtemot. Han gillade honom, de hade mycket gemensamt. De var båda erfarna veteraner och hade båda sett det mesta.
Flores bläddrade genom en serie närbilder av offrets sår.
”Såren till vänster orsakades tidigt” sa han. ”De till höger är nyare, några tillkomna endast timmar eller till och med minuter innan han strypte henne med bandet. Han verkar ha blivit gradvis mer våldsam under tiden han höll henne fången. Att bryta armen kan ha varit det sista han gjorde medan hon fortfarande levde.”
”Baserat på såren så ser det ut som endast en våldsman, i min åsikt” observerade Meredith. ”Att döma från den aggressiviteten vi ser här – förmodligen en man. Vad mer har du?”
”Från det korta håret på huvudet gissar vi att hennes huvud rakades två dagar innan hon dödades” fortsatte Flores. ”Peruken syddes ihop med bitar av andra peruker, alla billiga. Kontaktlinserna var förmodligen beställda. Och en sak till” sa han och tittade tveksamt runt på ansiktena. ”Han smörjde in hela henne med vaselin.”
Bill kunde känna spänningen i rummet öka.
”Vaselin?” frågade han.
Flores nickade.
”Varför?” frågade Spelbren.
Flores ryckte på axlarna.
”Det är ditt jobb” svarade han.
Bill tänkte på de två turisterna som han hade intervjuat igår. De hade inte varit till någon hjälp alls, kluvna mellan morbid nyfikenhet och panik orsakad av vad de hade sett. De var ivriga att komma hem till Arlington och det hade inte varit någon anledning att häkta dem eller att hålla dem kvar. De hade intervjuats av varje tjänsteman där, och de hade noggrant varnats för att inte säga något om vad de hade sett.
Meredith andades ut och la båda händerna på bordet.
”Bra jobbat, Flores” sa han..
Flores var tacksam för berömmet, och kanske lite förvånad. Brent Meredith gav inte många komplimanger.
”Då så, agent Jeffreys” sa Meredith och vände sig mot honom, ”berätta om hur det här förhåller sig till ditt gamla fall.”
Bill tog ett djupt andetag och lutade sig tillbaka i sin stol.
”För drygt sex månader sedan” började han, ”den sextonde december faktiskt—hittades Eileen Rogers kropp på en gård nära Daggett. Jag kallades in för att undersöka tillsammans med min partner, Riley Paige. Vädret var väldigt kallt och kroppen var fastfrusen. Det var svårt att säga hur länge den hade legat där och den exakta dödstiden fastställdes aldrig. Flores, visa dem.”
Flores vände sig tillbaka mot bildspelet. Skärmen delades och vid sidan av bilderna på skärmen sågs en ny serie bilder. De två offren visades sida vid sida. Bill flämtade. Det var fantastiskt. Bortsett från den enas frusna hud var de i nästan samma tillstånd och såren nästan identiska. Båda kvinnorna hade ögonen uppsydda på samma groteska sätt.
Bill suckade då bilderna fick allt att komma tillbaka. Oavsett hur många år han jobbade med detta så påverkades han alltid av varje nytt offer.
”Rogers kropp hittades stående upprätt mot ett träd” fortsatte Bill med en mer dyster röst.” Inte lika noggrant poserad som den i Mosby Park. Inga kontaktlinser eller vaselin, men resten är i princip detsamma. Rogers hår var klippt kort – inte rakat – men det fanns en liknande peruk. Hon blev också strypt med ett rosa band och en plastros hittades framför henne.”
Bill pausade för ett ögonblick. Han hatade vad han hade att säga härnäst.
”Paige och jag kunde inte lösa fallet.”
Spelbren vände sig mot honom.
”Vad var problemet?” frågade han.
”Vad var inte problemet?” högg Bill tillbaka, lite väl aggressivt. ”Vi hade ingen tur med ledtrådar. Vi hade inga vittnen, offrets familj kunde inte ge oss någon användbar information, Rogers hade inga fiender, ingen ex-make, ingen arg pojkvän. Det fanns inte en enda trovärdig anledning till varför någon skulle vilja döda henne. Fallet blev nedlagt direkt.”
Bill blev tyst. Mörka tankar fyllde hans huvud.
”Nej” sa Meredith med en okarakteristiskt mild ton. ”Det var inte ditt fel. Du kunde inte ha stoppat det här nya mordet.”
Bill uppskattade vänligheten men han kände sig trots allt skyldig. Varför kunde han inte ha lösa det andra fallet? Varför kunde inte Riley? Det var få gånger i hans karriär som han varit så vilsen och frustrerad.
Precis då ringde Merediths telefon och chefen tog samtalet.
Nästan det första han sa var ”Skit”.
Han upprepade det flera gånger, sen sade han ”Är du säker på att det är hon?” Han pausade. ”Fanns det något krav om lösensumma?”
Han ställde sig upp, gick ut ur konferensrummet och lämnade de tre männen i förvirrad tystnad. Efter några minuter kom han tillbaka, och såg plötsligt äldre ut.
”Grabbar, vi är nu i krisläge” meddelade han. ”Vi har precis fått en bekräftad identitet på gårdagens offer. Hennes namn var Reba Frye.”
Bill ryckte till som om han hade slagits i magen. Han kunde se Spelbrens chockade ansiktsuttryck. Flores såg förvirrad ut.
”Borde jag veta vem det är?” frågade Flores.
”Flicknamn Newbrough” förklarade Meredith. ”Senator Mitch Newbroughs dotter – förmodligen Virginias nästa guvernör.”
Flores andades ut.
”Jag hade inte hört att hon saknades” sade Spelbren.
”Det släpptes aldrig officiellt” sade Meredith. ”Hennes far har redan kontaktats. Och självklart tror han att det är politiskt, eller personligt, eller både och. För att inte nämna det faktum att samma sak hände med ett annat offer för sex månader sedan.”
Meredith skakade på huvudet.
”Senatorn kommer inte släppa det här” tillade han. ”En lavin av press och journalister är på väg. Han kommer att se till att vi jobbar häckarna av oss.”
Bills hjärta sjönk. Han hatade känslan av att ha tagit sig vatten över huvudet. Men det var precis vad han kände just nu.
En dyster tystnad föll över rummet.
Till slut harklade sig Bill.
”Vi behöver hjälp” sa han.
Meredith vände sig mot honom och Bill mötte hans stränga blick. Plötsligt blev Merediths ansikte snävt av oro och ogillande. Han visste helt klart vad Bill tänkte.
”Hon är inte redo” svarade Meredith, tydligt att han visste att Bill menade att ta in henne.
Bill suckade.
”Chefen” svarade han ”hon kan det här bättre än någon annan och det finns ingen smartare.”
Efter en till paus sa Bill vad han verkligen tänkte.
”Jag tror inte att vi kan lösa det utan henne.”
Meredith slog sin penna mot ett papper några gånger och önskade att han var någon annanstans än här.
”Det är ett misstag” sa han. ”Men om hon bryter ihop så är det ditt misstag.” Han andades ut igen. ”Ring henne.”
Kapitel 3
Tonårsflickan som öppnade dörren såg ut som om hon skulle smälla igen den i Bills ansikte. Istället snurrade hon runt och gick iväg utan att säga ett ord och lämnade dörren öppen.
Bill klev in.
”Hej, April” sa han automatiskt.
Rileys dotter, en tvär, gänglig fjortonåring, med sin mammas mörka hår och bruna ögon svarade inte. Klädd i endast en för stor T-shirt med håret i en röra, vände sig April och satte sig ner på soffan, ignorerande allt utom sina hörlurar och mobiltelefon.
Bill stod där besvärat, osäker på vad han skulle göra. När han ringde till Riley hade de kommit överens om att han skulle titta förbi, om än motvilligt. Hade hon ändrat sig?
Bill tittade sig omkring när han gick in i det dunkla huset. Han gick genom vardagsrummet och såg att allt var snyggt och på sin plats, vilket var typiskt för Riley. Ändå märkte han att persiennerna var neddragna, och att ett tunt lager damm låg på möblerna – och det var inte alls likt henne. I en bokhylla såg han en rad glänsande nya rysar-romaner som han hade köpt till henne under hennes semester, i hopp om att de skulle få henne att tänka annat. Inte en enda bok såg använd ut.
Bills känsla av oro förstärktes. Detta var inte den Riley han kände. Hade Meredith rätt? Behövde hon mer tid? Gjorde han fel i att kontakta henne innan hon var redo?
Bill förberedde sig själv och gick längre in i det mörka huset, och när han rundade ett hörn så hittade han Riley ensam i köket, sittandes vid bordet i morgonrock och tofflor med en kopp kaffe framför sig. Hon tittade upp och han såg en skymt av förlägenhet, som om hon hade glömt att han skulle komma. Men hon gömde det snabbt bakom ett svagt leende och ställde sig upp.
Han gick fram och kramade henne, och hon kramade honom tillbaka. I tofflor var hon lite kortare än vad han var. Hon hade blivit väldigt smal – för smal – och hans oro blev med ens större.
Han satte sig ner vid bordet och studerade henne. Hennes hår var rent, men inte kammat, och det såg ut som om hon hade haft på sig tofflorna i flera dagar. Hennes ansikte var skarpt, blekt och såg mycket, mycket äldre ut jämfört mot när han sist hade sett henne för fem veckor sedan. Hon såg ut som om hon hade varit i helvetet. Och det hade hon. Han försökte att inte tänka på vad den senaste mördaren hade gjort mot henne.
Hon undvek hans blick och de satt båda där i den tunga tystnaden. Bill hade varit så säker på att om bara han fick träffa henne så skulle han veta precis vad han skulle säga för att muntra upp henne, men när han satt där kände han sig överväldigad av hennes sorg, och han blev mållös. Han ville att hon skulle se mer robust ut, som hennes gamla jag.
Han gömde snabbt kuvertet med filerna om det nya mordet på golvet bredvid hans stol. Han var inte längre säker på om han ens skulle visa det för henne. Det började allt mer likna ett misstag. Hon behövde helt klart mer tid. Faktum var att även han, för första gången, kände sig osäker på om hans partner någonsin skulle komma tillbaka.
”Kaffe?” frågade hon. Han kunde känna hennes oro.
Han skakade på huvudet. Hon var uppenbart bräcklig. När han hade besökt henne på sjukhuset och även efter att hon kommit hem så hade han varit orolig för henne. Han hade undrat om hon någonsin skulle komma tillbaka från smärtan och fasan som hon hade uthärdat – från djupet av hennes till synes långvariga mörker. Det var så olikt henne. Hon hade verkat oövervinnerlig under alla deras andra fall. Något med det här sista fallet, den här sista mördaren, var annorlunda. Bill kunde förstå: mannen hade varit den mest störda psykopaten han någonsin stött på – och det sa en hel del.
När han tittade på henne så upptäckte han något annat. Hon såg faktiskt ut att vara sin egentliga ålder nu. Hon var fyrtio år gammal, precis som han, men när hon arbetade, rörlig och aktiv, hade hon alltid verkat flera år yngre. Grått började smyga sig fram i hennes mörka hår. Jo, hans eget hår började väl också ändras.
Riley ropade på sin dotter, ”April!”
Inget svar. Riley ropade hennes namn flera gånger, högre varje gång tills hon äntligen svarade.
”Vad är det?” svarade April från vardagsrummet med en irriterad röst.
”När är din lektion idag?”
”Det vet du.”
”Säg bara när, snälla?”
”Halv nio.”
Riley rynkade pannan och såg upprörd ut. Hon tittade upp på Bill.
”Hon kuggade engelskan. Skolkade från för många lektioner. Jag försöker hjälpa henne att ta sig ur det. ”
Bill skakade på huvudet och förstod alltför bra. Deras jobb tog hårt på dem alla, och deras familjer var de största offren.
”Vad tråkigt” sa han.
Riley ryckte på axlarna.
”Hon är fjorton. Hon hatar mig.”
”Det låter inte så bra…”
”Jag hatade alla när jag var fjorton” svarade hon. ”Gjorde inte du det?”
Bill svarade inte. Det var svårt att föreställa sig att Riley någonsin hade hatat alla.
”Vänta tills dina pojkar blir så gamla” sa Riley. ”Hur gamla är de nu? Jag har glömt det.”
”Åtta och tio” svarade Bill och log sedan. ”Så som det går med Maggie vet jag inte om jag ens kommer att vara där när de blir Aprils ålder.”
Riley lutade på huvudet och tittade på honom med oro. Han hade saknat det där omtänksamma utseendet.
”Så illa är det alltså?” sa hon.
Han tittade bort och ville inte tänka på det.
De båda tystnade ett ögonblick.
”Vad är det du gömmer på golvet?” frågade hon.
Bill tittade ner, sedan upp igen och log. Även det här tillståndet missade hon aldrig någonting.
”Jag gömmer inte någonting” sa Bill och plockade upp kuvertet och lade det på bordet. ”Bara något jag skulle vilja prata med dig om.”
Riley log stort. Det var uppenbart att hon visste alltför väl vad han verkligen var här för.
”Få se då,” sa hon och tillsatte sedan, efter en nervös blick på April, ”Kom, vi går ut. Jag vill inte att hon ska se det.”
Riley tog av sig tofflorna och gick ut i trädgården barfota framför Bill. De satt på ett skevt picknickbord som hade funnits där sedan långt innan Riley flyttade in, och Bill tittade på den lilla gården med sitt ensamma träd. Det var skog på alla sidor. Det fick honom att glömma att han ens var nära en stad.
För isolerat, tänkte han.
Han hade aldrig känt att detta var rätt plats för Riley. Det lilla huset låg två mil från staden; det var slitet och alldagligt. Det låg strax intill en liten väg, med ingenting annat än skog och betesmarker i sikte. Inte för att han någonsin trodde förortslivet var rätt för henne heller. Han hade svårt att föreställa sig henne passa in på ett cocktail-party. Hon kunde åtminstone köra in till Fredericksburg och ta tåget till Quantico när hon kom tillbaka till jobbet. När hon fortfarande kunde arbeta, vill säga.
”Få se vad du har nu då” sa hon.
Han lade ut rapporterna och fotografierna på bordet.
”Kommer du ihåg Daggett-fallet?” frågade han. ”Du hade rätt. Mördaren var inte färdig.”
Han såg hennes ögon vidgas medan hon tittade på alla bilderna. En lång tystnad föll medan hon studerade dokumenten intensivt, och han undrade om det här kunde vara vad hon behövde för att komma tillbaka – eller om det skulle ha motsatt effekt.
”Vad tror du?” frågade han till slut.
Ännu en tystnad. Hon tittade fortfarande inte upp från de bilder och dokument hon hade framför sig.
Till slut så gjorde hon dock det, och han blev chockad över att se tårar i hennes ögon. Han hade aldrig sett henne gråta förut, inte ens under de värsta utredningarna, eller nära döda kroppar. Det var definitivt inte den Riley han kände. Den där mördaren hade gjort något med henne, mer än han kanske visste.
Hon svalde sina tårar.
”Jag är rädd, Bill” sa hon. ”Jag är så rädd. Hela tiden. För allt.”
Bill kände sitt hjärta sjunka av att se henne så här. Han undrade var den gamla Riley hade tagit vägen, den enda personen som han alltid kunde förlita sig på att vara tuffare än honom, den där klippan han kunde vända sig till i besvärliga tider. Han saknade henne mer än han kunde ge uttryck för.
”Han är död, Riley” sa han med den mest självsäkra tonen som gick att få fram. ”Han kan inte skada dig mer.”
Hon skakade på huvudet.
”Det vet du inte.”
”Visst gör jag väl det” svarade han. ”De hittade hans kropp efter explosionen.”
”De kunde inte identifiera den” sa hon.
”Du vet att det var han.”
Hennes huvud föll framåt och hon höll handen framför ansiktet medan hon grät. Han höll hennes andra hand i sin över bordet.
”Det här är ett nytt fall” sa han. ”Det har inget att göra med vad som hände med dig.”
Hon skakade på huvudet.
”Det spelar ingen roll.”
Långsamt, medan hon grät, sträckte hon ut pärmen med bilderna och tittade bort.
”Jag är ledsen” sa hon och tittade ner och höll ut en darrande hand. ”Jag tror att det är bäst om du går” tillade hon.
Bill, chockad och ledsen, sträckte ut handen och tog emot pärmen. Detta var inte vad han hade förväntat sig över huvud taget.
Bill satt där en stund och kämpade mot sina egna tårar. Till slut klappade han försiktigt hennes hand, ställde sig upp och gick tillbaka genom huset. April satt fortfarande i vardagsrummet med ögonen stängda och med huvudet gungandes till musiken i hörlurarna.
*
Riley satt kvar och grät vid picknickbordet efter att Bill hade gått.
Jag trodde att jag var okej, tänkte hon.
Hon ville verkligen vara okej, för Bills skull. Och hon hade trott att hon skulle klara av det. Att sitta i köket och tala om triviala saker hade känts okej. Därefter hade de gått ut och när hon hade sett pärmen han hade med sig, ja då hade hon trott att det också var okej. Mer än okej, faktiskt. Hon hade nästan känt sig exalterad. Den där gamla brinnande passionen för jobbet hade kommit tillbaka, och hon hade för en sekund inte velat något mer än att komma ut på fältet igen. Hon hade börjat tänka, lägga ihop pusselbitarna med det andra nästan identiska mordet, och det hela hade känts nästan som en form av intellektuellt spel. En utmaning. Det var bra. Hennes terapeut hade sagt att om hon någonsin ville kunna återgå till jobbet, så var det bara att kasta sig in.
Men, när hon hade suttit där med Bill så hade det intellektuella spelet plötsligt förvandlats till vad det verkligen var – en hemsk, mänsklig tragedi där två oskyldiga kvinnor hade dött i extrem smärta och skräck. En tanke kom då över henne: Var det lika illa för dem som det var för mig?
Hennes kropp var nu fylld av panik och rädsla, såväl som förlägenhet och skam. Bill var hennes partner och hennes bästa vän. Hon var skyldig honom så mycket. Han hade stått på hennes sida under de senaste veckorna, även när ingen annan gjorde det. Hon skulle inte ha överlevt sin tid på sjukhuset utan honom. Det sista hon ville var att han skulle se henne som hon var nu; reducerad till något så litet och hjälplöst.
Hon hörde April ropa från skärmdörren.
”Mamma, vi måste äta nu eller så kommer jag bli sen.”
Hon kände en brinnande lust att ropa tillbaka ”Gör din egen frukost!”
Men det gjorde hon inte. Hon var sedan länge trött på att bråka med April. Hon hade gett upp.
Riley reste sig upp från bordet och gick tillbaka till köket. Hon drog en pappershandduk av rullen och använde den för att torka tårarna och snyta sig, sedan beredde hon sig för att laga mat. Hon försökte återkalla sin terapeuts ord: Även rutinmässiga uppgifter kommer att ta mycket medvetna ansträngningar, åtminstone ett tag. Hon var tvungen att finna sig i att ta saker och ting ett steg i taget.
Steg ett var att ta saker ur kylskåpet – kartongen med ägg, baconpaketet, smörskålen, syltburken – eftersom April tyckte om sylt även om inte Riley gjorde det. Och så fortsatte det tills hon lade sex remsor bacon i en stekpanna på spisen, och slagit på gasen.
Hon ryckte tillbaka vid åsynen på den gulblåa flamman. Hon slöt ögonen och allt kom svärmandes tillbaka till henne.
Riley låg i ett trångt utrymme under ett hus, i en liten provisorisk bur. Propanbrännaren var det enda ljus hon någonsin såg. Resten av tiden spenderades i fullständigt mörker. Golvet var jord. Golvbrädorna ovanför henne var så låga att hon knappt kunde huka sig.
Mörkret var totalt, även när han öppnade en liten dörr och kröp in till henne. Hon kunde inte se honom, men hon kunde höra honom andas och grymta. Han skulle låsa upp buren, öppna den och klättra in.
Och sen skulle han tända upp flamman. Hon kunde se hans grymma och fula ansikte i dess ljus. Han hånade henne med en tallrik äcklig mat. Om hon nådde den förde han facklan mot henne. Hon kunde inte äta utan att bli bränd…
Hon öppnade ögonen. Bilderna var mindre intensiva med ögonen öppna, men hon kunde inte skaka av sig strömmen av minnen. Hon fortsatte att göra frukost med mekaniska rörelser, och hela hennes kropp fylldes av adrenalin. Hon höll precis på att duka när hennes dotters röst ekade genom huset igen.
”Mamma, hur lång tid kommer det att ta?”
Hon hoppade till och tallriken gled ur hennes hand. Den föll till golvet och splittrades.
”Vad hände?” ropade April och kom upp bredvid henne.
”Inget” sade Riley.
Hon städade upp röran, och när hon och April sedan satt och åt tillsammans så var den tysta fientligheten påtaglig, som vanligt. Riley ville sätta stopp för det, nå ut till April, och säga, April, det är jag, din mamma och jag älskar dig. Men hon hade försökt så många gånger och det gjorde det bara värre. Hennes dotter hatade henne och hon kunde inte förstå varför – eller hur hon skulle få slut på det.
”Vad ska du göra idag?” frågade hon April.
”Vad tror du?” fräste April tillbaka. ”Gå till lektionen.”
”Jag menar efter det” sa Riley och höll sin röst lugn. ”Jag är din mamma. Jag vill veta. Det är normalt.”
”Ingenting som har med vårt liv att göra är normalt.”
De åt tyst i några minuter.
”Du berättar ju aldrig någonting för mig” sa Riley.
”Det gör inte du heller.”
Det stoppade allt hopp om en konversation en gång för alla.
Det är rättvist, tänkte Riley bittert. Det var mer sant än April ens visste. Riley hade aldrig berättat för henne om hennes jobb och hennes fall. Hon hade aldrig berättat för henne om hennes fångenskap, eller hennes tid på sjukhuset, eller varför hon var ”på semester” nu. Allt April visste var att hon hade varit tvungen att bo med sin pappa under en lång tid och hon hatade honom ännu mer än hon hatade Riley. Men hur mycket hon än ville berätta för henne så tyckte Riley att det var bäst att April inte hade någon aning om vad hennes mamma hade varit med om.
Riley klädde på sig och körde April till skolan, och de sa inte ett ord till varandra under hela tiden. När hon släppte av April så ropade hon efter henne: ”Vi ses vid tio.”
April gav henne en slarvig vinkning medan hon gick iväg.
Riley körde till ett närliggande kafé. Det hade blivit en rutin för henne. Det var svårt för henne att spendera tid på ett offentligt ställe, och hon visste att det var exakt därför hon var tvungen att göra det. Kaféet var litet och aldrig fullt, även så här på morgonen, så hon fann det relativt behagligt.
När hon satt där och smuttade på en cappuccino kom hon ihåg Bills fråga. Det hade gått sex förbannade veckor. Det var tvunget att förändras. Hon var tvungen att förändras. Hon visste inte hur hon skulle göra det.
Men en idé började formas i hennes huvud. Hon visste exakt vad hon behövde göra först.
Kapitel 4
Den vita flamman från brännaren fladdrade framför Riley. Hon var tvungen att ducka fram och tillbaka för att undvika att bli bränd. Ljusstyrkan bländade henne från att se något annat och hon kunde inte ens se sin kidnappares ansikte längre. När flamman fladdrade omkring verkade den lämna kvar långvariga ljusspår som hängde i luften.
”Sluta!” skrek hon. ”Sluta!”
Hennes röst var rå och hes från allt skrikande. Hon undrade varför hon slösade energin. Hon visste att han inte skulle sluta plåga henne förrän hon var död.
Just då höjde han en tuta och blåste av den rätt i hennes öra.
En biltuta lät utanför. Riley hoppade tillbaka till nutiden och tittade ut för att se att ljuset vid korsningen hade blivit grönt. En rad förare väntade bakom henne, och hon trampade på gasen.
Riley tvingade bort minnet med svettiga händer och hon påminde sig själv om var hon var. Hon skulle besöka Marie Sayles, den enda andra överlevaren av hennes nästan-mördares otänkbara sadism. Hon var arg på sig själv för att ha låtit sig påverkas av minnena. Hon hade lyckats tänka enbart på att köra i en och en halv timme nu, och hon hade trott att hon gjorde det bra.
Riley körde in i Georgetown, passerade lyxiga viktorianska hem och parkerade på adressen Marie hade gett henne över telefonen – ett rött tegelhus med ett vackert burspråk. Hon satt en stund i bilen och diskuterade med sig själv huruvida hon skulle gå in, eller låta bli.
Till slut klev hon ur bilen. När hon gick upp för trappan blev hon glad då hon såg Marie i dörren. Lätt men elegant klädd så stod Marie där och log något vagt. Hennes ansikte såg trött och utmattat ut. Från ringarna under hennes ögon var Riley ganska säker på att hon hade gråtit. Det kom inte som någon överraskning. Hon och Marie hade setts och pratat mycket de senaste veckorna via videochatt, och det var inte mycket de kunde undanhålla från varandra.
När de kramades blev Riley omedelbart medveten om att Marie inte var så lång och robust som hon hade trott att hon skulle vara. Även i skor med klackar så var Marie kortare än Riley; hennes kropp liten och tunn. Det överraskade Riley. Hon och Marie hade pratat mycket, men detta var första gången de träffades. Maries spädhet fick det att framstå som ännu mer modigt att hon skulle ha överlevt vad hon hade gått igenom.
Riley såg sig omkring när hon och Marie gick in i matsalen. Platsen var obefläckat ren och smakfullt inredd. Det skulle normalt sett ha varit ett fantastiskt hem för en karriärsmässigt framgångsrik singelkvinna. Men Marie höll alla gardiner stängda och lampljuset lågt. Stämningen var underligt förtryckande. Riley ville inte erkänna det, men det fick henne att tänka på sitt eget hem.
Marie hade en lätt lunch redo på matsalsbordet och hon och Riley satte sig ner för att äta. De satt där i en lite obekväm tystnad. Riley svettades men var osäker på varför. Att se Marie fick allt att komma tillbaka.
”Så… Hur kändes det?” frågade Marie försiktigt. ”Att komma ut i världen?”
Riley log. Marie visste bättre än någon annan vad dagens körning hade krävt av henne.
”Bra” sade Riley. ”Ganska bra, faktiskt. Jag hade bara ett jobbigt ögonblick. ”
Marie nickade, helt klart förstående.
”Du gjorde det i alla fall” sa Marie ”och det var modigt.”
Modigt, tänkte Riley. Det var inte hur hon skulle ha beskrivit sig själv. En gång kanske när hon var en aktiv agent. Skulle hon någonsin se sig själv så igen?
”Du då?” frågade Riley. ”Går du ut mycket?”
Marie blev tyst.
”Du lämnar inte huset över huvud taget, eller hur?” frågade Riley.
Marie skakade på huvudet.
Riley nådde fram och höll hennes handled i ett grepp av medkänsla.
”Marie, du måste försöka” uppmanade hon. ”Om du låter dig själv sitta fast här inne så är det som att han fortfarande håller dig fången.”
En kvävd snyftning tvingade sig ut ur Marie’s hals.
”Förlåt” sa Riley.
”Det är okej. Du har rätt.”
Riley såg på Marie medan de båda åt, och en lång tystnad uppstod. Hon ville så gärna tro att det gick bra för Marie, men hon var tvungen att erkänna att hon verkade oroväckande svag. Det fick henne att tänka på sig själv och sin egen situation också. Såg hon också lika svag ut?
Riley undrade tyst om det verkligen var bra för Marie att bo ensam. Kanske skulle hon bli bättre snabbare med en man eller pojkvän? undrade hon. Sen undrade hon samma sak om sig själv. Ändå visste hon att svaret för båda var troligen att nej, det skulle det inte. Ingen av dem var i något känslomässigt tillstånd för ett seriöst förhållande. Det skulle bara hålla dem tillbaka.
”Har jag någonsin tackat dig?” frågade Marie efter ett tag och bröt tystnaden.
Riley log. Hon visste att Marie menade tack för att ha räddat henne.
”Massor av gånger” sa Riley. ”Och det behöver du inte. Seriöst.”
Marie petade i maten med sin gaffel.
”Har jag någonsin sagt förlåt?”
Riley blev överraskad. ”Förlåt? Varför då?”
Marie talade tungt och sansat.
”Om du inte hade fått ut mig därifrån, då hade du aldrig blivit tagen.”
Riley klämde försiktigt Maries hand.
”Marie, jag gjorde bara mitt jobb. Du kan inte känna dig skyldig för något som inte var ditt fel. Du har tillräckligt att hantera som det är. ”
Marie nickade förstående.
”Att bara komma ur sängen varje dag är en utmaning” erkände hon. ”Jag antar att du märkte hur mörkt jag har allt. Starkt ljus påminner mig om den där flamman. Jag kan inte ens titta på tv, eller lyssna på musik. Jag är rädd att någon ska smyga sig på mig och att jag inte hör det. Något litet ljud överhuvudtaget gör att jag får panik.”
Marie började gråta tyst.
”Jag kommer aldrig kunna se världen så som jag gjorde förut. Aldrig. Det finns ondska där ute, runt omkring oss. Jag hade ingen aning. Människor kan göra så hemska saker. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna lita på människor igen.”
När Marie grät ville Riley lugna henne, och intala henne att hon hade fel. Men en del av Riley var inte så säker på att hon hade det.
Till slut tittade Marie på henne.
”Varför kom du hit? Idag, menar jag.” frågade hon bestämt.
Riley blev paff av Maries rakhet – och av det faktum att hon inte riktigt visste själv.
”Jag vet inte” sa hon. ”Jag ville bara hälsa på dig. Se hur du har det.”
”Det är något annat” sa Marie och hennes ögon smalnade, hon var nästan kusligt iakttagande.
Kanske hade hon rätt, tänkte Riley. Hon tänkte på Bills besök, och hon insåg att hon kanske hade kommit dit på grund av det nya fallet. Vad var det hon ville ha från Marie? Råd? Lov? Uppmuntran? En del av henne ville att Marie skulle säga att hon var galen, för då kunde hon kanske kunna ta det lugnt och glömma bort Bills besök. Men det fanns eventuellt också en annan del som ville att Marie skulle uppmana henne till att göra det.
Till slut suckade Riley.
”Det är ett nytt fall” sa hon. ”Eller, inte ett nytt fall. Men ett gammalt fall som aldrig löstes.”
Maries ansiktsuttryck blev stramt och hårt.
Riley svalde.
”Och du kom hit för att fråga om du ska ta det?” frågade Marie.
Riley ryckte på axlarna. Men hon tittade också upp och sökte Maries blick för trygghet och uppmuntran. Och i det ögonblicket insåg hon att det var precis det hon hade kommit dit i hopp om att hitta.
Men till hennes besvikelse så sänkte Marie blicken och skakade långsamt på huvudet. Riley fortsatte att vänta på ett svar, men istället följde en oändlig tystnad. Riley kände hur en alldeles speciell rädsla slog rot inom Marie.
Medan tystnaden kvarstod så tittade Riley runt i lägenheten, och blicken föll på Maries telefon. Hon blev förvånad över att se att den var urkopplad ur väggen.
”Vad är det med din telefon?” frågade Riley.
Marie såg träffad ut och Riley insåg att hon hade tagit upp ett känsligt ämne.
”Han ringer mig hela tiden” sa Marie i en nästan ohörbar viskning.
”Vem?”
”Peterson.”
Rileys hjärta flög upp i halsgropen.
”Peterson är död” svarade Riley med skakig röst. ”Jag satte eld på stället. De hittade hans kropp.”
Marie skakade på huvudet.
”Det kunde ha varit vem som helst de hittade. Det var inte han.”
Riley kände en våg av panik. Hennes värsta skräck kom tillbaka.
”Alla säger att det var det” sa Riley.
”Och du tror verkligen på det?”
Riley visste inte vad hon skulle säga. Det var inte rätt tillfälle för att beklaga sig över sina egna rädslor. Marie var förmodligen bara förvirrad. Men hur kunde Riley övertyga henne om något som hon inte trodde på själv?
”Han fortsätter att ringa” sa Marie igen. ”Han ringer och andas och lägger på. Jag vet att det är han. Han lever. Han förföljer mig fortfarande.”
Riley kände en kall, krypande rädsla.
”Det är nog bara en sån där telefonförsäljare” sa hon och låtsades vara lugn. ”Men jag kan få kontoret att kolla upp det ändå. Jag kan få dem att skicka ut en bevakningsbil om du är rädd. De kan spåra samtalen.”
”Nej!” sa Marie skarpt. ”Nej!”
Riley stirrade förbluffat tillbaka.
”Varför inte?” frågade hon.
”Jag vill inte göra honom arg” sa Marie i ett patetiskt mummel.
Riley, överväldigad, kände en panikattack smyga sig på, och insåg plötsligt att det hade varit en dålig idé att komma dit. Om något så kände hon sig ännu värre än vad hon hade gjort tidigare. Hon visste att hon inte kunde sitta kvar i den dunkla matsalen ett enda sekund längre.
”Jag måste gå” sade Riley och fortsatte prata. ”Jag är ledsen. Min dotter väntar.”
Marie grep plötsligt tag i Rileys handled med överraskande styrka och grävde naglarna in i hennes hud.
Hon stirrade tillbaka med sina iskalla blå ögon, med sådan intensitet att det skrämde Riley. Det jakande utseendet skar in i hennes själ.
”Ta fallet” uppmanade Marie.
Riley kunde se i hennes blick att Marie hade blandat ihop det nya fallet med Peterson. Hon trodde att de var ett och samma.
”Hitta den jäveln” tillade hon. ”Och döda honom åt mig.”
Kapitel 5
Mannen höll ett kort men diskret avstånd från kvinnan och sneglade bara lite i hennes riktning. Han la några varor i sin varukorg så att han skulle se ut som en vilken annan kund som helst. Han gratulerade sig själv över hur osynlig han kunde göra sig själv. Ingen kunde gissa sig till vem han verkligen var, eller vad han kunde göra.
Men han hade aldrig varit den typ av man som drog uppmärksamhet till sig. Som barn hade han nästan varit osynlig på riktigt. Nu kunde han äntligen använda sin egen harmlöshet till sin egen fördel.
För bara några minuter sedan hade han stått bredvid henne, knappt mer än två meter bort. Upptagen med att välja schampo hade hon inte märkt honom alls.
Han visste däremot en hel del om henne. Han visste att hennes namn var Cindy, att hennes man ägde ett konstgalleri, att hon arbetade på en öppen vårdcentral. Idag var en av hennes lediga dagar. Just nu pratade hon med någon på sin telefon – hennes syster lät det som. Hon skrattade åt något som personen sa. Han brann röd av ilska och undrade om hon skrattade åt honom, precis som alla tjejer brukade göra. Hans raseri ökade.
Cindy hade shorts, ett linne och dyra löparskor. Han hade sett henne jogga från sin bil, och han väntade tills det att hon hade slutat springa, varefter han följde efter henne in i affären. Han kunde hennes rutin för en ledig dag som den här. Hon skulle ta varorna hem och lägga undan dem, ta en dusch och sedan köra för att träffa sin man för lunch.
Hennes snygga figur berodde mycket på motion. Hon var inte mer än trettio år gammal, men huden runt hennes lår hängde lite. Hon hade förmodligen förlorat mycket vikt vid ett eller annat tillfälle, kanske ganska nyligen. Hon var utan tvekan stolt över det.
Plötsligt gick kvinnan mot närmaste kassa. Mannen blev överraskad. Hon hade slutat handla tidigare än vanligt. Han rusade för att hamna i kö bakom henne och knuffade nästan en annan kund åt sidan för att lyckas. Han skällde tyst ut sig själv för det.
När kassören skannade kvinnans varor höjde han sig och stod extremt nära henne – nära nog att känna doften från hennes kropp, svettig och skarp efter den intensiva joggingturen. Det var en lukt som han förväntade sig att bli mycket, mycket bättre bekant med, väldigt snart. Men lukten skulle då blandas med ännu en lukt – en lukt som fascinerade honom på grund av dess underlighet och mystik.
Lukten av smärta och rädsla.
För ett ögonblick kände han sig upprymd, även glatt yr, ivrig av förväntan.
Efter att ha betalat för sina matvaror drog kvinnan ut sin vagn genom de automatiska glasdörrarna och ut på parkeringsplatsen.
Han betalade lugnt sina egna varor. Han behövde inte följa henne hem, det gjorde inget om han tappade henne ur sikte. Han hade redan varit där – varit inne i hennes hus. Han hade till och med rört vid hennes kläder.
Inte länge nu, tänkte han. Inte länge alls.
*
När Cindy MacKinnon klev in i sin bil satt hon där en stund och kände sig skakad och visste inte varför. Hon kom ihåg den konstiga känslan hon just hade haft i affären. Det var en otrevlig, irrationell känsla av att hon var övervakad. Men det var mer än det. Det tog henne en stund att sätta fingret på det.
Till slut insåg hon att det var en känsla av att någon hade menat henne illa.
Hon ryste djupt. Under de senaste dagarna hade den känslan kommit och gått. Hon ignorerade sina tankar, säker på att de var helt grundlösa.
Hon skakade på huvudet och gjorde sig av med de kvarvarande obehagskänslorna. När hon startade bilen så tvingade hon sig själv att tänka på annat, och hon log vid tanken på telefonsamtalet med sin syster, Becky. Senare i eftermiddag skulle Cindy hjälpa henne att ordna en stor födelsedagsfest för hennes treåriga dotter, med tårta och ballonger och allting.
Det skulle bli en perfekt dag, tänkte hon.
Kapitel 6
Riley satt i jeepen bredvid Bill medan han växlade upp, och tillsammans körde de det fyrhjulsdrivna företagsfordonet längre upp för berget. Hon torkade sina handflator på byxorna. Hon visste inte vad hon skulle göra med svettigheten, och hon visste inte vad hon tyckte och kände om att vara där. De sex veckorna som hon hade varit borta från jobbet hade på något sätt kopplat bort henne från de egna känslorna kring arbetet. Att vara tillbaka kändes surrealistisk.
Riley stördes av den obekväma spänningen. Hon och Bill hade knappt talat under deras över en timme långa resa. Deras gamla kamratskap, deras lekfullhet, deras kusliga samförstånd – inget av det fanns kvar nu. Riley kände sig säker på att hon visste varför Bill var så frånvarande. Han var inte otrevligt, utan oroad. Han verkade också tvivla på om det verkligen var rätt för henne att vara tillbaka.
De körde mot Mosby State Park, där det senaste mordoffret hade hittats. Medan de körde så tog Riley in omgivningen runt henne, och sakta men säkert så började den där vanliga och professionella känslan smyga sig på. Hon visste att hon var tvungen att skärpa sig.
Hitta den jäveln och döda honom åt mig.
Maries ord ekade inom henne, motiverade henne, och gjorde hennes val enkelt.
Men ingenting verkade så enkelt nu. För det första så kunde hon inte låta bli att oroa sig för April. Att skicka tillbaka henne till hennes pappa var inte rättvist mot någon. Men idag var det lördag och Riley ville inte vänta ända tills på måndag med att se brottsplatsen.
Den djupa tystnaden förvärrade hennes ångest och hon kände ett desperat behov av att prata. Hon rannsakade hjärnan efter något att säga, och till slut sa hon:
”Alltså, har du tänkt berätta vad som händer mellan dig och Maggie?”
Bill vände sig mot henne med en förvånad blick och hon var inte säker på om det berodde på att hon brutit tystnaden eller på hennes klantiga fråga. Oavsett vad det var så ångrade hon sig direkt. Många hade sagt att hennes rättframma attityd kunde vara lite avstötande ibland. Det var inte hennes avsikt att vara sån – men hon hade helt enkelt ingen tid att slösa.
Bill andades ut.
”Hon tror att jag är otrogen.”
Riley kände sig överraskad.
”Va?”
”Med mitt jobb” sa Bill och skrattade lite surt. ”Hon tycker att jag är otrogen med mitt jobb. Hon anser att jag älskar allt det här mer än vad jag älskar henne. Jag försöker berätta för henne att hon är löjlig. Hur som helst kan jag inte sluta – inte mitt jobb, iallafall. ”
Riley skakade på huvudet.
”Låter precis som Ryan. Han brukade bli riktigt avundsjuk när vi fortfarande var tillsammans.”
Hon stoppade sig själv innan hon berättade hela sanningen för Bill. Hennes ex-make hade inte varit avundsjuk på Rileys jobb. Han hade varit avundsjuk på Bill. Hon hade ofta undrat om Ryan kanske hade anledning att vara det. Trots att det var en tuff dag så kändes det ändå bättre att vara med Bill. Var den känslan enbart professionell?
”Jag hoppas bara att det här inte är en bortkastad resa” sa Bill. ”Brottsplatsen har blivit helt rensad, du vet.”
”Jag vet. Jag vill bara se platsen själv. Bilder och rapporter funkar inte för mig.”
Riley började känna sig lite yr nu. Hon var ganska säker på att det var på grund av höjden, eftersom de klättrade allt högre upp. Förväntan hade kanske också något med saken att göra. Hennes händer svettades fortfarande.
”Hur mycket längre?” frågade hon när hon såg skogen tjockna och terrängen bli allt mer långsträckt.
”Inte så långt.”
Ett par minuter senare svängde Bill av den asfalterade vägen och in på ett par grova däckspår. Fordonet hoppade vilt och stannade ungefär en halv kilometer in i den täta skogen.
Han slog av tändningen, och vände sig sedan mot Riley och tittade på henne med oro.
”Är du säker på att du vill göra det här?” frågade han.
Hon visste exakt vad som oroade honom. Han var rädd att hon skulle blicka tillbaka till sin traumatiska fångenskap. Även om det här var ett annat fall helt och hållet, och en annan mördare.
Hon nickade.
”Jag är säker” sade hon, inte alls övertygad om att hon verkligen menade det.
Hon klev ut ur bilen och följde Bill fram till en överväxt, smal väg genom skogen. Hon hörde det gurglande ljudet av ett närliggande vattendrag. När vegetationen växte sig allt tjockare var hon tvungen att trycka sig förbi lågt hängande grenar, och klibbiga barr började samla sig på hennes byxor. Tanken på att behöva plocka bort dem irriterade henne.
Äntligen kom de fram till bäcken. Riley blev omedelbart slagen av vilken underbar plats det var. Eftermiddagens solljus spred sig ner genom bladen och fläckade det flödande vattnet med kalejdoskopiskt ljus. Det stadiga ljudet från strömmen var lugnande. Det var konstigt att tänka sig denna som en grym brottsplats.
”Hon hittades här” sade Bill och ledde henne till en bred, jämn sten.
När de kom dit stod Riley och tittade runt och andades djupt. Ja, hon hade gjort rätt i att följa med. Hon började känna det.
”Bilderna?” frågade Riley.
Hon hukade sig bredvid Bill vid stenen och de började titta igenom en mapp full av fotografier som tagits strax efter att Reba Fryes kropp hade hittats. En annan mapp var fylld med rapporter och bilder av mordet hon och Bill hade undersökt för sex månader sedan – det som de inte hade lyckats lösa.
Dessa bilder förde tillbaka livliga minnen av det första offret. Det transporterade henne tillbaka till jordbruksbygden nära Daggett. Hon kom ihåg hur Rogers hade arrangerats på ett liknande sätt mot ett träd.
”Mycket likt vårt gamla fall” observerade Riley. ”Båda kvinnorna i trettioårsåldern, båda med små barn. Det verkar vara en del av det som triggar honom. Han gillar mammor. Vi måste kolla med föräldragrupper, ta reda på om det finns några kopplingar mellan de två kvinnorna eller deras barn.”
”Jag tar tag i det” sade Bill. Han tog anteckningar nu.
Riley fortsatte titta igenom rapporterna och bilderna, och jämförde dem med den aktuella scenen.
”Samma metod för kvävning, med ett rosa band” observerade hon. ”En annan peruk och samma typ av konstgjorda ros framför kroppen.”
Riley höll två fotografier sida vid sida.
”Ögonen var sydda också” sa hon. ”Om jag kommer ihåg rätt så fann teknikerna att Rogers ögon hade blivit sydda efter döden. Var det detsamma med Frye?”
”Ja. Jag antar att han ville att de skulle se honom även efter att de var döda.”
Riley kände en plötslig rysning i ryggraden. Hon hade nästan glömt den känslan. Hon fick den när någonting om ett fall precis skulle klicka och börja låta vettigt. Hon visste inte om hon skulle känna sig uppmuntrad eller skrämd.
”Nej” sa hon. ”Det är inte det. Han bryr sig inte om kvinnorna ser honom.”
”Varför gjorde han det då?”
Riley svarade inte. Idéer började hoppa runt i hennes hjärna. Hon var upprymd. Men hon var inte redo att lägga något i ord – inte ens för sig själv.
Hon lade ut par fotografier på stenen och pekade ut detaljerna för Bill.
”De är inte exakt likadana” sa hon. ”Kroppen var inte så noggrant placerad i Daggett. Han hade försökt flytta det liket när det redan var stelt. Min gissning är att den här gången tog han henne hit innan likstelheten satte in. Annars skulle han inte ha kunnat posera henne så…”
Hon tryckte tillbaka lusten att avsluta meningen med ”snyggt”. Då insåg hon, det var precis den sortens ord som hon brukade använda i jobbet, det vill säga innan hon tillfångatogs och torterades. Hon började komma in i det igen, och hon kände samma gamla mörka besatthet växa inuti henne. Ganska snart skulle det inte finnas någon återvändo.
Men var det bra eller dåligt?
”Vad är det med Fryes ögon?” frågade hon och pekade på ett foto. ”Det där blåa ser inte naturligt ut.”
”Linser” svarade Bill.
Rysningen i Rileys ryggrad blev starkare. Eileen Rogers lik hade inte haft kontaktlinser. Det var en viktig skillnad.
”Och det där… glansiga? På hennes hud?” frågade hon.
”Vaselin” sade Bill.
En annan viktig skillnad. Med ens började allt falla på plats i rasande fart.
”Vad har kriminalteknikerna hittat angående peruken?” frågade hon Bill.
”Ingenting än, förutom att den var ihopsydd av bitar från billiga peruker.”
Riley kände spänningen växa. Vid det sista mordet så hade mördaren använt en enkel, hel peruk, inte något han hade lappat ihop. Även rosen hade det varit så billigt att rättsmedicin inte kunde spåra den. Riley kände hur delar av pusslet föll på plats – inte hela pusslet, men en stor del av det.
”Vad planerar de att göra med peruken?” frågade hon.
”Samma som förra gången – köra en sökning på fibrer och försöka använda det till att spåra butiken som sålde den.”
Överraskad av den starka säkerheten i sin egen röst sa Riley: ”Slöseri med tid.”
Bill tittade på henne, tydligt förvirrad.
”Varför då?”
Hon kände en bekant otålighet hos Bill, en hon alltid kände när hon fann sig själv liggandes ett steg eller två framför honom.
”Titta på bilden som han försöker visa oss. Blå linser för att få ögonen att se ut som om de inte är riktiga. Ögonlocken sys så att ögonen är öppna. Kroppen lutar upp, benen hemskt särade. Vaselin för att få huden att se ut som plast. En peruk ihopsydd av bitar av små peruker – inte mänskliga peruker – dockperuker. Han ville att båda offren skulle se ut som dockor – som nakna dockor på en hylla.”
”Åh fan,” sa Bill och noterade febrilt. ”Varför märkte vi inte det förra gången, i Daggett?”
Svaret verkade så uppenbart för Riley att hon tvingade tillbaka en otålig grymtning.
”Han var inte tillräckligt bra ännu” sa hon. ”Han försökte fortfarande räkna ut hur han skulle skicka meddelandet. Han lär sig med tiden.”
Bill tittade upp från sitt anteckningsblock och skakade sakta på huvudet i beundran.
”Jag har saknat dig.”
Hur mycket hon än uppskattade komplimangen så visste Riley att en ännu större insikt var på väg. Och hon visste från många års erfarenhet att det inte fanns något annat sätt. Hon var bara tvungen att slappna av och låta den komma till henne. Hon hukade sig tyst på stenen och väntade på att det skulle hända. Medan hon väntade plockade hon barren från sina byxor.
Vilket elände, tänkte hon.
Plötsligt föll hennes ögon på stenytan under hennes fötter. Andra barr, några av dem hela, andra brutna i delar, låg mitt bland de hon plockade av nu.
”Bill” sa hon, hennes röst kvävd av spänning, ”Var de här barren här när du hittade kroppen?”
Bill ryckte på axlarna. ”Jag vet inte.”
Hennes händer skakade och svettades mer än någonsin när hon tog bilderna och letade igenom dem tills hon hittade en bild av liket tagen framifrån. Där, mellan hennes särade ben precis runt rosen, var en grupp av små fläckar. Det var barren – samma barr som hon just hittat. Men ingen trodde att de var viktiga. Ingen hade orkat ta en mer skärpt och fokuserad bild av dem. Och ingen hade ens orkat sopa bort dem när brottsplatsen städades.
Riley blundade och lät hennes fantasi flöda fritt. Hon kände sig virrig och yr. Det var en känsla hon kände igen alltför väl – en känsla av att falla ner i en avgrund, i ett hemsk svart tomrum, i mördarens onda sinne. Hon satte sig i deras skor, i deras erfarenhet. Det var en farlig och skrämmande plats att befinna sig på. Men det var där hon hörde hemma, åtminstone just nu. Hon omfamnade den återvändande känslan.
Hon kände mördarens övertygelse när han bar kroppen längs vägen till bäcken, helt säker på att han inte skulle bli upptäckt, och helt lugnt utan att stressa. Han kanske nynnade eller visslade. Hon kände hans tålamod, hans hantverk och skicklighet, medan han satte liket på stenen.
Och hon kunde se den hemska scenen genom hans ögon. Hon kände hans djupa tillfredsställelse efter ett väl utfört jobb – samma varma känsla som hon alltid kände när hon hade löst ett fall. Han hade hukat sig på stenen och avvaktade i några sekunder – lagom länge för att beundra det egna hantverket. Ett konstverk.
Och under tiden han satt där och beundrade så hade han plockat barren från sina byxor. Han tog sin tid med det. Han brydde sig inte om att vänta tills han hade tagit sig därifrån, och hon kunde nästan höra honom säga precis vad hon själv nyss hade sagt.
”Vilket elände.”
Ja, han hade till och med tagit sig tid för att plocka bort barren.
Riley flämtade och öppnade ögonen. När hon kände på barren i sin hand noterade hon hur klibbiga de var och att deras spetsar var skarpa nog att orsaka ytliga sår.
”Samla barren” beordrade hon. ”Vi kanske kan få fram lite DNA.”
Bills ögon vidgades och han tog omedelbart fram en påse och pincett. Medan han arbetade rusade hennes tankar för fullt – hon var inte klar än.
”Vi har haft fel hela tiden” sa hon. ”Det här är inte hans andra mord. Det är hans tredje.”
Bill stannade och tittade upp med ett bedövat uttryck..
”Hur vet du det?” frågade Bill.
Hela Rileys kropp spände sig när hon försökte få skakningarna under kontroll.
”Han har blivit för bra. Hans träning är över. Han är ett proffs nu. Och han gör bara framsteg. Han älskar sitt arbete. Nej, det här är hans tredje gång, minst.”
Rileys hals drog ihop sig och hon svalde hårt.
”Och det kommer inte dröja länge tills det är dags för nästa.”
Kapitel 7
Bill befann sig i ett hav av blå ögon, inga av dem var verkliga. Han hade vanligtvis inte mardrömmar om sina fall och han hade det inte nu heller – men det kändes som en. Här, i mitten av dockaffären, fanns små blå ögon överallt och alla var öppna och glänsande.
Dockornas små rubinröda läppar, de flesta med ett leende, oroade honom också. Likaså gjorde allt det noggrant kammade konstgjorda håret, så styvt och orörligt. Med alla dessa detaljer undrade Bill hur han kunde ha missat mördarens avsikt att få sina offer att se ut som dockor. Han hade behövt Riley för att kunna göra den kopplingen.
Tur att hon är tillbaka, tänkte han.
Ändå kunde Bill inte låta bli att oroa sig för henne. Han hade blivit hänförd av hennes strålande arbete vid Mosby Park. Men när han körde hem henne efteråt hade hon verkat utmattad och dyster. Hon hade knappt sagt ett ord till honom under hela resan. Kanske hade det varit för mycket för henne.
Ändå önskade Bill att Riley var här just nu. Hon hade bestämt att det skulle vara bäst för dem att dela upp sig för att täcka mer yta snabbare. Han kunde inte annat än hålla med om det. Hon hade bett honom att kolla dockbutiker i området medan hon återvände till brottsplatsen för det sex månader gamla brottet.
Bill såg sig omkring och kände att han kanske hade tagit sig vatten över huvudet, och undrade vad Riley skulle ha tyckt om den här affären. Det var den mest eleganta av de han hade besökt idag. Här vid sidan av Capital Beltway fick affären antagligen många kunder från det rika norra Virginia.
Han gick runt och tittade. En liten flickdocka fångade hans blick. Med sitt uppåtvända leende och bleka hud påminde den honom lite extra mycket om det senaste offret. Även om den var helt klädd i en rosa klänning med massor av spets på kragen, manschetterna och benen, så satt den också i en störande lik position.
Plötsligt hörde Bill en röst till höger.
”Jag tror att du tittar i fel avdelning.”
Bill vände sig om och såg en tuff liten kvinna med ett varmt leende. Det syntes lång väg att det var hon som hade ansvaret i butiken.
”Varför tror du det?” frågade Bill.
Kvinnan skrattade.
”Eftersom du inte har döttrar. Jag kan se om en man har en dotter från en mil bort. Fråga mig inte hur, det är bara en slags instinkt, antar jag.”
Bill blev tagen av hennes insikt och var djupt imponerad.
Hon erbjöd Bill sin hand.
”Ruth Behnke” sa hon.
Bill skakade hennes hand.
”Bill Jeffreys. Jag antar att du äger den här butiken.”
Hon skrattade igen.
”Jag ser att du också har en slags instinkt” sa hon. ”Trevligt att träffas. Men du har söner, eller hur? Tre av dem skulle jag gissa.”
Bill log. Hennes instinkter var ganska skarpa. Bill anade att hon och Riley skulle njuta av varandras sällskap.
”Två” svarade han. ”Men ganska nära.”
Hon skrattade.
”Hur gamla?” frågade hon.
”Åtta och tio.”
Hon tittade runt på stället.
”Jag vet inte om jag har mycket för dem här. Åh, faktiskt så har jag några ganska pittoreska leksakssoldater i nästa gång. Men det är inte den typ av saker som killar gillar längre, va? Det är bara TV-spel nu för tiden. Och våldsamma sådana. ”
”Jag är rädd för det.”
Hon såg fundersamt på honom.
”Du är inte här för att köpa en docka, eller hur?” frågade hon.
Bill log och skakade på huvudet.
”Du är bra på det här” svarade han.
”Är du polis, kanske?” frågade hon.
Bill skrattade tyst och tog ut sin bricka.
”Inte riktigt, men en bra gissning.”
”Åh, gud!” sa hon med oro. ”Vad vill FBI med min lilla butik? Är jag på någon slags lista?”
”På sätt och vis”, sade Bill. ”Men det är inget att oroa sig för. Din butik kom upp på vår sökning av butiker i detta område som säljer antika dockor och samlarexemplar.”
Faktum var att Bill inte visste exakt vad han letade efter. Riley hade föreslagit att han skulle kolla upp några av dessa butiker, i hopp om att mördaren kanske hade besökt dem – åtminstone vid något tillfälle. Vad hon väntade sig att han skulle hitta visste han inte. Förväntade hon sig att mördaren själv skulle vara där? Eller att en av anställda hade träffat mördaren?
Tvivelaktigt att de hade det. Även om de hade gjort det så var det föga troligt att de skulle kunna peka ut honom som mördaren. Förmodligen så var alla män som kom in här, om det nu var några, skrämmande.
Mer sannolikt var det nog att Riley försökte ge honom mer insikt i mördarens tankesätt och hans sätt att se på världen. Om så var fallet så räknade Bill med att hon skulle bli besviken. Han hade helt enkelt inte hjärnan hon hade, eller förmågan att helt enkelt sätta sig in i mördarnas sätt att tänka.
Det verkade nästan som om hon fiskade efter något. Det fanns dussintals dockaffärer inom den radie som de hade sökt igenom. Det var bättre, tyckte han, att låta rättsmedicinska fortsätta sitt jobb med att spåra dockans tillverkare. Men hittills hade det inte givit något resultat.
”Jag skulle vilja fråga vilken typ av fall det här är” sa Ruth, ”men jag borde inte det.”
”Nej” sade Bill, ”det borde du nog inte.”
Fallet var inte direkt hemligt längre – inte efter att Senator Newbroughs gäng hade gett ut sitt pressmeddelande. TV och tidningar var nu fulla av nyheter kring fallet. Som vanligt var byrån nedringd med felaktiga telefontips, och internet var irriterande fullt av bisarra teorier. Hela situationen hade blivit en riktig cirkus.
Men varför berätta om allt det för kvinnan? Hon verkade så rar, och hennes butik var så fin och oskyldig att Bill inte ville uppröra henne med något så grymt och chockerande som en seriemördare besatt av dockor.
Ändå var det en sak han ville veta.
”Du kanske kan hjälpa mig” sa Bill. ”Hur många köp görs av vuxna—jag menar vuxna utan barn?”
”Åh, det är nog där jag säljer mest, helt klart. Till samlare.”
Bill var fascinerad. Han hade aldrig kunnat gissa det.
”Varför tror du det är så?” frågade han.
Kvinnan log ett udda, avlägset leende och pratade med en mild ton.
”Eftersom människor dör, Bill Jeffreys.”
Nu var Bill verkligen förvånad.
”Ursäkta?” sa han.
”När vi blir äldre förlorar vi människor. Våra nära och kära dör. Vi sörjer. Dockor stoppar tiden för oss. De får oss att glömma vår sorg. De tröstar oss. Se dig omkring. Jag har dockor som är över ett sekel gamla och några som nästan är nya. Åtminstone vad gäller några av dem kan du förmodligen inte se skillnaden. De är tidlösa.”
Bill såg sig omkring och kände sig skrämd av alla de hundraåriga gamla ögonen som stirrade på honom, och han undrade hur många människor dessa dockor hade överlevt. Han undrade vad de hade bevittnat – kärlek, ilska, hat, sorg, våld. Och ändå stirrade de tillbaka med samma tomma uttryck. De var helt ologiska för honom.
Folk borde åldras, tänkte han. De borde bli gamla, rynkiga och grå, så som han sakta men säkert började bli, med tanke på allt mörker och all fasa som finns i världen. Med tanke på allt som han hade sett skulle det vara synd, tänkte han, om han fortfarande såg likadan ut. Brottsplatserna hade sjunkit in i honom som ett levande väsen och de hade gjort att han inte ville förbli ung längre.
”De är—inte levande”sa Bill äntligen.
Hennes leende blev bittert, nästan ledsamt.
”Är det verkligen så, Bill? De flesta av mina kunder tycker inte så. Jag är inte säker på att jag tycker så heller.”
En märklig tystnad uppstod. Kvinnan avbröt den med ett skratt. Hon erbjöd Bill en färgstark liten broschyr med bilder av dockor överallt.
”Det råkar vara så att jag ska åka på en kommande tillställning i Washington Du kanske också vill gå? Kanske kommer det att ge dig några idéer om vad det är du söker.”
Bill tackade henne och lämnade affären, tacksam för tipset om konventet. Han hoppades att Riley skulle vilja följa med honom. Bill mindes att hon skulle intervjua senator Newbrough och hans fru i eftermiddag. Det var ett viktig möte – inte bara för att senatorn kunde ha viktig information, utan även av diplomatiska skäl. Newbrough gjorde verkligen det svårt för byrån. Rileys uppgift där var därför att övertyga honom om att de gjorde allt de kunde.
Men kommer hon verkligen att dyka upp? undrade Bill.
Det verkade synnerligen bisarrt att han skulle känna sig så osäker. Fram tills för sex månader sedan så hade Riley varit den enda pålitliga aspekten av hans liv. Han hade alltid litat på henne i alla lägen. Men hennes uppenbara problem bekymrade honom.
Och han saknade henne ännu mer. Även om hon var lite oberäknelig ibland, så behövde han henne på ett fall som detta. Under de senaste sex veckorna hade han också insett att han behövde hennes vänskap.
Eller var det, djupt där inne, mer än så?
Kapitel 8
Riley körde ner längs motorvägen och smuttade på sin energidryck. Det var en solig, varm morgon, fönstret var nere och den varma doften av färskt hö fyllde luften. På de omgivande blygsamma betesmarkerna syntes nötkreatur, och bergen kantade båda sidorna av dalen. Hon tyckte om det här.
Men hon påminde sig själv att hon inte hade kommit hit för att må bra. Hon hade ett jobb att utföra.
Riley svängde in på en sliten grusväg och efter en minut eller två så nådde hon en korsning. Hon svängde in mot nationalparken, körde en kort bit och stannade vid vägkanten.
Hon klev ut och gick över ett öppet fält till en hög, stadig ek som stod i nordöstra hörnet.
Detta var platsen. Det var här Eileen Rogers kropp hade hittats uppställd mot just detta träd. Hon och Bill hade varit här tillsammans för sex månader sedan. Riley började återskapa scenen i sina tankar.
Den största skillnaden var vädret. Då hade det varit i mitten av december och bitande kallt. Ett tunt snötäcke låg över marken.
Gå tillbaka, sa hon till sig själv. Gå tillbaka och känn det.
Hon andades djupt in och ut tills hon trodde att hon kunde känna en brännande kyla som passerade genom hennes luftrör. Hon kunde nästan se dimma formas med varje andetag.
Det nakna liket hade varit fastfruset. Det var inte lätt att avgöra vilket av de många skadorna som var knivsår och vilka var sprickor orsakade av kylan.
Riley återkallade minnen av scenen, in i minsta detalj. Peruken. Det målade leendet. Ögonen uppsydda. Den konstgjorda rosen i snön mellan likets särade ben.
Bilden i hennes sinne var nu tillräckligt levande. Nu var hon tvungen att göra vad hon hade gjort igår – sätta sig in i mördarens upplevelse.
Än en gång blundade hon, slappnade av och klev ut i avgrunden. Hon välkomnade den yra, tunga känslan när hon slängde sig in i mördarens sinne. Ganska snart var hon med honom, inuti honom, och såg precis vad han såg, kände vad han kände.
Han körde hit på natten, allt annat än självsäker. Han såg oroligt på vägen – orolig för isen under hans hjul. Vad händer om han tappar kontrollen och hamnar i ett dike? Han hade ett lik med sig. Då skulle de ta honom. Han var tvungen att köra försiktigt. Han hade hoppats att hans andra mord skulle vara enklare än det första, men han var fortfarande ett nervöst vrak.
Han stannade fordonet här. Han drog kvinnans kropp, redan naken, gissade Riley, ut i det öppna. Men den hade redan stelnat. Han hade inte räknat med det. Det frustrerade honom, och skakade om hans självförtroende. För att göra saken värre kunde han inte alls se vad han gjorde, inte ens i strålkastarnas ljus som han riktade mot trädet. Natten var alldeles för mörk. Han gjorde en anteckning till sig själv att göra detta i dagsljus nästa gång om han kunde.
Han drog kroppen till trädet och försökte sätta den i den position han tänkt sig. Det gick inte alls bra. Kvinnans huvud lutade till vänster och var fast där på grund av likstelheten. Han ryckte och vred. Även efter att ha brutit nacken, kunde han fortfarande inte få liket att stirra rakt framåt.
Och hur skulle han sära benen ordentligt? Ett av benen var hopplöst krokigt. Han hade inget annat val än att ta ett järnrör ur bilen och bryta låret och knäskålen. Sedan vred han benet så gott som han kunde, men blev inte nöjd.
Till sist lämnade han noggrant bandet runt om halsen, satte peruken på huvudet och lade rosen i snön. Sedan klev han in i bilen och körde iväg. Han var besviken och deppig. Han var även rädd. Hade han i all sin klumpighet lämnat några viktiga ledtrådar eller bevis? Som besatt spelade han upp sina handlingar i tankarna, men han kunde inte vara helt säker.
Han visste att han var tvungen att göra det bättre nästa gång. Han lovade sig själv att göra det bättre.
Riley öppnade ögonen. Hon lät mördarens närvaro glida bort. Hon var nöjd med sig själv nu. Hon hade inte låtit sig skakas om och överväldigas. Och hon hade fått ett värdefullt perspektiv. Hon hade fått en känsla för hur mördaren lärde sig sin konst.
Hon önskade bara att hon visste någonting – åtminstone något litet – om hans första mord. Hon var mer säker än någonsin på att han hade dödat en gång tidigare. Detta hade gjorts av en lärling, men inte en nybörjare.
Precis när Riley var på väg att vända och gå tillbaka till sin bil såg hon något i trädet. Det var ett liten skymt av gult som kikade ut från där stammen delades i två en bit ovanför hennes huvud.
Hon gick runt till andra sidan trädet och tittade upp.
”Han har varit här igen!” flämtade Riley högt. Rysningar steg genom hennes kropp och hon tittade runt nervöst. Ingen verkade vara i närheten nu.
Inbäddat i en gren som stirrade ner på Riley var en naken docka med blont hår, poserat precis så mördaren hade tänkt att offret skulle vara.
Det kunde inte ha varit mer än tre eller fyra dagar sedan. Den hade inte flyttats av vinden eller rörts av regn. Mördaren hade återvänt hit när han hade förberett sig för Reba Frye-mordet. Precis som Riley hade gjort så hade han kommit tillbaka hit för att reflektera över sitt arbete, för att kritiskt granska sina misstag.
Hon tog bilder med sin mobiltelefon. Hon skulle skicka dem till byrån genast.
Riley visste varför han hade lämnat dockan.
Det är en ursäkt för sin tidigare lathet, insåg hon.
Det var också ett löfte om att kommande arbete skulle levereras på ett mer professionellt sätt. Det skulle vara bättre.
Kapitel 9
Riley körde mot Senator Mitch Newbroughs herrgård, och hennes hjärta fylldes av oro när den dök upp bakom en kurva. Beläget i slutet av en lång, trädkantad väg stod den – enorm, formell och skrämmande. Hon hade alltid tyckt att de rika och mäktiga var svårare att hantera än folk längre ner i den sociala hierarkin.
Hon svängde in och parkerade i en välskött cirkel framför herrgården. Ja, den här familjen var väldigt rik.
Hon klev ur bilen och gick upp till de enorma ytterdörrarna. Efter att ha ringt på dörrklockan så öppnades den av en välklädd man på ungefär trettio år.
”Jag heter Robert” sa han. ”Senatorns son. Och du måste vara agent Riley. Kom in. Mamma och pappa väntar på dig.”
Robert Newbrough ledde Riley in i huset, som omedelbart påminde henne om hur mycket hon ogillade skrytsamma hus. Newbrough-huset var extremt rymligt och den lilla promenaden till var det nu var senatorn och hans fru väntade var oerhört lång. Riley var säker på att det var en slags skrämseltaktik, att få sina gäster att gå så långt i obekväma skor, ett sätt att säga att de som bodde i det här huset inte var några som man ville bråka med. Riley fann de gammalmodiga koloniala möblerna och inredningen riktigt ful.
Värst var dock vad som komma skulle, det visste hon. För henne var det lika hemskt varje gång att prata med offrens familjer, mycket värre än att hantera mordscener eller döda kroppar. Hon tyckte att det var alltför lätt att bli meddragen i människors sorg, ilska och förvirring. Sådana intensiva känslor störde hennes koncentration och distraherade henne från hennes arbete.
Medan de gick där så sa Robert Newbrough ”Far har varit hemma från Richmond ända sedan…”
Han svalde i mitten. Riley kunde känna intensiteten av hans förlust.
”Sedan vi hörde om Reba” fortsatte han. ”Det har varit hemskt. Mor är speciellt skakad. Försök att inte göra henne allt för upprörd.”
”Jag beklagar verkligen sorgen” sade Riley.
Robert ignorerade henne och ledde Riley in i ett rymligt vardagsrum. Senator Mitch Newbrough och hans fru satt tillsammans på en stor soffa och höll varandra i händerna.
”Agent Paige” sa Robert och introducerade henne. ”Agent Paige, låt mig presentera mina föräldrar, senatorn och hans fru, Annabeth.”
Robert erbjöd Riley en plats och satte sig sedan ner själv.
”Först av allt” sa Riley tyst ”Jag beklagar verkligen sorgen.”
Annabeth Newbrough svarade med en tyst bekräftande nick. Senatorn satt bara och stirrade tomt framåt.
I den korta tystnaden som följde gjorde Riley en snabb bedömning av deras ansiktsuttryck. Hon hade sett Newbrough många gånger på tv och han hade alltid en politikers karismatiska leende. Men han log inte nu. Riley hade inte sett så mycket av fru Newbrough, men hon tycktes ha det typiska utseendet av en politikers hustru.
Båda var i tidig 60-årsålder. Riley märkte att de båda hade lagt mycket pengar och smärta på att se yngre ut – hårimplantat, hårfärg, ansiktslyft, smink. Riley kunde inte hjälpa att tycka att de såg lite konstgjorda ut.
Precis som dockor, tänkte Riley.
”Jag måste ställa er några frågor om er dotter” sade Riley och tog fram sitt anteckningsblock. ”Har ni varit i kontakt med Reba nyligen?”
”Ja absolut,” sade fru Newbrough. ”Vi är en mycket sammansvetsad familj.”
Riley noterade en viss styvhet i kvinnans röst. Det lät som något hon sa lite för ofta, lite för rutinmässigt. Riley kände sig ganska säker på att familjelivet i Newbroughs hem hade varit långt ifrån idealisk.
”Har Reba sagt något nyligen om att hon hotats?” frågade Riley.
”Nej” sa fru Newbrough. ”Inget sånt.”
Riley observerade att senatorn inte hade sagt ett ord hittills. Hon undrade varför han var så tyst. Hon behövde få det ur honom, men hur?
Nu talade Robert.
”Hon gick igenom en rörig skilsmässa nyligen. Det var riktigt dåligt mellan henne och Paul, angående vårdnaden om deras två barn.”
”Nej, jag tyckte aldrig om honom” sa fru Newbrough. ”Han hade ett sånt humör. Tror du det är möjligt?” Hennes ord föll bort.
Riley skakade på huvudet.
”Hennes ex-make är inte en sannolik misstänkt” sa hon.
”Varför i allsin dar inte?” frågade fru Newbrough.
Riley övervägde vad hon borde och inte borde berätta för dem.
”Ni kanske har läst att mördaren har varit framme förut” sa hon. ”Det var ett liknande fall nära Daggett.”
Fru Newbrough blev mer upprörd.
”Vad innebär det här för oss?”
”Vi har att göra med en seriemördare” sa Riley. ”Det hade inte med hemmet att göra. Din dotter kanske inte kände mördaren alls. Det var med all sannolikhet inte personligt.”
Fru Newbrough snyftade. Riley ångrade omedelbart sitt val av ord.
”Inte personligt?” hördes fru Newbrough nästan ropade. ”Hur kan det vara något annat än personligt?”
Senator Newbrough talade till sin son.
”Robert, snälla, ta med din mamma någon annanstans och lugna ner henne. Jag behöver prata med agent Paige i enrum.”
Robert Newbrough ledde lydigt iväg sin mamma. Senator Newbrough sa ingenting först. Han tittade Riley stadigt i ögonen. Hon var säker på att han var van att skrämma människor med den blicken. Men det fungerade inte särskilt bra på henne. Hon tittade helt enkelt tillbaka med samma fasta blick..
Senatorn nådde ner i sin jackficka och drog fram ett kuvert. Han reste sig från sin plats och överlämnade det till henne.
”Här” sa han. Sedan gick han tillbaka till soffan och satte sig igen.
”Vad är det här?” frågade Riley.
Senatorn vände blicken mot henne igen.
”Allt du behöver veta” sa han.
Riley var förvirrad.
”Kan jag öppna det?” frågade hon.
”För all del.”
Riley öppnade kuvertet. Det innehöll ett enda pappersark med två kolumner med namn. Hon kände igen några av dem. Tre eller fyra var kända journalister på de lokala tv-nyheterna. Flera andra var framstående politiker i Virginia. Riley var ännu mer förvirrad än tidigare.
”Vilka är dessa personer?” frågade hon.
”Mina fiender” sade senator Newbrough med en stadig röst. ”Förmodligen inte en komplett lista. Men det är de som är relevanta. Någon där är skyldig.”
Riley var helt mållös nu. Hon satt där och sa ingenting.
”Jag menar inte att någon på listan dödade min dotter själv” sa han. ”Men de betalade säkert någon jävel för att göra det.”
Riley talade långsamt och försiktigt.
”Senatorn, jag ber om ursäkt men jag sa precis att din dotters död inte var personlig, det har ingenting med er att göra. Det har redan skett ett nästintill identiskt mord.”
”Så du säger att min dotter valdes av ren slump?” frågade senatorn.
Ja, troligen, tänkte Riley.
Men hon visste bättre än att säga det högt.
Innan hon kunde svara tillade han, ”Agent Paige, jag har lärt mig via erfarenhet att inte tro på slumpen och sammanträffanden. Jag vet inte varför eller hur, men min dotters död var politisk. Och i politiken är allt personligt. Så försök inte komma här och berätta för mig att det är något annat än personligt. Det är ditt jobb och byråns att hitta den som är ansvarig och att föra honom till rätta.”
Riley tog ett långt, djupt andetag. Hon studerade mannens ansikte in i minsta detalj. Hon kunde se det nu. Senator Newbrough var en narcissist i grund och botten.
Inte för att jag borde bli förvånad, tänkte hon.
Riley förstod även något annat. Senatorn fann det otänkbart att någonting i hans liv inte specifikt gällde honom, och enbart honom. Till och med hans dotters mord handlade om honom. Reba hade helt enkelt fastnat i ett nät mellan hans politik och någon som hatade honom. Han var verkligen övertygad om det.
”Senatorn” började Riley ”jag tror faktiskt inte—”
”Jag vill inte att du ska tro någonting” sa Newbrough. ”Du har all information du behöver precis framför näsan.”
De såg på varandra i flera sekunder.
”Agent Paige” sade senatorn till slut ”Jag får känslan av att vi inte är på samma våglängd. Det är synd. Du kanske inte vet det, men jag har goda vänner i byråns övre kretsar. Några av dem är skyldiga mig tjänster. Jag kommer att ta kontakt med dem genast. Jag behöver någon på det här fallet som kommer att få jobbet gjort.”
Riley satt där, chockad, och visste inte vad hon skulle säga. Var den här mannen verkligen så vilseledd?
Senatorn ställde sig upp.
”Jag skickar ner någon för att visa dig ut, agent Paige” sa han. ”Synd att vi inte kom överens lite bättre.”
Senator Newbrough gick ut ur rummet och lämnade Riley där ensam. Hon gapade i chock. Mannen var verkligen narcissistisk. Men hon visste att det var mer än så.
Det var något som senatorn inte ville dela med sig av.
Och oavsett vad som krävdes, skulle hon ta reda på vad det var.
Kapitel 10
Det första Riley såg var dockan – samma nakna docka som hon hade hittat tidigare under dagen i trädet vid Daggett, i exakt samma ställning. För ett ögonblick blev hon illa till mods av att se den sitta där i FBI:s kriminaltekniska laboratorium, omgivet av en mängd högteknologisk utrustning. Det såg konstigt på något sätt – som en slags sjuk liten klenod från en svunnen icke-digital tid.
Nu var dockan bara ett annat bevis, skyddad av en plastpåse. Hon visste att ett team hade skickats för att hämta den så fort hon hade ringt in om det. Ändå var det en överväldigande syn.
Meredith kom fram för att hälsa på henne.
”Det var längesen, agent Paige” sa han varmt. ”Välkommen tillbaka.”
”Det är skönt att vara tillbaka, chefen” sa Riley.
Hon gick över till bordet och satte sig med Bill och laboratorieteknikern Flores. Oavsett sin oro och osäkerhet kunde hon känna att det verkligen kändes bra att se Meredith igen. Hon gillade hans hårda, inget-nonsens stil och han hade alltid behandlat henne med respekt och hänsyn.
”Hur gick det med senatorn?” frågade Meredith.
”Inte särskilt bra” svarade hon.
Riley märkte en ton av irritation i hennes chefs ansikte.
”Tror du att han kommer att ge oss några problem?”
”Jag är nästan säker på det. Jag ber om ursäkt, chefen.”
Meredith nickade sympatiskt.
”Jag är säker på att det inte var ditt fel” sa han.
Riley gissade att han hade en ganska bra uppfattning om vad som hade hänt. Senator Newbroughs beteende var utan tvekan typiskt för narcissistiska politiker. Meredith var förmodligen alltför van vid det.
Flores knappade snabbt på sin dator och när han gjorde det kom hemska fotografier, officiella rapporter och nyheter upp på stora bildskärmar runt om i rummet.
”Vi grävde runt lite och det visar sig att du hade rätt, agent Paige” sa Flores. ”Samma mördare som tidigare, långt före Daggett-mordet.”
Riley hörde Bills grymtande av tillfredsställelse och för en sekund kände Riley sig rättfärdigad.
Men så sjönk hennes humör. En annan kvinna hade dött en fruktansvärd död. Det var ingen anledning till att fira. Hon hade verkligen hoppats att hon hade fel.
Varför kan jag inte får njuta av att ha rätt ibland? undrade hon.
En gigantisk karta över Virginia spred sig över den största skärmen, och fokuserade sedan på den norra delen av staten. Flores märkte ut en plats högt upp på kartan, nära gränsen till Maryland.
”Det första offret var Margaret Geraty, trettiotvå år gammal” sade Flores. ”Hennes kropp hittades dumpad i jordbruksmark, ungefär tjugo kilometer utanför Belding. Hon dödades tjugofemte juni, för nästan två år sedan. FBI blev inte inkallade för det. Lokalpolisen lät fallet bli kallt.”
Riley tittade på bilder från brottsplatsen Flores drog upp på en annan bildskärm. Mördaren hade uppenbarligen inte försökt att posera kroppen. Han hade bara dumpat henne i all hast och stuckit.
”För två år sedan” sa hon, samtidigt som hon tänkte och tog in allt. En del av henne var förvånad över att han hade varit igång så länge. En annan del av henne visste att dessa sjuka mördare kunde hålla igång i flera år.
De kunde ha ett oerhört tålamod.
Hon granskade bilderna.
”Jag ser att han inte har utvecklat sin stil särskilt mycket” observerade hon.
”Korrekt” sa Flores. ”Det fanns en peruk där, och håret klipptes kort, men han lämnade ingen ros. Hon blev dock kvävd till döds med ett rosa band.”
”Han stressade sig genom hela processen” sa Riley. ”Han var nervös. Det var hans första gång och han saknade självförtroende. Han gjorde lite bättre ifrån sig med Eileen Rogers, men det var inte förrän Reba Frye dödades som han verkligen visade sitt rätta jag.”
Hon kom ihåg något hon ville fråga.
”Hittade du några samband mellan offren? Eller mellan de två mammornas barn?”
”Ingenting” sa Flores. ”Gjorde en kontrollen av föräldragrupper, hittade ingenting. Ingen av dem tycktes känna varandra.”
Det gjorde Riley lite besviken, men det var ingen direkt överraskning heller.
”Hur var det med den första kvinnan?” frågade Riley. ”Hon var mamma, antar jag.”
”Nej” sade Flores snabbt som om han hade väntat på den frågan. ”Hon var gift, men barnlös.”
Riley blev paff. Hon var säker på att mördaren valde ut mammor. Hur kunde hon ha haft så fel?
Hon kunde känna hur det ökade självförtroende plötsligt avtog.
Medan Riley tvekade frågade Bill ”Hur nära är vi att identifiera en misstänkt? Skulle du kunna få något av dem från Mosby Park? ”
”Tyvärr ingen tur där” sa Flores. ”Vi hittade spår av läder istället för blod. Mördaren hade handskar. Han verkar vara snabb också. Inte heller vid första brottsplatsen så lämnade han några ledtrådar eller DNA.”
Riley suckade. Hon hade varit så hoppfull om att hon kanske hade hittat något som andra hade missat. Men nu kände hon sig vilsen. De var tillbaka på ruta ett.
”Tycks besatt vid vissa detaljer” kommenterade hon.
”Men jag tror att vi knappar in på honom” tillade Flores.
Han använde en elektronisk pekare för att indikera platser och gjorde linjer mellan dem.
”Nu när vi vet om det här första mordet så har vi fått en bättre uppfattning om hans territorium” sa Flores. ”Vi har nummer ett, Margaret Geraty, vid Belding i norr här, nummer två, Eileen Rogers, västerut i Mosby Park, och nummer tre, Reba Frye, nära Daggett, längre söderut.”
När Riley tittade såg hon att de tre platserna bildade en triangel på kartan.
”Vi tittar på ett område på cirka tusen kvadratkilometer” sa Flores. ”Men det är inte så illa som det låter. Det handlar mestadels om landsbygden med några små städer. I norr har du några större fastigheter som senatorns. Massor av öppen mark.”
Riley såg en professionell tillfredsställelse avspeglas i Flores ansiktsdrag. Han älskade uppenbarligen sitt jobb.
”Vad jag tänker göra är att kolla upp alla registrerade sexbrottslingar som bor i det här området” sa Flores. Han skrev in ett kommando och triangeln fylldes med ungefär två dussin små röda prickar.
”Låt oss nu ta bort pedofilerna” sa han. ”Vi kan vara säkra på att vår mördare inte är en av dem.”
Flores skrev in ett annat kommando och ungefär hälften av prickarna försvann.
”Låt oss nu begränsa det till bara de värsta fallen – killar som varit i fängelse för våldtäkt eller mord eller båda.”
”Nej,” sa Riley hastigt. ”Det är fel.”
Alla tre män stirrade på henne med förvåning.
”Vi letar inte efter en våldsam kriminell” sade hon.
Flores grymtade.
”Klart som fan att vi gör!” protesterade han.
En tystnad föll. Riley kände en insikt som bildades, men den hade inte riktigt tagit form än. Hon stirrade på dockan, som fortfarande satt groteskt på bordet och såg mer felplacerad ut än någonsin.
Om du bara kunde prata, tänkte hon.
Då började hon sakta säga sina tankar högt.
”Jag menar, inte uppenbart våldsam. Margaret Geraty blev inte våldtagen. Vi vet redan att Rogers och Frye inte heller blev det.”
”De blev alla torterade och dödade” muttrade Flores.
En spänning fyllde rummet, och Brent Meredith såg orolig ut, medan Bill stirrade fast på en av bildskärmarna.
Riley pekade på närbilderna av Margaret Geratys grymt förnedrade lik.
”Hans första mord var hans mest våldsamma” sa hon. ”Såren är djupa och fula, värre än på hans nästa två offer. Jag gissar på att dina tekniker redan har fastställt att han orsakade dessa sår väldigt snabbt, det ena direkt efter det andra. ”
Flores nickade med beundran.
”Du har rätt.”
Meredith tittade på Riley med nyfikenhet.
”Vad tänker du?” frågade Meredith.
Riley tog ett djupt andetag. Hon fann sig själv glida in i mördarens sinne igen.
”Jag är ganska säker på något” sa hon. ”Han har aldrig haft sex med en annan människa i sitt liv. Han har nog aldrig varit på en dejt. Han är vardaglig och oattraktiv. Kvinnor har alltid avvisat honom.”
Riley stannade en stund och samlade sina tankar.
”En dag bröt han tillslut ihop” sa hon. ”Han kidnappade Margaret Geraty, band henne, klädde av henne och försökte våldta henne.”
Flores flämtade med plötslig förståelse.
”Men han klarade inte av det!” sa Flores.
”Korrekt, han är helt impotent” sade Riley. ”Och när han inte kunde våldta henne, blev han rasande. Han började hugga – det närmaste han kunde få till sexuell penetration. Det var den första våldshandling han någonsin hade begått i sitt liv. Min gissning är att han inte ens brydde sig om att hålla henne levande särskilt länge.”
Flores pekade på en paragraf i den officiella rapporten.
”Din gissning är rätt” sa han. ”Geratys kropp hittades bara ett par dagar efter att hon rapporterades som försvunnen.”
Riley kände ett obehag växa sig starkare i takt med sina egna ord.
”Och han tyckte om det” sa hon. ”Han tyckte om Geratys skräck och smärta. Han gillade allt skärande och huggande. Så han har gjort det till sin ritual sedan dess. Och han har lärt sig att ta sin tid med det, att njuta av varje minut. Med Reba Frye fortsatte rädslan och tortyren i mer än en vecka.”
En tystnad la sig över rummet.
”Och dockans koppling?” frågade Meredith. ”Varför är du så säker på att han skapar en docka?”
”Kropparna ser verkligen ut som dockor” sa Bill. ”Åtminstone de sista två. Riley har rätt i det.”
”Det handlar om dockor” sade Riley tyst. ”Men jag vet inte exakt varför. Det finns förmodligen någon slags hämnd inblandad där.”
Till slut frågade Flores ”Tror du att vi letar efter en registrerad förövare över huvud taget?”
”Kanske” sa Riley. ”Men inte en våldtäktsman, inte ett våldsamt monster. Det skulle vara någon mer oskyldig, mindre hotande – en tjuvkikare eller en blottare eller någon som onanerar offentligt.”
Flores skrev energiskt.
”Okej” sa han. ”Då blir vi av med de våldsamma förbrytarna.”
Antalet röda prickar på kartan minskade till en handfull.
”Så vilka har vi kvar?” frågade Riley.
Flores tittade på ett par punkter och flämtade.
”Jag tror jag har honom” sa Flores. ”Jag tror att jag har din man. Hans namn är Ross Blackwell. Och lyssna på det här. Han arbetade i en leksaksaffär där han upptäcktes med att posera dockor i sexuella positioner. Som om de hade alla möjliga sorters konstigt sex. Butiksägaren ringde polisen. Blackwell fick villkorlig dom, men myndigheterna har haft ett öga på honom ända sedan dess.”
Meredith smekte sin haka eftertänksamt. ”Kan vara vår kille” sa han.
”Kan agent Paige och jag åka och kolla upp honom?” frågade Bill.
”Vi har inte tillräckligt med bevis för att ta in honom” sa Meredith. ”Eller för att få en fullmakt för någon form av sökning. Det är bättre att inte skrämma honom. Om han är vår kille och han är så smart som vi tror att han är, ja då kan han mycket väl glida oss mellan fingrarna. Gör ett litet besök hos honom imorgon. Ta reda på vad han har att säga om sig själv. Var försiktiga.”
Kapitel 11
Det var väldigt mörkt när Riley kom hem till Fredericksburg och, av någon anledning, så kände hon att hennes natt nästan säkert skulle komma att bli värre. Hon fick en känsla av déjà vu när hon svängde in framför det stora huset som låg i ett respektabelt förortsområde. Hon hade en gång delat det där huset med Ryan och deras dotter. Det fanns många minnen där, många av dem var fina minnen. Men fler än några av dem var inte så fina, och några var riktigt hemska.
Precis när hon skulle kliva ur bilen och gå fram till huset så öppnades dörren. April kom ut och Ryan stod som en silhuett i ljuset från dörren. Han vinkade till Riley medan April gick fram, sen gick han tillbaka in i huset och stängde dörren.
Riley tyckte att han stängde dörren lite väl snabbt, men hon visste att det förmodligen var hennes egen inbillning. Den dörren hade stängts för gott för en tid sedan, och det livet var borta. Men sanningen var den att hon aldrig riktigt hade hört hemma i en så vanlig, säker, respektabel värld med ordning och rutin. Hennes hjärta var alltid på fältet, där kaos, oförutsägbarhet och fara var det som gällde.
April nådde bilen och klev in i passagerarsätet.
”Du är sen” fräste April och korsade armarna.
”Förlåt” sa Riley. Hon ville säga mer, berätta för April hur djupt ledsen hon verkligen var, inte bara för den här natten, inte bara för hennes far, utan för hela hennes liv. Riley ville så gärna vara en bättre mamma, vara hemma, och vara där för April. Men hennes arbetsliv kunde bara inte släppa taget om henne.
Riley körde ut på vägen igen.
”Vanliga föräldrar jobbar inte hela dagen och hela natten” sa April.
Riley suckade.
”Jag har sagt det förut—” började hon.
”Jag vet” avbröt April. ”Kriminella tar inte lediga dagar. Det är ganska töntigt, mamma.”
Riley körde i tystnad i några ögonblick. Hon ville prata med April, men var för trött, för överväldigad av sin dag. Hon visste inte ens vad hon skulle säga längre.
”Hur var det att vara hos pappa?” frågade hon till slut.
”Hemskt” svarade April.
Det var ett förutsägbart svar. April verkade ogilla sin pappa ännu mer än sin mamma nuförtiden.
Ännu en lång tystnad föll mellan dem.
Sedan, i en mjukare ton, tillade April ”Gabriela var där i alla fall. Skönt att se ett snällt ansikte i alla fall, för en gångs skull”
Riley log en smula. Hon uppskattade verkligen Gabriela, den medelålders guatemalanska kvinnan som hade arbetat som husmor där i flera år. Gabriela var alltid väldigt ansvarsfull och jordnära, vilket var mer än Riley kunde säga om Ryan. Hon var glad att Gabriela fortfarande fanns i deras liv och fortfarande fanns där för att ta hand om April när hon var hos sin pappa.
Under bilfärdens gång så kände Riley ett behov av att kommunicera med sin dotter. Men vad kunde hon säga för att ta nå fram till henne? Det var inte direkt så att hon inte förstod hur April kände – speciellt en natt som denna. Den stackars flickan var måste känna sig oönskad som blir skjutsad fram och tillbaka mellan sina föräldrars hem. Det var svårt för en fjortonårig som redan var arg på så många saker i sitt liv. Lyckligtvis gick April med på att åka till sin pappas hus efter skolan varje dag tills Riley hämtade upp henne. Men idag, den första dagen med det nya arrangemanget, så hade Riley blivit så himla sen.
Riley föll nästan i tårar när hon körde. Hon kunde inte komma på något att säga. Hon var helt enkelt för utmattad. Hon var alltid för utmattad.
När de kom hem gick April utan ett ord till sitt rum och stängde dörren hårt bakom sig. Riley stod i hallen en stund. Sedan knackade hon på Aprils dörr.
”Kom igen, älskling” sa hon. ”Kan vi inte prata? Vi kan sätta oss i köket och ta en kopp pepparmintste. Eller kanske i trädgården. Det är en fin kväll ute. Det vore dumt att inte utnyttja det.”
Hon hörde Aprils röst svara ”Du kan gå och göra det själv, mamma. Jag är upptagen.”
Riley lutade sig hårt mot dörrkarmen.
”Du säger alltid att jag inte spenderar tillräckligt mycket tid med dig” sa Riley.
”Det är mitt i natten, mamma. Det är sent.”
Riley kände hur hennes hals stramade och hur tårar vällde upp i ögonen. Men hon kunde inte låta sig själv gråta.
”Jag försöker, April” sa hon. ”Jag gör mitt bästa.”
En tystnad föll.
”Jag vet” sa April till slut inifrån sitt rum.
Sen var allt tyst. Riley önskade att hon kunde se sin dotters ansikte. Var det möjligt att hon hörde ett spår av sympati i de två orden? Nej, förmodligen inte. Var det ilska då? Riley trodde inte det. Det var nog bara tomma ord.
Riley gick in på toaletten och tog en lång varm dusch. Hon lät ångan och de skållande heta dropparna massera hennes kropp, som värkte efter en lång och svår dag. När hon kom ut och torkade håret kände hon sig fysiskt bättre. Men inuti kände hon sig fortfarande tom och orolig.
Hon var inte redo för att sova.
Hon tog på sig tofflor och en badrock och gick till köket. När hon öppnade ett skåp var det första hon såg en nästan full flaska bourbon. Hon funderade på att hälla upp en dubbel whisky.
Ingen bra idé, rättade hon snabbt sig själv.
I sin nuvarande sinnesstämning skulle hon inte sluta med en. Trots alla sina problem de senaste sex veckorna så hade hon lyckats att inte låta alkoholen besegra henne. Det var ingen idé att tappa greppet nu. Hon gjorde sig en kopp varmt te istället.
Sedan satte Riley sig i vardagsrummet och började se över mappen som var full av fotografier och information om de tre mordfallen.
Hon visste redan lite om offret för sex månader sedan nära Daggett – den som de nu visste var det andra av tre mord. Eileen Rogers hade varit en gift mamma med två barn som ägde och förvaltade en restaurang med sin man. Och självklart hade Riley också sett platsen där det tredje offret, Reba Frye, hade lämnats. Hon hade även besökt Fryes familj, inklusive den självupptagna senatorn.
Men det tvååriga Belding-fallet var nytt för henne. När hon läste rapporterna började Margaret Geraty komma i fokus som en riktig människa, en kvinna som en gång hade levt och andats. Hon hade jobbat i Belding som revisor och hade flyttat till Virginia från New York kort innan hon dog. Hennes familj, bortsett från hennes man, bestod av två systrar, en bror och en mamma som blivit änka några år tidigare. Vänner och släktingar beskrev henne som godhjärtad men lite av en ensamvarg.
Riley smuttade på sitt te och kunde inte låta bli att undra vad det hade blivit av Margaret Geraty om hon hade fått fortsätta leva? Vid trettiosex års ålder så hade livet fortfarande alla sorters möjligheter – barn och så mycket annat.
Riley kände en rysning när en annan tanke slog henne. För bara sex veckor sedan hade hennes egen livshistoria kommit fruktansvärt nära att hamna i en mapp precis som den som nu låg öppen framför henne. Hennes hela existens kunde ha minimerats till en hög hemska bilder och officiella rapporter.
Hon blundade och försökte skaka bort det när hon kände minnena komma tillbaka. Men hur hon än försökte så kunde hon inte stoppa dem.
När hon kröp genom det mörka huset hörde hon det skrapa under golvbrädorna, sedan ett rop efter hjälp. Efter att ha granskat väggarna fann hon det – en liten fyrkantig dörr som öppnade upp ett kryputrymme under huset. Hon lös in med sin ficklampa.
Strålen föll på ett skrämt ansikte.
”Jag är här för att hjälpa dig” sa Riley.
”Du är här!” ropade offret. ”Åh, tack gode Gud, du är här!”
Riley skyndade över jordgolvet mot den lilla buren i hörnet. Hon fumlade med låset ett ögonblick. Sedan drog hon ut sin kniv och hackade på låset tills det öppnades. En sekund senare kröp kvinnan ur buren.
Riley och kvinnan var på väg mot öppningen. Men kvinnan var knappt ute innan en hotande manlig figur blockerade Rileys väg.
Hon var fast, men den andra kvinnan hade en chans.
”Spring!” skrek Riley. ”Spring!”
Riley drog sig tillbaka till nutiden. Skulle hon någonsin vara fri från dessa fasor? Visst, det blev kanske inte direkt lättare för henne av att arbeta med ett nytt fall som involverade tortyr och död.
Ändå fanns det en person som hon alltid kunde vända sig till för det stöd hon behövde.
Hon tog fram sin telefon och skrev till Marie.
Hej. Fortfarande vaken?
Efter några sekunder kom svaret.
Ja. Hur mår du?
Riley skrev: Lite skakig. Och du?
För rädd för att sova.
Riley ville skriva något för att få dem att må bättre. På något sätt tycktes det inte vara tillräckligt med att skriva så här.
Vill du prata? Skrev hon. Jag menar PRATA—inte bara skriva?
Det tog flera långa sekunder innan Marie svarade.
Nej, jag tror inte det.
Riley blev förvånad först. Då insåg hon att hennes röst kanske inte alltid var tröstande för Marie. Ibland kanske den till och med utlöste tillbakablickar för henne.
Riley kom ihåg Maries ord senaste gången de hade talat. Hitta den jäveln och döda honom åt mig. Och när hon funderade över dem, så hade hon ju faktiskt nyheter som hon trodde att Marie kanske skulle vilja höra.
Jag är tillbaka på jobbet, skrev Riley.
Maries ord vällde ut i en våg av fraser.
Åh bra! Så glad! Jag vet att det inte är lätt. Jag är stolt. Du är väldigt modig.
Riley suckade. Hon kände sig inte så modig – inte just nu.
Maries ord fortsatte.
Tack. Att veta att du jobbar igen får mig att känna mig mycket bättre. Kanske kan jag sova nu. Godnatt.
Riley skrev: Håll ut.
Sedan lade hon ner telefonen. Hon kände sig också lite bättre. Trots allt hade hon uppnått någonting, genom att komma tillbaka till jobbet såhär. Långsamt men stadigt började hon verkligen bli bättre.
Riley drack resten av sitt te och gick sedan rakt i säng. Hon lät sin utmattning vinna över henne och hon somnade snabbt.
Riley var sex år gammal, i en godisaffär med mamma. Hon var så glad över allt godis mamma köpte åt henne.
Men då gick en man mot dem. En stor, läskig man. Han hade något över sitt ansikte – en nylonstrumpa, precis som mamma hade på benen. Han drog en pistol. Han ropade på mamma att ge honom sin handväska. Men mamma var så rädd att hon inte kunde röra sig. Hon kunde inte ge den till honom.
Och så sköt han henne i bröstet.
Hon föll blödande till golvet. Mannen ryckte tag i handväskan och sprang.
Riley började skrika och skrika och skrika.
Då hörde hon mammas röst.
”Det finns inget du kan göra, älskling. Jag är borta och det finns inget att göra åt det.”
Riley var fortfarande i godisaffären men hon var vuxen nu. Mamma var precis framför henne och stod över sitt eget lik.
”Jag måste få tillbaka dig!” ropade Riley.
Mamma log ledsamt mot Riley.
”Du kan inte” sade mamma. ”Du kan inte få tillbaka de döda.”
Riley satte sig upp och andades tungt, väckt från sin sömn av ett skramlande ljud. Hon tittade runt, plötsligt helt vaken. Huset var tyst nu.
Men hon hade hört något, hon var säker. Som ett ljud vid ytterdörren.
Rileys instinkter gick igång och hon hoppade upp på fötterna. Hon tog en ficklampa och hennes pistol ur byrån och rörde sig försiktigt genom huset mot ytterdörren.
Hon kikade genom den lilla glasrutan i dörren, men såg ingenting. Allt var tyst.
Riley stadgade sig och öppnade snabbt dörren helt och lyste utåt. Ingen. Ingenting.
När hon flyttade ljuset runt på framsidan såg hon något. Några småstenar låg spridda där. Hade någon kastat dem mot dörren och orsakat det här?
Riley försökte komma ihåg om stenarna hade varit där när hon hade kommit hem igår kväll. I hennes trötthet kunde hon helt enkelt inte vara säker på det ena eller det andra.
Riley stod där en stund, men det fanns inget tecken på någon någonstans.
Hon stängde och låste ytterdörren och gick tillbaka ner längs den korta korridoren till hennes sovrum. När hon nådde slutet av korridoren blev hon rädd när hon såg att Aprils sovrumsdörr var lite öppen.
Riley öppnade dörren och tittade in.
Hennes hjärta bankade med rädsla.
April var borta.
Kapitel 12
”April!” skrek Riley. ”April!”
Riley sprang till badrummet och tittade in. Hennes dotter var inte där heller.
Hon sprang desperat genom huset, öppnade dörrar och tittade i varje rum och i varje garderob. Hon hittade ingenting.
”April!” skrek hon igen.
Riley kände igen den bittra smaken i munnen. Det var smaken av skräck.
I köket märkte hon en udda lukt komma in genom ett öppet fönster. Hon kände igen den lukten från sina dagar som universitetsstudent. Hennes rädsla flöt iväg, och ersattes av sorglig irritation.
”Åh, gud” mumlade Riley högt och kände sig enormt lättad.
Hon ryckte upp bakdörren. I det tidiga morgonljuset kunde hon se sin dotter, fortfarande i pyjamas, sitta vid det gamla picknickbordet. April såg sig skyldig och förlägen ut.
”Vad vill du, mamma?” frågade April.
Riley gick över gården och höll ut handen.
”Ge mig den” sade Riley.
April försökte visa ett oskyldigt uttryck.
”Ge dig vad?” frågade hon.
Rileys röst höll tillbaka mer sorg än vrede. ”Jointen du röker” sa hon. ”Och snälla, ljug inte för mig om det.”
”Du är galen” sa April och gjorde sitt bästa för att låta rättfärdigt arg. ”Jag röker ingenting. Du antar alltid det värsta om mig. Vet du det, mamma?”
Riley märkte hur hennes dotter lutade framåt när hon satt på bänken.
”Flytta din fot” sa Riley.
”Va?” sa April, och låtsades vara oförståelig.
Riley pekade på den misstänksamma foten.
”Flytta din fot”.
April stönade högt och lydde. Visst nog hade hennes toffel täckt en nyligen fimpad marijuanacigarett. Rök steg från den och lukten var starkare än någonsin.
Riley böjde sig ner och ryckte upp den.
”Ge mig resten.”
April ryckte på axlarna. ”Resten av vad?”
Riley kunde inte hålla sin röst stadigt. ”April, jag menar det. Ljug inte för mig. Snälla du.”
April rullade ögonen och sträckte ner handen i fickan. Hon drog fram en till som ännu inte hade tänts.
”Åh, för guds skull, här” sa hon och överlämnade den till sin mamma. ”Försök inte påstå att du inte kommer att röka det själv så fort du får en chans.”
Riley stoppade de båda i sin badrocksficka.
”Har du mer?” krävde hon.
”Det är allt!” fräste April tillbaka. ”Tror du inte på mig? Sök igenom hela mig då. Kolla mitt rum. Kolla överallt. Det här är allt jag har.”
Riley skakade i hela kroppen. Hon kämpade för att få sina känslor under kontroll.
”Var fick du det här ifrån?” frågade hon.
April ryckte på axlarna. ”Cindy gav dem till mig.”
”Vem är Cindy?
April släppte ut ett cyniskt skratt. ”Ja, det vet ju inte du, eller hur, mamma? Det är ju inte direkt så att du vet mycket om mitt liv. Varför bryr du dig ens? Jag menar, gör det någon skillnad för dig om jag blir hög? ”
Riley kände sig träffad. April hade gått rakt efter halspulsådern och det gjorde ont. Riley kunde inte hålla tillbaka tårarna längre.
”April, varför hatar du mig?” grät hon.
April såg förvånad ut. ”Jag hatar inte dig, mamma.”
”Varför straffar du mig då? Vad har jag gjort för att förtjäna det här?”
April stirrade ut mot horisonten. ”Kanske borde du fundera lite på det, mamma.”
April reste sig upp från bänken och gick mot huset.
Riley vandrade genom köket och tog mekaniskt ut allt hon behövde för att göra frukost. När hon tog ägg och bacon ur kylskåpet undrade hon vad hon skulle göra med den här situationen. Hon borde ge April utegångsförbud omedelbart. Men hur exakt kunde hon göra det?
När Riley hade varit hemma från jobbet så hade hon kunnat hålla koll på April. Men allt var annorlunda nu. Nu när Riley var tillbaka på jobbet så skulle hennes schema bli otroligt oförutsägbart. Oförutsägbar var tydligen hennes dotter också.
Riley gick över sina eventuella möjligheter medan hon lade remsor av bacon i stekpannan för att steka. En sak verkade i alla fall säker. Då April skulle komma att spendera så mycket tid med sin far framöver, så borde Riley verkligen berätta för Ryan vad som hade hänt. Men det skulle öppna en annan värld av problem. Ryan var redan övertygad om att Riley var fullständigt inkompetent, både som fru och som mamma. Om Riley berättade för honom att hon hade hittat April i full färd med att röka marijuana i trädgården, då skulle hon bevisa för honom att han hade rätt.
Och kanske hade han rätt, tänkte hon eländigt när hon stoppade två skivor bröd i brödrosten.
Hittills har Ryan och Riley lyckats undvika en vårdnadstvist om April. Hon visste att, även om han aldrig skulle erkänna det, så njöt Ryan av sin frihet som ungkarl för mycket för att vilja bry sig om att uppfostra en tonåring. Han hade inte varit glad när Riley sa till honom att April skulle spendera mer tid med honom.
Men hon visste också att hennes före detta mans inställning kunde förändras väldigt snabbt, speciellt om han hade en ursäkt för att ge henne skulden för något. Om han fick reda på att April hade rökt kunde han försöka ta henne ifrån Riley helt och hållet. Den tanken var outhärdlig.
Några minuter senare satt Riley och hennes dotter vid frukostbordet och åt. Tystnaden mellan dem var ännu mer besvärlig än vanligt.
Till slut frågade April ”Ska du berätta för pappa?”
”Tycker du att jag borde?” svarade Riley.
Det verkade som ett tillräckligt ärligt svar under omständigheterna.
April hängde med huvudet och såg oroad ut.
Sedan tillade April ”Snälla berätta inte för Gabriela.”
Orden slog Riley rakt i hjärtat. April var mer orolig över att deras hemhjälp skulle få reda på det, än vad hon var gällande vad hennes pappa skulle tycka – eller hennes egna mamma, för den delen.
Så saker har blivit så illa, tänkte Riley eländigt.
Det ytterst lilla som fanns kvar av hennes familjeliv föll samman rakt framför näsan på henne. Hon kände sig som om hon knappt var en mamma alls. Hon undrade om Ryan hade sådana känslor om att vara en pappa.
Antagligen inte. Att känna sig skyldig var inte Ryans stil. Hon avundade ibland hans känslomässiga likgiltighet.
Efter frukost, när April gjorde sig redo för skolan, blev huset tyst och Riley började tänka på det andra som hade hänt den morgonen – om det hade hänt. Vad eller vem hade orsakat det som skramlade vid ytterdörren? Hade det varit ett skramlande vid ytterdörren? Var kom stenarna plötsligt från?
Hon blev påmind om Maries panik över konstiga telefonsamtal, och en rädsla växte inom henne, en rädsla som var svår att kontrollera. Hon tog ut sin mobiltelefon och ringde ett bekant nummer.
”Betty Richter, FBI kriminaltekniker” hördes från andra änden.
”Betty, det här är Riley Paige.” Riley svalde hårt. ”Jag tror du vet varför jag ringer.”
Riley hade ringt exakt samma telefonsamtal varannan eller var tredje dag under de senaste sex veckorna nu. Agent Richter hade varit ansvarig för att avsluta Peterson-fallet och Riley ville desperat ha ett avslut.
”Du vill att jag ska berätta att Peterson är död på riktigt” sade Betty i en sympatisk ton. Betty var en tålmodig själ, förstående och trevlig, och Riley hade alltid varit tacksam för att ha fått henne att prata med om detta.
”Jag vet att det är löjligt.”
”Efter allt du gått igenom?” sa Betty. ”Nej, det tycker jag inte. Men jag har inget nytt att berätta för dig. Bara samma gamla grej. Vi hittade Petersons kropp. Visst, den brändes till en kolbit, men det var exakt hans längd och kroppsbyggnad. Det finns verkligen ingen annan det kunde ha varit.”
”Hur säker är du? Ge mig en procentandel.”
”Jag skulle säga nittionio procent” sa hon.
Riley tog ett djupt, långsamt andetag.
”Du kan inte göra det hundra?” frågade hon.
Betty suckade. ”Riley, jag kan inte ge dig en hundraprocentig garanti om mycket här i livet. Ingen kan det. Ingen är hundra procent säker på att solen kommer att stiga imorgon. Jorden kan bli träffad av en asteroid under tiden, och vi kanske alla dör. ”
Riley gav ifrån sig ett skratt.
”Tack för att du gav mig något annat att oroa mig för” sa hon.
Betty skrattade också lite. ”Inga problem” sa hon. ”Glad att vara till hjälp.”
”Mamma?” ropade April, redo att åka till skolan.
Riley avslutade telefonsamtalet och kände sig lite bättre och beredd att gå. Efter avsläppet hade hon gått med på att hämta Bill idag. De hade en intervju med en misstänkt som passade alla kriterier.
Och Riley hade en känsla att han kunde vara den kallblodiga mördaren de letade efter.
Kapitel 13
Riley stängde av motorn och satt framför Bills hus och beundrade hans trevliga tvåvåningsvilla. Hon hade alltid undrat hur han lyckades hålla gräsmattan så hälsosamt grön och de prydliga buskarna så perfekt trimmade. Bills hemmaliv var kanske oroligt, men han hade i alla fall en trevlig trädgård, en perfekt liten oas i detta pittoreska bostadsområdet. Hon kunde inte föreställa sig hur alla andra bakgårdar såg ut i detta lilla samhället som låg så nära Quantico.
Bill kom ut, och hans fru Maggie som stod bakom honom gav Riley en ilsken blick. Riley tittade bort.
Bill klev in och stängde dörren bakom sig.
”Kör nu,” mumlade han.
Riley startade bilen och svängde bort från kanten.
”Jag antar att allt inte är så bra där hemma” sa hon.
Bill skakade på huvudet.
”Vi hade ett stort bråk för att jag kom hem så sent igår. Allt började om igen i morse.”
Han var tyst i ett ögonblick och tillade sedan dystert ”Hon pratar om skilsmässa igen. Och hon vill ha full vårdnad om pojkarna.”
Riley tvekade, men sen frågade hon det hon behövde ha svar på: ”Och jag är en del av problemet?”
Bill var tyst.
”Ja” erkände han till slut. ”Hon är inte glad över att vi arbetar tillsammans igen. Hon säger att du är ett dåligt inflytande.”
Riley visste inte vad hon skulle säga.
Bill tillade ”Hon säger att jag är mitt värsta jag när jag jobbar med dig. Jag är mer distraherad, mer besatt av mitt jobb.”
Sant, tänkte Riley. Hon och Bill var båda besatta av sina jobb.
Tystnad föll igen när de körde. Efter några minuter öppnade han sin bärbara dator.
”Jag har lite info om killen vi ska prata med. Ross Blackwell.”
Han skannade skärmen.
”En registrerad sexbrottsling” tillade han.
Rileys läpp rullade sig i avsky.
”Vad för dom?”
”Innehav av barnpornografi. Han misstänktes för mer men ingenting bevisades någonsin. Han finns i databasen men har inga restriktioner. Det var tio år sedan och det här fotot är ganska gammalt.”
Lömsk, tänkte hon. Kanske svår att fånga.
Bill fortsatte läsa.
”Avskedad från flera jobb, av vaga skäl. Sist arbetade han i en kedjebutik i en stor galleria vid Beltway. De säljer vanliga kommersiella grejer, och deras kundkrets är i princip familjer med barn. När de kom på Blackwell med att posera dockor i sexuella positioner så sparkade de honom och anmälde honom till polisen. ”
”En man med ett intresse för dockor och en dom för innehav av barnpornografi” mumlade Riley.
Hittills passade Ross Blackwell den profil som hon hade börjat sätta ihop.
”Och nu?” frågade hon.
”Han har jobb i en hobby- och modellbutik” svarade Bill. ”En annan butik i en annan galleria.”
Riley var lite förvånad.
”Visste inte cheferna om Blackwells register när de anställde honom?”
Bill ryckte på axlarna.
”Kanske bryr de sig inte. Hans intressen verkar vara helt heterosexuella. Kanske tror de inte att han kommer att göra mycket skada på ett ställe med modellbilar och flygplan och tåg.”
Hon kände en rysning genom hennes kropp. Varför skulle en sån kille kunna få ett annat jobb? Den här mannen kunde eventuellt vara en ond mördare. Varför skulle han släppas ut varje dag för att mingla runt bland de som var sårbara?
De tog sig äntligen igenom den obevekliga trafiken till Sanfield. Förorten gav Riley intrycket av ett typiskt exempel på en ”utkantsstad”, till stor del bestående av köpcentrum och företags huvudkontor. Hon tyckte att det var så själlöst, dött och deprimerande.
Hon parkerade utanför det stora köpcentret. För en stund så satt hon bara i förarsätet och stirrade på det gamla fotografiet av Blackwell på Bills bärbara dator. Det var inget utmärkande med hans ansikte, bara en vit kille med mörkt hår och ett oroväckande uttryck. Nu borde han vara runt femtio år.
Hon och Bill klev ut ur bilen och gick till fots genom konsumenternas utopi tills de såg butiken.
”Jag vill inte låta honom komma undan” sade Riley. ”Vad händer om han lägger märke till oss och sticker?”
”Vi borde kunna hålla kvar honom där inne” svarade Bill. ”Ta fast honom och få ut kunderna.”
Riley satte en hand på sin pistol.
Inte än, sa hon till sig själv. Orsaka inte panik om vi inte behöver.
Hon stod där en stund och tittade på butikens kunder som kom och gick. Var en av killarna Blackwell? Hade han redan flytt?
Riley och Bill gick in genom dörren till butiken. Det mesta av utrymmet togs upp av en stor och detaljerad reproduktion av en liten stad, komplett med ett löpande tåg och blinkande trafikljus. Modellflygplan hängde från taket. Det fanns inga dockor i sikte.
Flera män verkade arbeta i affären, men ingen av dem passade den bild som hon hade i huvudet.
”Jag ser honom inte” sade Riley.
Vid receptionen frågade Bill ”Har ni en viss Ross Blackwell som arbetar här?”
Mannen i kassan nickade och pekade mot ett ställ med skalmodeller. En kort, knubbig man med grått hår sorterade varorna. Hans rygg var vänd mot dem.
Riley rörde pistolen igen, men lämnade den i höljet. Hon och Bill spred ut sig så att de kunde blockera eventuella försök till flykt som Blackwell skulle kunna komma att göra.
Hennes hjärta slog snabbare när hon närmade sig.
”Ross Blackwell?” frågade Riley.
Mannen vände sig om. Han hade tjocka glasögon och hans mage stack ut över bältet. Riley förvånades speciellt av den trista och grådaskiga tonen i hans hud. Det verkade inte särskilt troligt att han skulle försöka fly, men hennes fördom av ”äckel” passade honom bra.
”Det beror på” svarade Blackwell med ett brett leende. ”Vem frågar?”
Riley och Bill visade båda sina brickor för honom.
”Wow, FBI, alltså?” sa Blackwell och lät nästan nöjd. ”Det här är nytt. Jag är van att hantera de lokala myndigheterna. Ni är inte här för att arrestera mig, hoppas jag. För jag trodde verkligen alla dessa konstiga missförstånd hörde till det förflutna.”
”Vi skulle bara vilja ställa några frågor” sa Bill.
Blackwell log lite och la huvudet på sned.
”Några frågor, va? Tja, jag känner till mina rättigheter ganska väl. Jag behöver inte prata med er om jag inte vill. Men visst, varför inte? Det kan till och med vara roligt. Om ni köper mig en kopp kaffe går jag med på det. ”
Blackwell gick mot receptionen och Riley och Bill följde honom nära. Riley var uppmärksam på eventuella försök att fly.
”Jag tar en kaffepaus, Bernie” ropade Blackwell till kassören.
Riley kunde se på Bills uttryck att han undrade om de hade rätt kille. Hon förstod varför han kände så. Blackwell verkade inte det minsta upprörd att se dem. Faktum var att han verkade ganska nöjd.
Men för Riley var det just det som gjorde att han verkade allt mer misstänkt och sociopatisk. Några av de galnaste seriemördarna i historien hade uppvisat både charm och en sammanhållning. Hon förväntade sig inte att mördaren skulle visa spår av skyldighet.
Det var bara en kort distans till kaféet. Blackwell eskorterade Bill och Riley direkt till en bänk. Om mannen var nervös över att prata med två FBI-agenter så visade han inte det.
En liten tjej som gick bakom sin mamma snubblade och föll precis framför dem.
”Whoops!” ropade Blackwell glatt. Han böjde sig ner och lyfte barnet på fötter igen.
Mamman sa ett automatiskt tack och tog sedan sin dotter i handen. Riley såg Blackwells ögon titta på den lilla flickans nakna ben under hennes korta kjol och hon kände sig med ens illamående. Hennes misstankar fördjupades.
Riley grep Blackwells arm hårt, men han gav henne en blick av förvirring och oskuld. Hon skakade på huvudet och lät honom gå.
”Hämta ditt kaffe” sa hon och nickade mot den närliggande kafédisken.
”Jag skulle vilja ha en cappuccino” sa Blackwell till den unga kvinnan bakom disken. ”De betalar.”
Sedan vände han sig till Bill och Riley och frågade ”Vad ska ni ha?”
”Det är bra för oss” sa Riley.
Bill betalade för hans cappuccino och de gick mot ett bord som inte hade andra personer i närheten.
”Okej, vad vill ni veta om mig?” frågade Blackwell. Han verkade avslappnad och vänlig. ”Jag hoppas att ni inte är allt för dömande, som de myndigheter jag är van vid. Människor är så känsliga nu för tiden. ”
”Känsliga gällande att lägga dockor i obscena ställningar?” frågade Bill.
Blackwell såg uppriktigt sårad ut. ”Du får det att låta så smutsigt” sa han. ”Det var inte något obscent med det. Titta själva.”
Blackwell tog fram sin mobiltelefon och började visa fotografier av sitt handarbete. De omfattade små pornografiska tablåer han hade skapat inuti dockhus. De små mänskliga figurerna var avklädda i olika omfattning. De hade ställts i varierande grupper och positioner i olika delar av husen. Riley var förbluffad av de olika sexhandlingar som visades på bilderna – några av dem var ganska sannolikt olagliga i många stater.
Ser väldigt obscent ut enligt mig, tänkte Riley.
”Jag var satirisk” förklarade Blackwell. ”Jag gjorde ett viktigt socialt uttalande. Vi lever i en sådan dum och materialistisk kultur. Någon måste göra denna typ av protest. Jag utövar min rätt till yttrandefrihet på ett grundligt och ansvarsfullt sätt. Jag missbrukade den inte. Det är inte som att jag skrek ”eld” i en full biosalong.”
Riley märkte att Bill började se upprörd ut.
”Vad sägs om de små barnen som snubblat över dina små scener?” frågade Bill.
”Tycker du inte att du skadar dem?”
”Nej, det gör jag inte” sa Blackwell ganska självgott. ”Man ser värre saker i media varje dag. Det finns ingen sådan sak som ett barns oskuld längre. Det var precis vad jag försökte berätta för världen. Det krossar mitt hjärta, det kan jag lova.”
Han låter faktiskt som han menar det, tänkte Riley.
Men det var uppenbart för henne att han inte alls menade det. Ross Blackwell hade inte ett enda moraliskt eller empatisk ben i sin kropp. Riley misstänkte honom allt mer för varje ögonblick som gick.
Hon försökte läsa av hans ansikte. Det var inte lätt. Liksom alla sanna sociopater, maskerade han sina känslor med fantastisk skicklighet.
”Berätta för mig, Ross” sa hon. ”Gillar du att vara utomhus? Jag menar sånt som camping och fiske.”
Blackwells ansikte lyste upp med ett brett leende. ”Åh ja. Ända sedan jag var ett barn. Jag var en scout förr i tiden. Jag går ibland ut i vildmarken ensam flera veckor i taget. Ibland tror jag att jag var Daniel Boone i ett tidigare liv. ”
Riley frågade ”Gillar du att jaga också?”
”Visst, hela tiden” sa han entusiastiskt. ”Jag har massor av troféer hemma. Du vet, monterade huvuden av älgar och hjortar. Jag monterar dem alla själv. Jag har en riktig talang för att stoppa upp djur.”
Riley kisade mot Blackwell.
”Har du några favoritplatser? Skogar och sådant menar jag. Statliga eller nationalparker.”
Blackwell smekte sin haka eftertänksamt.
”Jag går till Yellowstone mycket” sa han. ”Jag antar att det är min favorit. Självklart är det svårt att slå Smoky Mountains. Yosemite också. Det är inte lätt att välja.”
Bill tillade ”Vad sägs om Mosby State Park? Eller kanske nationalparken nära Daggett?”
Blackwell såg plötsligt lite försiktig ut.
”Varför undrar du det?” frågade han oroligt.
Riley visste att sanningens ögonblick – eller dess motsats – äntligen hade kommit fram. Hon nådde in i sin handväska och drog ut fotografier av mordoffren, som tagits när de levde.
”Kan du identifiera någon av dessa kvinnor?” frågade Riley.
Blackwells ögon vidgades.
”Nej” sa han med skakande röst. ”Jag har aldrig sett dem förr.”
”Är du säker?” frågade Riley. ”Kanske kan deras namn hjälpa dig komma ihåg. Reba Frye. Eileen Rogers. Margaret Geraty.”
Blackwell verkade på gränsen till ren panik.
”Nej” sa han. ”Jag har aldrig sett dem. Aldrig hört deras namn.”
Riley studerade hans ansikte noggrant för ett ögonblick. Slutligen förstod hon hela situationen. Hon visste allt hon behövde veta om Ross Blackwell.
”Tack för din tid, Ross” sa hon. ”Vi kommer att vara i kontakt om vi behöver veta någonting mer.”
Bill såg förbluffad ut när han följde henne ut ur matområdet.
”Vad hände där borta?” fräste han. ”Vad tänker du med? Han är skyldig och han vet att vi är honom på spåren. Vi kan inte släppa honom ur sikte tills det att vi kan ta honom.”
Riley släppte ut en suck av mild otålighet.
”Tänk lite, Bill” sa hon. ”Såg du hans bleka hud? Inga fräknar, ingenting. Den mannen har inte spenderat en hel dag utomhus i sitt liv.”
”Så han är egentligen inte en scout?”
Riley skrattade lite. ”Nej” sa hon. ”Och jag kan lova dig att han aldrig varit i Yellowstone eller Yosemite eller Great Smoky Mountains. Och han vet inte något om taxidermi.”
Bill såg mycket generad ut nu.
”Han hade verkligen fått mig att tro på honom” sade Bill.
Riley nickade i överenskommelse.
”Naturligtvis gjorde han det” sa hon. ”Han är en stor lögnare. Han kan få folk att tro att han säger sanningen om vad som helst. Och han älskar att ljuga. Han gör det när han får en chans och desto större lögner desto bättre.”
Hon stannade i ett ögonblick.
”Problemet är” tillade Riley ”att han är osäker på att säga sanningen. Han är inte van vid det. Han blir stressad när han försöker göra det.”
Bill gick tyst bredvid henne en stund och försökte ta in det här.
”Så du menar—?” började han.
”Han berättade sanningen om kvinnorna, Bill. Därför lät han så skyldig. Sanningen låter alltid som en lögn när han försöker berätta. Han har verkligen aldrig sett några av dessa kvinnor i sitt liv. Jag säger inte att han inte kan döda. Det kan han förmodligen. Men han utförde inte dessa mord. ”
Bill mumlade för sig själv.
”Fan” sa han.
Riley sa ingenting resten av vägen till bilen. Detta var ett allvarligt bakslag. Ju mer hon tänkte på det, desto sämre kände hon sig. Den verkliga mördaren fanns fortfarande där ute och de hade ingen aning om vem eller var han var. Och hon visste, hon bara visste att han snart skulle döda igen.
Riley blev frustrerad av sin oförmåga att lösa det här fallet, men när hon ansträngde sin hjärna så visste hon plötsligt vem hon behövde prata med. Precis nu.
Kapitel 14
De var bara en kort bit ut från Sanfield när Riley plötsligt korsade två körfält och svängde mot en avfart.
Bill blev överraskad. ”Vart ska vi?” frågade han.
”Belding” sa Riley.
Bill stirrade på henne från passagerarsätet och väntade på en bättre förklaring.
”Margaret Geratys man bor fortfarande där” sa hon. ”Roy heter han, eller hur? Roy Geraty. Och äger han inte en bensinstation eller något?”
”Det är faktiskt en bilverkstad” sa Bill.
Riley nickade. ”Vi ska hälsa på honom” sa hon.
Bill ryckte tvivelaktigt på axlarna.
”Okej, men jag är inte säker på varför” sa han. ”Lokalpolisen gjorde ett ganska noggrant jobb med att intervjua honom om hans frus mord. De fick inga ledtrådar.”
Riley sa inte något på en stund. Hon visste allt detta redan. Ändå kände hon som om det fortfarande fanns något att upptäcka. Någon slags lös tråd som måste ha lämnats hängande i Belding, bara en kort bilresa genom Virginias jordbruksbygder. Hon var tvungen att ta reda på vad det var – om hon kunde. Men hon började tvivla på sig själv.
”Jag är ringrostig, Bill” mumlade Riley medan hon körde. ”För en stund sedan var jag verkligen säker på att Ross Blackwell var vår mördare. Jag borde ha vetat bättre vid första blicken. Mina instinkter är inte på topp direkt.”
”Var inte för hård mot dig själv” svarade Bill. ”Han verkade passa din profil.”
Riley tog ett djupt andetag. ”Ja, men min profil var fel. Vår kille skulle inte posera dockor så – och inte på allmän plats.”
”Varför inte?” frågade Bill.
Riley tänkte ett ögonblick.
”För att han tar dockor på allvar” sa hon. ”De har en viss djup betydelse för honom. Det är något personligt. Jag tror att han skulle bli förolämpad av små trick som Blackwells, hur han ställde upp dem. Han skulle betrakta det som vulgärt. Dockor är inte leksaker för honom. De är… Jag vet inte. Jag kan inte få fram det. ”
”Jag vet hur din hjärna funkar” sade Bill. ”Och vad det än är så kommer du lista ut det så småningom.”
Riley blev tyst medan hon mentalt spelade upp några av händelserna från de senaste dagarna. Det ökade bara hennes känsla av osäkerhet.
”Jag hade fel om andra saker också” berättade hon för Bill. ”Jag trodde att mördaren riktade in sig på mammor. Jag var säker på det. Men Margaret Geraty var inte mamma. Hur kan jag ha fått det fel?”
”Det listar du snart ut” sa Bill.
De nådde utkanten av Belding. Det var en sömnig liten stad som måste ha legat där i generationer. Men de närliggande gårdarna hade köpts upp av rika familjer som ville ”bo på landet,” men samtidigt kunna pendla till sina jobb i Washington. Staden föll bort och man kunde nästan köra genom den utan att märka att den ens existerade.
Roy Geratys bilverkstad var dock omöjlig att missa.
Riley och Bill klev ut ur bilen och gick in på det ganska snygga kontoret. Ingen var där. Riley ringde på en liten klocka på disken. De väntade, men ingen kom. Efter några minuter vågade de sig in i garaget. Ett enda par fötter stack ut från under ett fordon.
”Är du Roy Geraty?” frågade Riley.
”Ja” hördes en röst från under bilen.
Riley tittade runt. Det fanns ingen annan anställd i sikte. Hade det blivit så dåligt att ägaren var tvungen att göra allt själv?
Geraty kom rullandes ut från under bilen och kisade misstänksamt mot dem. Han var en stor man, runt trettio år, och han på sig en overall full av oljefläckar. Han torkade händerna på en smutsig trasa och reste sig upp.
”Ni är inte härifrån” sa han. Sedan la han till ”Vad kan jag hjälpa er med?”
”Vi är från FBI” sade Bill. ”Vi skulle vilja ställa några frågor.”
”Åh, gud” mumlade mannen. ”Jag behöver inte det här.”
”Det kommer inte ta lång tid” sa Riley.
”Jaha, kom igen då” mumlade mannen. ”Om vi måste prata så måste vi prata.”
Han ledde Riley och Bill till ett litet rastrum med ett par trasiga godisautomater. De satt alla på plaststolar. Nästan som om ingen annan var där så tog Roy upp en fjärrkontroll och slog på en gammal tv. Han fumlade runt med att byta kanaler tills han hittade en gammal humorserie. Sedan stirrade han på skärmen.
”Fråga vad ni vill och låt oss få det överstökat” sa han. ”De senaste dagarna har varit ett helvete.”
Riley tyckte det var lätt att gissa vad han menade.
”Jag är ledsen att din frus mord är tillbaka i nyheterna” sa hon.
”Tidningarna säger att det har skett två mord till nu” sa Geraty. ”Jag kan inte tro det. Min telefon har ringt utan uppehåll med reportrar och idioter. Min e-post är översvämmad. Det finns ingen respekt för privatlivet längre. Och stackars Evelyn – min fru – hon har det verkligen svårt.”
”Har du gift dig igen?” frågade Bill.
Geraty nickade och stirrade fortfarande på TV-skärmen. ”Vi gifte oss sju månader efter Margaret…”
Han kunde inte förmå sig att slutföra meningen.
”Folk här tyckte att det var för snabbt” sa han. ”Det verkade inte för snabbt för mig. Jag har aldrig varit ensam i mitt liv. Evelyn har varit en gåva sänd från ovan. Jag vet inte vad som skulle ha blivit av mig utan henne. Jag antar att jag kanske hade dött.”
Hans röst växte sig tjock med känslor.
”Vi har en liten flicka nu. Sex månader gammal. Hon heter Lucy. Det bästa jag har i livet.”
Skrattet från TV:n brast ut med olämplig timing. Geraty snyftade och harklade sig och lutade sig tillbaka i stolen.
”Hur som helst, jag vet inte riktigt vad du vill fråga mig om” sa han. ”Jag tycker jag svarade på varje möjlig fråga för två år sedan. Det gjorde inte någon nytta. Ni kunde inte fånga killen då, och ni kommer inte att fånga honom nu.”
”Vi försöker fortfarande” sade Riley. ”Vi ska ta fast honom.”
Men hon kunde känna tomheten i sina egna ord.
Hon stannade ett ögonblick och frågade ”Bor du nära här? Jag undrade om vi skulle kunna besöka ditt hus, ta en titt.”
Geraty rynkade sin panna i tankar.
”Måste jag? Eller har jag ett val?” frågade han.
Hans fråga gjorde Riley lite överraskad.
”Det är bara en förfrågan” sa hon. ”Men det kan vara till hjälp.”
Geraty skakade bestämt på huvudet.
”Nej” sa han. ”Jag måste sätta en gräns. Polisen flyttade praktiskt taget in i mitt hus sist. Några av dem var säkra på att jag hade dödat henne. Kanske tänker några av er samma sak nu. Att jag dödade någon.”
”Nej” Riley försäkrade honom. ”Det är inte därför vi är här.”
Hon såg att Bill tittade noggrant på mekanikern.
Geraty tittade inte upp. Han fortsatte bara. ”Och stackars Evelyn, hon är hemma hos Lucy, och hon är redan på gränsen till ett nervöst sammanbrott nu med alla telefonsamtal. Jag vill inte att hon ska behöva gå igenom mer. Jag är ledsen, jag försöker inte vara motstridig. Det är bara att det räcker nu.”
Riley kunde se att Bill var på väg att insistera. Hon talade innan han kunde.
”Jag förstår” sa hon. ”Det är okej.”
Riley kände sig säker på att hon och Bill förmodligen inte skulle få reda på någonting viktigt från ett besök i Geratys hem i alla fall. Men kanske skulle han svara på en fråga eller två.
”Hade din fru Margaret, din första fru, dockor?” frågade Riley försiktigt. ”Samlade hon på dem, kanske?”
Geraty vände sig mot henne och tittade bort från TV:n för första gången.
”Nej” sa han och såg förvånad ut över frågan.
Riley insåg att ingen hade frågat en så specifik frågan innan. Av alla teorier som polisen kanske hade för två år sedan hade dockor inte varit bland dem. Och även med all trakassering nu så hade inga andra frågor haft med dockor att göra.
”Hon tyckte inte om dem” fortsatte Geraty. ”Det var inte så att hon hatade dem. Det var bara att de gjorde henne ledsen. Hon kunde inte—vi kunde inte få barn och dockor fick henne alltid att tänka på det. De påminde henne. Ibland brukade hon gråta när hon var i närheten av dockor.”
Med en djup suck vände han sig tillbaka mot TV:n igen.
”Det gjorde henne olycklig under de senare åren”, sa han i en låg, avlägsen röst. ”Att inte ha barn, menar jag. Så många vänner och släktingar med egna barn. Det verkade som om alla utom vi fick barn hela tiden, eller hade barn som växte upp. Det fanns alltid en baby shower att gå till, mammor frågade henne alltid om hjälp med födelsedagsfester. Det tog verkligen hårt på henne.”
Riley kände en klump av sympati bildas i halsen. Hennes hjärta gick ut till den här mannen som fortfarande försökte fixa sitt liv efter en oförklarlig tragedi.
”Jag tror att det var allt, Mr Geraty” sa hon. ”Tack så mycket för din tid. Och jag vet att det är väldigt sent att säga det, men jag är ledsen för allt detta.”
Några minuter senare körde Riley och Bill iväg.
”En bortkastad resa” sa Riley till Bill.
Riley tittade i backspegeln och såg den lilla staden Belding som försvann bakom dem. Mördaren var inte där, det visste hon. Men han var någonstans i området som Flores hade visat dem på kartan. Någonstans nära. Kanske körde de med honom bakom sig just nu och visste det inte. Tanken torterade Riley. Hon kunde nästan känna hans närvaro, hans iver, hans uppmaning att tortera och döda som blev ett allt starkare.
Och hon var tvungen att stoppa det.
Kapitel 15
Mannen väcktes av sitt mobillarm. Först visste han inte var han var. Men han visste genast att idag skulle vara en viktig dag. Det var den dag han levde för.
Han visste att han hade vaknat på denna konstiga plats av mycket bra anledningar – för att det skulle vara den typen av dag. Det skulle vara en dag med god tillfredsställelse för honom, och en dag av ren skräck och obeskrivlig smärta för någon annan.
Men vart var han? Han halvsov fortfarande och kunde inte komma ihåg. Han låg på en soffa i ett litet unket rum, och tittade på ett kylskåp och en mikrovågsugn. Morgonljuset strömmade in genom ett fönster.
Han gick upp, öppnade dörren till rummet och tittade ut i en mörk hall. Han vred på lampknappen bredvid dörren. Ljus fyllde korridoren och in i en öppen dörr på andra sidan korridoren. Han kunde se ett svartklätt undersökningsbord med lite steriliserat vitt papper ovanpå det.
Ja just det ja, tänkte han. Vårdcentralen.
Nu kom han ihåg var han var och hur han hade kommit dit. Han gratulerade sig för den egna lömskheten och listen. Dagen innan hade han anlänt till kliniken sent på eftermiddagen när det var särskilt fullt. Mitt i all rörelse så hade han bett om ett enkelt blodtryckstest. Och hon hade varit sjuksköterskan som testade honom.
Samma kvinna han hade kommit hit för att se. Kvinnan han hade tittat på i dagar, i sitt hem, när hon shoppade innan hon kom hit till jobbet.
Efter blodtryckstestet hade han pressat sig in i ett trångt utrymme djupt inuti en städskrubb. Hur naiv all personal hade varit. Kliniken hade stängt och alla hade gått hem utan att ens kontrollera skåpen. Då hade han klivit ut och gjort sig hemmastadd här i det lilla väntrummet. Han hade sovit gott.
Och idag skulle bli en mycket anmärkningsvärd dag.
Han släckte omedelbart taklampan. Ingen där ute fick veta att någon var i byggnaden. Han tittade på klockan på sin mobiltelefon. Den var bara några minuter före sju på morgonen.
Hon skulle komma när som helst nu. Han visste det från tiden han hade spenderat med att övervaka henne. Det var hennes jobb att få kliniken redo för både läkare och patienter varje morgon. Själva kliniken öppnade inte förrän klockan åtta. Mellan sju och åtta var hon alltid ensam här.
Men idag skulle det vara annorlunda. Idag skulle hon inte vara ensam.
Han hörde en bil svänga in på parkeringen utanför. Han justerade persiennerna tillräckligt för att kunna se ut. Det var hon som steg ut ur bilen.
Han hade inga problem med nervositet. Det var inte som de första två gångerna, när han kände sig så rädd och orolig. Ända sedan tredje gången, när allt hade gått så bra, visste han att han verkligen hade hittat sitt kall. Nu var han tränad och skicklig.
Men det var en sak han ville göra lite annorlunda, bara för att ändra sin rutin, för att göra den här gången lite annorlunda från de andra.
Han skulle överraska henne med en liten symbol, hans egna personliga visitkort.
*
När Cindy MacKinnon gick genom den tomma parkeringsplatsen övade hon sin dagliga rutin mentalt. Efter att ha fått alla leveranser på plats skulle hennes första uppgift vara att underteckna påfyllningsförfrågningar från apoteket och se till att kalendern var uppdaterad.
Patienterna skulle vänta utanför dörren när de öppnade vid åtta. Resten av dagen skulle ägnas åt olika uppdrag, inklusive att ta puls, dra blod, ge sprutor, ha möten och uppfylla de ofta orimliga kraven från de andra licensierade sjuksköterskorna och läkarna.
Hennes arbete här som en licensierad undersköterska var knappast glamoröst. Ändå älskade hon vad hon gjorde. Det var djupt glädjande att hjälpa människor som annars inte hade råd med sjukvården. Hon visste att de räddade liv här, även med de grundläggande tjänsterna som de erbjöd.
Cindy tog nycklarna ur sin handväska och låste upp glasdörren. Hon gick in snabbt och låste dörren bakom sig. Någon annan skulle låsa upp igen klockan åtta. Sen slog hon omedelbart in koden för att avaktivera larmet.
När hon gick in i väntrummet fick hon syn på något. Det var ett litet föremål som låg på golvet. I det svaga ljuset kunde hon inte se vad det var.
Hon tände lamporna. Det var en ros.
Hon gick fram och plockade upp den. Rosen var inte riktig. Den var konstgjort, gjord av billigt tyg. Men vad gjorde den där?
Förmodligen hade en patient tappat den igår. Men varför hade ingen plockat upp den efter det att kliniken stängde klockan fem?
Varför hade hon inte sett den igår? Hon hade väntat tills städerskan var klar. Hon hade varit den sista att lämna och hon var säker på att rosen inte hade varit där.
Sedan kom ett rus av adrenalin och en explosion av ren rädsla. Hon visste vad rosen innebar. Hon var inte ensam. Hon visste att hon var tvungen att gå ut. Hon hade inte en sekund att förlora.
Men när hon vände sig för att springa mot dörren grep en stark hand tag i hennes arm bakifrån och stoppade henne. Det fanns ingen tid att tänka. Hon var tvungen att låta kroppen agera på egen hand.
Hon lyfte upp sin armbåge och snurrade runt och kastade hela sin vikt åt sidan. Hon kände sitt armbågsslag träffa en hård men platt yta. Hon hörde ett tungt, högljutt stön och kände vikten av sin angripares kropp som lutade mot henne.
Hade hon haft tur och träffat hans solarplexus? Hon kunde inte vända sig om för att se. Det fanns ingen tid, inte ens några sekunder.
Hon sprang mot dörren. Men tiden gick sakta, och det kändes som att hon inte sprang alls. Det kändes som att försöka ta sig fram genom tjockt gelatin.
Till slut kom hon fram till dörren och försökte öppna den. Men självklart hade hon låst den efter sig när hon kom in.
Hon letade hastigt genom sin handväska tills hon hittade nycklarna. Då skakade hennes händer så illa att hon inte kunde hålla dem. De föll till golvet. Tiden rörde sig långsamt när hon böjde sig ner och plockade upp dem. Hon fumlade med nycklarna tills hon hittade den rätta. Då tryckte hon in nyckeln i låset.
Det var inte lönt. Hennes hand skakade för mycket. Det kändes som om hennes kropp förrådde henne.
Äntligen fick hennes öga en glimt av rörelse utanför. På trottoaren bortom parkeringsplatsen gick en kvinna med sin hund. Fortfarande med nycklarna i handen så lyfte hon upp sina händer och bankade mot det omöjligt hårda glaset. Hon öppnade sin mun för att skrika.
Men hennes röst blev kvävd av något stramt över hennes mun som drog smärtsamt i mungiporna. Det var tyg – en trasa eller en näsduk eller en scarf. Hennes angripare hade tagit henne med skoningslös och oförlåtlig kraft. Hennes ögon spärrades upp, men istället för ett skrik var allt hon kunde avge ett hemskt stön.
Hon kastade med armarna och nycklarna föll igen från hennes hand. Hon drogs hjälplöst bakåt, bort från morgonljuset till en mörk värld av plötslig och ofattbar skräck.
Kapitel 16
”Känner du dig felplacerad?” frågade Bill.
”Ja” sade Riley. ”Och jag är säker på att vi båda ser malplacerade ut också.”
En till synes slumpmässig blandning av dockor och folk satt på läderklädda möbler i det skrytsamma hotellets lobby. Folket – främst kvinnor, men några män – drack te och kaffe och pratade med varandra. Dockor av olika typer, både manliga och kvinnliga, satt bland dem som om de vore väldigt lydiga barn. Riley tyckte att det såg ut som en bisarr slags familjeåterförening där inget av barnen var riktiga.
Riley kunde inte låta bli att stirra på den udda scenen. De hade inga fler ledtrådar så hon och Bill hade bestämt sig för att komma hit till konventet, och hoppades att hon kunde snubbla över en ledtråd, hur avlägsen den än må vara.
”Är ni två registrerade?” frågade han.
Riley vände sig för att se en säkerhetsvakt som tittade på Bills jacka, och som utan tvekan hade upptäckt hans dolda vapen. Vakten höll handen nära sin egen pistol.
Hon ansåg att med så många människor runt omkring hade vakten goda skäl att oroa sig. En galen skytt kunde verkligen orsaka förödelse där.
Bill visade sin bricka. ”FBI” sa han.
Vakten skrattade.
”Kan inte säga att jag är förvånad” sa han.
”Varför inte?” frågade Riley.
Vakten skakade på huvudet.
”För det här är nog den konstigaste gruppen människor jag någonsin sett på ett och samma ställe.”
”Ja” instämde Bill. ”Och alla är inte ens människor.”
Vakten ryckte på axlarna och svarade ”Ni kan vara säkra på att någon här har gjort något de inte borde.”
Mannen ryckte huvudet åt ena sidan och sedan andra och skannade rummet.
”Det kommer vara skönt när det är över.” Sedan gick han iväg samtidigt som han såg sig vaksamt omkring.
När hon gick där med Bill längs en korridor så var Riley osäker på vad vakten var så orolig för. Deltagarna såg betydligt mer excentriska ut än hotfulla. Där fanns kvinnor i alla åldrar; både äldre och yngre. Några såg stränga och envisa ut, medan andra verkade öppna och vänliga.
”Påminn mig igen om vad det är du vill hitta här” mumlade Bill.
”Jag är inte säker” erkände Riley.
”Kanske gör du för stor grej av dockan” sade han, obekväm med att vara där. ”Blackwell var obehaglig med sina dockor, men han var inte gärningsmannen. Och igår fick vi veta att det första offret inte ens gillade dockor.”
Riley svarade inte. Bill kanske hade rätt. Men när han hade visat henne broschyren med denna tillställning så kunde hon på något sätt inte låta bli att gå dit och ta sig en titt. Hon ville göra ett nytt försök.
Männen Riley såg hade alla något av ett professionellt och seriöst utseende, de flesta av dem hade glasögon och mer än ett par av dem hade skägg. Ingen av dem såg särskilt mordlystna ut. Hon passerade en sittande kvinna som kärleksfullt gungade en docka i famnen samtidigt som hon sjöng en visa. Lite längre fram längs korridoren så var en äldre kvinna mitt inne i en konversation med en stor ap-docka.
Okej, tänkte Riley, lite konstigheter är det nog på gång, ja.
Bill drog broschyren ur jackfickan och bläddrade igenom den medan de gick.
”Något intressant?” frågade Riley.
”Bara diskussioner, föreläsningar, workshops – den typen av saker. Några stora tillverkare är här för att uppdatera folk om trender och annat. Och det verkar som om vissa har blivit kända inom den här… dockvärlden. De ska hålla något slags tal.”
Då skrattade Bill.
”Du, här är en föreläsning med en riktigt knepig titel.”
”Vad är det?”
”’Den sociala vikten av viktorianskt kön på dåtidens porslindockor.’ Den börjar om några minuter. Vill du gå på det?”
Riley skrattade också. ”Vi skulle nog inte förstå ett enda ord av det. Något annat?”
Bill skakade på huvudet. ”Inte direkt. Ingenting som kan hjälpa oss att förstå vad som motiverar en sadistisk mördare, i alla fall.”
Riley och Bill rörde sig vidare in i nästa stora öppna rum. Det var en gigantisk labyrint av bås och bord, där alla tänkbara slags dockor och marionetter fanns framställda. Där fanns allt från pyttesmå dockor som inte var större än ett finger till dockor som var lika stora som en riktig människa, samt allt från antika dockor till dockor som kommit direkt från fabriken. Några av dem kunde gå och andra kunde prata, men de flesta hängde bara eller satt eller stod där och stirrade tillbaka på åskådarna som samlades framför dem.
För första gången såg Riley att det faktiskt fanns riktiga barn närvarande – inga pojkar, bara små flickor. De flesta övervakades strikt av sina föräldrar, men andra vandrade runt tillsammans i små grupper, något som gjorde många av utställarna nervösa.
Riley plockade upp en miniatyrkamera från ett bord. Den lilla papperslappen hävdade att den fungerade. På samma bord fanns små tidningar, mjukisdjur, handväskor, plånböcker och ryggsäckar. På nästa bord fanns badkar och andra badrumsmöbler för dockor.
Vid ett bord trycktes tröjor för dockor och för människor, men frisören var endast för dockor. Synen av flertalet små noggrant stylade peruker gav Riley rysningar. FBI hade redan hittat tillverkarna av perukerna från mordplatserna och visste att de såldes i mängder av butiker överallt. Att se dem uppradade så här fick Riley att tänka på saker som de flesta vanliga människor aldrig behövde se. Bilder flög genom hennes huvud, bilder av döda kvinnor – nakna, med armar och ben poserade som dockor och med peruker gjorda av dockhår.
Riley kände sig säker på att dessa bilder aldrig skulle blekna bort från hennes näthinna. Kvinnor behandlade med sådan enorm likgiltighet, och samtidigt så omsorgsfullt iordninggjorda och utplacerade… något Riley hade svårt att få grepp om. Men det var ju såklart anledningen till varför hon och Bill var där de var.
Hon gick fram och pratade med den unga kvinnan som tycktes vara ansvarig för peruksalongen.
”Säljer du de här perukerna?” frågade Riley.
”Absolut” svarade kvinnan. ”De här är bara för visning, men här i lådorna har jag helt nya exemplar. Vilken vill du ha?”
Riley var inte helt säker på hur hon skulle gå vidare. ”Säljer du dessa små peruker också?” frågade hon till slut.
”Vi kan ändra frisyren åt dig. Det tillkommer bara en liten extra kostnad.”
”Vilken typ av människor är det som köper dem?” sa Riley. Hon ville fråga om några skumma killar hade kommit för att köpa peruker.
Kvinnan såg på henne med stora ögon. ”Jag är inte säker på vad du menar” sa hon. ”Alla typer av människor köper dem. Ibland tar de med en docka som måste få håret bytt.”
”Jag menar, handlar män ofta här?” frågade Riley.
Den unga kvinnan såg märkbart obekväm ut nu. ”Inte vad jag minns” sa hon. Då vände hon sig plötsligt om för att ta itu med en ny kund.
Riley stod där en stund. Hon kände sig som en idiot för att ha frågat någon sådana frågor. Det var som om hon hade drivit in sin egen mörka värld i en värld som skulle vara fin och oskyldig.
Hon kände något röra hennes arm. Bill sa ”Jag tror inte att du kommer att hitta honom här.”
Riley kände hur hon rodnade. Men när hon vände sig bort från salongen så insåg hon att hon inte var den enda konstiga kvinnan som utställarna här tvingades ha att göra med. Hon gick nästan in i en kvinna som desperat kramade en nyköpt docka och grät med passion, nästan med glädje. Vid ett annat bord hade en man och en kvinna hamnat i ett bråk om vem av dem som skulle få köpa ett sällsynt samlarobjekt. De var engagerade i en fysisk dragkamp som hotade att riva isär varorna.
”Nu börjar jag se varför säkerhetsvakten var orolig” sa hon till Bill.
Hon såg att Bill tittade på någon i närheten.
”Vad är det?” frågade hon honom.
”Kolla in den killen” sa Bill och nickade mot en man som stod vid en närbild av stora dockor i klänningar. Han var runt trettio och ganska stilig. Till skillnad från de flesta andra männen såg han inte sådär tråkig eller vetenskaplig ut. I stället hade han utseendet av en välmående och självsäker affärsman, ordentligt klädd i en dyr kostym och slips.
”Han ser ut som vi gör” mumlade Bill. ”Varför leker en sån kille med dockor?”
”Jag vet inte” svarade Riley. ”Men han ser också ut som att han kunde skaffa sig en riktig levande lekkamrat om han ville.” Hon tittade på affärsmannen ett ögonblick. Han hade slutat titta på en bild av små flickdockor i klänningar. Han tittade istället runt, som för att försäkra sig om att ingen tittade.
Bill vände ryggen mot mannen och lutade sig framåt som om han pratade livligt med Riley. ”Vad gör han nu?”
”Kollar in dockorna” sa hon. ”På ett sätt som jag verkligen inte gillar.”
Mannen böjde sig mot en docka och kikade på den noga – kanske lite för nära – och hans tunna läppar formade ett leende. Sedan kollade han på de andra i rummet igen.
”Eller letar efter potentiella offer” tillade hon.
Riley var säker på att hon såg någonting i mannens sätt att känna på dockans klänning och hur han undersökte tyget på ett nästan sensuellt sätt.
Bill tittade på mannen igen. ”Herregud” mumlade han. ”Är den där snubben obehaglig eller vad säger du?”
En känsla av obehag greppade tag om Riley. Den logiska delen av hennes hjärna visste att detta inte kunde vara mördaren. Vad var oddsen att de skulle snubbla över honom här? Men i det ögonblicket var Riley övertygad om att hon var i ondskans närvaro.
”Låt honom inte komma undan” sade Riley. ”Om han fortsätter uppföra sig konstigt så tar vi det som en ursäkt för att ställa några frågor.”
Men då blåste verkligheten bort de mörka tankarna. En liten tjej på ungefär fem år kom fram till mannen.
”Pappa” kallade hon honom.
Mannens leende växte och hans ansikte strålade oskyldigt med kärlek. Han visade sin dotter dockan som han hade hittat och hon klappade händerna och skrattade av glädje. Han överlämnade den till henne och hon kramade den hårt. Pappan tog fram plånboken och gjorde sig redo att betala säljaren.
Riley kvävde en stön.
Mina instinkter slår fel igen, tänkte hon.
Hon såg att Bill lyssnade på någon i sin mobiltelefon. Hans ansikte såg blekt ut när han vände sig mot henne.
”Han har tagit en ny kvinna.”
Kapitel 17
Riley svor tyst när hon svängde in på parkeringsplatsen bredvid en avlång byggnad med platt tak. Tre personer i FBI-jackor stod ute och pratade med flera lokala poliser.
”Det här kan inte vara bra” sa Riley. ”Jag önskar att vi hade kommit hit innan packet kom hit.”
”Japp, håller med” instämde Bill.
De hade fått berättat för sig att en kvinna hade kidnappats inne på vårdcentralen tidigt i morse.
”Vi blev ju inkopplade snabbare den här gången i alla fall” sa Bill. ”Kanske har vi en chans att hitta henne innan det är försent.”
Riley instämde tyst. Vid de tidigare fallen så hade ingen vetat exakt när eller var offret hade kidnappats. Kvinnorna hade bara försvunnit och senare hittats döda tillsammans med kryptiska ledtrådar till mördarens störda tankemönster.
Kanske blir det annorlunda den här gången, tänkte hon.
Hon var lättad över att någon hade bevittnat tillräckligt av brottet för att ringa polisen. Lokalpolisen kände till varningen för en seriekidnappare och mördare, och de hade ringt in FBI. De antog att detta var samma gärningsman.
”Han har fortfarande ett stort försprång” sa Riley. ”Om det nu verkligen är han. Det här är inte den typ av plats som jag hade förväntat mig att han skulle ta någon från.”
Hon hade trott att mördaren skulle lura i ett parkeringshus eller längs ett isolerat joggingspår. Kanske en dåligt upplyst stadsdel.
”Varför en vårdcentral?” frågade hon. ”Och varför i dagsljus? Varför skulle han ta risken att gå in i en byggnad?”
”Det verkar verkligen inte som ett slumpmässigt val” instämde Bill. ”Vi tar oss väl en titt, då!”
Riley parkerade så nära det avspärrade området som hon kunde. När hon och Bill klev ut ur bilen såg hon agenten Carl Walder.
”Det här bådar inte gott” muttrade Riley till Bill när de gick mot byggnaden.
Riley gillade inte Walder – ett babyliknande, fräknigt ansikte med lockigt, kopparfärgat hår. Varken Riley eller Bill hade arbetat med honom personligen, men han hade dåligt rykte. Andra agenter sa att han var den sämsta chefen – en person som inte hade någon aning om vad han gjorde och därför var desto mer besluten om att hävda sin auktoritet.
För att göra saken värre för Riley och Bill hade Walder högre rang än deras egen chef, Brent Meredith. Riley visste inte hur gammal Walder var, men hon var säker på att han hade klättrat upp i FBIs rangordning för fort för sitt eget bästa, eller för någon annans, för den delen.
Enligt Riley var det ett klassiskt exempel på Petersprincipen på jobbet. Walder hade framgångsrikt lyckats överstiga nivån för sin egen kompetens.
Walder gick fram för att möta Riley och Bill.
”Agent Paige och Jeffreys, jag är glad att ni kunde komma” sa han.
Utan onödiga artigheter så gick Riley fram och frågade Walder frågan som hon hade på tungan.
”Hur vet vi att det är samma gärningsman?”
”På grund av detta” sade Walder och höll ut en bevispåse med en billig liten tygros. ”Den låg på golvet där inne.”
”Åh, skit” sa Riley.
Byrån hade varit noga med att inte läcka ut till pressen den lilla detaljen gällande hans tillvägagångssätt – hur han hade lämnat rosor på platserna där han hade dumpat kropparna. Detta var inte en imitatör eller en ny mördare.
”Vem var det den här gången?” frågade Bill.
”Hennes namn är Cindy MacKinnon” sa Walder. ”Hon är sjuksköterska. Hon blev bortförd när hon kom hit tidigt för att öppna kliniken.”
Walder pekade på de andra två agenterna, en ung kvinna och en lika ung man. ”Kanske har ni träffat agent Craig Huang och Emily Creighton. De kommer att följa med er på det här fallet.”
Bill mumlade tydligt ”Vad i—?”
Riley petade Bill i revbenen för att stoppa honom.
”Huang och Creighton har redan informerats” tillade Walder. ”De vet lika mycket om dessa mord som ni gör.”
Riley rasade tyst. Hon ville berätta för Walder att nej, Huang och Creighton visste inte lika mycket som hon gjorde. Inte ens lika mycket som Bill gjorde. De kunde inte veta så mycket utan att ha spenderat så mycket tid på brottsplatserna, eller utan att ha spenderat otaliga timmar med att titta över bevis. De hade inte något som liknade den professionella investering som hon och Bill redan hade lagt ner i det här fallet. Och hon var säker på att ingen av dessa ungdomar någonsin hade satt sig i en mördares tankar för att få en känsla av hur de fungerade.
Riley tog ett djupt andetag för att kväva sin ilska.
”Inte för att trampa någon på tårna här” sa hon, ”Agent Jeffreys och jag har ganska bra koll på det här och vi behöver arbeta snabbt. Extra hjälp… hjälper inte.” Hon hade nästan sagt att extra hjälp bara skulle hålla dem tillbaka, men hade stoppat sig själv i tid. Ingen anledning att förolämpa de unga agenterna.
Riley upptäckte ett spår av ett leende på Walders babyliknande ansikte.
”Agent Paige, inte för att trampa någon på tårna men…” svarade han, ”Senator Newbrough håller inte med.”
Rileys hjärta sjönk. Hon kom ihåg hennes obehagliga intervju med senatorn och något han hade sagt. ”Du kanske inte vet det, men jag har goda vänner bland byråns överordnanden.”
Självklart var Walder en av de ”goda vännerna”.
Walder lyfte hakan och pratade med överdriven auktoritet. ”Senatorn säger att du har problem med att se objektivt på det här fallet.”
”Jag är rädd att senatorn låter sina känslor komma i vägen” sa Riley. ”Det är förståeligt, och jag förstår honom. Han är upprörd. Han tror att hans dotters död var politisk, något personligt eller kanske båda. Det var det givetvis inte.”
Walders ögon smalnade skeptiskt.
”Varför är det självklart?” sa han. ”Det verkar uppenbart för mig att han har rätt.”
Riley kunde knappt tro sina öron
”Sir, senatorns dotter var den tredje kvinnan tagen av samma person… nu är de fyra” sa hon. ”Han har hållit igång i över två år. Det var tyvärr en ren slump att hans dotter råkade vara ett av offren.”
”Jag ser det inte så” sa Walder. ”Och det gör inte Huang och Creighton heller.”
Som på givet kommando så flikade agent Emily Creighton in.
”Händer inte den här typen av saker då och då?” sa hon. ”Ibland begår en gärningsman ett annat mord innan han dödar sitt avsedda offer? Bara för att det ska se ut som om det inte är personligt?”
”Det här sista bortförandet skulle kunna tjäna samma syfte” tillade agent Craig Huang. ”En slutgiltig avverkning”.
Riley lyckades hindra sig själv från att himla med ögonen över hur naiv tjejen var.
”Det är en gammal, gammal skröna” sa hon. ”Fiktion. Så funkar det inte i verkligheten.”
”Jo” sade Walder med överlägsen ton, ”det hände den här gången.”
”Vi har inte tid för det här” fräste Riley. Hennes tålamod hade tagit slut. ”Har vi några vittnen?”
”Ett” sa Walder. ”Greta Tedrow ringde polisen men hon såg faktiskt inte mycket. Hon sitter där inne. Receptionisten är också där men hon såg inte när det hände. När hon kom hit klockan åtta var polisen redan här.”
Genom klinikens glasdörrar kunde Riley se två kvinnor som satt i väntrummet. En var en smal kvinna i löparkläder, med en cockerspaniel i koppel bredvid henne. Den andra var storväxt, latinamerikansk kvinna i medelåldern.
”Har du intervjuat Tedrow?” frågade Riley Walder.
”Hon har varit för chockad för att prata” sa Walder. ”Vi ska ta henne tillbaka till kontoret.”
Riley himlade verkligen med ögonen den här gången. Varför få ett oskyldigt vittne att känna sig som en misstänkt? Varför leka tuffa, som om det inte skulle skaka upp henne ännu mer?
Hon ignorerade Walders protesterande, slängde upp dörren och gick in.
Bill följde efter henne, men han lämnade intervjun till Riley medan han kollade ett par angränsande kontor och sedan väntrummet.
Kvinnan med hunden tittade ängsligt på Riley.
”Vad händer?” frågade Greta Tedrow. ”Jag är redo att svara på frågor. Men ingen frågar mig någonting. Varför kan jag inte åka hem?”
Riley satt i en stol bredvid henne och klappade hennes hand.
”Du kommer att få gå hem, fru Tedrow, och alldeles snart” sa hon. ”Jag är agent Paige och jag ska ställa några frågor till dig nu.”
Greta Tedrow nickade skakigt. Hunden låg bara där på golvet och tittade på Riley på ett vänligt sätt.
”Fin hund” sa Riley. ”Väldigt väluppfostrad. Hur gammal är han—eller är det en hon?”
”Han. Toby heter han. Han är fem år gammal.”
Riley höll långsamt ut sin hand mot hunden. Med djurets tysta tillstånd klappade hon honom lite lätt på huvudet.
Kvinnan nickade ett ljudlöst tack. Riley tog ut sin penna och anteckningsblock.
”Ta god tid på dig, stressa inte” sa Riley. ”Berätta i dina egna ord hur det hände. Försök att komma ihåg allt du kan.”
Kvinnan talade långsamt och stapplande.
”Jag gick med Toby.” Hon pekade utåt. ”Vi kom precis runt hörnet bortom häckarna där borta. Jag kunde precis se kliniken. Jag trodde jag hörde något. Jag tittade. Det stod en kvinna i dörröppning. Hon bankade på glaset. Jag tror att hon hade något för munnen. Då drog någon tillbaka henne och ut ur sikte.”
Riley klappade kvinnans hand igen.
”Du är jätteduktig, fru Tedrow” sa hon. ”Såg du hennes angripare alls?”
Kvinnan kämpade med sitt sviktande minne.
”Jag såg inte hans ansikte” sa hon. ”Jag kunde inte se hans ansikte. Ljuset var på, men…”
Riley kunde se chock dra in över kvinnans ansikte.
”Åh” sade kvinnan. ”Han hade en svart rånarluva.”
”Okej, bra. Vad hände sen?”
Kvinnan blev lite mer frustrerad.
”Jag stannade inte för att tänka. Jag tog ut min mobiltelefon och ringde polisen. Det kändes som om det tog lång tid innan jag fick prata med någon. Jag pratade med operatören när en bil kom ut bakom byggnaden. Däcken riktigt skrek när den körde ut från parkeringsplatsen, och den svängde till vänster.”
Riley tog snabbt anteckningar. Hon var medveten om att Walder och hans två unga favoriter hade kommit in i rummet och bara stod där, men hon ignorerade dem.
”Vilken typ av bil?” frågade hon.
Kvinnan rynkade på pannan. ”En Dodge Ram, tror jag. Ja det stämmer. Ganska gammal— kanske från slutet av nittiotalet. Den var väldigt smutsigt, men jag tror att den var mörkt marinblå. Och den hade något på taket. Som en husbil, fast det var inte en husbil. En av de där aluminium-hyttarna med fönster.”
”Som man kan sova i?” undrade Riley.
Kvinnan nickade. ”Jag tror det.”
Riley var riktigt imponerad av kvinnans minne.
”Hur var det med registreringsnummer?” frågade Riley.
Kvinnan såg lite överraskad ut.
”Jag såg inte det” sa hon och lät besviken på sig själv.
”Inte ens en bokstav eller ett nummer?” frågade Riley.
”Förlåt, nej, jag såg inte registreringsnumret. Jag vet inte hur jag missade det.”
Walder böjde sig fram och viskade intensivt i Rileys öra.
”Vi måste ta henne till kontoret” sa han.
Han ryggade tillbaka lite när Riley ställde sig upp.
”Tack, fru Tedrow” sa Riley. ”Det var allt för tillfället. Har polisen redan tagit din kontaktinformation? ”
Kvinnan nickade.
”Gå då hem och vila lite” sa Riley. ”Vi kommer snart att kontakta dig igen.”
Kvinnan tog med sig sin hund ut från kliniken och gick hem. Walder såg ut att vara redo att explodera av raseri och frustration.
”Vad i helvete handlade det där om?” röt han. ”Jag sa att vi var tvungna att ta henne till kontoret.”
Riley ryckte på axlarna. ”Jag ser ingen anledning till varför vi skulle göra det” sa hon. ”Vi måste fortsätta jobba med det här och hon har redan berättat allt hon kunde.”
”Jag vill att en av våra hypnotisörer ska jobba lite med henne. För att hjälpa henne komma ihåg registreringsnumret. Det ligger där i hennes hjärna någonstans.”
”Agent Walder” sa Riley och försökte att inte låta så otålig som hon kände sig. ”Greta Tedrow är ett av de mest uppmärksamma vittnen som jag någonsin har intervjuat. Hon sa att hon inte kunde se registreringsskylten. Inte ens ett nummer. Det märks att det störde henne. Hon visste inte hur hon kunde missa den. När det gäller någon med ett så bra minne som hon har, då kan det bara betyda en sak.”
Hon drog ett djupt andetag och utmanade Walder att gissa vad den ”enda saken” var för något. Att döma av hans tomma ansiktsuttryck så hade han ingen aning.
”Det fanns ingen registreringsskylt” sa hon till slut. ”Antingen hade gärningsmannen tagit bort den eller så var den smutsig och oläslig. Allt hon såg var ett tomt utrymme där registreringsskylten borde ha varit. Om en läsbar registreringsskylt hade suttit där så skulle den kvinnan ha sett åtminstone en del av den.”
Bill gav ifrån sig en grymtning av tyst beundran. Riley ville tysta honom, men tänkte att det bara skulle göra saker värre. Hon bestämde sig för att byta ämne.
”Har offrets släkt kontaktats?” frågade hon Walder.
Walder nickade. ”Hennes man. Han kom hit för några minuter sedan. Men han kunde inte hantera det. Vi skickade hem honom. Han bor bara några kvarter bort. Jag skickar agent Huang och Creighton för att intervjua honom.”
De två yngre agenterna hade stått lite längre bort, upptagna av en livlig diskussion. Just i det ögonblicket så vände de sig mot Riley, Bill och Walder. De såg väldigt nöjda ut.
”Emily—uhm, agent Creighton och jag har löst det” sa Huang. ”Det finns inga tecken på inbrott, inget som indikerar att han har tvingat sig in. Det betyder att gärningsmannen har lokala anknytningar. Faktum är att han känner någon som arbetar här. Han kanske jobbar här själv.”
”På något sätt så fick han tag på en nyckel” la Creighton till. ”Kanske stal han den, eller kanske lånade han den och kopierade den, något sånt. Och han visste koden för larmet. Han kom in och ut utan att sätta igång det. Vi kommer förhöra personalen med detta i åtanke.”
”Och vi vet vem vi letar efter” sa Huang. ”Någon med något slags motiv för att skada Senator Newbrough.”
Riley svalde sin ilska. Dessa två drog helt ogrundade slutsatser. Självklart kunde de tänkas ha rätt. Men vad hade de missat? Hon tittade runt i väntrummet och mot den angränsande korridoren, och en annan möjlighet bildades i hennes huvud. Hon vände sig mot den spansktalande receptionisten.
”Perdóneme, señora” sade hon till kvinnan. ””Dónde está el cuarto de provisiones?”
”Allá” sade kvinnan och pekade på en halldörr.
Riley gick till dörren och öppnade den. Hon tittade in och vände sig sedan till Walder och sa: ”Jag kan säga precis hur han kom in i byggnaden. Han kom in här.”
Walder såg irriterad ut. Däremot såg Bill allt annat än irriterad ut – han såg glad ut. Riley visste att Bill ogillade Walder lika mycket som hon gjorde. Han hade utan tvekan sett fram emot att se Walder få sig en liten lektion i detektivarbete.
De två unga agenterna stirrade in i genom dörröppningen och vände sig sedan mot Riley.
”Jag förstår inte” klagade Emily Creighton.
”Det är bara en garderob” fortsatte Craig Huang.
”Titta på lådorna där bak” sa Riley. ”Rör ingenting.”
Bill och Walder slöt sig till den lilla gruppen som tittade in. Pappersprodukter och bandage lagrades på breda hyllor. Klinikens kläder låg staplade i ett hörn. Men flera stora lådor på golvet såg konstiga ut. Även om allting i skåpet var ordentligt ordnat, så stod just dessa lådor i märkliga vinklar, och man kunde se ett utrymme där bakom.
”Lådorna har flyttats ut från väggen” svarade Bill. ”Någon kan lätt ha gömt sig där.”
”Hämta bevispersonalen” röt Walder till de yngre agenterna. Därefter frågade han Riley ”Vad är din teori?”
Hennes hjärna arbetade på högvarv och allt började falla på plats.
”Han kom till kliniken igår” sa hon. ”Förmodligen sent på dagen, när det var riktigt mycket folk och rörelse här. Mitt i allt så bad han receptionisten om någonting enkelt. Ett blodtryckstest, kanske. Och kanske var sjuksköterskan som utförde testet Cindy MacKinnon, den kvinna han siktat in sig på, kvinnan som han kom hit för att bortföra. Det är hans stil.”
”Det vet du inte säkert” sa Walder.
”Nej” kommenterade Riley. ”Och gav antagligen inte ut sitt riktiga namn, men har någon kollat med personalen om de kan titta i journalerna efter något namn de kanske inte känner igen? Alla som var patienter här igår är av intresse för utredningen.”
Det skulle ta tid, det visste hon. Men de var tvungna att följa upp alla ledtrådar så fort de bara kunde. De var tvungna att stoppa honom.
”Han var här” sa Riley, ”bland alla patienterna. Har vi tur så finns det någon som kommer ihåg honom. Och sen när ingen såg så lyckades han komma in i förvaringsrummet.”
”Det förvaras inga mediciner där, och inget annat av direkt värde heller” lade Bill till. ”Så det var nog inte särskilt svårt då det varken har lås eller vakt.”
”Han kröp antagligen in där, där under den nedre hyllan bakom lådorna” sa Riley. ”Personalen hade ingen aning om att han var där. Kliniken stängdes vid stängning, precis som alltid, och alla gick hem utan att märka något. När han var säker på att alla hade lämnat lokalen så sköt han lådorna åt sidan, klättrade ut och gjorde sig hemmastadd. Han väntade hela natten. Min gissning är att han sov riktigt gott också.”
Bevisenheten kom in och agenterna flyttade sig åt sidan för att låta dem söka efter hår, fingeravtryck och andra ledtrådar.
”Du kanske har rätt” mumlade Walder. ”Vi måste också titta på var han kan ha varit under natten. Överallt, antagligen.”
”Att titta överallt är den enklaste lösningen” sa Riley. ”Och antagligen den bästa.”
Hon tog på sig plasthandskarna och gick ner genom korridoren och tittade in i varje rum. Ett rum var ett personalrum med en bekväm soffa.
”Det var här han tillbringade natten”, sa hon med en känsla av säkerhet.
Walder tittade in. ”Alla håller sig borta från det här rummet tills teamet har gått igenom det” sa han och gjorde sitt bästa för att låta effektiv.
Riley återvände till väntrummet. ”Han var redan här när Cindy MacKinnon dök upp i morse, precis som hon alltid gjorde. Han tog henne.”
Riley pekade mot slutet av korridoren.
”Sedan tog han med sig henne ut genom bakdörren där. Hans bil stod där ute.”
Riley slöt ögonen en stund. Hon kunde nästan se honom, en skuggig bild som hon inte riktigt kunde få fokus på. Om han stack ut på något sätt så skulle någon ha märkt honom. Så han var inte extrem eller iögonfallande i utseendet. Inte tjock, inte ovanligt lång eller kort, ingen konstig frisyr, inga tatueringar eller utstickande hårfärger. Han var antagligen välklädd, men inget som kunde koppla samman honom med ett visst jobb eller sysselsättning. Gamla avslappnade men rena och prydliga kläder kanske. Det var naturligt för honom, tänkte hon. Det var det som han vanligtvis klädde sig i.
”Vad är hans relation till dessa kvinnor?” mumlade hon. ”Vart kommer hans raseri från?”
”Vi kommer ta reda på det” sa Bill bestämt.
Walder var helt tyst nu. Riley visste varför. Den teori hans små agenter hade kommit med, om att Cindy skulle ha förts bort av någon som jobbade där, verkade med ens riktigt löjlig. När Riley öppnade munnen igen så var det med en lätt nedlåtande ton.
”Agent Walder, jag uppskattar den ungdomliga entusiasmen hos dina två agenter” sa hon. ”De lär sig. De kommer bli bra på det här en dag. Jag tror verkligen det. Men jag tror att du gör bäst i att låta mig och agent Jeffreys sköta förhören i det här fallet. ”
Walder suckade och gav henne en liten, knappt synlig nickning.
Utan ett ord lämnade Riley och Bill brottsplatsen. Hon hade några viktiga frågor att ställa till offrets make.
Kapitel 18
När hon körde mot den adress som klinikens receptionist hade gett henne så kände Riley den där obehagskänslan som alltid infann sig när hon skulle förhöra eller intervjua offrens familjer. Hon kände på något sätt att det skulle bli ännu värre än vanligt den här gången. Men bortförandet hade skett nyligen
”Kanske hittar vi henne innan han hinner döda henne den här gången” sa hon.
”Om bevisenheten kan få fram något som leder oss till den här snubben” svarade Bill.
”På något sätt så tvivlar jag på att han kommer att dyka upp i någon databas.” Den bild som Riley hade i huvudet var inte den av en vanlig brottsling. Det här var djupt personligt för mördaren på något sätt som hon inte hade kunnat identifiera ännu. Hon skulle räkna ut det, snart, det var hon säker på. Hon behövde dock göra det snabbt för att kunna stoppa den rädsla och plåga som Cindy antagligen gick igenom just nu. Ingen annan borde behöva uthärda smärtan från den kniven… eller av mörkret… av den sårande flamman…
”Riley” sa Bill skarpt, ”Där är det.”
Riley rycktes tillbaka till nutiden. Hon svängde in mot trottoarkanten och tittade runt på på de små husen. Det var ett lite slitet område men samtidigt var det varmt och inbjudande på något vis. Det var den typ av område med låga hyror där unga utan mycket pengar på fickan kunde leva ut sina drömmar.
Visst visste Riley att grannskapet inte skulle förbli såhär. Gentrifiering skulle utan tvekan ta fart vilken dag som helst nu. Men kanske skulle det passa bra för ett konstgalleri. Om offret kom hem vid liv.
Riley och Bill klev ut ur bilen och närmade sig det lilla galleriet. En vacker metallskulptur stod på display i fönstret bakom en skylt där det stod ”STÄNGT”.
Parets lägenhet var på övervåningen. Riley ringde på dörrklockan och hon och Bill väntade några ögonblick. Hon undrade vem som skulle komma till dörren.
Dörren öppnades av ett välbekant ansikte – FBI-offerspecialisten Beverly Chaddick. Riley hade arbetat med Beverly tidigare. Specialisten hade varit i det här yrket i minst tjugo år, och hon hade ett fantastiskt sätt att ta itu med förkrossade offer och familjemedlemmar.
”Vi måste ställa några frågor till Mr MacKinnon” sa Riley. ”Jag hoppas att han är redo för det.”
”Ja” sa Beverly. ”Men var inte för hårda mot honom.”
Beverly ledde Bill och Riley till övervåningen i den lilla lägenheten. Det var inrett med skulpturer och målningar, säkert fullt av lyckliga minnen som nu endast verkade sorgliga. Personerna som bodde här älskade livet och alla dess möjligheter. Var allt det över nu? Hennes hjärta värkte för det unga paret.
Nathaniel MacKinnon, en man i senare tjugoårsåldern, satt i vad som var både vardagsrum och matsal. Hans långa kropp gjorde att han såg desto mer nedbruten ut.
Beverly tillkännagav med en mild röst ”Nathaniel, agent Paige och Jeffreys är här.”
Den unge mannen tittade på Bill och Riley, full av förväntan. Hans röst skakade av desperation.
”Har ni hittat Cindy? Är hon okej? Lever hon?
Riley insåg att det inte fanns någonting hon kunde säga som skulle få honom att må bättre. Hon var tacksam över att Beverly var här, och att hon redan hade pratat lite med den förtvivlade mannen.
Beverly satte sig bredvid Nathaniel MacKinnon.
”Ingen vet någonting än, Nathaniel” sa hon. ”De är här för att försöka hjälpa till.”
Bill och Riley satte sig i närheten.
Riley frågade ”Mr MacKinnon, har din fru sagt någonting nyligen om att hon ska ha känt sig rädd eller hotad?”
Han skakade sakta på huvudet.
Bill tillade ”Nu kommer det en lite svår fråga, men vi måste tyvärr fråga. Har du eller din fru några fiender, någon som kanske skulle vilja skada er? ”
Mannen verkade inte förstå frågan.
”Nej, nej” stammade han. ”Visst finns det alltid lite konkurrens och sånt i min bransch, men det är bara dumma små grejer! Skvaller konstnärer emellan, inte människor som skulle göra något som… ”
Han stannade i mitten av meningen.
”Och alla… älskar Cindy” sa han.
Riley kände hans ångest och osäkerhet om huruvida det fortfarande var okej att prata om Cindy som om hon levde. Det började kännas meningslöst och okänsligt att fråga ut den här mannen. Hon och Bill borde kanske lämna det hela åt Beverly. Hon visste vad hon gjorde.
Samtidigt kikade Riley runt i lägenheten i jakt på någon form av ledtråd.
Det krävdes inget geni för att lista ut att Cindy och Nathaniel MacKinnon inte hade några barn. Lägenheten var inte tillräckligt stor, och dessutom var de omgivande konstverken allt annat än barnvänliga.
Hon misstänkte dock att situationen inte var densamma som med Margaret och Roy Geraty. Rileys magkänsla sa till henne att Cindy och Nathaniel var barnlösa av eget val, och eventuellt bara tillfälligt. De väntade kanske på rätt tidpunkt, mer pengar, ett större hem, en mer stabil livsstil.
De trodde att de hade all tid i världen, tänkte Riley.
Hon tänkte tillbaka på sina tidigare antaganden att mördaren hade riktat in sig på mammor. Hon undrade ännu en gång hur hon kunde ha fått det så fel.
Med ens så började hon inse något annat gällande lägenheten. Hon såg inga fotografier någonstans på Nathaniel eller Cindy. Detta var egentligen inte särskilt förvånande. Som par var de mer intresserade av andras kreativitet än av bilder på sig själva. De var allt annat än narcissistiska.
Trots detta kände Riley behovet av att få en tydligare bild av Cindy.
”Mr MacKinnon” frågade hon försiktigt ”har du några nytagna bilder av din fru? ”
Han tittade på henne med en tom blick i några sekunder. Då ljusnade hans uttryck.
”Uh, ja” sa han. ”Jag har en ny här på min mobiltelefon.”
Han tog fram fotografiet på sin telefon och skickade den vidare till Riley.
Rileys hjärta hoppade upp i halsen när hon såg den. Cindy MacKinnon satt med en treårig tjej i knät. Både hon och barnet lyste av glädje medan de höll en vackert klädd docka mellan dem.
Det tog Riley en stund att börja andas igen. Den kidnappade kvinnan, ett barn och en docka. Hon hade inte haft fel. Åtminstone inte helt. Det måste finnas en koppling mellan denna mördare och dockor.
”Mr MacKinnon, vem är barnet på den här bilden? ”frågade Riley så lugnt som hon bara kunde.
”Det är Cindys systerdotter, Gale” svarade Nathaniel MacKinnon. ”Hennes mamma är Cindys syster, Becky.”
”När togs fotot?” frågade Riley.
Mannen pausade för att tänka. ”Jag tror att Cindy skickade det till mig i fredags” sa han. ”Ja, det är jag säker på. Det var på Gales födelsedagsfest. Cindy hjälpte hennes syster med festen. Hon gick från jobbet tidigt för att hjälpa till.”
Riley kämpade med sina tankar, osäker för ett ögonblick på vad hon skulle fråga härnäst.
”Var dockan en present till Cindys systerdotter?” frågade hon.
Nathaniel nickade. ”Gale var så stolt över den. Det gjorde Cindy glad. Hon älskar att se Gale glad. Flickan är nästan som en dotter för henne. Hon ringde mig direkt och berättade. Det var då hon skickade fotografiet.”
Riley kämpade för att hålla sin röst stadig. ”Det är en fin docka. Jag kan se varför Gale var så glad för den.”
Hon tvekade igen och stirrade på dockan som om den kunde berätta för henne vad det var som hon behövde veta. Kanske hade det målade leendet och de blänkande ögonen svaret på hennes frågor. Men hon visste inte ens vad hon skulle fråga.
Ur ögonvrån kunde hon se hur Bill tittade på henne.
Varför fick en brutal mördare sina offer att se ut som dockor?
Till slut frågade Riley ”Vet du var Cindy köpte dockan?”
Nathaniel såg verkligen förbluffad ut. Till och med Bill såg förvånad ut. Säkerligen undrade han vart Riley var på väg med det här. För att vara helt ärlig så var Riley inte säker själv.
”Jag har ingen aning” sa Nathaniel. ”Det sa hon inte. Är det viktigt?”
”Jag vet inte säkert” erkände Riley. ”Men jag tror att det kan vara det.”
Nathaniel blev mer irriterad nu. ”Jag förstår inte. Vad handlar det här om? Säger du att min fru blev bortförd på grund av en liten docka?”
”Nej, det säger jag inte.” Riley försökte låta lugn och övertygande. Egentligen var det precis vad hon försökte säga. Hon trodde på allvar att hans fru förmodligen hade blivit bortförd på grund av en liten docka, hur absurt det än lät.
Nathaniel var synligt upprörd. Riley såg att Beverly Chaddick, offerspecialisten som satt i närheten, tittade på henne med oro i blicken. Hon skakade lite på huvudet, som om hon tyst försökte be Riley att vara lite försiktigare med mannen. Riley fick påminna sig själv om att detta med att intervjua offer inte direkt var hennes starka sida.
Jag måste vara försiktig, sa hon till sig själv. Men hon kände också ett brådskande behov av att skynda på. Kvinnan hölls fången någonstans. I bur eller bunden, men det spelade ingen roll. Hon skulle inte leva länge till. Var det här verkligen rätt ögonblick att oroa sig för att trampa någon på tårna?
”Finns det något sätt att ta reda på var Cindy köpte den?” frågade Riley och försökte prata med en mildare ton. ”Bara om vi skulle behöva den informationen.”
”Cindy och jag sparar nästan aldrig kvitton” sade Nathaniel. ”Bara för kostnader vi kan göra skatteavdrag på. Jag tror inte att hon skulle spara kvittot för en vanlig present. Men jag ska titta.”
Nathaniel gick till en garderob och tog ner en skolåda. Han satte sig igen och öppnade lådan som var full av papperskvitton. Han började titta igenom dem, men hans händer darrade okontrollerbart.
”Jag tror inte att jag kan göra det här” sa han.
Beverly tog försiktigt lådan ifrån honom.
”Det är okej, Mr MacKinnon” sa hon. ”Jag letar efter det, oroa dig inte.”
Beverly började rota igenom lådan. Nathaniel var nära tårar.
”Jag förstår inte” sade han i en trasig röst. ”Hon köpte ju bara en present. Det kunde ha varit vad som helst. Från var som helst. Jag tror till och med att hon funderade på olika alternativ, men hon bestämde sig för en docka tillslut.”
Riley kände sig illamående. På något sätt hade beslutet om en docka lett Cindy MacKinnon till en mardröm. Om hon hade bestämt sig för ett mjukisdjur istället, skulle hon då ha varit hemma idag, levande och glad?
”Kan du snälla förklara för mig vad den här dockgrejen handlar om?” insisterade Nathaniel.
Riley visste att mannen förtjänade en förklaring. Hon kunde inte komma på något milt sätt att uttrycka det.
”Jag tror” började hon svagt. ”Jag tror att din hustrus kidnappare kan vara besatt av dockor.”
Hon var medveten om den omedelbara responsen från de andra i rummet. Bill skakade på huvudet och vred blicken nedåt. Beverlys huvud drogs upp i chock. Nathaniel stirrade på henne med ett uttryck av hopplös förtvivlan.
”Vad får dig att tro det?” frågade han i en kvävd röst. ”Vad vet du om honom? Vad är det du inte berättar? ”
Riley letade efter ett bra svar, men hon kunde se ett plötsligt glimmer i hans ögon.
”Han har gjort det här förut, eller hur?” sa han. ”Det har funnits andra offer. Har det här något att göra med det? ”
Nathaniel kämpade för att komma ihåg något.
”Åh herregud” sa han. ”Jag har läst om det i nyheterna. En seriemördare. Han dödade andra kvinnor. Deras kroppar hittades i Mosby Park och i nationalparken nära Daggett och någonstans kring Belding.”
Han föll ihop och började gråta okontrollerbart.
”Du tror att Cindy är hans nästa offer” grät han. ”Du tror att hon redan är död.”
Riley skakade hårt på huvudet.
”Nej” sa Riley. ”Nej, det tror vi inte.”
”Vad tror du då?”
Riley tänkte så snabbt hon bara kunde. Vad kunde hon berätta för honom? Att hans fru förmodligen levde, men att hon antagligen precis nu höll på att både torteras och förnedras? Och att hon skulle skäras upprepade gånger med kniv, det skulle bara fortsätta och fortsätta, tills det att Cindy blev antingen räddad eller dödad, vilket som än kom först?
Riley öppnade munnen för att säga något, men inga ord kom ut. Beverly lutade sig fram och la en hand på Rileys arm. Specialistens ansikte var fortfarande varmt och vänligt, men fingrarna höll ett fast grepp.
Beverly pratade mycket långsamt, som att hon förklarade något för ett barn.
”Jag kan inte hitta kvittot” sa hon. ”Det är inte här.”
Riley förstod att Beverly menade väl. Hennes blick sa dock att intervjun hade gått för långt och att det var dags för Riley och Bill att gå.
”Jag tar över nu” sa Beverly i en knappt hörbar viskning.
Riley viskade tillbaka till henne ”Tack. Förlåt.”
Beverly log och nickade sympatiskt.
Nathaniel satt med ansiktet begravt i händerna. Han tittade inte ens upp på Riley när hon och Bill ställde sig upp för att gå.
De lämnade lägenheten och gick tillbaka ner för trappan till gatan. De båda klev in i Rileys bil men hon startade inte motorn. Hon kände sina egna tårar komma.
Jag vet inte vart jag är påväg, tänkte hon. Jag vet inte vad jag ska göra.
Det tycktes vara det icke självvalda mantrat i hennes liv just nu.
”Det är dockor, Bill” sa hon. Hon försökte förklara sin nya teori så mycket för honom som det gick. ”Det har definitivt något att göra med dockor. Minns du vad Roy Geraty berättade för oss i Belding?”
Bill tänkte. ”Han sa att hans första fru Margaret inte tyckte om dockor. De gjorde henne ledsen, sa han. Han sa att de ibland fick henne att gråta.”
”Ja, för att hon inte kunde få egna barn” sa Riley. ”Men han sa något annat. Han sa att hon hade vänner och släktingar som hade egna barn. Han sa att hon alltid var tvungen att gå till babyshowers, och att hjälpa till med födelsedagsfester. ”
Riley kunde se på Bills uttryck att han började förstå nu.
”Så hon var ibland tvungen att köpa dockor” sa han. ”Även om de gjorde henne ledsen.”
Riley slog handen i ratten.
”Alla de här kvinnorna köpte dockor” sa hon. ”Han såg dem köpa dockor. Och han såg dem köpa dockorna på samma ställe, i samma butik.”
Bill nickade. ”Vi måste hitta den affären” sa han.
”Helt rätt” sa Riley. ”Någonstans i vårat över tusen kvadratkilometer stora område så finns det en dockaffär som alla kidnappade kvinnorna besökte. Och han åkte också dit. Om vi kan hitta den så kanske – och bara kanske – vi kan hitta honom.”
I det ögonblicket ringde Bills mobiltelefon.
”Hallå?” sa han. ”Ja, agent Walder, det här är Jeffreys.”
Riley höll tillbaka ett stön. Hon undrade vilken typ av besvär Walder skulle ställa till med nu.
Hon såg Bill tappa hakan av överraskning.
”Åh fan,” sa han. ”Helvete. Okej. Okej. Vi kommer.”
Bill avslutade samtalet och stirrade på Riley, mållöst i några sekunder.
”Walder och de där småglinen han drar runt på” sa han. ”De har arresterat honom.”
Kapitel 19
Riley och Bill anlände till beteendeanalysenheten för att träffa Walder som väntade på dem vid dörren.
”Vi har honom” sa Walder och tog med dem in i byggnaden. ”Vi har killen.”
Riley kunde höra både upprymdhet och lättnad i hans röst.
”Men… hur?” krävde hon.
”Agent Paige, du har underskattat Huang och Creighton” sa Walder. ”Efter att du stack iväg så berättade receptionisten för dem om en otrevlig kille som nyligen hade hängt runt på kliniken. Hans namn är Darrell Gumm. Kvinnliga patienter hade lämnat in klagomål. Han var alltid för nära dem, sa de, och han respekterade dem inte när de försökte avlägsna sig. Han sa också några ganska märkliga saker till dem. Och en eller två gånger tog han sig faktiskt in på damtoaletten.”
Riley tänkte över detta, kontrollerade det mot sina egna antaganden om förövaren. Det kan vara han, tänkte hon. Hon började känna sig upphätsad.
Bill frågade Walder ”Ringde ingen på kliniken polisen om Gumm?”
”De lät deras egen säkerhetspersonal hantera det. Vakten uppmanade Gumm att hålla sig borta. På den typen av kliniker så får de in skummisar lite då och då. Men Huang och Creighton var lyhörda och insåg att det kanske låg något mer i det. De insåg att han lät som den killen vi letar efter. De fick hans adress från receptionisten, och vi körde bort till hans lägenhet.”
”Hur vet du att det är han?” frågade Riley.
”Han erkände” sa Walder snabbt. ”Vi har ett erkännande från honom.”
Riley började känna en lättnad själv. ”Och Cindy MacKinnon?” frågade hon. ”Var är hon?”
”Vi jobbar på det” sa Walder.
Rileys lättnad bleknade. ”Vad menar du ’jobbar på det’?” frågade hon.
”Vi har fältagenter som söker igenom området. Vi tror inte att han kan ha tagit henne särskilt långt. Hur som helst så kommer han snart avslöja det. Han är väldigt pratglad.”
Måtte det vara han, tänkte Riley. Och måtte Cindy MacKinnon vara vid liv. De kunde inte förlora ännu en oskyldig kvinna till detta vidriga monster. Visst hade han varit lite oberäknelig tidigare, men hon borde inte vara död ännu. Han hade inte haft nöjet att tortera henne än.
Bill frågade Walder ”Var är den misstänkte nu?”
Walder ledde vägen. ”Vi har honom i förhör” sa han. ”Kom. Jag är på väg dit nu.”
Walder fyllde i de nödvändiga uppgifterna när de gick igenom det omfattande komplexet till byggnaden där alla misstänkta hölls.
”När vi visade våra brickor” sa Walder grymt ”så bjöd han oss att komma in och att känna oss som hemma. Självförtroende.”
Riley tyckte det lät rätt. Om Darren Gumm verkligen var gärningsmannen så var kanske agenterna precis den upplösning som han hade hoppats på. Kanske hade planen alltid varit att åka fast, efter att ha gäckat polisen i två år. Kanske var berömmelse den belöning han hade hoppats på redan från början – och mycket mer än bara femton minuters berömmelse.
Problemet var att Riley visste att han fortfarande kunde använda sitt senaste offer för att reta dem. Det var mycket möjligt att han var den sortens person.
”Ni skulle ha sett hans lägenhet” fortsatte Walder. ”En smutsig liten enrumshåla med en utfällbar soffa och ett litet badrum som stank något fruktansvärt. Och på väggarna, absolut överallt, hade han nyhetsklipp om angrepp och våldtäkt och mord från hela landet. Inget tecken på en dator, teknologi verkar inte vara hans grej, men jag måste säga att han har en analog databas med dokumenterad psykopatisk kriminalitet som många polisavdelningar skulle avundas.”
”Och låt mig gissa” flikade Bill in. ”Han hade massor att säga om morden han har begått – mer eller mindre all information som gjorts offentligt om dem under de två åren.”
”Det hade han sannerligen” sa Walder. ”Creighton och Huang frågade honom några frågor, och han agerade hur misstänksamt som helst. Till slut frågade Huang vad han visste om Cindy MacKinnon och han körde fast. Det var uppenbart att han visste vem vi menade. Vi hade tillräckligt för att arrestera honom. Och han erkände nästan så snart vi fick hit honom.”
I det ögonblicket ledde Walder Riley och Bill till ett litet rum med ett envägs-fönster som tillät de på utsidan att titta in i ett förhörsrum.
Förhöret var redan igång. På ena sidan av bordet satt agent Emily Creighton. Agent Craig Huang gick runt på golvet bakom henne. Riley trodde att de två unga agenterna faktiskt såg bättre ut än vad de hade gjort tidigare. På andra sidan bordet satt Darrell Gumm. Hans handleder var fängslade vid bordet.
Riley blev omedelbart avskräckt av honom. Han var en liten paddliknande man, någonstans runt trettio, medelmåttig kroppsbyggnad och lite småtjock. Men han såg tillräckligt stark ut för att vara ett trovärdigt fysiskt hot, speciellt för försvarslösa kvinnor som blev överraskade. Hans panna sluttade skarpt bakåt, vilket fick hans skalle ser ut att som den tillhörde någon sedan länge utdöd människoapa. Hans haka var allt utom obefintlig. I helhet passade han verkligen Rileys förväntningar. Och hans bekännelse tycktes klargöra saker.
”Var är hon?” skrek Creighton mot Gumm.
Riley kunde höra på den otåliga tonen i Creightons röst att hon redan hade ställt frågan många gånger.
”Var är vem?” frågade Gumm i en hög och obehaglig röst. Hans ansiktsuttryck avspeglade förakt och likgiltighet.
”Sluta spela dum” sa Huang kraftigt.
”Jag behöver inte säga något utan en advokat närvarande, eller hur?” sa Gumm.
Creighton nickade. ”Vi har redan berättat det för dig. Vi tar hit en advokat när du ber om en. Du fortsätter att säga att du inte vill ha en. Det är också din rättighet. Du kan avstå från din rätt till en advokat. Har du ändrat dig?”
Gumm lutade på huvudet och tittade på taket med ett hånfullt litet leende.
”Låt mig tänka på saken. Nej, det tror jag inte. Inte än, iallafall.”
Huang lutade sig över bordet mot honom och försökte se utmanande ut.
”Jag frågar dig för sista gången” sa han. ”Var gömde du bilen?”
Gumm ryckte på axlarna. ”Och jag säger för sista gången vilken bil? Jag äger inte någon bil. Fan, jag har inte ens körkort.”
Med en låg röst informerade Walder Riley och Bill ”Den sista biten är sann. Inget körkort, ingen röstregistrering, inga kreditkort, inget alls. Han existerar i princip inte. Inte konstigt att bilen inte hade någon registreringsskylt. Han stal den förmodligen. Men han kan inte ha kört den långt på så kort tid. Den måste vara någonstans i närheten av hans lägenhet. ”
Agent Creighton stirrade på Gumm nu.
”Du tycker att det här är roligt, eller hur?” sa hon. ”Du har en stackars kvinna bunden någonstans. Du har erkänt så mycket redan. Hon vill inte dö, och jag vet att hon är hungrig och törstig. Hur länge kommer du låta henne lida? Är du verkligen villig att låta henne dö så? ”
Gumm smålog.
”Är det här den delen när ni börjar knuffa och kasta runt mig? Visar vem som bestämmer” frågade han. ”Eller är det här när ni säger att ni kan få mig att prata utan att lämna några synliga märken?”
Riley hade försökt hålla sig tyst, men hon kunde inte hålla sig längre.
”De frågar inte rätt frågor” sa hon.
Hon steg förbi Walder och in genom dörren som ledde in i förhörsrummet.
”Vänta, agent Paige” befallde Walder.
Hon ignorerade honom och stormade in i rummet. Hon rusade mot bordet, satte båda händerna på det och lutade sig skrämmande mot Gumm.
”Berätta för mig, Darrell” väste hon. ”Gillar du dockor?”
För första gången så visade Darrells ansikte ett spår av livfullhet.
”Vem fan är du?” frågade han Riley.
”Jag är någon du inte vill ljuga för” sa Riley. ”Gillar du dockor?”
Darrells ögon flackade runt i rummet.
”Jag vet inte” sa han. ”Dockor? De är söta, antar jag.”
”Åh, du tycker att de är mer än söta, eller hur?” sa Riley. ”Du var den där typen av pojke när du var liten – den typ som tyckte om att leka med dockor, den typen som alla retade.”
Darrell vände sig mot spegeln i rummet, den som var ett fönster sedd från andra sidan.
”Jag vet att ni är där bakom” ropade han. ”Kan någon få bort den här galna kvinnan från mig?”
Riley gick runt bordet, knuffade Huang åt sidan och ställde sig bredvid Gumm. Sen tittade hon honom rakt i ansiktet. Han lutade sig tillbaka och försökte fly från hennes intensiva blick. Men hon skulle minsann inte ge honom så mycket som en chans att andas. Deras ansikten var bara några centimeter ifrån varandra.
”Och du gillar fortfarande dockor, eller hur?” väste Riley och slog knytnäven i bordet. ”Små flickdockor. Du gillar att ta av dem kläderna. Du gillar att se dem nakna. Vad tycker du om att göra med dem när de är nakna?”
Darrells ögon vidgades.
Riley höll ögonen på honom en lång stund. Hon tvekade och försökte läsa hans uttryck noggrant. Var det förakt eller avsky som sänkte hans mun så kraftigt?
Hon öppnade munnen för att fråga mer, men dörren till förhörsrummet slogs upp bakom henne. Hon hörde Walters stränga röst.
”Agent Paige, ut härifrån. Nu.”
”Ge mig bara en minut” sa hon.
”Nu!”
Riley stod en stund över Gumm i tystnad. Nu såg han bara förvirrad ut. Hon tittade och såg att Huang och Creighton stirrade på henne i vantro. Då vände hon sig om och följde Walder ut i det angränsande rummet.
”Vad i helvete handlade det där om?” krävde Walder. Du fiskar. Du vill inte att fallet ska lösas. Det är löst. Släpp det. Allt vi behöver göra nu är att hitta offret.”
Riley stönade högt.
”Jag tror att du har fel” sa hon. ”Den här killen reagerar inte på dockor på det sätt som mördaren skulle göra. Jag behöver mer tid för att vara säker.”
Walder stirrade på henne en stund och skakade sedan på huvudet.
”Det här har verkligen inte varit din dag, har det, agent Paige?” sa han. ”Jag skulle nästan säga att du inte har varit på topp sedan du tog dig an fallet. Eller jo, du hade rätt om en sak. Gumm verkar inte ha haft någon anknytning till senatorn, varken politisk eller personlig. Tja, det spelar knappast någon roll. Jag är säker på att senatorn kommer att vara nöjd med att vi har fått fast hans dotters mördare”
Riley kämpade med sina egna känslor.
”Agent Walder, jag respekterar dig oerhö—” började hon.
Walder avbröt. ”Och det är ditt problem, agent Paige. Din respekt gentemot mig har varit kraftigt bristfällig. Jag är trött på din ovilja att följa order. Oroa dig inte, jag kommer inte att skriva en negativ rapport. Du har gjort ett bra jobb tidigare och jag ger dig cred för det. Du är säkert fortfarande traumatiserad från allt du gick igenom. Men du kan gå hem nu. Vi hanterar det här.”
Sedan klappade Walder Bill på axeln.
”Jag skulle vilja att du stannar, agent Jeffreys” sa han.
Bill harklade sig. ”Om hon går så går jag” sa han bestämt.
Bill ledde Riley ut i korridoren. Walder gick ut ur rummet för att se dem gå. Efter endast några steg så blev Riley plötsligt tvärsäker. Den misstänktes ansikte hade visat avsky, hon var säker på det nu. Hennes frågor om nakna dockor hade inte varit upphetsande för honom. De hade bara varit förvirrande.
Hela Riley skakade. Hon och Bill fortsatte på väg ut ur byggnaden.
”Det är inte han” sa hon mjukt till Bill. ”Jag är säker på det.”
Bill tittade tillbaka, chockad, och hon stannade till och tittade honom rakt i ögonen.
”Hon finns fortfarande där ute” la hon till. ”Och de har ingen aning om var hon är.”
*
Långt efter att mörkret hade fallit så gick Riley fortfarande runt där hemma och funderade på fallet och vad hon skulle göra härnäst. Hon hade till och med skickat e-postmeddelanden och textmeddelanden i ett försök att varna de på byrån om att Walder hade tagit fel man.
Hon hade kört Bill hem och hon hade blivit sen med att plocka upp April igen. Riley var tacksam att April inte hade ställt till med krångel den här gången. April var fortfarande nere efter incidenten med marijuanan natten innan, och hon hade varit ganska lugn när de satt där tillsammans och åt middag.
Midnatt kom och gick och Riley kände som om hennes tankar sprang runt i cirklar. Hon kom ingenstans. Hon behövde någon att prata med, någon att bolla idéer med. Hon funderade på att ringa Bill. Han hade nog inget emot att bli uppringd så sent.
Men nej, hon behövde någon annan – någon med insikter som inte var lätta att komma fram till själv, någon vars åsikter hon hade lärt sig att lita på tack vare tidigare erfarenheter.
Äntligen insåg hon vem denna någon var.
Hon ringde ett nummer på mobiltelefonen men blev rädd när hon möttes av ett förinspelat meddelande.
”Du har nått Michael Nevins nummer. Vänligen lämna ett meddelande efter pipet.”
Riley tog ett djupt andetag och sa ”Mike, kan vi prata? Om du är där, snälla svara. Det är verkligen en nödsituation.”
Ingen svarade. Hon var inte förvånad över att han inte var tillgänglig. Han arbetade ofta nästan dygnet runt. Hon hade bara hoppats att just ikväll inte var en sådan kväll.
Slutligen sa hon ”Jag jobbar med ett riktigt jävligt fall, och jag tror kanske att du är den enda som kan hjälpa mig. Jag kommer till ditt kontor i morgon. Jag hoppas att det är okej. Som jag sa så är det en nödsituation.”
Hon avslutade samtalet. Det fanns inget mer hon kunde göra just nu. Hon hoppades bara att hon skulle lyckas få några timmars sömn.
Kapitel 20
Stolen var bekväm och omgivningen var elegant, men den mjuka belysningen i Mike Nevins kontor gjorde ingenting för att göra Riley på bättre humör. Cindy saknades fortfarande. Bara Gud visste vad som hänt med henne, och var hon var nu. Blev hon torterad? Så som Riley hade blivit?
Agenterna som sökte igenom närliggande områden hade fortfarande inte hittat henne, inte ens efter tjugofyra timmar. Det kom inte som någon överraskning för Riley. Hon visste att de letade i fel område. Problemet var att varken hon eller någon annan hade några ledtrådar som kunde leda dem rätt. Hon ville inte undra hur långt bort mördaren hade tagit henne – eller om hon fortfarande levde.
”Vi kommer förlora henne, Mike” sa Riley. ”För varje minut som går, genomlider hon mer smärta. Hon kommer närmare döden.”
”Vad gör dig så säker på att de har fel man?” frågade den rättsmedicinska psykiatern Michael Nevins henne.
Nevins var en noggrann person, han var stilig och bar en dyr skjorta med en väst utanpå. Riley tyckte om honom mer på grund av det. Hon tyckte han var uppfriskande på något sätt. De hade träffats för första gången för ett tiotal år sedan, när han var konsult på ett högprofilerat FBI-fall som hon arbetade med. Hans kontor låg i Washington så de träffades inte särskilt ofta. Men genom åren så hade de samarbetat en del, och hans erfarenhet och instinkt hade ofta hjälpt Riley att gräva sig djupare in i diverse våldsbrottslingars ondskefulla sinnen. Hon hade kört dit för att träffa honom direkt på morgonen.
”Jag vet inte var jag ska börja” svarade Riley med en skakning.
”Ta din tid” sa han.
Hon smuttade på en kopp av det goda teet han hade gett henne.
”Jag träffade honom” sa hon. ”Jag frågade honom några frågor, men Walder lät mig inte spendera tillräckligt med tid där.”
”Och han passar inte din profil?”
”Mike, den här Darrell Gumm-killen är en wannabe” fortsatte hon. ”Han har någon slags fanboy-fantasi om psykopater. Han vill vara en. Han vill bli känd för det. Men han har inte vad som krävs. Han är udda, men han är inte en mördare. Det är just det han får göra nu – leva ut sin fantasi. Det är hans dröm som går i uppfyllelse.”
Mike klappade sig själv på hakan i eftertänksamhet. ”Och du tror inte att den verkliga mördaren vill ha berömmelse?”
Hon sa ”Han kanske är intresserad av berömmelse, och han kanske vill ha det, men det är inte det som får honom att fortsätta. Han drivs av något annat, något mer personligt. Offren representerar något för honom, och det de står för har på något sätt orsakat honom smärta. Hans val av offer är inte slumpmässigt.”
”Hur menar du?
Riley skakade på huvudet. Hon önskade att hon kunde uttrycka sig bättre än vad hon kunde.
”Det har något att göra med dockor, Mike. Killen är besatt av dem. Och dockor har något att göra med hur han förhåller sig till kvinnorna. ”
Sen suckade hon. Vid det här laget övertygade hon knappt ens sig själv. Och ändå var hon säker på att det var rätt spår.
Mike var tyst ett ögonblick. Sen sa han ”Jag vet att du är duktig på att förstå hur ondska fungerar. Jag har alltid litat på dina instinkter. Men om du har rätt, då har den här killen de har arresterat lyckats lurat alla andra, och FBI-agenter är ju inte direkt lättlurade.”
”Men några av dem är det” sa Riley. ”Jag kan inte sluta tänka på kvinnan som försvann igår. Jag tänker på vad hon kanske genomlider just nu.” Det var dags att berätta varför hon var där. ”Mike, kan inte du prata med Darrell Gumm? Du skulle genomskåda honom på en sekund.”
Mike såg chockad ut. ”De har inte ringt mig angående det här. ”Jag kollade på fallet i morse och jag fick veta att Dr Ralston intervjuade honom igår. Tydligen håller han med om att Gumm är mördaren. Han fick även Gumm att skriva under en skriftlig bekännelse. Fallet är löst och avslutat för byråns del. Det återstår bara att hitta kvinnan. De är säkra på att de kan få Gumm att prata.”
Riley himlade trött med ögonen.
”Men Ralston är en mes” sa hon. ”Han är Walders lilla kelgris. Han drar den slutsats Walder vill att han ska dra.”
Mike sa ingenting. Han log bara mot Riley. Riley var ganska säker på att Mike föraktade Ralston i samma grad som hon själv gjorde. Men han var för professionell för att erkänna det.
”Jag kan verkligen inte räkna ut det här” sa Riley. ”Kan du åtminstone läsa filerna och säga vad du tror?”
Mike verkade tänka ordentligt. Sen sa han ”Låt oss prata lite om dig istället. Hur länge har du varit tillbaka på jobbet?”
Riley var tvungen att tänka på det. Hon hade dragits rätt in i fallet, men det kanske inte hade gått så lång tid egentligen.
”Runt en vecka” sa hon.
Han lutade oroligt på huvudet. ”Du pressar dig själv väldigt hårt. Det gör du alltid.”
”Under den tiden så har mannen dödat en och tagit en annan. Jag skulle ha fortsatt jobba med fallet för 6 månader sedan. Jag borde aldrig ha släppt det.”
”Du blev avbruten.”
Hon visste att han hänvisade till hennes egen fångst och tortyr. Hon hade tillbringat timmar med att beskriva det för Mike och han hade hjälpt henne igenom det.
”Jag är tillbaka nu. Och en annan kvinna är i trubbel.”
”Vem jobbar du med nu?”
”Bill Jeffreys igen. Han är fantastisk men hans fantasi är inte lika aktiv som min. Han har inte heller kommit fram till någonting ”
”Hur fungerar det för dig? Att vara med Jeffreys varje dag?”
”Bra. Varför skulle det inte göra det? ”
Mike tittade tyst på henne en stund och lutade sig mot henne med ett uttryck av oro.
”Jag menar, är du säker på att du tänker klart? Är du säker på att du är med i spelet? Jag antar vad jag frågar är – vilken brottsling är du verkligen efter?”
Riley blängde, lite förvånad över hur han plötsligt bytte ämne.
”Vad menar du, vad då vilken?” frågade hon.
”Den nya, eller den gamla?”
En tystnad föll mellan dem.
”Jag tror att du kanske är här för att prata om dig” sa Mike mjukt. ”Jag vet att du alltid har haft svårt att tro på att Peterson dog i den explosionen.”
Riley visste inte vad hon skulle säga. Hon hade inte förväntat sig det här; Hon hade inte väntat sig att allt skulle vändas mot henne.
”Det är ju inte poängen,” sade Riley.
”Hur ligger det till med din medicin, Riley?” frågade Mike.
Återigen lät hon bli att svara. Hon hade inte tagit sina lugnande tabletter på flera dagar. Hon ville inte störa sin koncentration.
”Jag är inte säker på att jag uppskattar den här konversationen” sa Riley.
Mike tog en eftertänksam klunk från sin mugg.
”Du bär på så många känslor” sa han. ”Du har skilt dig i år, och jag är medveten om att dina känslor gällande det är lite motstridiga. Och självklart har du förlorat din mamma på ett så hemskt och tragiskt sätt för alla år sedan.”
Riley ansikte fylldes av irritation. Hon ville inte gå in på det här.
”Vi har pratat om omständigheterna kring ditt eget bortförande” fortsatte Mike. ”Du gick över gränsen. Du tog en stor risk. Dina handlingar var verkligen ganska dumma.”
”Jag hjälpte Marie ut” sa hon.
”På din egen bekostnad.”
Riley tog ett långt, djupt andetag.
”Du tror att jag offrade mig med flit alltså” sa hon. ”Eftersom mitt äktenskap hade rasat samman, och på grund av hur min mamma blev dödad. Du säger att jag kanske tror att jag förtjänade det. Så jag lockade till mig det hela. Jag satte mig i den situationen.”
Mike log tillbaka med ett sympatiskt leende.
”Jag säger bara att du måste ta en ordentlig titt på dig själv just nu. Fråga dig själv vad som verkligen hände och varför du tar de beslut som du tar.”
Riley kämpade efter luft och för att hålla tillbaka tårarna. Mike hade rätt. Hon hade funderat på alla dessa saker själv. Det var därför hans ord träffade henne så hårt. Men hon hade ignorerat de negativa tankarna. Och det var dags att hon accepterade läget, om det nu var sant.
”Jag gjorde mitt jobb, Mike” sa hon med en kvävd röst.
”Jag vet” sa han. ”Inget av det var ditt fel. Det vet du? Det är självkänslan jag oroar mig för. Du lockar till dig vad du tror att du förtjänar. Du skapar dina egna livsförhållanden.”
Riley stod upp, hon kunde inte lyssna mer.
”Jag blev inte fast, doktorn, för att jag lockade till mig det” sa hon. ”Jag togs fast eftersom att det finns psykopater där ute.”
*
Riley svängde snabbt in på närmaste avfart, in på den öppna gården. Det var en vacker sommardag. Hon tog flera långa, djupa andetag och lugnade sig lite. Sedan satte hon sig på en bänk och lade huvudet i händerna.
I samma ögonblick ringde hennes mobiltelefon.
Marie.
Hennes magkänsla sa direkt att samtalet var brådskande.
Riley svarade och hörde ingenting annat än flämtningar.
”Marie” frågade Riley, ”Vad är det?”
Under några sekunder så hörde Riley bara snyftningar. Marie var uppenbarligen i ett ännu sämre tillstånd än vad hon var.
”Riley” sa Marie till slut ”Har du hittat honom? Har du letat efter honom? Har någon letat efter honom?”
Rileys moral sjönk. Naturligtvis pratade Marie om Peterson. Hon ville försäkra henne om att han var död, att han dog i explosionen. Men hur kunde hon säga det när hon själv tvivlade? Hon kom ihåg vad Betty Richter hade berättat för henne för några dagar sedan om oddsen att Peterson var död.
Jag skulle säga nittionio procent.
Den siffra hade inte givit Riley någon tröst. Och det var det sista som Marie ville eller behövde höra just nu.
”Marie” sade Riley eländigt ”Det finns inget jag kan göra.”
Marie släppte ut ett förtvivlat ljud som fick Riley att rysa.
”Åh, Gud, då är det han!” ropade hon. ”Det kan inte vara någon annan.”
Rileys nerver var på helspänn. ”Vad pratar du om, Marie? Vad har hänt?”
Maries ord vällde ut i en skrämmande rask takt.
”Jag sa att han hade ringt mig. Jag kopplade ur min fasta telefon, men på något sätt har han mitt mobilnummer. Han fortsätter att ringa hela tiden. Han säger ingenting, han ringer bara och andas, men jag vet att det är han. Vem annars kan det vara? Och han har varit här, Riley. Han har varit i mitt hus.”
Riley blev direkt alert.
”Vad menar du?” frågade hon.
”Jag hör ljud på natten. Han kastar saker mot dörren och mitt sovrumsfönster. stenar, tror jag.”
Rileys hjärta hoppade när hon kom ihåg stenarna vid sin egna dörr. Var det möjligt att Peterson verkligen levde? Var både hon och Marie i fara igen?
Hon visste att hon var tvungen att välja sina ord noggrant. Marie mådde uppenbarligen inte bra.
”Jag kommer till dig nu, Marie” sa hon. ”Och jag ska få FBI att titta på det här.”
Marie släppte ut ett kallt, desperat och bittert skratt.
”Titta på det?” upprepade hon . ”Glöm det, Riley. Du sa det redan. Det finns inget du kan göra. Du kommer inte göra någonting. Ingen kommer att göra någonting. Ingen kan göra någonting.”
Riley klev in i sin bil och slog på högtalaren så att hon kunde prata och köra.
”Lägg inte på” sa hon när hon började köra sin bil mot Georgetown. ”Jag kommer till dig.”
Kapitel 21
Riley navigerade mellan alla fordon i trafiken medan hon försökte hålla Marie kvar på telefonen. Hon körde rakt genom en korsning efter att ett gult ljus redan hade bytt till rött, det var farligt och hon visste det. Men vad mer kunde hon göra? Hon körde sin egen bil, inte en av jobbets, så hon hade inga ljus eller sirener.
”Jag lägger på, Riley” sa Marie för femte gången.
”Nej!” utbrast Riley ännu en gång och kämpade mot en våg av förtvivlan. ”Håll dig kvar på telefon, Marie.”
Maries röst lät trött nu.
”Jag kan inte göra det längre” sa hon. ”Rädda dig själv om du kan, men jag klarar verkligen inte av det här. Det är slut nu. Jag gör slut på det.”
Riley exploderade nästan av ren panik. Vad menade Marie? Vad tänkte hon göra?
”Du klarar det, Marie” sa Riley.
”Farväl, Riley.”
”Nej!” ropade Riley. ”Vänta bara. Vänta! Det är allt du behöver göra. Jag kommer snart.”
Hon körde mycket snabbare än vad trafiken tillät, och svängde fram och tillbaka längs gatorna som en galning. Flera gånger blev hon tutad på och utskälld av andra förare.
”Lägg inte på” bad Riley. ”Hör du mig?”
Marie sa ingenting. Men Riley kunde höra henne gråta.
Ljudet var perverst betryggande. Åtminstone betydde det att Marie fortfarande var där. Hon var fortfarande kvar i telefon. Men kunde Riley hålla henne där? Hon visste att den stackars kvinnan var fast vid en avgrund av ren skräck. Marie hade inte längre en rationell tanke i sitt huvud. Hon verkade vara nästan galen av rädsla.
Rileys egna minnen svärmade i hennes huvud. Fruktansvärda dagar i ett djurlikt tillstånd där mänsklighetens värld helt enkelt inte existerade. Totalt mörker, känslan av att en värld utanför mörkret existerade gled bort och en total förlust av tidsuppfattning.
Jag måste kämpa emot det, intalade hon sig själv.
Minnena omfamnade henne…
Då hon varken kunde höra eller se så försökte Riley hålla sina andra sinnen igång. Hon kände den sura smaken av rädsla i halsen, den steg sakta upp i hennes mun och blev därefter en elektrisk stickning på spetsen av tungan. Hon krafsade på jordgolvet hon satt på och utforskade dess fuktighet. Hon kände lukten av mögel som omringade henne.
Dessa känslor var allt som fortfarande höll henne kvar i de levandes värld.
Sedan, i mitten av mörkret, kom ett bländande ljus och bruset av Petersons brännare.
En skarp stöt kastade Riley direkt ut ur sin hemska dagdröm. Det tog henne en sekund att inse att hennes bil hade slagit emot en kant och att hon var nära att vända sig mot ankommande trafik. Tutor ekade.
Riley återfick kontrollen över sin bil och tittade runt. Hon var inte långt från Georgetown.
”Marie” ropade hon. ”Är du kvar?”
Återigen hörde hon bara ett dovt snyftande. Det var bra. Men vad kunde Riley göra nu? Hon vaknade till med ens. Hon kunde ringa efter FBI-hjälp i Washington. Vem visste dock vad som skulle hända efter att hon förklarat problemet för agenterna, och efter att de hade skickats ut till adressen. Ett sådant samtal skulle dessutom innebära att hon var tvungen att avsluta samtalet med Marie.
Hon var tvungen att hålla henne kvar i telefonen, men hur?
Hur skulle hon lyckas få Marie ut ur det mörka hål hon befann sig i? Hon hade nästan fallit in i det själv.
Riley kom ihåg något. För länge sedan hade hon fått utbildning om hur man behåller krisringare på linjen. Hon hade aldrig behövt använda den träningen innan. Hon kämpade för att komma ihåg vad hon skulle göra. Det var så länge sedan nu.
Plötsligt så mindes hon en del av lektionen. Hon lärde sig att göra någonting, säga något, för att få den som ringde att fortsätta prata. Det spelade ingen roll hur meningslöst eller irrelevant det var. Det som spelade roll var att den som ringde hade kontakt med någon, en mänsklig röst.
”Marie, det är något du behöver göra för mig” sa Riley.
”Vad är det?”
Riley tankar rusade frenetiskt medan hon försökte komma på vad hon skulle säga härnäst.
”Kan du gå till köket” sa hon. ”Jag vill att du ska berätta precis vilka örter och kryddor du har i din kryddhylla.”
Marie svarade inte först. Riley var orolig. Var Marie i rätt sinnestillstånd att klara av att följa en sådan irrelevant distraktion?
”Okej” sa Marie. ”Jag går dit nu.”
Riley andades ut, lättad. Kanske skulle det här köpa henne lite tid. Hon kunde höra klirrandet av kryddburkar över telefonen. Maries röst lät alldeles konstigt hysterisk och mekanisk på samma gång.
”Jag har torkad oregano. Och krossad paprika. Och muskotnöt.”
”Perfekt” sa Riley. ”Vad mer?”
”Torkad timjan. Och ingefära. Och svarta pepparkorn.”
Marie pausade. Hur kunde Riley hålla igång det här?
”Har du curry?” frågade Riley.
Efter ljudet av en rad burkar sa Marie ”Nej.”
Riley pratade långsamt, som om hon gav instruktioner om liv och död – för det gjorde hon egentligen.
”Ta ett papper och en penna” sa Riley. ”Skriv ner det. Du måste skaffa det när du köper mat.”
Riley hörde ljudet av skrivande.
”Vad har du mer?” frågade Riley.
Då kom en dödlig paus.
”Nej, Riley, det här… nej.” sa Marie i en ton av förtvivlan.
Riley stammade hjälplöst. ”Bara— bara gör det, okej?”
En annan paus uppstod.
”Han är här, Riley.”
Riley kände en stenhård knut i halsen.
”Han är där?” frågade hon.
”Han är i huset. Jag förstår nu. Han har varit här hela tiden. Det finns inget du kan göra.”
Rileys tankar rusade medan hon försökte känna av vad som hände. Marie kunde glida in i paranoida vanföreställningar. Riley förstod detta alltför väl med tanke på sin egen kamp med PTSD.
Å andra sidan kanske Marie hade rätt. Det kanske var sant.
”Hur vet du det, Marie?” frågade Riley och letade efter en möjlighet att köra om en långsam lastbil.
”Jag hör honom” sa Marie. ”Jag hör hans fotsteg. Han är på övervåningen. Nej, han är i hallen. Nej, han är i källaren. ”
Hallucinerar hon? undrade Riley.
Det var inte omöjligt. Riley hade hört mer än några få oförklarliga ljud dagarna efter hennes bortförande. Även nu kunde hon ibland inte lita på sina fem sinnen. Trauma spelade hemska spratt på fantasin.
”Han är överallt i huset” sa Marie.
”Nej” svarade Riley snabbt. ”Han kan inte vara överallt.”
Riley lyckades köra om en långsam lastbil. En känsla av hopplöshet kom över henne i vad som kändes som tidvattenvågor. Det var en hemsk känsla, nästan som att drunkna.
När Marie talade igen, stammade hon inte längre. Hon lät avlägsen nu, nästan mystiskt lugn.
”Kanske är han som ett spöke, Riley. Kanske är det vad som hände när du brände honom. Du dödade hans kropp men du dödade inte hans ande. Nu kan han vara på många ställen samtidigt. Nu finns det inget stopp för honom någonsin. Man kan inte slåss mot ett spöke. Ge upp, Riley. Du kan inte göra någonting. Inte jag heller. Allt jag kan göra är att inte låta det hända igen. ”
”Lägg inte på! Du måste göra något annat för mig.”
Det var tystnad en stund. Sen sa Marie ”Vad? Vad är det nu, Riley?”
”Jag vill att du stannar kvar på telefonen, men jag vill att du ringer polisen med din fasta telefon.”
Maries röst blev till en liten mumling. ”Gud, Riley. Hur många gånger måste jag berätta för dig att jag kopplade ur min fasta telefon? ”
I hennes förvirring hade Riley glömt. Marie lät faktiskt lite irriterad. Det var bra. Ilska var bättre än panik.
”Dessutom” fortsatte Marie, ”vad för nytta skulle det göra att ringa polisen? Vad kan de göra för att hjälpa mig? Ingen kan hjälpa. Han är överallt. Han tar mig förr eller senare. Han tar dig också. Vi kan båda två lika gärna ge upp.”
Riley kände sig vilsen. Maries tjatande var extremt ologiskt. Och hon hade inte tid att övertyga Marie att Peterson inte var ett spöke.
”Vi är vänner, eller hur, Marie?” sade Riley till slut. ”Du sa en gång att du skulle göra vad som helst för mig. Var det sant? ”
Marie började gråta igen.
”Det är klart det är sant.”
”Lägg då på och ring polisen. Det behöver inte finnas en anledning. Det behöver inte göra någon nytta. Gör bara det för att jag vill att du ska göra det.”
En lång paus uppstod. Riley kunde inte ens höra Marie andas.
”Jag vet att du vill ge upp, Marie. Jag förstår. Det är ditt val. Men jag vill inte ge upp. Kanske är det dumt, men det gör jag inte. Därför ber jag dig ringa. För att du sa att du skulle göra vad som helst för mig. Och jag vill att du ska göra det. Jag behöver det. Gör det. För mig.”
Tystnaden fortsatte. Var Marie fortfarande kvar på linjen?
”Lovar du?” frågade hon.
Samtalet slutade med ett klick. Om Marie skulle ringa efter hjälp eller inte visste hon inte, men hon kunde inte chansa. Hon plockade upp sin mobiltelefon och ringde.
”Det här är agent Riley Paige, FBI” sa hon när operatören svarade. ”Jag ringer om en möjlig inkräktare. Någon extremt farlig.”
Riley gav operatören Maries adress.
”Vi ska få dit en patrull genast” sa operatören.
”Bra” sa Riley och avslutade samtalet.
Riley försökte sedan Maries nummer igen, men fick inget svar.
Någon måste komma dit i tid, tänkte hon. Någon måste komma dit nu.
Under tiden kämpade hon mot en förnyad svärm av mörka minnen. Hon var tvungen att få kontroll över sig själv. Vad som än skulle hända därnäst så behövde hon vara alert.
När hon såg Maries röda tegelhus kände Riley en våg av panik. Inga utryckningsfordon hade ännu anlänt. Hon hörde polisens sirener tjuta på avstånd. De var på väg.
Riley parkerade sin bil, sprang upp till ytterdörren och insåg att hon var den första på plats. När hon vred på dörrknoppen svängde dörren upp. Men varför var det olåst?
Hon gick in och drog sin pistol.
”Marie!” ropade Riley. ”Marie!”
Inget svar kom.
Riley visste då att något hemskt hade hänt här – eller att det hände just nu. Hon gick vidare in i hallen.
”Marie!” ropade hon igen. Huset var tyst.
Polisens sirener lät högre nu, men ingen hjälp hade ännu kommit.
Riley började tro det värsta nu, att Peterson hade varit där, och kanske fortfarande var där.
Hon gick längs den svagt upplysta korridoren. Hon fortsatte att ropa Maries namn medan hon studerade varje dörr. Kan han vara i garderoben till vänster? Vad sägs om badrumsdörren över till höger?
Om hon stötte på Peterson skulle hon inte tas av honom igen.
Hon skulle döda den jäveln en gång för alla.
Kapitel 22
Trots Rileys rop kom inget svar från Marie. Det fanns inga ljud i huset annat än det hon gjorde själv. Platsen kändes tom. Hon klev upp för trappan och vände försiktigt in i en öppen dörröppning.
När hon vände runt hörnet stannade Rileys andetag i hennes hals. Hon kände som om världen kollapsade under henne.
Det var Marie – hängande mitt i luften vid nacken från en sladd som var knuten till en lampa i taket. En stege låg på golvet.
Tiden tycktes stanna.
Sen föll hon ner på knäna och höll sig mot dörrkarmen. Hon släppte ut ett långt, tungt ljud.
”NEEEEJ!”
Hon rusade tvärs över rummet, vände stegen upprätt och klättrade upp på den. Hon la en arm runt Maries kropp för att lätta på trycket och rörde Maries nacke och letade efter ett tecken på en puls.
Riley grät nu. ”Lev, Marie. Lev, för helvete. ”
Men det var för sent. Maries hals var bruten. Hon var död.
”Gud” sa Riley och kollapsade tillbaka på stegen. Smärta steg upp från någonstans djupt i magen. Hon ville också dö här.
När några sekunder passerat blev Riley medveten om ljuden på nedanvåningen. Polisen hade anlänt. En välbekant känslomekanism kickade in. Grundläggande mänsklig rädsla och sorg gav upphov till en kall, professionell effektivitet.
”Här uppe!” ropade hon.
Hon drog ärmen över ansiktet för att torka tårarna.
Fem tungt beväpnade Kevlar-klädda poliser kom upp för trappan. Kvinnan framför dem var synligt förvånad över att se Riley.
”Jag är konstapel Rita Graham, teamchefen” sa hon. ”Vem är du?”
Riley klev av stegen och visade sin bricka. ”Agent Riley Paige, FBI.”
Kvinnan såg orolig ut.
”Hur kom du hit innan vi gjorde?”
”Hon var min vän” sa Riley, med professionell ton. ”Hennes namn var Marie Sayles. Hon ringde mig. Hon sa till mig att något var fel, och jag var redan på väg när jag ringde polisen. Jag kom inte hit i tid. Hon är död.”
Responsteamet kontrollerade det snabbt och bekräftade Rileys deklaration.
”Självmord?” frågade Graham.
Riley nickade. Hon hade ingen tvekan om att Marie hade tagit livet av sig själv.
”Vad är det här?” frågade lagledaren och pekade på en vikt pappersbit sittandes på ett nattduksbord bredvid sängen.
Riley tittade på pappret. Skriven i en knappt läsbart handstil var ett meddelande:
Det här är det enda sättet.
”Ett självmordsbrev?”
Riley nickade igen. Men hon visste att det inte var den vanliga typen av självmordsbrev. Det var inte en förklaring, och det var verkligen ingen ursäkt.
Det är ett råd, tänkte Riley. Det är ett råd till mig.
Teamet tog bilder och gjorde anteckningar. Riley visste att de skulle vänta på en läkare innan man tog bort kroppen.
”Vi kan prata där nere” sade Graham. Hon ledde Riley ner till vardagsrummet, satte sig på en stol och pekade att Riley också skulle sätta sig ner.
Gardinerna var fortfarande fördragna och inga lampor var på i rummet. Riley ville kasta bort gardinerna och släppa in lite solljus, men hon visste bättre än att röra någonting. Hon satte sig på soffan.
Graham tände en bordslampa bredvid sin stol.
”Berätta för mig vad som hände” sade tjänstemannen och tog ut ett anteckningsblock och en penna. Trots att hon hade det tuffa ansiktsuttrycket av en erfaren polis så fanns där en sympatiskt blick i ögonen.
”Hon blev kidnappad” sa Riley. ”Nästan åtta veckor sedan. Vi var båda offer. Du kanske har läst om det. Sam Peterson-fallet.”
Grahams ögon vidgades.
”Åh, herregud” sa hon. ”Killen som torterade och dödade alla de kvinnorna, killen med brännaren. Så det var du – agenten som flydde och brände upp honom?”
”Ja” sa Riley. Sedan, efter en paus, sa hon ”Problemet är att jag inte är säker på att jag verkligen brände upp honom. Jag är inte säker på att han är död. Marie trodde inte att han var det. Det var det som drev henne till det här. Hon kunde bara inte släppa det. Att han kanske var efter henne igen.”
När Riley fortsatte sin förklaring kom orden automatiskt, nästan som om hon hade lärt sig allt utantill. Hon kände sig nu helt bortkopplad från det hon hade sett och på hur hon själv pratade om det som hade hänt.
Efter att ha hjälpt Graham ta hand om det hela så berättade Riley för henne hur man skulle gå tillväga för att kontakta Maries närstående. Men medan hon pratade så ökade ilskan under hennes professionella fasad— en kall, isig ilska. Peterson hade tagit ett nytt offer. Oavsett om han var död eller levande, det spelade ingen roll. Han hade dödat Marie.
Och Marie hade dött helt tvärsäker på att Riley skulle dö därnäst, antingen av eget val eller på grund av Peterson. Riley ville ta tag i Marie och fysiskt skaka den där hemska idén ur hennes huvud.
Detta är inte det enda sättet! ville hon berätta för henne.
Men trodde hon på det själv? Riley visste inte. Det verkade vara förbannat mycket hon inte visste.
Läkaren anlände medan Riley och Graham fortfarande pratade. Graham ställde sig upp för att möta honom. Sen vände hon sig till Riley och sa ”Jag går upp på övervåningen i några minuter. Jag skulle vilja att du hängde med och berättade lite mer.”
Riley skakade på huvudet.
”Jag måste gå” sa hon. ”Det är någon jag behöver prata med.” Hon drog fram sitt kort och la det på bordet. ”Du kan alltid höra av dig.”
Graham började invända, men Riley gav henne inte en chans. Hon ställde sig upp och gick ut ur Maries mörka hem. Hon hade brådskande ärenden.
*
En timme senare körde Riley väster genom Virginias landsbygd.
Vill jag verkligen göra det här? frågade hon sig själv igen.
Hon var utmattad. Hon hade inte sovit bra igår kväll, och nu hade hon precis upplevt en mardröm trots att hon var vaken. Tack och lov att hon hade pratat med Mike däremellan. Han hade hjälpt henne att rensa upp, men hon var säker på att han aldrig skulle godkänna vad hon skulle göra nu. Hon var inte helt säker på att hon var helt vid sina sinnens fulla bruk.
Hon tog den snabbaste vägen från Georgetown till Senator Mitch Newbroughs herrgård. Den narcissistiska politikern hade mycket att svara på. Han dolde något, något som kunde leda till den riktiga mördaren. Och det gjorde honom delvis ansvarig för försvinnandet av det nya offret.
Riley visste att hon var på väg in i trubbel. Hon brydde sig inte om det.
Det var sent på eftermiddagen när hon svängde in på den cirkulära gården utanför herrgården. Hon parkerade, klev ut ur bilen och gick upp till de enorma ytterdörrarna. När hon ringde på dörrklockan blev hon hälsad av en formellt klädd herre – Newbroughs butler, antog hon.
”Vad kan jag göra för dig, madame?” frågade han stelt.
Riley visade sin bricka för honom.
”Agent Riley Paige” sa hon. ”Senatorn känner mig. Jag behöver prata med honom.”
Med en skeptisk blick vände butlern sig bort från henne. Han höjde en walkie-talkie till sina läppar, viskade och lyssnade sedan. Butlern vände sig tillbaka mot Riley med ett ganska överlägset flin.
”Senatorn vill inte träffa dig” sa han. ”Han var ganska bestämd om det. Ha en trevlig dag.”
Men innan mannen kunde stänga dörren tryckte Riley sig rakt förbi honom och in i huset.
”Jag kallar på vakterna” ropade butler efter henne.
”Du kan gå och göra det” ropade Riley över sin axel.
Riley hade ingen aning om var hon skulle leta efter senatorn. Han kunde vara var som helst i den massiva herrgården. Men hon tänkte att det spelade ingen roll. Hon kunde nog få honom att komma till henne.
Hon gick in i vardagsrummet där hon hade träffat honom förut och slog sig ner på den stora soffan. Hon hade helt enkelt tänkt att känna sig som hemma tills senatorn visade sig.
Bara några sekunder senare gick en stor man klädd i en svart kostym in i rummet. Riley visste att han var senatores säkerhetsvakt.
”Senatorn har bett dig att gå” sa han och korsade sina armar.
Riley reste sig inte från soffan. Hon såg på mannen och bedömde precis hur mycket av ett hot han verkligen var. Han var stor nog för att förmodligen kunna föra bort henne med våld. Men hennes egna självförsvarstekniker var väldigt bra. Om han gav sig på henne så skulle inte bara en av dem bli skadade, och en och annan av senatorns antikviteter skulle nog också ryka med.
”Jag hoppas att de berättade för dig att jag är FBI” sa hon och tog ögonkontakt med honom. Hon tvivlade på att han faktiskt skulle dra sitt vapen mot en FBI-agent.
Inte helt lättskrämd stirrade mannen tillbaka på henne. Men han rörde sig inte.
Riley hörde fotspår närma sig, och sedan ljudet av senatorns röst.
”Vad är det den här gången, agent Paige? Jag är en väldigt upptagen man.”
Säkerhetsvakten steg åt sidan när Newbrough gick in och ställde sig framför henne. Hans fotogeniska politikerleende hade en sarkastisk ton. Han var tyst en stund. Riley kände genast att detta var en tyst kamp mellan två starka viljor. Hon var fast besluten om att inte flytta sig från soffan.
”Du hade fel, senatorn” sa Riley. ”Det var inte något politiskt bakom din dotters mord – och inget personligt heller. Du gav mig en lista med fiender, och jag är säker på att du gav samma lista till din knähund på byrån.”
Newbroughs log snett.
”Jag antar att du menar agent Carl Walder” sa han.
Riley visste att hennes val av ord var hårda och att hon skulle få ångra dem. Men just nu brydde hon sig inte om det.
”Den listan var ett slöseri med vår tid, senatorn” sa Riley. ”Och under tiden har ett annat offer bortförts.”
Newbrough stod fastrotad på sin plats.
”Jag förstår att ni har gjort ett gripande” sa han. ”Den misstänkte har erkänt. Men han har inte sagt mycket, eller hur? Det finns en koppling till mig, du kan vara säker på det. Han kommer att berätta allt förr eller senare. Jag ska se till att agent Walder följer upp på det.”
Riley försökte dölja sin förvåning. Efter ännu ett bortförande så betraktade Newbrough sig fortfarande som det primära målet för mördarens vrede. Mannens ego var verkligen enormt. Hans förmåga att tro att allt handlade om honom hade tydligen inga gränser.
Newbrough lutade på huvudet med till synes nyfikenhet.
”Men du verkar skylla på mig på något sätt” sa han. ”Jag tar illa upp av det, agent Paige. Det är inte mitt fel att din egen vårdslöshet har lett till tillfångatagandet av ett annat offer.”
Riley kunde inte hålla masken utan brast av raseri. Hon vågade inte svara. Hon skulle säga något alltför hårt.
Han gick bort till ett spritskåp och hällde sig ett stort glas av vad Riley antog vara extremt dyr whisky. Han gjorde uppenbarligen en poäng av att inte fråga Riley om hon ville ha en drink.
Riley visste att det var hög tid för henne att komma till saken.
”Förra gången jag var här så var det något du inte berättade för mig” sa hon.
Newbrough vände sig mot henne igen och tog en stor klunk från sitt glas.
”Svarade jag inte på alla dina frågor?” sa han.
”Det är inte det. Det var något du inte berättade. Om Reba. Och jag tror att det är dags att du gör det.”
Newbroughs blick borrade sig in i henne.
”Gillade hon dockor, senatorn?” frågade Riley.
Newbrough ryckte på axlarna. ”Jag antar att alla små tjejer gör det” sa han.
”Jag menar inte som en liten tjej. Jag menar som vuxen. Samlade hon på dem?”
”Jag vet inte, tyvärr.”
Det var de första orden Newbrough hade sagt hittills som Riley verkligen trodde på. En man så patologiskt självcentrerad visste så lite om någon annans intressen – inte ens sin egen dotters.
”Jag skulle vilja prata med din fru” sa Riley.
”Absolut inte” fräste Newbrough. Han fick ett nytt ansiktsuttryck nu, ett som Riley hade sett honom använda på tv. Precis som hans leende så var detta uttryck noggrant inövat, säkerligen hade han övat det tusentals gånger framför en spegel. Det var ett upprört ansiktsuttryck.
”Du har ingen skam i kroppen, eller hur, agent Paige?” sa han, med en röst som skakade av ilska. ”Du kommer in i ett sörjande hem, och ger ingen tröst, och inga svar till en familj med ett brustet hjärta. Istället gör du falska anklagelser. Du beskyller fullkomligt oskyldiga människor för din egen inkompetens.”
Han skakade på huvudet i en gest av skadad rättfärdighet.
”Vilken grym liten kvinna du är” sa han. ”Du måste ha bringat hemsk smärta till många människor.”
Riley kände sig som om hon hade fått ett slag i magen. Detta var en taktik som hon inte hade förberett sig för – en fullständig vändning av det moraliska och rättfärdigande. Och han hade träffat rakt i hennes egna skuldkänslor, rakt i hennes skadade självkänsla.
Han visste exakt hur han skulle handskas med mig, tänkte hon.
Hon visste att hon var tvungen att gå nu eller så skulle hon göra något hon senare skulle ångra. Han praktiskt taget tvingade henne i den riktningen. Utan ett ord ställde hon sig upp från soffan och gick ut ur vardagsrummet och mot entrén.
Hon hörde senatorns rösts bakom sig.
”Din karriär är över, agent Paige. Jag vill att du ska veta det.”
Riley dök förbi butlern, rakt mot ytterdörren. Hon klev in i bilen och började köra.
Vågor av raseri, frustration och utmattning sköljde över henne. En kvinnas liv var på spel och ingen i världen kunde räddade henne. Hon var säker på att Walder bara hade beordrat genomsökning kring Gumms lägenhet. Och Riley var säker på att de letade på fel ställe. Det var upp till henne att göra något. Men hon hade inte längre någon aning om vad hon skulle göra. Det hade verkligen inte hjälpt att komma hit. Kunde hon inte lita på sin egen instinkt längre?
Riley hade inte kört i mer än tio minuter innan hennes mobiltelefon ringde. Hon tittade ner på den och såg att det var ett meddelande från Walder. Det var inte svårt att gissa vad det handlade om.
Nåja, tänkte hon bittert. Senatorn slösade ingen tid iallafall.
Kapitel 23
När Riley nådde Quantico och gick in i beteendeanalysenheten väntade både chefen och Bill på henne på Walders kontor. Hon insåg att Bill måste ha kallats in speciellt för detta mötet.
Specialagent Carl Walder klev upp från sitt skrivbord.
”Senatorns knähund?” sa Walder, hans babyliknande ansikte fullt av ilska.
Riley sänkte sin blick. Hon hade verkligen gått för långt med den anmärkningen.
”Jag är ledsen, sir” sa hon.
”Ledsen kommer inte att räcka, agent Paige” sa Walder. ”Du har tappat kontrollen helt. Vad tänkte du, åka till senatorns hus för att bemöta honom så? Förstår du vilken skada du har orsakat?
Med ”skada” var Riley säker på att Walder menade hans egen personliga förlägenhet. Det oroade henne inte särskilt mycket.
”Har du hittat Cindy McKinnon än?” frågade hon med låg röst.
”Nej, det har vi faktiskt inte” sa Walder starkt. ”Och du hjälper oss inte att hitta henne.”
Riley kände sig träffad.
”Jag hjälper inte?” svarade hon. ”Sir, jag har sagt flera gånger att ni har fel kille, och att ni letar i fel—”
Riley stoppade sig i mitten av meningen
Cindy MacKinnon var det som spelade roll just nu, inte Rileys pågående strider med Walder. Det fanns ingen tid för småbråk. När hon talade igen var det i en mildare ton.
”Sir, även om jag verkligen känner att han döljer något, kan jag ha gjort fel i att själv uppsöka senatorn utan att kolla med dig först, och jag ber om ursäkt. Men glöm mig för ett ögonblick. Den stackars kvinnan har saknats i drygt tjugofyra timmar. Vad händer om jag har rätt, och någon annan håller henne fången? Vad går hon igenom just nu? Hur länge kommer hon stå ut?”
Hans röst var försiktig, men Bill lade till ”Vi måste överväga möjligheten, sir.”
Walder satte sig ner och sa ingenting på en stund. Riley kunde se på hans ansiktsuttryck att han också var orolig över möjligheten. Sedan pratade han väldigt långsamt och gav vikt åt varje ord.
”Byrån kommer att hantera det.”
Riley visste inte vad hon skulle säga. Hon förstod inte ens vad Walder menade. Erkände han sitt möjliga misstag? Eller var han fortfarande fast besluten att inte ändra uppfattning?
”Sätt dig, agent Paige” sa Walder.
Riley satte sig i stolen bredvid Bill, som tittade på henne med ökad oro.
Walder sa ”Jag hörde om vad som hände med din vän idag, Riley.”
Riley ryckte till lite. Hon var inte förvånad över att Walder visste om Maries död. När allt kom omkring hade rykten om att hon varit först på plats säkert tagit sig tillbaka till byrån. Men varför tog han upp det nu? Upptäckte hon ett spår av sympati i hans röst?
”Vad hände?” frågade Walder. ”Varför gjorde hon det?”
”Hon kunde inte hantera det längre” sa Riley i en viskning.
”Kunde inte hantera vad?” frågade Walder.
En tystnad föll. Riley kunde inte formulera ett svar på den frågan.
”Jag har hört att du inte tror att Peterson är död” sade Walder. ”Jag antar att jag kan förstå varför du inte kan skaka av dig den tanken. Men du måste förstå att det är meningslöst.”
Ännu en paus.
”Hade du berättat för din vän om det?” frågade Walder. ”Hade du berättat för henne om den här obsessiva idén du har?”
Rileys ansikte hettade till. Hon visste vad som kom härnäst.
”Hon var för ömtålig för det, agent Paige” sade Walder. ”Du borde ha vetat att det skulle skada henne. Du borde ha haft bättre omdöme. Men uppriktigt sagt, agent Paige, så är ditt omdöme helt borta. Jag är ledsen att säga det, men det är sant.”
Han skyller på mig för Maries död, insåg Riley.
Riley höll tillbaka tårarna nu. Huruvida de var tårar av sorg eller ilska visste hon inte. Hon hade ingen aning om vad hon skulle säga. Var skulle hon börja? Hon hade inte planterat den tanken i Maries huvud och hon visste det. Men hur kunde hon få Walder att förstå? Hur kunde hon förklara att Marie hade sina egna skäl att tvivla på att Peterson var död?
Bill pratade igen. ”Sir, ta det lugnt med henne, okej?”
”Jag tror att jag har tagit det för lugnt med henne, agent Jeffreys” sa Walder och hans röst blev sträng. ”Jag tror att jag har varit för lugn.”
Walder mötte hennes blick en lång stund.
”Ge mig din pistol och din bricka, agent Paige” sa han till slut.
Riley hörde Bill opponera sig.
”Sir, det här är galet” sa Bill. ”Vi behöver henne.”
Men Riley behövde inte bli tillsagd två gånger. Hon reste sig från sin stol och tog fram sin pistol och bricka. Hon la dem på Walders skrivbord.
”Du kan städa ur ditt kontor i din egen takt” sa Walder, hans röst stadig och känslokall. ”Samtidigt borde du gå hem och få lite vila. Och börja med terapin igen. Du behöver det.”
När Riley vände sig om för att lämna rummet så ställde sig Bill upp som om för att gå med henne.
”Du stannar, agent Jeffreys” beordrade Walder.
Rileys ögon mötte Bills. Med en blick berättade hon att han inte skulle följa med. Inte den här gången. Han nickade tillbaka mot henne med ett hopplöst ansiktsuttryck. Sedan lämnade Riley kontoret. När hon gick ner längs hallen kände hon sig kall och tom och undrade vad hon skulle göra nu.
När hon gick ut i den kalla nattluften började tårarna äntligen rinna. Men hon blev förvånad över att inse att de var tårar av lättnad, inte förtvivlan. För första gången på dagar kände hon sig befriad, fri från frustrerande begränsningar.
Om ingen annan skulle göra vad som behövde göras så hade hon inget annat val än att göra det själv. I slutändan så fanns det nämligen ingen som skulle komma och berätta för henne hur hon skulle göra sitt jobb. Hon skulle hitta mördaren, och hon skulle rädda Cindy MacKinnon – oavsett vad som krävdes.
*
Efter att Riley, sen som vanligt, hade hämtat April och kört hem, så kände hon att hon inte skulle klara av att göra middag. Maries ansikte fanns där hela tiden, och hon kände sig mer utmattad än hon någonsin varit förut.
”Det har varit en dålig dag” sa hon till April. ”En hemsk dag. Kommer du att klara dig på grillade ostsmörgåsar?”
”Jag är inte så hungrig” sa April. ”Gabriela ser alltid till att jag är mätt.”
Riley kände ett djupt slag av förtvivlan. Ännu ett misslyckande, tänkte hon.
Men sedan tog April en ny titt på sin mamma, den här gången med en blick av medkänsla.
”Mackor blir bra” sa hon. ”Jag fixar dem.”
”Tack” sade Riley. ”Vad snällt.”
Hon kände att hennes humör lyfte lite. Åtminstone skulle det inte finnas någon konflikt här hemma ikväll. Hon behövde verkligen det lilla avbrottet.
De hade en snabb och tyst middag och sedan gick April till sitt rum för att göra klart sina läxor och gå och lägga sig.
Trots att Riley var utmattad så hade hon ingen tid att förlora. Hon satte igång. Hon öppnade sin bärbara dator, tog upp en karta över offrens platser och fick fram det hon ville studera.
Riley ritade långsamt en triangel på kartan. Dess linjer kopplade samman de tre ställena där offren hade hittats. Den nordligaste punkten markerade vart Margaret Geratys kropp hade dumpats på ett fält för två år sedan. En punkt i väst märkte ut vart Eileen Rogers hade placerats ut med större noggrannhet nära Daggett någon månad tidigare. Slutligen markerade punkten i söder där mördaren hade uppnått fullständig kontroll, med Reba Frye vid en bäck i Mosby Park.
Riley tänkte och funderade, gick igenom allt i huvudet. En annan kvinna kunde snart komma att hittas död någonstans i det där området, om hon inte redan var död. Det fanns ingen tid att förlora.
Riley hängde med huvudet. Hon var så trött. Men en kvinnas liv stod på spel. Och nu tycktes det vara upp till Riley att rädda henne utan officiell hjälp eller sanktion. Hon skulle inte ens ha Bill till hjälp. Men skulle hon kunna lösa fallet helt ensam?
Hon var tvungen att försöka. Hon var tvungen att göra det för Marie. Hon var tvungen att bevisa för Maries ande – och kanske till och med för sig själv – att självmord inte var det enda alternativet.
Riley rynkade pannan åt triangeln. Det var en bra gissning att offret nu hölls någonstans i det området på tusen kvadratkilometer.
Jag måste bara leta på rätt ställe, tänkte hon. Men var?
Hon visste att hon skulle behöva minska sitt sökområde, och det var inte lätt att göra. Hon var åtminstone bekant med en del av det allmänna området.
Den översta delen av triangeln, punkten närmast Washington, var mestadels exklusiv, rik och privilegierad. Riley var helt säker på att mördaren inte kom ifrån den typen av bakgrund. Dessutom måste han hålla offret på en plats där ingen kunde höra henne skrika. Labbtekniker hade inte funnit något tecken på att de andra kvinnornas mun kavlats eller tejpats. Riley ritade ett X över området.
De två södra punkterna var båda parkområden. Kunde mördaren hålla kvinnan i en hyrd jaktstuga eller på en campingplats?
Riley tänkte över det.
Nej, bestämde hon. Det skulle vara för tillfälligt.
Hennes instinkt sa henne att den här mannen arbetade i sitt eget hem – kanske ett hus där han hade levt hela sitt liv, där han hade genomlidit en ovanligt eländig barndom. Han tog gärna sitt offer dit. Tog dem hem med honom.
Så hon kryssade bort parkområdena. Det som var kvar var främst jordbruksland och småstäder. Riley misstänkte kraftigt att hon letade efter en bondgård någonstans i det området.
Hon tittade igen på kartan på sin dator och zoomade in nära på det aktuella området. Hennes hjärta sjönk vid synen av en mängd små vägar. Om hon hade rätt bodde mördaren på en gammal gård i den labyrinten. Men det fanns för många vägar för att hon snabbt skulle kunna söka med bil, och dessutom kanske gården inte ens syntes från vägen.
Hon stönade högt av förtvivlan. Det hela verkade mer hopplöst nu. Den fruktansvärda smärtan av förlust och misslyckande hotade att välla upp igen.
Men då sa hon högt, ”Dockor!”
Hon påminde sig om den slutsats hon hade kommit till igår – att mördaren troligen hade upptäckt alla sina offer i en enda butik som sålde dockor. Var kan den butiken vara?
Hon ritade en annan mindre figur på papperskartan. Den låg precis öster om den stora triangeln, och dess hörn markerade de ställen där de fyra kvinnorna bodde. Någonstans i det området kände hon sig ganska säker på att det fanns en butik där alla kvinnor hade köpt dockor, och där mördaren hade valt ut just dem. Hon skulle behöva hitta den affären först innan hon kunde spåra den plats dit han tog kvinnorna.
Återigen tog hon upp kartan på sin dator och zoomade in på den. Den östligaste punkten i det mindre området var inte långt ifrån där Riley bodde. Hon såg att en statsväg bildade en båge som nådde västerut genom flera små städer, ingen av dem varken rika eller historiska. De var precis den typen av städer hon letade efter. Och var och en hade otvivelaktigt någon form av leksaks- eller dockaffär.
Hon skrev ut den mindre kartan, gjorde sedan en ny sökning för att hitta butiker i varje stad. Till slut stängde Riley ner sin dator. Hon var tvungen att få lite sömn.
I morgon gick hon ut på jakt efter Cindy MacKinnon.
Kapitel 24
Skymningen föll när Riley svängde in i Glendive. Det hade varit en lång dag, och hon kände sig desperat. Tiden gick för fort, och likaså gjorde möjligheten att hitta några livräddande ledtrådar.
Glendive var den åttonde staden på hennes karta. I varje stad hittills hade Riley gått i butiker som sålde leksaker och dockor, frågat de som kunde prata med henne. Hon kände sig säker på att hon inte hade hittat den butik hon letade efter.
Ingen i någon av butikerna kom ihåg kvinnorna på de fotografier som hon hade visat dem. Naturligtvis var kvinnorna i fråga lika i ålder och utseende till ett dussin andra som de kunde ha mött. För att göra saken värre så såg Riley inga dockor som sannolikt hade kunnat ge inspiration för offrens arrangemang.
När hon körde genom Glendive fick Riley en udda känsla av déjà vu. Huvudgatan såg ojämn ut som i de flesta andra städer, med en tegelkyrka på ena sidan av en biograf och ett apotek på den andra. Alla dessa städer började likna varandra i hennes utmattade hjärna.
Vad tänkte jag? frågade hon sig själv.
I går kväll hade hon så desperat velat sova, och hon hade tagit sitt receptbelagda lugnande medel. Det hade inte varit en dålig idé. Men efter att ha följt det med ett par whiskyshots så hade det blivit dumt. Nu hade hon en hemsk huvudvärk, men hon var tvungen att fortsätta.
När hon parkerade sin bil nära affären som hon planerade att kolla upp så såg hon att dagsljuset avtog. Hon suckade modlöst. Ytterligare en stad och en butik att kolla ikväll. Det skulle dröja minst tre timmar till innan hon kunde komma tillbaka till Fredericksburg för att hämta April hos Ryan. Hur många nätter hade hon varit sen nu?
Hon tog fram sin mobiltelefon och ringde husnumret. Hon hoppades mot förhoppningarna att Gabriela skulle svara. I stället hörde hon Ryans röst.
”Vad är det, Riley?” frågade han.
”Ryan” sa Riley försiktigt, ”jag är väldigt ledsen, men—”
”Du kommer att bli sen igen” sade Ryan och lät domen falla.
”Ja” sade Riley. ”Jag är ledsen.”
En tystnad föll.
”Ja alltså, det är verkligen viktigt” sa Riley till slut. ”En kvinnas liv är i fara. Jag måste göra vad jag kan. ”
”Jag har hört det förut” sade Ryan i en låg ton. ”Det handlar alltid om liv och död. Ja ja, fortsätt. Ta hand om det. Det är bara det att jag börjar undra varför du bryr dig om att hämta April alls. Hon borde kanske bara stanna här.”
Riley kände sin hals strama åt. Precis som hon hade fruktat – Ryan lät som om han var redo för en vårdnadstvist. Och det var inte på grund av någon uppriktig önskan att uppfostra April. Han var för upptagen med att leva sitt nyfunna singelliv för att bry sig om sin dotter. Allt han ville var att orsaka Riley smärta.
”Jag kommer och hämtar henne” sade Riley och försökte stadga sin röst. ”Vi kan prata om allt det här senare.”
Hon avslutade samtalet.
Sedan klev hon ur bilen och gick det korta avståndet till affären – Debbies Dockbutik, hette den. Hon gick in och såg att namnet var lite väl personligt för en butik som sålde ganska vanliga märkesnamn.
Inget pittoreskt eller fint här, insåg hon.
Det verkade osannolikt att detta var den plats hon letade efter. Butiken som hon hade i åtanke måste vara speciell, en plats som inspirerade och ett rykte som lockade kunder från närbelägna städer. Trots det så var Riley tvungen att kolla den för att vara helt säker.
Riley gick fram till disken där en lång, äldre kvinna med tjocka glasögon och fågelliknande ansiktsdrag stod i kassan.
”Jag är agent Riley Paige, FBI” sade hon, och kände sig naken igen utan sin bricka. Hittills hade andra anställda varit villiga att prata med henne utan den. Hon hoppades att den här kvinnan skulle vara det hon också.
Riley drog fram fyra fotografier och la dem på disken.
”Jag undrar om du har sett någon av dessa kvinnor”, sa hon och pekade på bilderna en efter en. ”Du kommer nog inte komma ihåg Margaret Geraty – hon skulle ha varit här för två år sedan. Men Eileen Rogers skulle ha kommit hit för ungefär sex månader sedan i så fall, och Reba Frye ska ha köpt en docka för sex veckor sedan. Den här sista kvinnan, Cindy MacKinnon, ska eventuellt ha varit här så sent som förra veckan. ”
Kvinnan tittade noga på bilderna.
”Åh, kära nån” sade hon. ”Mina ögon är inte vad de brukade vara. Låt mig ta en närmare titt.”
Hon plockade upp ett förstoringsglas och granskade bilderna. Under tiden märkte Riley att det fanns någon annan i affären. Han var en ganska osynlig man av medellängd och kroppsbyggnad. Han hade på sig en T-shirt och slitna jeans. Riley kunde mycket väl ha missat honom om det inte var en viktig detalj.
Han bar på ett gäng rosor.
Dessa rosor var verkliga, men kombinationen av rosor och dockor kunde vara ett tecken på en mördares besatthet.
Mannen tittade inte på henne. Han hade säkert hört när hon meddelade att hon var från FBI. Undvek han ögonkontakt?
Just då höjdes kvinnans röst.
”Jag tror inte att jag har sett någon av dem” sa hon. ”Men som jag sa så ser jag inte alls bra. Och jag har aldrig varit bra med ansikten. Jag är ledsen att jag inte har kunnat vara till mer hjälp.”
”Det är okej” sade Riley och stoppade tillbaka bilderna i väskan. ”Tack för din tid.”
Hon vände sig om för att titta på mannen igen, som nu kikade han igenom en närliggande hylla. Hennes puls ökade.
Det kunde definitivt vara han, tänkte hon. Om han köper en docka, då vet jag att det är han.
Men det skulle inte vara smart av henne att stå där och titta på honom. Om han var skyldig så skulle han knappast röja sin identitet. Hon fick inte tappa honom ur sikte.
Hon log mot kvinnan och gick ut.
Utanför promenerade Riley en kort bit ner längs kvarteret och stod där och väntade. Bara några minuter senare öppnades butikens dörr och mannen kom ut. Han höll fortfarande rosorna i ena handen. I den andra höll han en kasse. Han vände sig om och började gå längs trottoaren bort från Riley.
Med långa steg gick Riley efter honom. Hon bedömde hans storlek och kroppsbyggnad. Hon var lite längre än vad han var, och kanske starkare. Hon var nog bättre tränad åtminstone. Hon skulle inte låta honom komma undan, inte nu.
Precis när han passerade en smal gränd så måste mannen ha hört steg bakom sig. Han vände sig plötsligt och tittade tillbaka på henne. Han klev åt sidan, som för att ta sig ur vägen.
Riley knuffade honom sidledes in i gränden – knuffade honom hårt och våldsamt. Utrymmet var smalt, smutsigt och mörkt.
Mannen tappade både paketet och rosorna i skräck. Blommorna låg spridda över trottoaren. Han lyfte upp en arm som för att avvärja henne.
Hon tog tag i armen och vred den bakom ryggen på honom och tryckte upp honom mot en tegelvägg.
”Jag är agent Riley Paige, FBI” fräste hon. ”Var är Cindy MacKinnon? Lever hon fortfarande?”
Mannen skakade från huvud till fot.
”Vem?” frågade han med darrande röst. ”Jag vet inte vad du menar.”
”Spela inte dum med mig” svarade Riley och kände sig mer naken än någonsin utan hennes bricka – och speciellt utan sitt vapen. Hur hade hon tänkt att ta sig an den här killen utan att dra ett vapen? Hon var långt från Quantico, och hon hade inte ens en partner för att hjälpa henne.
”Snälla du, jag vet inte vad det här handlar om” sade mannen och brast ut i tårar.
”Vad är rosorna för?” krävde Riley. ”Vem är de till?”
”Min dotter!” ropade mannen. ”Hennes första pianouppträdande är i morgon.”
Riley höll honom fortfarande hårt i högerarmen. Hans vänstra hand låg platt mot väggen. Riley märkte plötsligt något som hon inte hade sett förrän nu.
Mannen hade på sig en vigselring. Hon hade varit helt säker på att mördaren inte var gift.
”Pianouppträdande?” sa hon.
”Mrs Tullys elever” ropade han. ”Du kan fråga vem som helst i stan.”
Riley lossade sitt grepp lite.
Mannen fortsatte ”Jag köpte henne rosor för att fira. För att kasta upp när hon går fram för att buga. Jag köpte en docka till henne också.”
Riley släppte mannens arm och gick över dit där han hade tappat paketet. Hon plockade upp den och tog ut innehållet.
Visst var det en docka – en av de där tonårsdockorna som alltid hade stört henne, alldeles för sexiga med fylliga läppar och stora bröst. Men hur obehaglig hon än tyckte att den var såg det inte ut som den typ av docka som hon hade sett nära Daggett. Den dockan var en liten flicka. Likaså var dockan som hon hade sett på bilden av Cindy MacKinnon och hennes brorsdotter – med volanger, blont hår och klädda i rosa.
Hon hade fel man. Hon kippade efter andan.
”Förlåt” sade hon till mannen. ”Jag hade fel. Jag är så himla ledsen.”
Fortfarande skakandes av chock och förvirring så tog mannen upp rosorna. Riley böjde sig ner för att hjälpa honom.
”Nej! Nej!” ropade mannen. ”Hjälp inte till! Håll dig borta! Bara—bort från mig!”
Riley vände sig om och gick ut ur gränden och lämnade den vilsna mannen för att samla upp sin dotters rosor och docka. Hur kunde hon ha låtit detta hända? Varför gick hon så långt med det? Varför hade hon inte märkt mannens vigselring när hon såg honom?
Svaret var enkelt. Hon var utmattad och hennes huvud dunkade. Hon tänkte inte klart.
När hon promenerade yrt ner för trottoaren så såg hon ett skyltfönster i neon på en bar. Hon ville ha en drink. Hon kände att hon behövde en drink.
Hon gick in på det svagt upplysta stället och satte sig ner vid baren. Bartendern var upptagen med att vänta på en annan kund. Riley undrade vad mannen hon just anfallit gjorde just nu. Ringde han till polisen? Var hon på väg att bli gripen? Det skulle verkligen vara en bitter ironi.
Men hon gissade att mannen förmodligen inte skulle ringa till polisen. När allt kommer omkring skulle det bli svårt för honom att förklara vad som hade hänt. Han kanske kände sig generad för att ha blivit attackerad av en kvinna.
Hur som helst, om han hade ringt polisen, och de var på väg för att ta henne, skulle det inte tjäna något till att fly. Om hon var tvungen så skulle hon ta ansvar för sina handlingar. Och kanske förtjänade hon att bli arresterad. Hon kom ihåg hennes konversation med Mike Nevins, hur han hade uppmärksammat hennes egna känslor av värdelöshet.
Kanske har jag rätt att känna mig värdelös, tänkte hon. Kanske hade det varit bättre om Peterson bara hade dödat mig.
Bartendern gick mot henne.
”Vad ska du ha för något?” frågade han.
”En bourbon med is” sade Riley. ”Gör det till en dubbel.”
”Kommer strax” sade bartendern.
Hon påminde sig om att det inte direkt var så att hon drack på jobbet. Hennes plågsamma återhämtning från PTSD hade präglats av tillfälliga anfall av intensivt drickande, men hon trodde att det låg bakom henne nu.
Hon tog en klunk. Den starka drycken kändes tröstande och slank ner snabbt.
Hon hade fortfarande en stad att besöka, och minst en person till att intervjua. Men hon behövde något för att lugna nerverna.
Nåja, tänkte hon med ett bittert leende, jag är åtminstone inte officiellt i tjänst.
Hon drack upp snabbt och betalade för sig själv utan att beställa en till. Leksaksaffären i nästa stad skulle stänga snart, och hon måste komma dit snabbt. Tiden höll på att rinna ut för Cindy MacKinnon – om den inte hade redan gjort det.
När hon lämnade baren kände Riley att hon befann sig på kanten av en välbekant avgrund. Hon trodde att hon hade lämnat all den skräcken, smärtan och självhatet bakom sig. Kom det ikapp henne igen nu?
Hur mycket längre, undrade hon, kunde hon undvika dess dödliga dragningskraft?
Kapitel 25
Rileys mobiltelefon ringde tidigt nästa morgon. Hon satt vid sitt soffbord och tittade på kartan hon hade följt igår och planerade en ny rutt för dagen. När hon såg att samtalet var från Bill började det pirra i hennes kropp. Var det bra eller dåliga nyheter?
”Bill, vad är det”
Hon hörde sin före detta partner sucka eländigt.
”Riley, sitter du ner?”
Rileys hjärta sjönk. Hon var glad att hon satt ner. Hon visste nu att Bills tonfall bara kunde betyda en fruktansvärd sak, och hon kände att hennes muskler försvagades av rädsla.
”De har hittat Cindy MacKinnon” sa Bill.
”Och hon är död, eller hur?” sa Riley med ett flämt.
Bill sade ingenting för ett ögonblick. Men hans tystnad svarade på Rileys fråga. Riley kände tårarna komma – tårar av chock och hjälplöshet. Hon kämpade mot dem, fast besluten att inte gråta.
”Var hittade de henne?” frågade Riley.
”Ganska långt väster om de andra offren, i National Forest, nästan vid West Virginia-gränsen.”
Hon tittade på sin karta. ”Vad är närmaste stad?” Han berättade det för henne och hon hittade den ungefärliga platsen. Det var inte inne i triangeln som skapades av de andra tre platserna där kroppar hade hittats. Men det måste fortfarande finnas någon form av samband mellan de andra platserna. Hon kunde bara inte sätta fingret på vad det var.
Bill fortsatte beskriva upptäckten.
”Han la henne bredvid en klippa i ett öppet område, inga träd runt omkring. Jag är på plats just nu. Det är hemskt. Han blir modigare, Riley.”
Och agerade snabbare, tänkte Riley med förtvivlan. Han hade bara hållit detta offer levande i några dagar.
”Så Darrell Gumm är verkligen fel kille” sa Riley.
”Du var den enda som trodde det” svarade Bill. ”Du hade rätt.”
Riley kämpade för att förstå situationen.
”Så har Gumm blivit släppt?” frågade hon.
Bill grymtade med irritation.
”Inte en chans” sa han. ”Han kommer att bli anklagad för att ha hindrat utredningen. Han har mycket att svara för. Inte för att han tycks bry sig. Men vi ska försöka hålla hans namn borta från nyheterna. Den känslolösa jäveln förtjänar inte publiciteten.”
En tystnad föll mellan dem.
”Fan ta det här, Riley” sa Bill till sist ”om bara Walder hade lyssnat på dig så kanske vi hade kunnat rädda henne.”
Riley tvivlade på det. Det var ju inte direkt så att hon hade haft några bra ledtrådar själv. Men det kanske hade kunnat dyka upp något om de bara inte hade slösat all arbetskraft på fel person.
”Har du några bilder?” frågade hon. Hennes hjärta bankade.
”Ja, Riley, men—”
”Jag vet att du inte ska visa dem för mig. Men jag måste se dem. Kan du skicka dem till mig?”
Efter en kort tystnad sa Bill ”Fixat.”
Några ögonblick senare såg Riley en serie hemska bilder på sin mobiltelefon. Den första var en närbild av det ansikte hon hade sett på en bild bara några dagar tidigare. Då hade kvinnan utstrålat kärlek för en glad liten tjej och hennes helt nya docka. Men nu var ansiktet litet, ögonen uppsydda, med ett hemskt leende målat över läpparna.
När hon tittade igenom fler bilder såg hon att kroppen var poserad exakt likadant som Reba Fryes lik. Alla detaljer var där. Ställningen var exakt samma. Kroppen var naken och lemmarna särade; sittandes rakt upprätt som en docka. En konstgjord ros låg på marken mellan benen.
Detta var mördarens sanna signatur, hans budskap. Detta var den effekt han ville uppnå hela tiden. Han hade lyckats med sitt tredje och fjärde offer. Riley visste att han var redo att göra det igen.
Efter att ha tittat på bilderna återvände Riley till Bill i telefonen.
”Jag är så ledsen” sa hon, hennes röst bruten av skräck och sorg.
”Ja, jag också”, sa han. ”Men har du några idéer alls?”
Riley körde bilderna hon just sett genom huvudet.
”Jag antar att dockan och rosen är desamma som de andra” sa hon. ”Bandet också.”
”Precis. De ser lika ut.”
Hon pausade igen. Vilka ledtrådar kunde Bills team hoppas hitta?
”Fick du samtalet tillräckligt tidigt för att leta efter spår, fotavtryck?” frågade hon.
”Brottsplatsen var säkrad tidigt den här gången. En skogsvaktare såg henne och ringde direkt. Inga lokala poliser som klampade runt. Men vi hittade inte något användbart. Den här killen är försiktig.”
Riley tänkte noga ett tag. Fotona hade visat en kvinnas kropp som satt i gräset, lutad mot en klippformation. Frågor surrade genom hennes huvud.
”Var kroppen kall?” frågade hon.
”Den var det när vi kom hit.”
”Hur länge tror du att den hade varit där?”
Hon kunde höra Bill bläddra igenom sitt anteckningsblock.
”Jag vet inte säkert, men hon sattes i den här positionen strax efter döden. Enligt missfärgning, inom några timmar. Vi kommer veta mer efter att rättsläkaren kommer hit.”
Riley kände den välbekanta otåligheten välla upp. Hon ville få en tydligare känsla av mördarens kronologi.
Hon frågade: ”Kan han ha poserat henne där han dödade henne och tagit henne till platsen efter att kroppen var i rigor mortis?”
”Förmodligen inte” sade Bill. ”Jag ser ingenting konstigt med positionen. Jag tror inte att hon kunde ha varit stel innan han tog med henne hit. Vadå då? Tror du att han tog med henne hit och dödade henne?”
Riley blundade och tänkte hårt.
Till slut sa hon ”Nej”
”Är du säker?”
”Han dödade henne där han höll henne fången och tog henne till platsen. Han skulle inte ha tagit dit henne vid liv. Han skulle inte vilja kämpa med en människa i sin bil eller på platsen.”
Riley knep ihop ögonen när hon försökte sätta sig in i hur mördaren tänkte.
”Han bryr sig bara om det han vill förmedla.”, sa hon.
”Så fort hon var död, var det all hon var för honom. Ett meddelande. Som ett konstverk, inte längre en kvinna. Så han dödade henne, tvättade henne, torkade henne, beredde kroppen precis som han ville ha det, täckte den med vaselin. ”
Det hela spelades nu upp i hennes huvud på det mest verkliga vis.
”Han tog henne till platsen när likstelheten började sätta in” sa hon. ”Han gjorde det perfekt. Efter att ha dödat tre andra kvinnor förstod han precis hur det skulle fungera. Han gjorde början av likstelheten till en del av sin kreativa process. Han poserade henne medan hon stelnade, bit för bit. Som om han formade lera.”
Riley tyckte att det var svårt att säga vad hon såg hända härnäst i sina tankar – eller mördarens tankar. Orden kom långsamt och smärtsamt fram.
”När han hade skulpterat klart resten av hennes kropp, vilade hennes haka fortfarande mot hennes bröstkorg. Han kände musklerna i hennes axlar och nacke, kände av det exakta tillståndet av återstående formbarhet och lutade huvudet uppåt. Han höll det där tills det stelnade. Det kan ha tagit två eller tre minuter. Han var tålmodig. Sedan tog han ett steg tillbaka och njöt av sitt utförda arbete.”
”Herregud” mumlade Bill med lugn och chockad röst. ”Du är bra på det här.”
Riley suckade bittert och svarade inte. Hon tyckte inte att hon var bra – inte längre. Allt hon var bra på var att ta sig in i tankarna i en sjuk hjärna. Vad sa det om henne? Vad gjorde det gör nytta? Det hade verkligen inte hjälpt Cindy MacKinnon.
Bill frågade, ”Hur långt bort tror du att han håller offren medan de fortfarande lever?”
Riley gjorde några snabba mentala beräkningar, och visualiserade en karta över området i huvudet.
”Inte långt ifrån där han lämnade henne” sa hon. ”Förmodligen mindre än två timmar bort.”
”Det är fortfarande mycket mark att genomsöka”
Rileys självförtroende minskade allt mer. Bill hade rätt. Hon sa inte en enda sak som kunde komma att vara till någon hjälp.
”Riley, vi behöver dig tillbaka på det här fallet” sa Bill.
Riley stönade.
”Jag är säker på att Walder inte tycker det” sa hon.
Jag tycker inte heller det, tänkte hon.
”Jo, Walder har fel” sa Bill. ”Och jag ska berätta för honom att han har fel. Jag ska få dig tillbaka på jobbet.”
Riley lät Bills ord sjunka in för ett ögonblick.
”Det är för stor risk för dig” sa hon till slut. ”Walder kan sparka dig också om du gör det.”
Bill stammade ”Men—men Riley—”
”Inga men, Bill. Om du blir sparkad kommer det här fallet aldrig att lösas.”
Bill suckade. Hans röst var trött och avlägsen.
”Okej” sa han. ”Men har du några idéer alls?”
Riley tänkte lite. Den avgrund som hon hade tittat ner i de senaste dagarna blev allt bredare och djupare. Hon kände hur det lilla som fanns kvar av hennes beslutsamhet gled mellan fingrarna på henne. Hon hade misslyckats, och en kvinna var död.
Men kanske fanns det fortfarande något hon kunde göra.
”Jag har några idéer på gång” sa hon. ”Jag hör av mig.”
När de avslutade samtalet nådde lukten av kaffe och stekt bacon Riley från köket. April var där. Hon hade gjort frukost.
Utan att bli bedd! tänkte Riley.
Kanske gjorde tiden hon spenderade med sin pappa att hon uppskattade Riley mer, åtminstone lite. April hade aldrig gillat att vara med Ryan. Oavsett vad anledningen var så var Riley otroligt tacksam för den lilla gesten, en dag som denna.
Hon satt där och funderade på vad hon skulle göra därnäst. Hon hade planerat att köra västerut idag igen, längs den nya vägen hon hade kartlagt. Men hon kände sig besegrad, helt slagen av den här hemska händelsen. I går hade hon inte gjort sitt bästa, och hon hade till och med tagit sig den där drinken i Glendive. Hon kunde inte tillåta sig att göra samma sak idag, inte med sin nuvarande sinnesstämning. Det skulle sluta med ett misstag. Och för många misstag hade redan begåtts.
Butikens placering var fortfarande viktig – kanske viktigare än någonsin. Mördaren skulle hitta sitt nästa offer där, om han inte redan hade gjort det. Riley gick in på sin dator och skrev ett e-postmeddelande till Bill, med en kopia av hennes karta bifogad .
Hon förklarade för Bill vilka städer och vilka butiker som skulle kollas. Bill var nog fokuserad på att hitta mördarens hus, skrev hon. Men kanske kunde han övertyga Walder att skicka någon annan längs Rileys väg – så länge Walder inte fick reda på att det var hennes idé.
Hon satt där och stirrade på kartan om och om igen, och sakta började hon upptäcka ett mönster som hon inte hade sett tidigare. Det var inte så att sidorna var relaterade till varandra, utan snarare så att de spreds ut som en krökt solfjäder, och ledde från en annan punkt på kart-området som omgavs av de fyra kvinnornas adresser. När hon studerade det så gjorde det henne ännu mer övertygad än tidigare att valet av offer centrerades runt en viss plats som de alla gick till, en viss dockaffär. Och varhelst mördaren fångade sitt offer, så var det förmodligen inte långt från där han först hade sett dem.
Men varför hade hon inte kunnat hitta butiken? Hade hon fel inställning? Var hon så fast i en enda idé att hon inte kunde se några ledtrådar?
Riley stirrade på kartan och skickade över den till Bill med sina anteckningar.
”Frukosten är klar, mamma.”
När hon satte sig med sin dotter så var Riley gråtfärdig igen.
”Tack” sa hon. Hon började äta tyst.
”Mamma, vad är det?” frågade April.
Riley blev förvånad över frågan. Hörde hon en anmärkning av oro i dotterns röst? Flickan var fortfarande ganska känslokall med Riley för det mesta, men hon hade åtminstone inte varit otrevlig de senaste dagarna.
”Ingenting” sa Riley.
”Det är inte sant” sa April.
Riley sa ingenting som svar. Hon ville inte dra in April i den hemska verkligheten, i fallet. Hennes dotter var orolig nog redan.
”Var det Bill som ringde?” frågade April.
Riley nickade tyst.
”Vad ringde han om?” frågade April.
”Jag kan inte prata om det.”
En lång tystnad föll mellan dem. De fortsatte båda att äta.
Till slut sa April ”Du fortsätter att försöka få mig att prata med dig. Det går åt båda hållen, vet du. Du pratar aldrig med mig, inte på riktigt. Pratar du någonsin med någon längre?”
Riley slutade äta och kvävde en snyftning när den steg upp i halsen. Det var en bra fråga. Och svaret var nej. Hon pratade inte alls med någon, inte nu längre. Men hon kunde inte säga det.
Hon påminde sig själv om att det var lördag, och att hon inte skulle skjutsa April till skolan. Och hon hade inte gjort några planer för April att stanna hos sin pappa. Och trots att Riley inte skulle köra västerut på jakt efter ledtrådar så var det fortfarande något hon behövde göra.
”April, jag måste åka någonstans” sa hon. ”Kommer du att vara okej här själv?”
”Visst” sa April. Därefter frågade hon i en riktigt ledsen röst ”Mamma, kan du åtminstone berätta för mig vart du ska?”
”Jag ska till en begravning.”
Kapitel 26
Riley anlände till salongen i Georgetown strax före Maries ceremoni var planerad att börja. Hon fruktade begravningar. För henne var de värre än att komma till en brottsplats med en nymördad kropp. De satte sig alltid i hennes mage på något hemskt sätt. Men Riley kände att hon fortfarande var skyldig Marie något – hon var bara inte säker på vad.
Begravningsbyrån hade en fasad av tegelplattor och vita pelare på framsidan. Hon kom in i en heltäckt, luftkonditionerad foajé som ledde in i en korridor med tapet i dämpade pastellfärger som varken var deprimerande eller upplyftande. Riley kände sig bara förtvivlad. Hon undrade varför begravningsbyråer inte bara kunde vara de dystra och frånstötande ställena som de egentligen borde vara, som gravkammare och bårhus, utan det där falska försöket till uppiffning.
Hon passerade flera rum, några med kistor och besökare, andra tomma, tills hon kom fram dit där Maries ceremoni skulle hållas. Vid den bortre änden av rummet såg hon den öppna kistan, gjord av lackerat trä och med långa mässingshandtag längs sidorna. Ungefär två dussin människor hade dykt upp, många satt ner, andra minglade och viskade. Orgelmusik fyllde rummet. En liten vaka passerade kistan.
Hon ställde sig i ledet och fann sig snart stå vid kistan och tittandes ner på Marie. Trots alla Rileys mentala förberedelser så fick det henne ändå att må dåligt. Maries ansikte var onaturligt passivt och fridfullt, inte vridet och smärtsamt, som det hade varit när hon hängde där. Hennes ansikte var inte stressat eller fullt av rädsla, som det hade varit när de hade pratat. Det verkade fel. Egentligen verkade det mer än fel.
Hon rörde sig snabbt förbi kistan och märkte ett lite äldre par som satt i främre raden. Hon antog att de var Maries föräldrar. De satt bredvid en man och en kvinna närmare Rileys ålder. De var nog Maries bror och syster. Riley mindes konversationerna med Marie och påminde sig själv om att deras namn var Trevor och Shannon. Hon hade ingen aning om vad Maries föräldrars namn var.
Riley övervägde att stanna upp och hälsa. Men hur skulle hon presentera sig själv? Som kvinna som räddade Marie från fångenskap, bara för att hitta hennes lik några veckor senare? Nej, hon var nog den sista personen som de ville träffa just nu. Det var bäst att låta dem sörja i fred.
När hon gick mot bakre delen av rummet så insåg hon att hon inte kände någon där. Ingen. Det verkade konstigt och fruktansvärt ledsamt. Efter alla deras otaliga timmars videochatt och deras enda möte, så hade de inte en enda gemensam vän.
Men de hade en fruktansvärd gemensam fiende – psykopaten som hade tagit fast dem båda. Var han här idag? Riley visste att mördare ofta besökte sina offers begravningar och gravar. Djupt där inne, hur mycket hon än var skyldig Marie att vara där, så var hon tvungen att erkänna vad den egentliga anledningen till att hon var där var. Att hitta Peterson. Det var också varför hon hade ett dolt vapen – hennes personliga Glock som hon normalt höll inlåst i lådan i sin bil.
När hon gick mot bakdelen av rummet observerade hon ansiktena hos de som redan satt ner. Hon hade sett glimtar av Petersons ansikte i skenet från skärbrännaren och hon hade sett bilder av honom. Men hon hade aldrig fått en riktigt bra titt på honom, ansikte mot ansikte. Skulle hon känna igen honom?
Hennes hjärta bankade när hon tittade misstänksamt på alla ansikten och letade efter en mördare i vartenda ett. Snart stirrade mängder av sorgsna ansikten tillbaka på henne.
Riley såg ingen uppenbar misstänkt, och hon satte sig ner i den bakre raden, på avstånd från de andra, så att hon kunde se vem som kom in och gick ut.
En ung pastor gick fram till ett podium. Riley visste att Marie inte hade varit religiös, så pastorn måste ha varit hennes familjs idé. De som hade vandrat omkring satte sig ner och alla blev tysta.
I en lugn och ganska professionell ton började pastorn med bekanta ord.
”Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de trösta mig”
Pastorn pausade ett ögonblick. Riley hade bara hört en fras som etsat sig fast i hennes tankar.
”Fruktar jag inget ont.”
På något sätt fann Riley att det var en groteskt olämplig sak att säga. Vad innebar det att ”inte frukta ondska”? Hur kan det vara en bra idé? Om Marie hade varit mer rädd för månader sedan, mer försiktig, kanske hon inte hade fallit i Petersons fälla.
Det var definitivt en tid att vara rädd för det onda. Det fanns gott om det där ute.
Pastorn började prata igen.
”Mina vänner, vi har samlat här för att sörja förlusten och fira livet av Marie Sayles – dotter, syster, vän och kollega…”
Pastorn fortsatte sedan med ett tal om förlust, vänskap och familj. Trots att han beskrivit Maries ”bortgång” som ”förhastad”, nämnde han inte det våld och den terror som hade hemsökt de sista veckorna av hennes liv.
Riley slutade snabbt lyssna. När hon gjorde det, kom hon ihåg orden i Maries självmordsbrev.
”Detta är det enda sättet.”
Riley kände en knut av skuld formas inuti henne, som snabbt blev så stor att hon nästan inte kunde andas. Hon ville rusa fram, knuffa pastorn åt sidan och bekänna för församlingen att detta var hennes fel. Hon hade svikit Marie. Hon hade svikit alla som älskade Marie. Hon hade misslyckats.
Riley kämpade tillbaka lusten att göra det, men mitt i oron och frustrationen så började en klarhet träda fram. Först hade det varit begravningsbyråns tegelstenar, dumma vita pelare och pastellfärgade tapeter. Sen hade det varit Maries ansikte, så onaturligt och vaxliknande ut i kistan. Och nu var det prästen, som gestikulerade och pratade som någon sorts batteridriven leksak, och församlingen av små huvuden som nickade när han talade med dem.
Det är som ett dockhus, förstod Riley nu.
Och Marie poserades i kistan – inte ett riktigt lik, utan ett låtsaslik, på en begravning som inte var på riktigt.
Rädsla sköljde över Riley. De två mördarna – Peterson och den som dödade Cindy MacKinnon och de andra – blev som ett i hennes tankar. Det spelade ingen roll att parallellen var helt grundlös och irrationell. Hon kunde inte längre sära på dem. De blev som en och samma för henne.
Det var precis som om denna fina och välorganiserade begravning var monstrets allra senaste handling. Det var nästan som ett tillkännagivande om att fler offer och fler begravningar skulle följa.
När hon satt där så såg Riley ur ögonvrån att någon tyst smög in i rummet och satte sig i den bakre raden. Hon vred huvudet lite för att se vem som hade kommit mitt i begravningen och såg en man klädd i vardagliga kläder med en basebollkeps som satt lågt och skymde ögonen. Hennes hjärta slog snabbare. Han såg stor och stark nog ut att vara den som övermannade henne när han tog henne till fånga. Hans ansikte var skarpt, käken stel, och hon tyckte att han hade ett skyldigt utseende. Kunde det vara mördaren hon letade efter?
Riley insåg att hon nästan hyperventilerade. Hon lugnade ned sin andning tills hennes tankar klarnade. Hon var tvungen att hindra sig själv från att hoppa upp och arrestera den sena anländaren. Ceremonin höll uppenbarligen på att närma sig sitt slut och hon kunde inte störa den och skända Maries minne. Hon var tvungen att vänta. Vad skulle hända om det inte var han?
Men då, till sin förvåning, ställde han sig plötsligt upp och lämnade tyst rummet. Hade han upptäckt henne?
Riley hoppade upp och följde efter. Hon kände blickarna på sig från de andra gästerna, men det spelade ingen roll nu.
Hon gick genom begravningsbyråns hall mot entrén, och när hon kastade upp ytterdörren såg hon att mannen gå i rask takt bort längs trottoaren. Hon drog sin pistol och skyndade efter honom.
”FBI!” ropade hon. ”Stanna!”
Mannen snurrade runt.
”FBI!” upprepade hon igen, och kände sig naken utan sin bricka. ”Håll händerna där jag kan se dem.”
Mannen såg helt förbluffad ut.
”Legitimera dig!” krävde hon.
Hans händer skakade – huruvida det var av rädsla eller ilska kunde Riley inte avgöra. Han fiskade ut en plånbok med körkort och när hon tittade på det såg hon att det stod att han var bosatt i Washington.
”Här är mitt leg” sa han. ”Var är ditt?”
Rileys beslutsamhet avtog. Hade hon någonsin sett den här människans ansikte förut? Hon var inte säker.
”Jag är advokat” sa mannen, fortfarande väldigt skakad. ”Och jag vet vilka rättigheter jag har. Bäst för dig att du har en bra anledning till att dra vapen mot mig utan anledning. På öppen, dessutom. ”
”Jag är agent Riley Paige” sa hon. ”Jag behöver veta varför du deltog i begravningen.”
Mannen tittade närmare på henne.
”Riley Paige?” frågade han. ”Agenten som räddade henne?”
Riley nickade. Människans ansikte slappnade plötsligt av i ren förtvivlan.
”Marie var en vän” sa han. ”För några månader sedan så stod vi varandra nära. Och då hände det här hemska med henne och…”
Mannen höll tillbaka en snyftning.
”Jag tappade kontakten med henne. Det var mitt fel. Hon var en fin vän och jag var inte där för henne. Och nu får jag aldrig chansen att…”
Mannen skakade på huvudet.
”Jag önskar att jag kunde gå tillbaka och göra allt annorlunda. Jag mår bara så dåligt över det. Jag kunde inte ens stanna kvar på begravningen. Jag var tvungen att gå.”
Den här mannen kände sig skyldig, förstod Riley, och han mådde dåligt. Av skäl som liknade hennes egna.
”Jag är ledsen” sade Riley mjukt och sänkte sin pistol. ”Jag är verkligen det. Jag kommer hitta jäveln som gjorde det här mot henne.”
När hon vände sig om för att gå, hörde hon honom ropa i en arg ton.
”Jag trodde att han redan var död?”
Riley svarade inte. Hon lämnade den förtvivlade mannen som stod på trottoaren.
Och när hon gick visste hon exakt vart hon behövde gå. En plats som ingen annan på jorden, förutom Marie, skulle kunna förstå varför hon gick till.
*
Riley körde genom stadens gator som övergick från Georgetowns eleganta hem, till ett fallfärdigt kvarter i vad som en gång var ett blomstrande industriområde. Många byggnader och butiker var övergivna, och de lokala invånarna var fattiga. Ju längre hon körde desto sämre blev det.
Hon parkerade till slut i ett kvarter som helt och hållet bestod av övergivna radhus. Hon klev ut ur bilen och hittade snabbt vad hon letade efter.
Två tomma hus låg vid sidan av ett brett, tomt område. För inte så länge sedan så hade tre hus stått där. Peterson hade bott i mittenhuset och använde det som sin hemliga lya. Det hade varit den perfekta platsen för honom, avskild från andra, så att ingen kunde höra skriken som kom underifrån huset.
Nu var huset jämnat med marken, allt bevis av att det någonsin hade existerat var bortrensat och gräs började växa här och där. Riley försökte visualisera hur det hade sett ut när huset hade varit där. Det var inte lätt. Hon hade bara varit där en gång när huset fortfarande fanns kvar. Och då hade det varit natt.
När hon gick in i gläntan började minnen komma tillbaka till henne…
Riley hade skuggat honom hela dagen och ända in i natten. Bill hade blivit kallad till en orelaterad nödsituation, och Riley hade tagit det dåliga beslutet att följa mannen ensam.
Hon såg honom gå in i det lilla huset med förtäckta fönster. Sedan, bara några ögonblick senare, lämnade han det igen. Han rörde sig till fots, och hon visste inte vart han skulle.
Hon övervägde att ringa in förstärkning. Hon bestämde sig för att inte göra det. Mannen hade gått därifrån, och om offret verkligen var där inne kunde hon inte lämna henne ensam och i plåga en enda minut till. Hon gick upp på verandan och klämde sig in mellan plankorna som endast delvis blockerade dörren.
Hon tände sin ficklampa. Strålen reflekterades mot minst ett dussin gastankar. Det var ingen överraskning. Hon och Bill visste att den misstänkte var besatt av eld.
Då hörde hon skrapande under golvbrädorna, och ett svagt rop…
Riley pausade strömmen av minnen. Hon tittade runt. Hon kände sig otroligt säker på att hon nu stod på platsen hon både fruktade och sökte. Det var här där både hon och Marie hade blivit brända i det mörka och smutsiga kryputrymmet.
Resten av händelserna var fortfarande färska i hennes minne. Riley hade fångats av Peterson när hon befriade Marie. Marie hade tagit sig ett par kilometer i totalt chocktillstånd. När hon hittades hade hon ingen aning om var hon hade blivit fängslad. Riley var kvar ensam i mörkret, ett mörker där det var omöjligt att hitta sin egen väg ut.
Efter en till synes oändlig mardröm där hon plågades gång på gång av Petersons flamma hade Riley blivit fri. Sen hade hon slagit Peterson nästan medvetslös. Varje slag gav henne en stor känsla av utförd hämnd. Kanske var det de slagen, den där hämnden, som hade fått henne att läka bättre än Marie.
Sedan, galen och arg, överväldigad av rädsla och utmattning, så hade Riley öppnat alla gastankarna. När hon flydde från huset kastade hon en in en tändsticka. Explosionen kastade henne hela vägen tvärs över gatan. Alla blev förvånade över att hon hade överlevt.
Nu, två månader efter explosionen, stod Riley och tittade omkring på sitt dystra hantverk – ett tomt utrymme där ingen bodde eller någonsin skulle bo. Det verkade som en perfekt bild av vad hennes liv hade blivit. Ingenting. På ett sätt verkade det som vägens slut, slutet på en resa, åtminstone för henne.
Med ens så kände hon sig illamående och svimfärdig Hon stod fortfarande på den gräsbevuxna platsen, men det kändes som om hon föll, föll, och föll. Hon föll rakt ner i den avgrund som hade öppnats inom henne. Även i dagsljus verkade världen fruktansvärt mörk – ännu mörkare än den hade varit i den där buren. Det verkade inte finnas någon botten i avgrunden, och inget slut på hennes fall.
Riley mindes återigen Betty Richters bedömning av oddsen att Peterson hade dödats.
Jag skulle säga nittionio procent.
Men den enstaka procenten gjorde på något sätt de andra nittionio meningslösa och absurda. Och förutom det, även om Peterson verkligen hade dött, vad gjorde det för skillnad? Riley kom ihåg Maries hemska ord på telefonen den där dagen hon begick självmord.
Kanske är han som ett spöke, Riley. Kanske var det det som hände när du brände honom. Du dödade hans kropp men du dödade inte hans ande.
Ja, så var det. Hon hade kämpat en hopplös kamp hela sitt liv. Ondska hemsökte trots allt världen lika säkert som det gjorde den här platsen där hon och Marie hade lidit så fruktansvärt. Det var en läxa som hon borde ha lärt sig som liten flicka när hon inte kunde stoppa sin mammas mord. Läxan bankades in av Maries självmord. Att rädda henne hade varit meningslöst. Det var ingen mening att rädda någon, inte ens sig själv. Ondskan skulle vinna i slutändan. Det var precis som Marie hade berättat för henne på telefon.
Du kan inte slåss mot ett spöke. Ge upp, Riley.
Och Marie, så mycket modigare än Riley hade anat, tog äntligen saken i egna händer. Hon hade förklarat sitt val i fem enkla ord.
Detta är det enda sättet.
Men det var inte modigt att ta ditt liv eget liv. Det var fegt.
En röst bröt igenom Rileys mörker.
”Är allt okej?”
Riley tittade upp.
”Va?”
Sedan insåg hon långsamt att hon stod på knä på en tom tomt. Tårar rann nerför hennes kinder.
”Ska jag ringa efter någon?” frågade rösten. Riley såg att en kvinna hade stannat på trottoaren, en äldre kvinna i sjaskiga kläder men med en bekymrad blick.
Riley fick sitt gråtande under kontroll och reste sig, och kvinnan backade undan.
Riley stod där, stel. Om hon inte kunde få ett slut på sin egen skräck, visste hon ett sätt att hon kunde bedöva sig mot det. Det var inte modigt, och det var inte hederligt, men Riley brydde sig inte längre. Hon kunde inte stå emot det mer. Hon klev in i bilen och körde hem.
Kapitel 27
Händerna skakade fortfarande när Riley sträckte sig in i köksskåpet efter flaskan vodka som hon hade gömt, den som hon hade lovat sig själv att hon aldrig skulle röra igen. Hon skruvade upp flaskans kork och försökte hälla det tyst i ett glas, så att April inte skulle höra. Eftersom det såg ut som vatten hoppades hon att hon kunde dricka det öppet utan att ljuga om det. Hon ville inte ljuga. Men flaskan klirrade oklanderligt.
”Vad gör du, mamma?” frågade April bakom henne vid köksbordet.
”Inget” svarade Riley.
Hon hörde April stöna till lite. Hennes dotter visste vad hon gjorde. Men hon kunde inte hälla tillbaka vodkan i flaskan. Riley ville kasta bort det, det ville hon verkligen. Det sista hon ville göra var att dricka, speciellt där framför April. Men hon hade aldrig känt sig så låg, så skakad. Hon kände sig som om hela världen var emot henne. Och hon behövde verkligen en drink.
Riley ställde tillbaka flaskan i skåpet, och gick sedan till bordet och satte sig med glaset. Hon tog en stor klunk, vilket brände hennes hals på ett tröstande sätt. April stirrade på henne ett ögonblick.
”Det är vodka, visst är det, mamma?” sa hon.
Riley sa ingenting, men skulden överröste henne. Förtjänade April detta? Riley hade lämnat henne hemma hela dagen och ringde ibland för att kolla till henne, och flickan hade varit ansvarsfull och hade inte hamnat i trubbel. Nu var Riley den som var hemlighetsfull och obetänksam.
”Du blev arg på mig för att jag rökte” sa April.
Riley sa fortfarande ingenting.
”Nu ska du förklara för mig varför det här är annorlunda” sa April.
”Det är annorlunda” sa Riley tröttsamt.
April stirrade.
”Varför?”
Riley suckade, hon visste att hennes dotter hade rätt och kände en allt djupare känsla av skam.
”Marijuana är olagligt” sa hon. ”Detta är inte det här. Och—”
”Och du är vuxen och jag är ett barn, eller hur?”
Riley svarade inte. Det var förstås precis vad hon hade tänkt säga. Och det var självklart en riktigt feg ursäkt.
”Jag vill inte bråka” sade Riley.
”Ska du verkligen börja med sådana här grejer igen?” sa April. ”Du drack så mycket när du gick igenom alla de där problemen och du berättade inte ens vad det handlade om.”
Rileys käke stelnade. Var det ilska? Varför var hon arg på April, varför nu?
”Det finns några saker jag inte kan berätta för dig” sade Riley.
April himlade med ögonen.
”Herregud, mamma, varför inte? Jag menar, ska jag någonsin bli tillräckligt vuxen för att lära mig den fruktansvärda sanningen om vad du gör? Det kan inte vara mycket värre än vad jag föreställer mig. Tro mig, jag kan föreställa mig rätt mycket.”
April reste sig upp från sin stol och klampade bort till skåpet. Hon drog ner vodkaflaskan och började hälla sig ett glas.
”Snälla April, gör det inte” sa Riley svagt.
”Du kan ju försöka stoppa mig.”
Riley gick upp och tog försiktigt flaskan från April. Sedan satte hon sig ner igen och hällde innehållet i Aprils glas i sitt eget glas.
”Ät bara upp din mat, okej?” sa Riley.
April brast ut i tårar.
”Mamma, jag önskar att du kunde se dig själv” sa hon. ”Kanske skulle du förstå hur ont det gör att se dig så här. Och hur ont det gör att du aldrig säger någonting till mig. Det gör bara så ont. ”
Riley försökte tala men hon kunde inte.
”Prata med någon, mamma” sa April och började snyfta. ”Om inte med mig så med någon. Det måste finnas någon du kan lita på.”
April sprang till sitt rum och slog igen dörren bakom sig.
Riley begravde ansiktet i händerna. Varför fortsatte hon misslyckas så brutalt med April? Varför kunde hon inte hålla de hemska delarna av sitt liv avskilt från sin dotter?
Hela hennes kropp brast ut i tårar. Hon hade tappat kontrollen om hela sin värld, och kunde inte få ihop en enda sammanhängande tanke.
Hon satt där tills tårarna slutade rinna.
Med flaskan och glaset i händerna så gick hon in i vardagsrummet och satte sig på soffan. Hon satte på TV:n och tittade på den första kanalen som kom upp. Hon hade ingen aning om vilken film eller tv-serie hon hade fått fram, och hon brydde sig inte om det. Hon bara satt där och stirrade blankt på bilderna och lät de meningslösa rösterna skölja över henne.
Men hon kunde inte stoppa bilderna som översvämmade hennes hjärna. Hon såg de mördade kvinnornas ansikten. Hon såg den bländande flammen av Petersons blåslampa som rörde sig mot henne. Och hon såg Maries döda ansikte – både när Riley hade hittat henne och när hon hade sett henne i kistan.
En ny känsla började krypa genom hennes kropp, en känsla som hon fruktade mer än alla andra. Det var rädsla.
Hon var rädd för Peterson, och hon kunde känna hans hämndlystna närvaro omge henne. Det spelade inte någon roll om han levde eller var död. Han hade tagit Maries liv och Riley kunde inte bli av med känslan av att hon själv var hans nästa tilltänkta offer.
Hon fruktade också, kanske ännu mer, avgrunden som hon föll ner i nu. Var de två verkligen olika saker? Hade inte Peterson orsakat avgrunden? Hon kände inte igen sig själv. Riley glömde helt att hålla koll på tiden. Hela hennes kropp pirrade och gjorde ont på grund av den mångfacetterade rädslan. Hon drack stadigt, men vodkan bedövade inte alls.
Tillslut gick hon in på toaletten och letade igenom medicinskåpet och hittade vad hon letade efter. Till slut hittade hon det med skakande händer – hennes receptbelagda lugnande medel. Hon skulle ta en vid sängdags och aldrig blanda med alkohol.
Med skakande händer tog hon två.
Riley gick tillbaka till vardagsrummet och stirrade på TV:n igen och väntade på att medicinen skulle träda i kraft. Men det fungerade inte.
Paniken hade henne i sitt isiga grepp.
Rummet tycktes snurra nu, vilket gjorde henne illamående. Hon stängde ögonen och sträckte ut sig på soffan. En del av yrseln försvann men mörkret bakom ögonlocken var ogenomtränglig.
Hur mycket värre kan det bli? frågade hon sig själv.
Hon visste genast att det var en dum fråga. Saker skulle bli värre och värre och värre för henne. Det skulle aldrig bli bättre. Avgrunden var bottenlös. Allt hon kunde göra var att låta sig falla ner mot ett hav av förtvivlan.
Berusningens mörker omfamnade henne. Hon förlorade medvetandet och började snart drömma.
Återigen skar den vita flamman från skärbrännaren genom mörkret. Hon hörde någons röst.
”Kom igen. Följ mig.”
Det var inte Petersons röst. Den var bekant – extremt bekant. Hade någon kommit till räddning? Hon reste sig och började följa den som bar på facklan.
Men till sin skräck kastade brännaren sitt ljus på ett lik efter det andra – först Margaret Geraty, sedan Eileen Rogers, sedan Reba Frye, och sist Cindy MacKinnon – alla nakna och groteskt poserade. Till slut föll ljuset på Maries kropp, hängandes mitt i luften, hennes ansikte förvridet.
Riley hörde rösten igen.
”Du tjejen, du sabbade verkligen saker och ting här.”
Riley vände sig om och tittade. I det bländande ljuset såg hon vem som höll brännaren.
Det var inte Peterson. Det var hennes egen pappa. Han var i full uniform, överste i marinkåren. Det var så märkligt. Han hade varit pensionerad i många år nu. Och hon hade inte träffat eller talat med honom på mer än två år.
”Jag såg mycket skit i Vietnam” sa han och skakade på huvudet. ”Men det här gör mig verkligen sjuk. Ja, du skötte det dåligt, Riley. Naturligtvis lärde jag mig för länge sedan att jag inte skulle förvänta mig något från dig.”
Han viftade med skärbrännaren så att den sken över en sista kropp. Det var hennes mamma, död och blödande från kulsåret.
”Du kunde lika gärna ha skjutit henne själv, med tanke på allt nytta du gjorde henne”, sa hennes pappa.
”Jag var bara en liten tjej, pappa” grät Riley.
”Jag vill inte höra några av dina jävla ursäkter” skällde hennes pappa. ”Du gav aldrig en enda mänsklig själ ett ögonblick av glädje eller lycka, vet du det? Du gjorde aldrig någon något gott. Inte ens dig själv.”
Han vände brännaren bort från henne. Flamman dog ut. Riley var fast i mörkret igen.
Riley öppnade ögonen. Det var natt, och det enda ljuset i vardagsrummet kom från TV:n. Hon kom ihåg sin dröm tydligt. Hennes fars ord ekade i öronen.
Du gav aldrig en enda mänsklig själ ett ögonblick av glädje eller lycka.
Var det sant? Hade hon svikit alla så eländigt – till och med de hon älskade mest?
Du gjorde aldrig någon något gott. Inte ens dig själv.
Hennes tankar var suddiga och hon kunde inte tänka klart. Kanske kunde hon inte ge någon varken äkta glädje eller lycka. Kanske fanns det helt enkelt ingen riktig kärlek inuti henne. Kanske var hon inte kapabel till att älska.
Så nära havet av hopplös förtvivlan, famlandes efter något att fatta grepp om, så mindes hon Aprils ord.
Prata med någon. Någon du kan lita på.
I hennes berusade tillstånd tänkte hon inte tydligt och skrev nästan automatiskt in ett nummer på mobiltelefonen. Efter några ögonblick hörde hon Bills röst.
”Riley?” frågade han och lät mer än halvsovande. ”Vet du vad klockan är?”
”Jag har ingen aning” svamlade Riley.
Riley hörde en kvinna fråga trött: ”Vem är det, Bill?”
Bill sa till sin fru: ”Jag är ledsen, jag måste ta det här.”
Hon hörde ljudet av Bills fotsteg och en dörr som stängdes. Hon gissade att han gick någonstans för att prata mer privat.
”Vad handlar det här om?” frågade han.
”Jag vet inte, Bill, men—”
Riley pausade en stund. Hon kände att hon var nära att säga något hon skulle ångra – kanske för alltid. Men på något sätt kunde hon inte hålla sig tillbaka.
”Bill, tror du att du kan smita iväg ett tag?”
Bill gav ifrån sig ett förvirrat ljud.
”Vad pratar du om?”
Riley tog ett djupt andetag. Vad pratade hon om? Hon hade svårt att samla sina tankar. Men hon visste att hon ville träffa Bill. Det var en instinkt, en uppmaning hon inte kunde kontrollera.
Med det lilla medvetandet hon hade kvar visste hon att hon borde säga förlåt och lägga på. Men rädsla, ensamhet och desperation tog över, och hon kastade sig framåt.
”Jag menar…” fortsatte hon svamlande och försökte tänka klart ”bara du och jag. Tillbringa lite tid tillsammans.”
Det var helt tyst.
”Riley, det är mitt i natten” sa han. ”Vad menar du med spendera tid tillsammans?” frågade han, klart irriterad.
”Jag menar…” började hon, trevandes, och hon ville sluta, men kunde inte. ”Jag menar… Jag tänker på dig, Bill. Och inte bara på jobbet. Tänker du inte på mig också?”
Riley kände en fruktansvärd vikt som krossade henne så fort hon sa det. Det var fel, och det gick inte att ta tillbaka det.
Bill suckade bittert.
”Du är full, Riley” sa han. ”Jag ska inte att träffa dig någonstans. Du ska inte köra någonstans. Jag har ett äktenskap jag försöker rädda, och du… du har dina egna problem. Ta dig samman. Försök att få lite sömn.”
Bill avslutade samtalet plötsligt. För ett ögonblick så stod allt still. Sedan greps Riley av en hemsk klarhet.
”Vad har jag gjort?” grät hon högt.
På bara några minuter hade hon kastat bort ett tioårigt yrkesförhållande. Hennes bästa vän. Hennes enda partner. Och förmodligen det mest framgångsrika förhållandet i hennes liv.
Hon hade varit säker på att avgrunden hon hade fallit in i inte hade någon botten. Men nu visste hon att hon hade fel. Hon hade träffat botten och krossat golvet. Hon föll fortfarande. Hon visste inte om hon någonsin skulle kunna resa sig upp igen.
Hon sträckte sig efter vodkaflaskan på soffbordet – osäker på om hon skulle dricka det sista eller hälla ut det. Men hennes koordinationsförmåga var som bortblåst. Hon kunde inte ta tag i den.
Rummet simmade runt henne, sen kom en krasch och allt blev svart.
Kapitel 28
Riley öppnade ögonen, kisade och skyddade ansiktet med handen. Hennes huvud värkte, hennes mun var torr. Morgonljuset från fönstret var bländande och smärtsamt och påminde henne omedvetet om det vita ljuset i Petersons flamma.
Hon hörde Aprils röst säga: ”Jag fixar det, mamma.”
Det hördes ett litet skrammel och bländningen minskade. Hon öppnade ögonen.
Hon såg att April precis stängt persiennerna för att blockera det direkta solljuset. Hon gick bort till soffan och satte sig bredvid Riley där hon fortfarande låg. Hon plockade upp en kopp kaffe och sträckte fram den.
”Var försiktig, det är varmt” sa April.
Riley satte sig långsamt upp i det snurrande rummet och sträckte sig efter koppen. Hon höll den försiktigt och tog en liten klunk. Visst var det varmt. Det brände både fingertopparna och tungan. Ändå kunde hon hålla det, och hon tog en till klunk. Den brännande känslan väckte lite liv i henne igen.
April stirrade ut i tomma intet.
”Vill du ha frukost?” frågade April med en avlägsen, tom röst.
”Kanske senare” sa Riley. ”Jag fixar det.”
April log lite ledsamt. Otvivelaktigt kunde hon se att Riley inte var i något skick för att fixa något överhuvudtaget.
”Nej, jag gör det” sa April. ”Säg bara till när du känner för att äta.”
De båda blev tysta. April fortsatte att stirra ut i rummet. Förnedring gurglade i Rileys mage. Hon kom ihåg sitt skamfulla telefonsamtal till Bill i kvällen innan, innan allt svartnade – den hemska vetskapen om att hon verkligen hade nått botten. Och nu, för att göra saken värre, var hennes dotter här för att bevittna hennes fördärv.
Fortfarande med avlägsen röst frågade April ”Vad tänker du göra idag?”
Det var både vara en bra och en udda fråga. Det var dags för Riley att göra upp planer. Om det här var botten, var hon tvungen att börja ta sig upp.
Hon tänkte tillbaka på sin dröm, hennes fars ord, och när hon gjorde det så insåg hon att det var dags att möta några av sina inre demoner.
Hennes far. Den mörkaste närvaron i hennes liv. Den som hon alltid hade haft i bakhuvudet. Drivkraften, som hon ibland kände, bakom allt mörker som hade dykt upp senare i hennes liv. Han, av alla människor, var den som hon behövde träffa. Huruvida det var ett inbyggt behov av en fars kärlek, eller en uppmaning att möta mörkret i sitt liv, eller något som bara hade orsakats av mardrömmen, det visste hon inte. Men behovet överväldigade henne.
”Jag tror att jag ska köra ut för att träffa morfar” sa hon.
”Morfar?” frågade hon chockat. ”Du har inte träffat honom på flera år. Varför skulle du träffa honom? Jag tror att han hatar mig.”
”Jag tror inte det” sa Riley. ”Han har alltid varit för upptagen med att hata mig.”
Ännu en tystnad föll, och Riley kände att hennes dotter samlade sin beslutsamhet.
”Jag vill att du ska veta något” sa April. ”Jag hällde ut resten av vodkan. Det var inte mycket kvar. Jag hällde också ut whiskyn du fortfarande hade i skåpet. Förlåt. Jag antar att det var dumt. Jag borde inte ha gjort det.”
Tårar fyllde Rileys ögon. Det var nog det mest vuxna och ansvarsfulla hon någonsin hade sett April göra.
”Nej, det gjorde du bra” sa Riley. ”Det var rätt sak att göra. Tack. Jag är ledsen att jag inte kunde göra det själv.”
Riley torkade bort en tår och samlade sin egen beslutsamhet.
”Jag tycker att det är dags att vi verkligen pratar” sa Riley. ”Jag tycker att det är dags att jag berättade om några av de saker du har velat att jag ska berätta för dig.” Hon suckade. ”Men det blir inte trevligt.”
April vände sig till slut och tittade på henne med förväntan i ögonen.
”Jag vill verkligen att du ska göra det, mamma” sa hon.
Riley tog ett långt, djupt andetag.
”För ett par månader sedan jobbade jag med ett fall” sa hon. Lättnad vällde genom henne när hon började berätta för April om Peterson-fallet. Hon insåg att det var på tiden.
”Jag blev för ivrig” fortsatte hon. ”Jag var själv och jag hamnade i en situation där jag inte var villig att vänta. Jag ringde inte efter förstärkning. Jag trodde att jag kunde ta hand om det själv.”
April sa ”Det är det du gör hela tiden. Du försöker ta hand om allt själv. Utan mig, också. Utan att prata med mig.”
”Du har rätt.”
Riley härdade sig själv.
”Jag fick Marie ur fångenskap. Jag räddade henne”
Riley tvekade, sedan fortsatte hon till slut. Hon hörde sin egen röst skaka.
”Han tog mig istället” fortsatte hon. ”Han höll mig i en bur. Det fanns en skärbrännare där.”
Hon bröt ner och grät, all hennes växande rädsla flöt upp till ytan. Hon var så generad, men kunde inte sluta.
Till hennes förvåning kände hon Aprils lugnande hand på axeln och märkte att April också grät.
”Det är okej, mamma” sa hon.
”De kunde inte hitta mig” fortsatte Riley mellan snyftningarna. ”De visste inte var de skulle leta. Det var mitt fel.”
”Mamma, inget är ditt fel” sa April.
Riley torkade bort tårarna och försökte samla sig.
”Till slut blev jag äntligen fri. Jag sprängde stället. De säger att mannen är död. Att han inte kan skada mig längre.”
Det uppstod en tystnad.
”Är han det?” frågade April.
Riley ville så desperat säga ja, för att försäkra hennes dotter om att allt var okej nu. Men istället fann hon sig själv säga:
”Jag vet inte.”
Tystnaden blev tyngre.
”Mamma” sa April i en ny ton, en av vänlighet, medkänsla, styrka, en som Riley aldrig hade hört förut. ”Du räddade någons liv. Du borde vara så stolt över dig själv.”
Riley kände en ny rädsla medan hon långsamt skakade på huvudet.
”Vad är det?” frågade April.
”Det var där jag var igår” sa Riley. ”Marie. Hennes begravning.”
”Är hon död!?” frågade hon förvånat.
Riley kunde bara nicka.
”Va?”
Riley tvekade. Hon ville inte säga det, men hon hade inget val. Hon gav April hela sanningen. Hon var färdig med att undanhålla saker.
”Hon begick självmord.”
Hon hörde April flämta.
”Åh, mamma” sa hon och grät. ”Jag är så, så ledsen.”
De grät båda länge, tills gråten äntligen övergick i en avslappnad tystnad.
Riley tog ett djupt andetag, lutade sig fram och log mot April; förde bort slingor av hennes hår från våta kinder.
”Du måste förstå att det kommer att finnas saker jag inte kan berätta för dig” sa Riley. ”Antingen för att jag inte kan berätta för någon, eller för att det inte skulle vara säkert för dig att veta, eller kanske bara för att jag inte tror att du borde tänka på dem. Jag måste lära mig att vara mamman här.”
”Men något så stort som det här” sa April. ”Du skulle ha berättat för mig. Du är ju min mamma. Hur skulle jag kunna veta vad du gick igenom? Jag är tillräckligt gammal. Jag förstår.”
Riley suckade.
”Jag antar att jag trodde att du hade tillräckligt att oroa dig för. Särskilt med pappa och jag och skilsmässan.”
”Det var inte lika jobbigt som att du inte pratade med mig” argumenterade April. ”Pappa ignorerade mig alltid, förutom när han kände sig uppmanad att ge mig någon typ av order. Men du—det var som att du plötsligt inte var där längre.”
Riley tog Aprils hand och klämde åt.
”Jag är ledsen” sa Riley. ”För allt.”
April nickade.
”Jag är också ledsen” sa hon.
De kramades och när Riley kände Aprils tårar rinna ner längs nacken så lovade hon sig själv att allt skulle bli annorlunda nu. Hon lovade sig själv att göra en förändring. När detta fallet låg bakom henne skulle hon bli den mamma som hon alltid hade velat vara.
Kapitel 29
Riley körde motvilligt in i hjärtat av hennes tidiga barndom. Vad hon förväntade sig att hitta där visste hon inte. Men hon visste att det här var något hon var tvungen att göra. Hon förberedde sig mentalt för att träffa sin pappa, och hon såg inte fram emot det. Ändå visste hon att hon behövde träffa honom.
Resan dit hade varit en riktig tankerensare, på sätt och vis, och med bilfönstren nere började hon känna sig bättre. Hon hade glömt hur vacker Shenandoah Valley var. Hon observerade allt i takt med att hon körde upp genom steniga pass och längs med forsande bäckar.
Hon passerade genom en typisk bergsstad, inte mer än ett kvarter av byggnader, en bensinstation, en livsmedelsbutik, en kyrka, en handfull hus och en restaurang. Hon kom ihåg hur hon hade spenderat sina tidigaste barndomsår i en stad som denna.
Hon kom också ihåg hur ledsen hon hade varit när de hade flyttat till Lanton. Mamma hade sagt att det var för att det var en universitetsstad och hade mycket mer att erbjuda. Flytten hade knuffat in Riley på en helt annan livsväg än vad hon kanske annars hade tagit. Kunde det ha gått bättre om hon hade kunnat spendera hela sitt liv i denna enklare och mer oskyldiga värld som hennes lilla hemstad hade inneburit? En värld där hennes mamma troligtvis inte skulle ha blivit dödad på allmän plats?
Staden försvann bakom henne i kurvorna på bergsvägarna. Efter några kilometer svängde Riley in på en slingrande grusväg.
Inom kort kom hon fram till stugan som hennes far hade köpt efter att han gått i pension. Något slags gammalt fordon stod parkerat i närheten. Hon hade inte varit här på mer än två år, men hon kände till platsen väl.
Hon parkerade och klev ut ur bilen. När hon gick mot stugan andades hon in den rena skogsluften. Det var en vacker och solig dag, och vid denna tiden på dygnet så var temperaturen sval och behaglig. Hon gottade sig i den underbara tystnaden, en tystnad som inte avbröts av annat än fågelkvitter och löv som rasslade i vinden. Det kändes bra att vara omgiven av djup skog.
Hon gick mot dörren, förbi en trädstubbe där pappa högg sin ved. Det fanns en hög ved i närheten – hans enda värmekälla vid kallare väder. Han bodde också utan elektricitet, men källvattnet fördes in i stugan med rör.
Riley visste att det här enkla livet var en fråga om val, inte fattigdom. Med det han fått från tiden i militären så hade han kunnat gå i pension vart han än ville. Han hade valt det här stället, och Riley kunde inte klandra honom. Kanske skulle hon göra detsamma en dag. Det där med en bra pension såg dock lite mer avlägset ut nu när hon hade blivit av med agentbrickan.
Hon knuffade till dörren och den öppnade sig direkt. Det fanns ingen större risk för inkräktare så här mitt ute i ingenstans. Hon gick in och tittade runt. Den bekväma enrummaren var upplyst av flera tända gaslampor här och där. Tallpanelen frångav en varm och trevlig träaktig lukt.
Ingenting hade förändrats sedan senast hon hade varit här. Det fanns fortfarande inga monterade rådjur eller några andra tecken på viltdjur. Hennes far dödade en hel del djur, men enbart för mat och kläder.
Tystnaden bröts av ett skott utanför. Hon visste att det inte var rådjursäsong. Han sköt förmodligen på mindre ekorrar, kråkor eller murmeldjur. Hon lämnade stugan och gick förbi rökhuset där han lagrade köttet och följde sedan en stig i skogen.
Hon gick förbi den täckta brunnen som hans färskvatten kom ifrån. Hon kom fram till kanten av det som var kvar av en gammal äppelodling. Små klumpiga frukter hängde från träden.
”Pappa!” ropade hon.
Inget svar hördes. Hon fortsatte in i den övervuxna fruktträdgården. Snart såg hon att hennes pappa stod i närheten – en lång man med jägarhatt och en röd väst och ett gevär. Tre döda ekorrar låg vid hans fötter.
Han vände sitt tärda, hårda och lätt förvrängda ansikte mot henne och såg inte det minsta förvånad ut över att se henne – och inte det minsta nöjd.
”Du borde inte vara här utan en röd väst, tjejen” ropade han. ”Tur för dig att jag inte sköt ihjäl dig.”
Riley svarade inte.
”Det finns inget att skjuta här ute ändå” sa han irriterat och laddade ur sitt gevär. ”Du har skrämt iväg allt med dina skrik och prasslande i buskarna. Jag har åtminstone ekorrar till middag.”
Han började gå nedför backen mot stugan. Riley följde efter honom, men kunde knappt hänga med hans långa, snabba steg. Efter flera år som pensionär gick han fortfarande med sin gamla militära stil, hela hans kropp var som en stor spänd stålfjäder.
När de kom till stugan bjöd han inte in henne, och hon förväntade sig inte heller det. I stället kastade han ekorrarna i en korg vid dörren och gick sedan bort till stubben nära veden och satte sig där. Han tog av sig kepsen och avslöjade det gråa håret som fortfarande var klippt som han hade haft det i marinkåren. Han tittade inte på Riley.
I brist på bättre alternativ så satte Riley sig på trappan.
”Det ser trevligt ut inuti din stuga” sa hon och försökte hitta något att prata om. ”Jag ser att du fortfarande inte har monterar troféer.”
”Japp” sa han med ett flin. ”Jag tog aldrig troféer när jag dödade i Vietnam. Jag tänkte inte börja nu.”
Riley nickade. Hon hade hört samma anmärkning ofta, alltid levererad med hans typiska mörka humor.
”Varför är du här?” frågade hennes pappa.
Riley började undra samma sak själv. Vad i hela världen hade hon förväntat sig från den här hårda mannen, så oförmögen till grundläggande kärleksyttringar?
”Jag har lite problem, pappa” sa hon.
”Med vad?”
Riley skakade på huvudet och log ledsamt. ”Jag vet inte vart jag ska börja” sa hon.
Han spottade på marken.
”Det var en jävla idiotisk grej du gjorde, att bli fångad av den där psykopaten” sa han.
Riley blev överraskad. Hur visste han? Hon hade inte pratat med honom på ett år.
”Jag trodde inte att du läste nyheter” sa hon.
”Jag åker in till stan då och då” sa hennes pappa. ”Jag hör saker.”
Hon sa nästan att hennes ”jävla idioti” hade räddat en kvinnas liv. Men hon kom snabbt ihåg att det inte alls var sant, inte på lång sikt.
Ändå fann Riley det intressant att han visste om det här. Han hade faktiskt gjort en insats att ta reda på vad som hade hänt henne. Han hade brytt sig. Vad mer visste han om hennes liv?
Förmodligen inte mycket, tänkte hon. Eller åtminstone inget jag har gjort rätt enligt hans strikta normer.
”Så, ja… bröt du ihop helt efter allt det där eller?” frågade han.
Riley irriterade sig på detta.
”Om du syftar på PTSD, så ja, det hade jag till följd av det, ja.”
”PTSD”, upprepade han och skrattade cyniskt. ”Jag kan inte ens komma ihåg vad de där bokstäverna står för. Bara ett fint sätt att säga att du är svag, i min åsikt. Jag har aldrig lidit av någon PTSD, inte efter att jag kom hem från kriget, inte efter allt det jag såg och gjorde och det som jag utsattes för. Jag förstår inte hur någon kommer undan med att använda det som en ursäkt.”
Han blev tyst och tittade ut mot horisonten som om hon inte var där. Riley tänkte att detta besök nog inte skulle sluta särskilt bra. Hon kunde lika gärna prata lite om vad som hänt i hennes liv. Han skulle inte ha något uppmuntrande att säga om det, men det skulle åtminstone vara en konversation.
”Jag har problem med ett fall, pappa” sa hon. ”Det är en annan seriemördare. Han torterar kvinnor, stryper dem och poserar dem utomhus.”
”Ja, det hörde jag också. Poserar dem nakna. Sjuk jävel.” Han spottade igen. ”Och låt mig gissa. Du står i strid med byrån om det. Cheferna vet inte vad de håller på med. De kommer inte att lyssna på dig.”
Riley blev stum. Hur kunde han gissa?
”Det var detsamma med mig i Vietnam” sa han. ”De verkade inte ens förstå att de hade att göra med ett jävla krig. Herregud, om de hade överlämnat det till såna som mig, skulle vi ha vunnit det. Gör mig illamående bara att tänka på det.”
Riley hörde något i hans röst som hon inte hade hört ofta – eller åtminstone aldrig märkt. Det var ånger. Han kände faktiskt ånger över att inte ha vunnit kriget. Det spelade ingen roll att han inte på något sätt kunde beskyllas personligen för det. Han kände sig ansvarig.
När Riley studerade hans ansikte insåg hon någonting. Hon liknade om honom, mer än hon hade liknat sin mamma. Men det var inte allt. Hon var som honom – inte bara med tanke på hur dålig hon var på relationer, men även hennes beslutsamhet och hennes överväldigande ansvarstagande kom från honom.
Och det var inte en helt dålig grej. I det ögonblicket undrade hon om han kanske verkligen kunde berätta för henne vad hon behövde veta.
”Pappa, vad han gör – det är så sjukt, att lämna kroppar nakna och poserade på ett sånt fruktansvärt sätt, men—”
Hon stannade upp och försökte hitta de rätta orden.
”Platserna som han lämnar dem på är alltid vackra skogar och bäckar, naturscener liksom. Varför tror du att han väljer sådana platser för att göra något så hemskt och ondskefullt?”
Hennes far tittade bort. Han verkade utforska sina egna tankar, sina egna minnen, att det var nästan som om han pratade om sig själv snarare än om mördaren..
”Han vill börja om igen” sa han. ”Han vill gå hela vägen tillbaka till början. Är det inte detsamma med dig? Vill du inte gå tillbaka till där du började och börja om igen? Gå tillbaka till när du var barn? Hitta den plats där allt gick fel och få livet att bli annorlunda?”
Han pausade ett ögonblick. Riley kom ihåg tankarna hon hade haft på väg dit – hur ledsen hon varit som liten tjej när hon var tvungen att lämna bergen. Det fanns verkligen en grundläggande sanning i vad hennes far sa.
”Därför bor jag här” sa han och gled djupare in i dagdrömmen.
Riley satt tyst och tog in allt. Pappans ord började få henne att inse något. Hon hade länge antagit att mördaren höll och torterade kvinnorna i sitt barndomshem. Det hade gått upp för henne förrän nu att han kanske valde den platsen medvetet, av en anledning – för att på något sätt nå tillbaka till sitt förflutna och ändra allt.
Utan att titta på henne frågade hennes pappa ”Vad säger din magkänsla?”
”Det har något med dockor att göra” sa Riley. ”Och det är något som byrån inte ser. De letar helt fel. Han är besatt av dockor. Det är nyckeln på något sätt.”
Han grymtade och rörde på fötterna.
”Ja men då så, fortsätt du bara att följa den där känslan” sa han. ”Låt inte de jävlarna bestämma vad du ska göra.”
Riley var mållös. Det var inte så att han hade givit henne en komplimang. Det var inte som om han menade att vara snäll. Han var samma gamla surgubbe som han alltid hade varit. Men på något sätt sa han precis vad hon behövde höra.
”Jag kommer inte att sluta” sa hon.
”Det har du jävlarimej rätt i” mumlade han viskandes.
Det fanns inget mer att säga. Riley ställde sig upp.
”Det var kul att se dig, pappa” sa hon. Och hon menade det nästan faktiskt. Han svarade inte, utan satt bara där och tittade på marken. Hon klev in i bilen och körde iväg.
När hon körde insåg hon att hon kände sig annorlunda än när hon hade kommit hit och på något udda sätt, mycket bättre. Någonting hade lösts mellan dem, något som hade funnits där i många år,
Hon visste också något då som hon inte hade varit medveten om förut. Varhelst mördaren bodde så var det inte i något hyreshus, kloak, eller ens något gammalt slitet skjul ute i skogen.
Han bodde på en fin plats, vacker till och med – en plats där skönhet och skräck stod i likaläge, sida vid sida.
*
En liten stund senare satt Riley vid disken i ett kafé i staden i närheten. Hennes far hade inte erbjudit henne något att äta, vilket inte var någon överraskning, och nu var hon hungrig och behövde lite näring för resan.
Precis när servitrisen slog in hennes smörgås, med bacon, sallad och tomat, i kassaapparaten framför sig så vibrerade Rileys mobiltelefon. Hon tittade för att se vem som ringde men det fanns inget nummer på skärmen. Hon svarade varsamt.
”Är det här Riley Paige?” frågade en kvinna med en auktoritär röst.
”Ja” sade Riley.
”Jag har senator Mitch Newbrough på linjen. Han vill prata med dig. Kan du vänta lite, är du snäll?”
Riley kände ett rus av panik. Av alla de människor som hon inte ville höra från var Newbrough högst upp på listan. Hon funderade på att avsluta samtalet utan ett annat ord, men tänkte efter lite närmare. Newbrough var redan en kraftfull fiende. Att få honom att hata henne ännu mer var inte en bra idé.
”Jag väntar” sa Riley.
Några sekunder senare hörde hon senatorns röst.
”Senator Newbrough här. Jag pratar med Riley Paige, antar jag.”
Riley visste inte huruvida han var arg eller rädd. Han pratade som om hon var den som ringde honom.
”Hur fick du det här numret?” frågade hon.
”Jag får saker när jag vill ha dem” sa Newbrough med sin vanliga kalla röst. ”Jag vill prata med dig. Ansikte mot ansikte.”
Rileys obehag blev mer påtagligt. Vad hade han för anledning att vilja träffa henne? Det här kunde inte vara bra. Men hur kunde hon säga nej utan att göra saken värre?
”Jag skulle kunna komma förbi ditt hus” sa han. ”Jag vet var du bor.”
Riley frågade nästan hur han visste hennes adress. Men hon påminde sig om att han redan hade svarat på den frågan.
”Jag skulle hellre vilja att vi bara tog hand om det här och nu på telefon” sa Riley.
”Tyvärr är det inte möjligt” sa Newbrough. ”Jag kan inte prata om det i telefon. Hur snart kan du träffa mig?”
Riley kände sig själv i greppet av Newbroughs starka vilja. Hon ville vägra, men på något sätt kunde hon inte göra det.
”Jag är inte i stan just nu” sa hon. ”Jag kommer inte komma hem förrän sent. Imorgon förmiddag kör jag min dotter till skolan. Vi kan träffas i Fredericksburg. Kanske på ett kafé.”
”Nej, inte en allmän plats” sa Newbrough. ”Det måste vara någonstans mindre iögonfallande. Reportrar tenderar att följa efter mig överallt. De hittar mig överallt, så fort de får en chans. Jag skulle hellre stanna utanför deras radar. Vad sägs om Quantico, ert huvudkontor?”
Riley kunde inte hålla bitterheten ur sin röst.
”Jag jobbar inte kvar där längre, som du kanske minns?” sa hon. ”Du borde veta det bättre än någon annan.”
Det kom en kort paus.
”Känner du till Magnolia Gardens Country Club?” frågade Newbrough.
Riley suckade åt den absurda frågan. Hon rörde sig verkligen inte i den sortens kretsar.
”Jag kan inte säga att jag gör det, nej” sa hon.
”Det är lätt att hitta, ungefär halvvägs mellan Quantico och min gård. Var där klockan halv elva imorgon bitti”
Riley blev allt mindre förtjust i idén. Han frågade inte, han gav order. Efter att ha tagit hennes karriär ifrån henne, vad hade han då för rätt att ge henne order?
”Är det för tidigt?” frågade Newbrough när Riley inte svarade.
”Nej” sa Riley ”det är bara det—”
Newbrough avbröt ”Var där då. Det är bara för medlemmar, men jag meddelar dem att de ska släppa in dig. Det här är något du kommer vilja höra. Du kommer att se att det är viktigt. Lita på mig.”
Newbrough avslutade samtalet utan att säga adjö. Riley var mållös.
”Lita på mig” hade han sagt.
Riley skulle ha tyckt det var roligare om hon inte var så obekväm. Utöver Peterson och den andra mördaren hon följde efter var Newbrough kanske den person som hon litade minst på i hela världen. Hon litade ännu mindre på honom än hon vad hon litade på Carl Walder. Och det sa verkligen något.
Men hon tycktes inte ha något val. Han hade något att berätta för henne, hon kunde känna det. Något, kände hon, som kanske till och med skulle leda till mördaren.
Kapitel 30
Riley närmade sig Magnolia Gardens Country Club och stoppades vid en liten vit byggnad vid porten. En grön och vit randig barriär blockerade vägen, och en säkerhetsvakt med ett anteckningsblock gick ut ur byggnaden och fram till förarsidan av bilen.
Riley rullade ner fönstret.
”Ditt namn?” frågade vakten.
Riley var inte alls säker på att protokollet var nödvändigt för att komma in på klubben, men Newbrough hade sagt att han skulle låta dem veta att hon skulle komma.
”Riley Paige” sa hon. Då stammade hon: ”Jag är en, uh, gäst till senator Newbrough.”
Vakten tittade igenom listan och nickade sedan.
”Fortsätt” sa han.
Bommen restes och Riley passerade.
Den lilla infarten slingrade sig genom de ståtliga trädgårdarna, vilka var extremt lyxiga, färgglada och väldoftande den här tiden på året. Tillslut tog hon sig fram till en tegelbyggnad med vita pelare. Till skillnad från de på begravningsbyrån som hon hade besökt nyligen var dessa pelare äkta och gamla. Riley kände sig som om hon hade snubblat in på något sorts sydligt plantage från 1800-talet.
En betjänt skyndade sig till hennes bil, gav henne ett kort och tog hennes nycklar. Han körde iväg bilen.
Riley stod ensam framför den stora entrén, och kände sig som att hon inte alls passade in, precis som hon hade känt det i senatorns hem. Klädd i vardagliga jeans undrade hon om hon ens skulle få komma in. Var det inte någon slags klädkod på platser som dessa? Det var bra att hennes jacka hängde löst över hennes axelhölster.
En dörrvakt i uniform gick ut för att möta henne.
”Ditt namn, fröken?” frågade han.
”Riley Paige” sa hon och undrade om han skulle fråga om någon form av identifikation.
Dörrvakten tittade på sin egen lista. ”Där ja, där har vi dig” sa han.
Han eskorterade henne in, längs en lång korridor och till en liten privat matsal. Hon hade ingen aning om hon skulle ge honom dricks eller inte. Men å andra sidan så hade hon ingen aning om hur mycket han ens tjänade. Han kanske tjänade mer än vad hon gjorde som FBI-agent? Att erbjuda dricks kanske inte alls skulle se bra ut. Det verkade bäst att inte ta några risker.
”Tack” sade hon till mannen.
Han nickade, visade ingen besvikelse och gick tillbaka samma väg de kom.
Rummet var litet men överlägset den finaste matsalen hon någonsin vågat sig in i. Det fanns inga fönster, och den enda målningen på väggen var ett original i olja av trädgårdarna som hon hade passerade igenom.
Bordet var dukat med silver, porslin, kristall och linne. Hon valde en stol med dyna som var riktad mot dörren och satte sig ner. Hon ville se Senator Newbrough när han kom in.
Om han kommer, tänkte hon. Hon hade ingen riktig anledning att tro att han inte skulle komma. Men hela situationen verkade så overklig, hon visste inte vad som kunde förväntas.
En servitör kom in och la en bricka med ostar och en mängd olika kakor på hennes bord.
”Vill damen ha något att dricka?” frågade han artigt.
”Bara vatten, tack” sa Riley. Servitören gick ut och inom några sekunder kom han in igen med en kristallkanna med vatten och två matchande glas. Han hällde upp vatten åt henne och lämnade kannan och det andra glaset på bordet.
Riley smuttade på sitt vatten. Hon var tvungen att erkänna att hon tyckte om känslan av det eleganta glaset i handen. Efter en väntan på bara en minut eller två så anlände senatorn, och han såg lika kall och svår ut som vanligt. Han stängde dörren bakom sig och satte sig ner på motsatt sida av bordet.
”Jag är glad att du kom, agent Paige” sa han. ”Jag har något åt dig.”
Utan ytterligare tjafs lade Newbrough en tjock, läderbunden anteckningsbok på bordet. Riley stirrade på den. Hon kom ihåg listan över fiender som Newbrough hade gett henne första gången de hade träffats. Skulle det här bli något lika problematiskt?
”Vad är det här?” frågade hon.
”Min dotters dagbok” sa Newbrough. ”Jag hittade den i hennes hus efter att hon hade… hittats. Jag tog den eftersom jag inte ville att någon skulle se den. Tänk på att jag inte vet vad som finns i den. Jag har aldrig läst den. Men jag är ganska säker på att den innehåller saker allmänheten inte behöver veta.”
Riley visste inte vad hon skulle säga. Hon hade ingen aning om varför han ville att hon skulle ha den här. Hon kunde se att Newbrough övervägde vad han skulle säga därnäst. Sedan första gången hon träffade honom så hade hon varit säker på att han undanhöll information från henne. Det pirrade till av förväntan gällande vad han nu skulle kunna tänkas berätta för henne.
Till slut sa han: ”Min dotter hade problem med droger under sina sista år. Kokain, heroin, ecstasy, alla slags hårda grejer. Hennes man gjorde henne till sådan. Det var en av anledningarna till att hennes äktenskap misslyckades. Hennes mamma och jag hade hoppats att hon hade tagit sig ur det där innan hon dog.
Newbrough pausade och stirrade på dagboken.
”Först trodde jag att hennes död på något sätt var kopplad till allt det” sa han. ”Brukarna och de som sålde i hennes krets var alla ett otrevligt pack. Jag ville inte att tablåerna skulle få reda på det. Du förstår, hoppas jag.”
Riley var inte alls säker på att hon förstod. Men hon blev verkligen överraskad.
”Droger hade inget att göra med din dotters mord” sa hon.
”Jag inser det nu” sa Newbrough. ”En annan kvinna hittades död, inte sant? Och det kommer säkert att bli fler offer. Det verkar som om jag hade fel att tro att det hade något att göra med mig eller min familj.”
Riley var mållös. Hur ofta erkände denna otroligt egoistiska mannen att han hade fel om någonting?
Han klappade dagboken med handen.
”Ta med dig den här. Den kan ha lite information för att hjälpa dig med ditt fall.”
”Det är inte mitt fall längre, senatorn” sa Riley och lät ett spår av hennes bitterhet komma fram. ”Jag tror att du vet att jag blev avskedad.”
”Åh, ja” sa Newbrough och lät sitt huvud falla. ”Mitt misstag, tyvärr. Nåväl, det är inget jag inte kan fixa. Du kommer att återanställas. Ge mig lite tid bara. Samtidigt hoppas jag att du kan dra nytta av detta.”
Riley blev överväldigad av gesten. Hon tog ett djupt andetag.
”Senatorn, jag tror att jag är skyldig dig en ursäkt. Jag var inte på mitt bästa humör förra gången vi träffades. Jag hade precis varit på en väns begravning, och jag var orolig. Jag sa några saker jag inte borde ha sagt.”
Newbrough nickade i tyst acceptans av hennes ursäkt. Det var uppenbart att han inte skulle be om ursäkt till henne, hur mycket hon än visste att hon förtjänade det. Hon var nöjd med hans erkännande att han hade gjort ett misstag. Åtminstone försökte han göra en ändring. Det betydde mer än en ursäkt, i vilket fall som helst.
Riley plockade upp dagboken utan att öppna den.
”Det är bara en sak jag skulle vilja veta, senatorn” sa hon. ”Varför ger du den här till mig och inte till agent Walder?”
Newbroughs läppar vreds i en liten glimt av ett leende.
”Eftersom det finns en sak jag har lärt mig om dig, agent Paige” sa han. ”Du är ingen knähund.”
Riley kunde inte svara. Den här plötsliga respekten från en man som annars bara tycktes ta hänsyn till sig själv förundrade henne.
”Och nu kanske du vill ha lite lunch” sade senatorn.
Riley tyckte det var nog. Hur tacksam hon än var över Newbroughs plötsliga personlighetsförändring så kände hon sig fortfarande långt ifrån bekväm i hans sällskap. Han var en kall och obehaglig man. Och dessutom hade hon jobb att sköta.
”Om du inte har något emot det så tror jag att jag måste ursäkta mig” sa hon. Pekandes på dagboken tillade hon: ”Jag måste börja använda denna direkt. Det finns ingen tid att förlora. Åh, och jag lovar att inte låta något jag hittar här bli offentligt.”
”Jag uppskattar det” sa Newbrough.
Han reste sig hövligt från sin stol när Riley lämnade rummet. Hon lämnade byggnaden och lämnade biljetten till betjänten. Medan hon väntade på att han skulle hämta hennes bil öppnade hon dagboken.
När hon bläddrade genom dess sidor såg hon genast att Reba Frye hade skrivit en hel del om hennes olagliga drogbruk. Riley fick också det omedelbara intrycket att Reba Frye var en väldigt självabsorberad kvinna som tycktes vara besatt av småaktiga förtrytelser och dylikt. Men trots allt, var det inte hela poängen med en dagbok? Det var en plats där man hade all rätt att vara självabsorberad.
Dessutom trodde Riley att även om Reba hade varit lika narcissistisk som sin pappa så förtjänade hon verkligen inte ett så hemskt öde. Riley kände en rysning när hon kom ihåg bilderna hon hade sett av kvinnans lik.
Riley fortsatte att bläddra igenom dagboken. Hennes bil svängde upp på grusvägen, men hon ignorerade betjänten, helt fascinerad. Hon stod där med darrande händer och läste hela vägen till slutet, desperat efter något som kunde peka ut mördaren, någonting, någon liten ledtråd. Men hon hittade ingenting.
Hon sänkte den tunga boken och kände sig förkrossad. Hon kunde inte stå inför ännu en återvändsgränd, inte nu igen.
Just då, när hon sänkte den, började en liten bit papper som satt ingjuten mellan två sidor att glida ut ur boken. Hon fångade den och studerade den nyfiket.
När hon granskade den så tappade hon plötsligt hakan.
I full chock släppte hon dagboken.
Hon höll i ett kvitto.
Till en dockaffär.
Kapitel 31
Här var det. Efter alla värdelösa ledtrådar kunde Riley knappt tro vad hon hade hittat. Överst på det handskrivna kvittot var namn och adress på butiken: Madeline’s Fashion i Shellysford, Virginia.
Riley var mållös. Det lät inte som en dock- eller leksaksaffär.
På sin mobiltelefon hittade hon webbplatsen för butiken. Det var märkligt nog en damklädesbutik.
Men när hon tittade närmare såg hon att de även sålde dockor för samlare. De kunde bara ses om man specifikt bad att få se dem.
En rysning gick längs Rileys ryggrad.
Detta måste vara platsen, tänkte hon.
Hon plockade upp dagboken och bläddrade igenom sidorna för att hitta sidan med datumet på kvittot. Där var det:
Köpte precis den perfekta lilla dockan till Debbie. Hennes födelsedag är inte förrän om en månad, men hon är så svår att handla åt.
Där var det, i klartext. Reba Frye hade köpt en docka till sin dotter på en butik i Shellysford. Riley kände med säkerhet att alla andra offer hade köpt dockor där de också. Och att det var där som mördaren först hade sett dem.
Riley tog fram en karta på sin telefon, och det visade sig att Shellysford var en timmes bilresa bort. Hon var tvungen att komma dit så snart hon kunde. Så vitt hon visste hade mördaren redan hittat ett annat offer.
Men hon behövde få lite information först. Och hon var tvungen att ringa ett smärtsamt telefonsamtal som hon hade avstått från.
Hon tog sina nycklar från den förvirrade betjänten, hoppade in i sin bil och drog iväg så att hennes däck skrek mot klubbens uppfart. När hon susade förbi porten slog hon in Bills mobilnummer och undrade om han ens skulle svara. Hon kunde inte klandra honom om han aldrig ville prata med henne igen.
Till hennes lättnad hördes Bills röst över telefonen.
”Hej” sa han.
Rileys hjärtat hoppade. Hon visste inte om hon skulle bli lättad eller rädd av att höra hans röst.
”Bill, det är Riley” sa hon.
”Jag vet vem det är” svarade Bill.
En tystnad föll. Detta skulle inte bli lätt. Och hon visste att hon inte förtjänade att det skulle vara lätt.
”Bill, jag vet inte var jag ska börja” sa hon. Hennes hals stramade åt med känslor och hon fann det svårt att prata. ”Jag är så, så himla ledsen. Det var bara det att—ja, allting hade blivit så fel, och jag var inte mig själv, och—”
”Och du var full” sa Bill och avbröt.
Riley suckade eländigt.
”Ja, jag var full” sa hon. ”Och jag ber om ursäkt. Jag hoppas att du kan förlåta mig. Förlåt.”
Ännu en tystnad.
”Okej” sade Bill till slut.
Rileys hjärta sjönk. Hon kände Bill bättre än hon kände någon annan i världen. Så för henne betydde det där ordet en miljon olika saker. Han förlät henne inte, och han accepterade inte ens hennes ursäkt – åtminstone inte än. Allt han gjorde var att intyga att han hade förstått att hon bad om ursäkt.
Hur som helst, nu var inte det rätta tillfället för att lösa den typen av problem. Det fanns mycket viktigare saker att ta hand om.
”Bill, jag har en ledtråd” sa hon.
”Va?” frågade han med bedövad röst.
”Jag hittade affären.”
Bill lät orolig nu.
”Riley, är du galen? Varför jobbar du fortfarande med fallet? Walder sparkade dig, för guds skull.”
”Sedan när har jag någonsin väntat på tillstånd? Hursomhelst, det verkar som om jag kommer att återanställas.”
Bill svarade med misstro
”Vem säger det?”
”Newbrough.”
”Vad pratar du om?” frågade Bill och lät mer och mer upprörd. ”Herregud, Riley, du gick inte till hans hus igen, va?”
Rileys tog ett djupt andetag. Det fanns för mycket att förklara. Hon var tvungen att hålla sig till grunderna.
”Nej, och han var annorlunda den här gången” sa hon. ”Det var konstigt faktiskt, och jag kan inte ta det just nu. Men Newbrough gav mig ny information. Bill, Reba Frye köpte en docka i en butik i Shellysford. Jag har bevis. Jag har namnet på affären.”
”Det är galet” sa Bill. ”Vi har haft agenter som kollat hela området. De har varit i varje stad där ute. Jag tror inte att de ens hittade en dockaffär i Shellysford.”
Riley fann det svårare och svårare att kontrollera sin entusiasm.
”Det är för att det inte finns någon” sa hon. ”Det är en klädaffär som säljer dockor, men du får bara se dem om du ber om det. Madeline’s Fashion heter det. Är du på kontoret just nu?”
”Ja men—”
”Få någon att kolla upp stället. Hitta allt du kan på alla som någonsin har arbetat där. Jag åker dit nu.”
Bills röst var hög och häftig.
”Riley, gör inte det! Du har inget tillstånd. Du har inte ens en bricka. Och vad händer om du hittar killen? Han kan vara farlig. Och Walder tog din pistol.”
”Jag har min egen pistol” sa Riley.
”Men du kommer inte att kunna arrestera någon.”
Med beslutsamhet sa Riley: ”Jag gör vad jag måste göra. Ett liv till kan stå på spel.”
”Jag gillar inte det här” sa Bill och lät mer avlägsen nu.
Riley la på och trampade på gasen.
*
Bill satt på sitt kontor och stirrade förstummat på sin mobiltelefon. Han insåg att hans händer skakade. Han var inte säker på varför. Ilska och frustration? Eller var det av oro för Riley, för den dumdristiga saken hon skulle göra?
Hennes berusade telefonsamtal för två nätter sedan hade gjort honom förvirrad och upprörd. Det var något av en cliché att brottsbekämpande partners ofta kände sig närmare varandra än vad de gjorde sina egna makar. Och Bill visste att det var sant. Under lång tid hade han känt mer för Riley än vad han någonsin hade känt för någon i sitt liv.
Men det fanns inget utrymme för romantik i deras karriär. Komplikationer eller tvekan på jobbet kunde få dödliga konsekvenser. Han hade alltid hållit saker professionellt mellan dem och alltid trott att Riley gjorde detsamma. Men nu hade hon brutit det förtroendet.
Eller, hon var uppenbarligen medveten om hennes misstag. Men vad hade hon menat när hon sa att hon skulle återanställas? Skulle de arbeta tillsammans igen? Han var inte säker på om han ville det. Var den dynamiska och bekväma professionella känslan som de länge delat borta för alltid?
Men han kunde inte oroa sig för allt detta nu. Riley hade bett honom att kolla upp de anställda i en butik. Han skulle överlåta den begäran, men inte till Carl Walder. Bill tog sin telefon och ringde numret till agent Brent Meredith. Meredith var inte i helt rätt person för uppgiften, men Bill visste att han kunde räkna med att han skulle få jobbet gjort.
Han planerade att hålla samtalet kort och effektivt. Han var tvungen att köra till Shellysford direkt och han hoppades bara att han kunde komma dit innan Riley Paige gjorde något riktigt dumt.
Som att bli dödad.
Kapitel 32
Rileys hjärta bankade med förhoppning när hon svängde in i den lilla staden Shellysford. Madeline’s Fashion var lätt att hitta. Man kunde se butiken direkt från huvudgatan, och namnet visades över fönstret. Shellysford var lite mer exklusivt än vad hon hade förväntat sig. Några klart historiska byggnader hade hållits i gott skick, och huvudgatan hade mycket elegans. Den ganska snygga klädaffären passade väl in i dess stilrena omgivning.
Riley parkerade vid trottoarkanten framför affären, klev ut ur sin bil och tog in i sin omgivning. Hon märkte omedelbart att en av butikens skyltdockor faktiskt höll i en docka – en prinsessa i en rosa klänning med en gnistrande tiara. Agenterna som kollade den här staden kan dock lätt ha sett det som vanlig fönsterskyltning. Endast en liten lapp i fönstret föreslog annat: Samlardockor visas vid bokning.
En klocka över dörren ringde när Riley gick in och kvinnan vid kassan tittade upp i hennes riktning. Hon såg ut att vara medelålders men anmärkningsvärt ungdomsfull, och hennes grå hår var fylligt och friskt.
Riley övervägde sina alternativ. Utan hennes bricka måste hon vara försiktig. Visst hade hon lyckats få andra återförsäljare att prata med henne utan den. Men hon ville absolut inte mista den här kvinnan.
”Ursäkta” sa Riley. ”Är du Madeline?”
Kvinnan log. ”Jag heter faktiskt Mildred, men jag kallas Madeline. Jag gillar det bättre. Och det låter bättre för namnet på en butik. ’Mildred’s Fashion’ skulle inte rulla på tungan lika bra” Kvinnan skrattade och blinkade med ena ögat. ”Det skulle inte locka samma kundkrets som jag inriktar mig mot.”
Hittills går det bra, tänkte Riley. Kvinnan var öppen och pratsam.
”Härligt ställe” sa Riley och såg sig omkring. ”Men verkar som mycket arbete för en person. Har du någon hjälp? Du gör väl inte allt det här själv?”
Kvinnan ryckte på axlarna.
”Mestadels gör jag det” sa hon. ”Ibland har jag en tonårsflicka som jobbar med kassan medan jag hjälper kunder. Det här är en lugn dag. Det var inte nödvändigt för henne att jobba idag.”
Riley gick bort till en klädhängare och kände på några av varorna.
”Fina kläder” sa hon. ”Inte många butiker har klänningar som dessa.”
Madeline såg glad ut.
”Nej, det är inte troligt att du hittar något liknande någon annanstans” sa hon. ”De är allra senaste modet, men jag köper dem från försäljningsställen när kläderna har gått ur sortimentet. Så enlig storstadens normer är de gårdagens mode.” Hon blinkade till Riley igen och med ett flin tillade hon: ”Men i en liten stad som Shellysford, ja, där kan de lika väl vara det senaste.”
Madeline drog en lavendelfärgad cocktailklänning ur hyllan.
”Du skulle se underbar ut i den här” sa hon. ”Det är perfekt för dina färger – och för din personlighet, misstänker jag.”
Riley trodde inte det. Faktum var att hon inte kunde se sig själv ha på sig något av butikens ganska snygga kläder. Ändå var hon säker på att den här klänningen skulle ha varit mer lämplig på klubben än vad hon nu hade på sig.
”Egentligen” sa Riley ”så hade jag hoppats på att få se några av dina dockor.”
Madeline såg lite överraskad ut.
”Har du bokat ett möte?” frågade hon. ”Om du gjorde det, verkar det som om jag har glömt. Och hur hörde du talas om vår docksamling?”
Riley drog kvittot ur handväskan och visade det för Madeline.
”Någon gav mig det här” sa Riley.
”Åh, en rekommendation” sa Madeline, uppenbarligen nöjd. ”Jo, jag kan göra ett litet undantag då.”
Hon gick till den bakre delen av affären och öppnade en bred hopfällbar dörr, och Riley följde henne in i ett litet bakre rum. Dess hyllor var fyllda med dockor, och ett par ställningar som stod på golvet fylldes med relaterade prylar.
”Jag startade det här småföretaget för några år sedan” sa Madeline. ”Jag fick möjligheten att köpa ut lagret av en tillverkare som gick i konkurs. Ägaren var min kusin, så när de stängde fick jag ett specialerbjudande. Jag är så glad att kunna föra vidare dessa klenoder till mina kunder.”
Madeline plockade upp en docka och såg stolt på den.
”Är de inte vackra?” sa hon. ”Flickor älskar dem. Deras föräldrar också. Och dessa dockor görs inte längre, så de är verkligen samlarobjekt, även om de inte är antikviteter. Och titta på alla dessa kostymer. Alla mina dockor passar i alla kläderna.”
Riley tittade på raderna av dockor. De såg mycket lika ut, även om deras hårfärger varierade. Likaså gjorde deras kläder, som inkluderade moderna klänningar, prinsessklänningar och historiska kläder. Bland tillbehören såg Riley dockmöbler som passade med varje stil. Priserna på dockorna var alla över hundra dollar.
”Jag hoppas du förstår varför jag inte håller den här delen öppen” förklarade Madeline. ”De flesta av mina kunder köper inte dockor. Och bara mellan dig och mig” tillade hon och sänkte sin röst till en viskning ”många av de mindre sakerna är väldigt lätta att stjäla. Så jag är försiktig med vem jag visar allt detta för.”
Medan hon puffade upp en dockas klänning frågade Madeline ”Förresten, vad heter du? Jag gillar att veta namnen på alla mina kunder.”
”Riley Paige.”
Madeline kisade med ett nyfiket leende.
”Och vem var kunden som hänvisade dig?” frågade hon.
”Reba Frye” sa Riley.
Madelines ansikte mörknade.
”Åh, kära nån” sa hon. ”Senatorns dotter. Jag kommer ihåg när hon kom in. Och jag hörde om…” Hon blev tyst ett ögonblick. ”Åh, kära nån” la hon till och skakade ledsamt på huvudet.
Då tittade hon på Riley med intresse.
”Snälla säg att du inte är en journalist” sa hon. ”Om så är fallet så måste jag be dig att gå. Det skulle vara fruktansvärd publicitet för min butik. ”
”Nej, jag är en FBI-agent” sa Riley. ”Och sanningen är att jag är här för att undersöka Reba Fryes mord. Jag träffade hennes far, senator Newbrough, för en liten stund sedan. Han gav mig det här kvittot. Det är därför jag är här.”
Madeline såg mer och mer orolig ut.
”Skulle du kunna visa mig din bricka?” frågade hon.
Riley höll tillbaka en suck. Hon var tvungen att bluffa sig igenom det på något sätt. Hon var tvungen att ljuga åtminstone lite.
”Jag är inte i tjänst” sa hon. ”Vi bär inte brickor när vi inte är i tjänst. Det är rutin. Jag kom bara hit på egen hand för att ta reda på vad jag kunde.”
Madeline nickade sympatiskt. Hon tycktes tro henne, eller åtminstone inte misstro henne. Riley försökte att inte visa sin lättnad.
”Hur kan jag hjälpa dig?” frågade Madeline.
”Berätta bara för mig vad du kan om den dagen. Vem kom till jobbet? Hur många kunder kom in?”
Madeline höll ut sin hand. ”Kan jag få se kvittot? För datumet menar jag”
Riley gav henne kvittot.
”Åh, jag minns det” sa Madeline när hon tittade på det. ”Det var en lite galen dag, för flera veckor sedan.”
Rileys uppmärksamhet ökade.
”Galen?” frågade Riley. ”Varför?”
Madeline rynkade pannan när hon försökte komma ihåg.
”En samlare kom in” sa hon. ”Han köpte tjugo dockor på en gång. Jag blev förvånad över att han hade pengarna. Han såg inte så rik ut. Han såg bara ut som en ganska ledsen äldre man. Jag gav honom ett bra pris. Det var mycket rörigt medan min hjälpreda och jag samlade ihop alla varorna. Vi är inte vana vid den typen av affärsuppgörelser. Allt var rörigt där en stund.”
Riley var med ens uppmärksam.
”Var Reba Frye i butiken samtidigt som den här samlaren?” frågade hon.
Madeline nickade. ”Jajamen” sa hon. ”Nu när du nämner det så var hon här just då.”
”Håller du koll på dina kunder?” frågade Riley. ”Med kontaktinformation?”
”Ja, det gör jag” sa Madeline.
”Jag behöver veta mannens namn och adress” sa Riley. ”Det är väldigt viktigt.”
Madelines uttryck blev mer försiktigt.
”Du sa att senatorn gav dig kvittot?” frågade hon.
”Hur skulle jag annars ha fått det?” frågade Riley.
Madeline nickade. ”Jag är säker på att det är sant, men ändå…”
Hon stannade och övervägde sitt beslut.
”Åh, jag är ledsen” sa hon, ”men jag kan inte göra det – låta dig se den informationen, menar jag. Du har inte ens någon identifiering, och mina kunder förtjänar att få sin integritet skyddad. Nej, egentligen, senator eller ej, jag kan inte låta dig se det utan en fullmakt. Jag är ledsen, men det verkar inte rätt för mig. Jag hoppas du förstår.”
Riley tog djupa andetag medan hon försökte bedöma situationen. Hon tvivlade inte på att Bill skulle dyka upp här så snart han kunde. Men hur snart skulle det vara? Och skulle kvinnan fortfarande insistera på att behöva en fullmakt? Hur mycket mer tid skulle det innebära? Så vitt Riley visste kunde någons liv vara i fara precis denna minut.
”Jag förstår” sa Riley. ”Men är det okej om jag bara tittar här lite? Jag kanske kan hitta några ledtrådar. ”
Madeline nickade. ”Naturligtvis” sa hon. ”Ta så lång tid på dig som du vill.”
En distraheringstaktik tog snabbt form i Riley huvud. Hon började kolla bland dockorna medan Madeline fixade till några av tillbehören. Riley nådde upp mot en hög hylla som om hon försökte hämta en docka. I stället lyckades hon slå en hel rad dockor från hyllan.
”Åh!” sa Riley. ”Gud, förlåt!”
Hon drog sig bort på det klumpigaste sättet hon kunde. Hon kolliderade med en ställning med tillbehör och knuffade omkull allt.
”Åh, jag är så ledsen, förlåt mig!” sa Riley igen.
”Det är okej” sa Madeline med mer än en antydan av irritation. ”Låt mig ta hand om det.”
Madeline började plocka upp de spridda varorna. Riley lämnade snabbt rummet och gick till kassan. Sneglandes för att försäkra sig om att Madeline inte tittade på henne, så dök Riley in bakom skrivbordet. Hon såg snabbt en bok på en hylla under kassan.
Hennes fingrar skakade, Riley bläddrade igenom boken. Hon hittade snabbt datumet, namnet på mannen och hans adress. Hon hade inte tid att skriva ner det så hon la det på minnet.
Hon hade just gått ut från bakom disken när Madeline kom tillbaka från det bakre rummet. Madeline såg verkligen misstänksam ut nu.
”Du borde verkligen gå” sa hon. ”Om du kommer tillbaka med en fullmakt så kan jag hjälpa till. Jag vill verkligen hjälpa senatorn och hans familj på alla sätt jag kan. Jag känner mig otroligt upprörd över allt detta. Men som det är nu så tror jag att du ska gå.”
Riley gick direkt mot ytterdörren.
”Jag förstår” stammade hon. ”Jag är hemskt ledsen.”
Hon rusade till sin bil och klev in. Hon tog ut sin mobiltelefon och ringde Bill.
”Bill, jag har ett namn!” skrek hon nästan när han svarade. ”Hans namn är Gerald Cosgrove. Och jag har hans adress.”
Riley återberättade noga adressen för Bill.
”Jag är bara några minuter bort” sade Bill. ”Jag ringer in hans namn och adress, ser vilken typ av information de kan hitta. Jag hör av mig till dig direkt.”
Bill avslutade telefonsamtalet. Riley väntade otåligt. Hon tittade tillbaka in i affären och märkte att Madeline stod vid fönstret och tittade misstänksamt på henne. Riley kunde inte klandra henne för hennes misstro. Hennes uppförande just nu hade varit mer än lite udda.
Rileys mobiltelefon ringde. Hon svarade.
”Bingo” sa Bill. ”Killen är en registrerad sexbrottsling. Adressen du gav mig är inte långt bort. Du är kanske lite närmare honom än vad jag är.”
”Jag kör dit nu” sa Riley och trampade på gasen.
”För guds skull, Riley, stick inte dit ensam!” skällde han tillbaka. ”Vänta på mig utanför. Jag kommer dit så fort jag kan. Hör du mig?”
Riley avslutade samtalet och körde iväg. Nej, hon kunde inte vänta.
*
Mindre än femton minuter senare svängde Riley in på en dammig, isolerad gårdsplätt. En sjaskig husbil stod i mitten av den. Riley parkerade sin bil och klev ut.
En gammal bil var parkerad på gatan, men Riley såg inte något tecken på bilen som beskrevs efter Cindy MacKinnons bortförande. Naturligtvis kunde Cosgrove ha den någon annanstans. Eller kanske hade han dumpat den i rädsla om att den skulle spåras.
Riley ryckte till när hon såg ett par skjul med hänglås på dörrarna i den bakre delen av tomten. Var det där han hade hållit kvinnorna? Hade han en där just nu, som han torterade och förberedde sig för att döda?
Riley tittade runt och tog in omgivningen. Tomten var inte helt isolerad. Det fanns några hus och husbilar bara en bit bort. Trots det verkade det troligt att ingen bodde nära nog för att höra en kvinna skrika i ett av skjulen.
Riley drog sitt vapen och närmade sig husbilen. Den stod på en fast grund, och det såg ut som om den hade varit där i många år. För en tid sedan hade någon planterat blommor bredvid för att få det att se ut som ett vanligt hus. Men nu var rabatten täckt av ogräs.
Hittills matchade platsen hennes förväntningar. Hon kände sig säker på att hon hade kommit till rätt ställe.
”Det är över för dig, din jävel” mumlade hon mellan djupa andetag. ”Du kommer aldrig ta ett till offer.”
När hon nådde husbilen slog hon på metalldörren.
”Gerald Cosgrove!” skrek hon. ”FBI. Är du där inne?”
Det kom inget svar. Riley smög sig uppför trappan av betongblock och kikade genom dörrens lilla fönster. Vad hon såg där inne gav henne rysningar ända in i kroppen.
Platsen verkade vara full av dockor. Hon såg inte en levande själ, bara dockor i alla former och storlekar.
Riley ryckte i dörrhandtaget. Det var låst. Hon slog på dörren igen. Den här gången hörde hon en mans röst.
”Stick. Lämna mig ifred. Jag har inte gjort något.”
Riley tyckte att hon hörde någon rafsa runt inuti. Dörren var konstruerad för att öppnas utåt, så hon kunde inte sparka in den. Hon avfyrade pistolen mot det låsta handtaget. Dörren öppnades.
Riley kastade sig in i det lilla rummet. Hon blev tillfälligt tagen av det stora antalet dockor. Det måste ha varit hundratals av dem. De var helt enkelt överallt – på hyllor, på bord och även på golvet. Det tog ett ögonblick för henne att se en man bland dem, som hukade på golvet mot en skiljevägg.
”Skjut inte” ropade Cosgrove med händerna lyfta och skakandes. ”Jag gjorde det inte. Skjut inte.”
Riley tog tag i honom och ställde honom upp. Hon snurrade runt honom och drog en hand bakom ryggen. Hon hölstrade sin pistol och tog fram sina handbojor.
”Ge mig din andra hand” sa hon.
Skakandes från topp till tå så lydde han utan tvekan. Riley hade honom snabbt handfängslad och sittandes på en stol.
Han såg ut att vara en svag man runt sextio med tunt grått hår. Han hade en patetisk figur och satt där med tårar rinnandes nedför ansiktet. Men Riley kände ingen sympati för honom. Alla dessa dockor var tillräckligt för att hon skulle veta att han var en sjuk, störd man.
Innan hon kunde ställa några frågor hörde hon Bills röst.
”Herregud, Riley. Sköt du upp den här dörren?”
Riley vände sig om och såg Bill gå in i husbilen.
”Han öppnade inte” sa Riley.
Bill grymtade. ”Jag trodde jag sa till dig att vänta utanför” sa han.
”Och jag trodde du visste bättre än att tro att jag skulle göra det” sa Riley. ”Hur som helst, jag är glad att du är här. Det här ser ut som vår kille.”
Mannen skrattade nu.
”Jag gjorde det inte! Det var inte jag! Jag har tjänat mitt straff! Jag har lagt allt det bakom mig!”
Riley frågade Bill ”Vad hittade du om honom?”
”Han satt i fängelset en tid för försök till antastande av barn. Inget sedan dess – tills nu.”
Det dög för Riley. Denna monstruösa lilla mannen hade utan tvekan gått vidare till större byte – och till större hemskheter.
”Det var år sedan” sade mannen. ”Jag har skött mig sedan dess. Jag tar min medicin. Jag får inte de lusterna längre. Allt det ligger i det förflutna. Ni har gjort ett misstag.”
Bill frågade i en cynisk ton ”Så du är en oskyldig man, va?”
”Det stämmer. Vad ni än tror jag gjorde så var det inte jag.”
”Vad är grejen med alla dockorna?” frågade Riley.
Genom sina tårar log Cosgrove sorgset.
”Är de inte vackra?” sa han. ”Jag samlade på mig dem lite i taget. Jag hade tur för några veckor sedan när jag hittade den stora butiken i Shellysford. Så många dockor och så många olika klänningar. Jag spenderade alla mina besparingar där och köpte så många som mina pengar räckte till.”
Bill skakade på huvudet. ”Jag vill iallafall inte veta vad du gör med dem” sa han.
”Det är inte som du tror” sa Cosgrove. ”De är som min familj. Mina enda vänner. De är allt jag har. Jag är alltid hemma med dem. Det är inte direkt så att jag har råd att gå ut någonstans. De behandlar mig väl. Dom dömer mig inte.”
Återigen kände Riley sig illa till mods. Var Cosgrove ett offer nu?
”Jag vill kolla in dina skjul” sa hon till honom.
”Visst” sa han. ”Det finns inget där. Jag har inget att dölja. Nycklarna ligger där borta.”
Han nickade mot en massa nycklar som hängde bredvid den trasiga dörren. Riley gick fram och tog dem.
”Jag går och tar mig en titt” sa hon.
”Inte utan mig, inte” sa Bill.
Tillsammans, med Bills och Rileys handbojor kedjade de honom till kylskåpsdörren. Sedan gick de ut och runt husbilen. De öppnade det första skjulets hänglås och tittade in. Det fanns inget där förutom en gammal räfsa.
Bill gick in i skjulet och tittade runt.
”Ingenting” sa han. ”Inte ens en droppe blod.”
De gick bort till nästa skjul, låste upp och tittade in. Bortsett från en rostig handgräsklippare var det helt tom.
”Han måste ha haft dem någon annanstans” sa Bill.
Bill och Riley gick tillbaka till husbilen. Cosgrove satt fortfarande där och stirrade på sin dockfamilj. Riley tyckte det var en oroande syn – en man utan sitt egna egentliga liv, och absolut utan framtid.
Ändå verkade han vara en gåta. Hon bestämde sig för att ställa några frågor.
”Gerald, var var du förra onsdagsmorgen?”
”Va?” svarade Cosgrove. ”Vad menar du? Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg onsdag. Här antar jag. Var annars skulle jag vara?”
Riley stirrade på honom med ökad nyfikenhet.
”Gerald” sa hon ”vilken dag är det idag?”
Cosgroves ögon flackade i desperat förvirring.
”Jag vet inte” stammade han.
Riley undrade – kunde det vara sant? Visste han inte vilken dag det var? Han lät helt uppriktigt. Han verkade verkligen inte bitter eller arg. Hon såg ingen glöd i honom alls. Bara rädsla och desperation.
Hon fick påminna sig själv om att inte låta sig luras. En sann psykopat kunde ibland även lura en veteran med en total lögn.
Bill lossade Cosgrove från kylskåpet. Han var fortfarande handbojad bakom ryggen.
Bill sa ”Gerald Cosgrove, du är härmed arresterad för morden på tre kvinnor…”
Bill och Riley eskorterade honom våldsamt ut ur husbilen, medan Bill fortsatte med offrens namn och Cosgroves rättigheter. Därefter förde de honom till bilen Bill hade kommit dit i— ett välutrustat arbetsfordon med nätgaller mellan baksätet och framsätet. Riley och Bill förde in honom i baksätet. De spände fast honom och såg till att handbojorna satt säkert. Efteråt stod de båda bara där ett ögonblick utan att säga ett ord.
”Fan, Riley, du gjorde det” mumlade Bill med beundran. ”Du fångade den jäveln, även utan din bricka. Byrån kommer att välkomna dig med öppna armar.”
”Vill du att jag ska åka med dig?” frågade Riley.
Bill ryckte på axlarna. ”Nej, jag har honom under kontroll. Jag tar honom i förvar. Du kan ta din egen bil tillbaka.”
Riley bestämde sig för att inte säga emot och undrade om Bill fortfarande var arg på henne för det som hände häromnatten.
När hon såg Bill backa undan, ville Riley gratulera sig själv för att hon lyckats och hennes för hennes vedergällning. Men känslan av tillfredsställelse lös med sin frånvaro. Något höll henne tillbaka. Hon hörde sin pappas ord.
Fortsätt bara att följa den där känslan.
Lite senare, när hon körde, började Riley inse någonting.
Hennes magkänsla sa till henne att de hade tagit fel man.
Kapitel 33
Nästa morgon körde Riley April till skolan, och när hon släppte av henne kom den känslan tillbaka. Den hade stört henne hela natten och inte låtit henne sova.
Är han rätt kille? Fortsatte hon att fråga sig själv.
Innan April klev ut ur bilen vände hon sig mot henne med ett uttryck av äkta oro.
”Mamma, vad är det för fel?” frågade hon.
Riley var lite överraskad av frågan. Hon och hennes dotter tycktes ha gått in i en helt ny fas av deras relation – en som var mycket bättre än vad de tidigare hade haft. Ändå var Riley inte van vid att April oroade sig för hennes känslor. Det kändes bra, men konstigt.
”Det märks, va?” sa Riley.
”Ja det gör det” sa April. Hon höll försiktigt sin mammas hand. ”Kom igen. Berätta för mig.”
Riley tänkte ett ögonblick. Den känslan var fortfarande inte lätt att uttrycka i ord.
”Jag…” började hon, men sedan hejdade hon sig, osäker på vad hon skulle säga. ”Jag är inte säker på att jag arresterade rätt man.”
Aprils ögon vidgades
”Jag är… osäker på vad jag ska göra” tillade Riley.
April tog ett djupt andetag.
”Tvivla inte på dig själv, mamma” svarade April. ”Du gör det ofta. Och du önskar alltid att du inte hade gjort det. Är det inte det du alltid säger till mig?”
De båda log.
”Jag kommer bli sen om jag inte går till lektionen” sa April. ”Vi kan prata om detta senare.”
April kysste Riley på kinden, klev ut ur bilen och gick mot skolan.
Riley satt där och tänkte. Hon körde inte omedelbart iväg. Istället ringde hon Bill.
”Har du något?” frågade hon när hon fick honom på linjen.
Hon hörde Bill ta en lång suck.
”Cosgrove är en konstig filur” sa han. ”Just nu är han en riktig röra, utmattad och deprimerad och gråter mycket. Jag tror att han säkert kommer att börja snacka snart. Men… ”
Bill pausade. Riley kände att han också kämpade med tvivel.
”Men vad?” frågade Riley.
”Jag vet inte, Riley. Han verkar så vilsen och jag är inte säker på att han ens vet vad som händer. Han glider in och ut ur verkligheten. Ibland verkar han inte förstå att han har arresterats. Kanske är det all medicin han tar. Eller kanske är det bara vanlig gammal psykos.”
Rileys egna tvivel kickade in igen.
”Vad säger han för något?” frågade hon.
”För det mesta fortsätter han bara att fråga om sina dockor” sa Bill. ”Han är orolig för dem, som om de är barn eller husdjur som han inte borde lämna ensamma hemma. Han säger att de inte kan klara sig utan honom. Han är helt passiv, inte alls motstridig. Men han ger oss ingen information. Han säger ingenting om kvinnorna, eller om han håller en just nu.”
Riley höll Bills ord i tankarna en stund.
”Så vad tror du?” frågade hon äntligen. ”Är han rätt man?”
Riley upptäckte växande frustration i Bills röst.
”Hur kan han inte vara det? Jag menar, allt pekar på honom och ingen annan. Dockorna, kriminalregistret, allting. Han var i affären samtidigt som henne. Vad mer kan du begära? Hur kan vi ha fel?”
Riley sa ingenting. Hon kunde inte argumentera. Men hon kunde höra att Bill kämpade med sina egna instinkter.
Då frågade hon ”Gjorde någon en sökning på Madelines tidigare anställda?”
”Ja” sade Bill. ”Men det ledde inte någonstans. Madeline anställer alltid gymnasieflickor för att arbeta i kassan. Hon har gjort det ganska ofta sedan hon startade affären.”
Riley stönade med modlöshet. När skulle de få lite tur i det här fallet?
”Hursomhelst” sa Bill, ”en psykolog från byrån kommer att intervjua Cosgrove idag. Kanske kan han få lite insikt, berätta var vi står.”
”Okej” sa Riley. ”Håll mig uppdaterad.”
Hon avslutade telefonsamtalet. Hennes bilmotor var igång, men hon hade fortfarande inte kört bort från skolan. Vart skulle hon? Om Newbrough verkligen försökte få henne återanställd så hade han inte gjort det än. Hon hade fortfarande ingen bricka och inget jobb.
Jag kan lika gärna åka hem, tänkte hon.
Men så snart hon började köra, kom hennes pappas ord rusande tillbaka igen.
Fortsätt bara följa den där känslan.
Just nu sa hennes magkänsla högt och tydligt att hon behövde åka tillbaka till Shellysford. Hon visste inte exakt varför, men hon var tvungen.
*
Klockan över butikens dörr ringde när Riley gick in. Hon såg inga kunder. Madeline tittade upp från sitt arbete vid kassan och rynkade på pannan. Riley kunde se att hon inte alls var glad att se henne igen.
”Madeline, jag är ledsen för igår” sa Riley och gick till skrivbordet. ”Jag var så klumpig, och jag är ledsen. Jag hoppas att jag inte inte hade sönder någonting.”
Madeline korsade armarna och stirrade på Riley.
”Vad vill du den här gången?” frågade hon.
”Jag kämpar fortfarande med det här fallet” sa Riley. ”Jag behöver din hjälp.”
Madeline svarade inte på några sekunder.
”Jag vet fortfarande inte vem du är, eller om du är FBI” sa hon.
”Jag vet, och jag klandrar dig inte för att du inte litar på mig” sa Riley. ”Men jag hade Reba Fryes kvitto, kommer du ihåg? Jag kunde bara ha fått det från hennes pappa. Han skickade mig faktiskt hit. Du vet att det är sant.”
Madeline skakade på huvudet.
”Jag antar att det måste betyda något. Vad vill du?”
”Låt mig bara titta på docksamlingen igen” sa Riley. ”Jag lovar att inte stöka till det den här gången.”
”Okej” sa Madeline. ”Men jag lämnar dig inte ensam.”
”Låter bra” sa Riley.
Madeline gick till bakdelen av affären och öppnade dörren. När Riley gick in bland dockorna och tillbehören stod Madeline i dörröppningen och såg på henne som en hök. Riley förstod kvinnans misstro, men det var inte bra för hennes koncentration – särskilt inte eftersom hon verkligen inte visste vad hon borde leta efter.
Just då ringde klockan ovanför ytterdörren. Tre ganska högklassiga kunder kom in i affären.
”Åh, gud” sa Madeline. Hon skyndade sig tillbaka till klädaffären för att hjälpa sina kunder. Riley hade dockorna för sig själv, åtminstone för tillfället.
Hon studerade dem noga. Vissa stod, men andra satt. Alla dockor var utsmyckade i klänningar. Men trots att de var klädda, var de sittande dockorna i exakt samma ställning som de nakna mordoffren, med benen stelt särade. Mördaren hade uppenbarligen tagit sin inspiration från den här typen av docka.
Men det räckte inte för att Riley skulle kunna fortsätta. Det behövdes en till ledtråd här.
Rileys ögon föll på en rad böcker på den nedre hyllan. Hon böjde sig ner och började dra dem av hyllan en efter en. Böckerna var vackert illustrerade äventyrsberättelser om små tjejer som såg precis ut som dockorna. Dockorna och tjejerna på omslagen hade till och med samma klänningar. Riley insåg att böckerna och dockorna var ursprungligen menade att de skulle säljas tillsammans.
Riley rös vid synen av ett bokomslag. Flickan hade långt blont hår och öppna ljusblå ögon. Hennes rosa och vita balklänning hade en drös rosor draperade över kjolen. Hon hade ett rosa band i hennes hår. Boken hade titeln ”En stor bal för en skönhet från södern.”
Rileys hud pirrade när hon tittade närmare på flickans ansikte. Hennes ögon var ljusblå, extremt stora, med enorma, svarta ögonfransar. Hennes läppar, formade till ett överdrivet leende, var tjocka och ljusrosa. Det fanns ingen tvekan. Riley visste helt säkert att mördaren var fixerad vid just den här bilden.
I det ögonblicket ringde klockan igen när de tre kunderna lämnade affären. Madeline kom till den bakre delen, och var tydligt lättad att Riley inte hade orsakat någon skada. Riley visade henne boken.
”Madeline, har du dockan som hör ihop med den här boken?” frågade hon.
Madeline tittade på omslaget och sedan hyllorna.
”Jo, jag måste ha haft flera av dem vid ett eller annat tillfälle” sa hon. ”Jag ser inte någon av dem just nu.” Hon tänkte efter ett ögonblick och lade till ”Nu när jag tänker efter så sålde jag den sista av dem för länge sedan.”
Riley kunde knappt hålla sin röst stadig.
”Madeline, jag vet att du inte vill göra det här. Men du måste hjälpa mig att leta efter namn på personer som kanske har köpt den här dockan. Jag kan inte förklara för dig hur viktigt detta är.”
Madeline verkade nu sympatisera med Rileys irritation.
”Jag är ledsen, men jag kan inte” sa hon. ”Det är inte det att jag inte vill, men jag kan inte. Det här var tio eller femton år sedan. Inte ens min bok går så långt tillbaka.”
Rileys mod sjönk. Ännu en återvändsgränd. Hon hade tagit det så långt som möjligt. Att komma hit hade varit ett slöseri med tid.
Riley vände sig om för att gå. Hon korsade affären och öppnade dörren, och när den friska luften slog henne, upptäckte hon något. Lukten. Den friska luften utanför fick henne att förstå hur gammal luften var här inne. Inte gammal, utan… skarp. Det verkade inte passa in på en plats som denna. Vad var det?
Sedan insåg hon. Ammoniak. Men vad betydde det?
Följ din magkänsla, Riley.
Halvvägs ut genom dörren stannade hon och vände och tittade tillbaka på Madeline.
”Skrubbade du golven idag?” frågade hon.
Madeline skakade förbluffat på huvudet.
”Jag får hjälp med det” sa hon. ”De skickar över en vaktmästare.”
Riley hjärta slog snabbare.
”En vaktmästare?” frågade hon, hennes röst knappt högre än en viskning.
Madeline nickade.
”Han kommer hit på morgonen. Inte varje dag. Dirk heter han.”
Dirk. Rileys hjärta slog och hennes hud blev kall.
”Dirk vad?” frågade hon.
Madeline ryckte på axlarna.
”Jag är rädd att jag inte vet hans efternamn” svarade hon. ”Jag skriver inte hans checkar. Bemanningsföretaget kanske vet, men det är en ganska udda grupp, egentligen. Dirk är inte särskilt pålitlig, om du vill veta sanningen.”
Riley tog djupa, långsamma andetag för att samla sig.
”Var han här i morse?” frågade hon.
Madeline nickade lugnt.
Riley gick fram till henne och tittade henne rakt i ansiktet.
”Madeline,” uppmanade hon, ”vad du än gör, låt inte den mannen komma tillbaka in i din butik. Någonsin.”
Madeline ryggade tillbaka av chock.
”Menar du att han—?”
”Han är farlig. Extremt farlig. Och jag måste hitta honom. Har du hans telefonnummer? Har du någon aning om var han bor?”
”Nej, du får fråga bemanningsföretaget” sa Madeline med rädd röst. ”De har all sådan information. Här, jag kan ge dig deras visitkort.”
Madeline rotade runt på sitt skrivbord och hittade ett kort från Miller Staffing Agency. Hon överlämnade det till Riley.
”Tack” sa Riley med ett flämt. ”Tack så mycket.”
Utan ett ord till rusade Riley ut ur affären och klev in i bilen och försökte ringa till bemanningsföretaget. Telefonen ringde och ringde. Det fanns ingen röstbrevlåda.
Hon memorerade adressen och började köra.
*
Miller Staffing Agency låg en bit bort på andra sidan Shellysford. Beläget i en tegelbyggnad, såg det ut som om det hade funnits i många år.
När Riley gick in såg hon att det var en lågteknologisk firma som inte hade hängt med i tiderna. Det fanns bara en föråldrad dator i sikte. Det var ganska trångt, med flera personer som fyllde i ansökningsblanketter vid ett långt bord.
Tre andra människor – klienter, antagligen – trängdes runt receptionen. De klagade högt och alla på en gång om problem som de hade med företagets anställda.
Två långhåriga män arbetade vid skrivbordet, ignorerade klagandet och försökte fortsätta med sina telefonsamtal. De såg ut som två latmaskar i tjugoårsåldern, och de verkade inte hantera saker alls.
Riley lyckades ta sig fram och hon haffade snabbt en av de unga männen mellan telefonsamtalen. Hans namnskylt hade namnet ”Melvin.”
”Jag är agent Riley Paige, FBI” meddelade hon och hoppades att Melvin inte skulle fråga om om hennes bricka i förvirringen. ”Jag är här på en mordutredning. Är du chef?”
Melvin ryckte på axlarna. ”Jag antar det.”
Från hans tafatta ansiktsuttryck och hållning så gissade Riley att han antingen var hög eller inte särskilt smart, eller kanske båda.
”Jag letar efter mannen ni har som jobbar åt Madeline” sa hon. ”En vaktmästare. Hans förnamn är Dirk. Madeline verkar inte veta hans efternamn.”
Melvin svamlade för sig själv, ”Dirk, Dirk, Dirk … Åh, ja. Jag kommer ihåg honom. ’Dirk the Dick’ brukade vi kalla honom.” Han sträckte sig efter den andra unga mannen och frågade ”Hörru, Randy, vad hände med ’Dirk the Dick’?”
”Vi sparkade honom” svarade Randy. ”Han fortsatte att komma sent till jobb, när han orkade dyka upp alls. En riktig pina.”
”Det kan inte stämma” sa Riley. ”Madeline säger att han fortfarande arbetar för henne. Han var där i morse. ”
Melvin såg förbannad ut nu.
”Jag är säker på att vi sparkade honom” sa han. Han satte sig vid den gamla datorn och började göra en sökning. ”Ja, vi sparkade honom, för ungefär tre veckor sedan.”
Melvin kisade mot skärmen, mer förbryllad än tidigare.
”Hörru, det här är konstigt” sa han. ”Madeline fortsätter att skicka checkar till oss, även om han inte längre arbetar. Någon borde berätta för henne att sluta göra det. Hon slösar mycket pengar.”
Situationen blev tydligare för Riley. Trots att Dirk blivit sparkad och inte längre fick betalt, så hade han fortsatt att gå till jobbet hos Madeline. Han hade sina egna skäl för att vilja arbeta där – beklagliga skäl.
”Vad är hans efternamn?” frågade Riley.
Melvins ögon skummade igenom innehållet på datorskärmen. Han tittade uppenbarligen på Dirks avvecklade anställningsinformation.
”Det är Monroe” sa Melvin. ”Vad mer vill du veta?”
Riley var lättad att Melvin inte brydde sig så mycket om att dela med sig av vad som borde vara konfidentiell information.
”Jag behöver hans adress och telefonnummer” sa Riley.
”Han gav oss inget telefonnummer” sa Melvin och tittade fortfarande på skärmen. ”Jag har dock en adress. 1520 Lynn Street.”
Randy hade nu intresserat sig för konversationen. Han tittade över Melvins axel på datorskärmen.
”Vänta lite” sa Randy. ”Den adressen är helt fel. Husnumren på Lynn Street går inte så högt.
Riley blev inte förvånad. Dirk Monroe ville uppenbarligen inte att någon skulle veta var han bodde.
”Vad sägs om ett personnummer?” frågade hon.
”Här” sa Melvin. Han skrev numret på ett papper och lämnade det till Riley.
”Tack” sade Riley. Hon tog pappret och gick iväg. Så snart hon satte foten utanför så ringde hon Bill.
”Hej, Riley” sa Bill när han svarade. ”Jag önskar att jag kunde ge dig goda nyheter, men vår psykolog intervjuade Cosgrove och han är övertygad om att mannen inte kan döda någon, än mindre fyra kvinnor. Han sa— ”
”Bill” avbröt hon. ”Jag har ett namn – Dirk Monroe. Han är vår kille, jag är säker på det. Jag vet inte var han bor. Kan du kolla upp honom? Nu?”
Bill tog numret och satte Riley på vänteläge. Riley gick fram och tillbaka på trottoaren ängsligt medan hon väntade. Till slut kom Bill tillbaka.
”Jag har adressen. Det är en bondgård cirka fyrtio kilometer väster om Shellysford. En landsväg.”
Bill läste upp adressen för henne.
”Jag åker dit” sa Riley.
Bill fräste.
”Riley, vad pratar du om? Låt mig skicka dit förstärkning. Den här killen är farlig.”
Riley kände att hela kroppen fylldes av ett adrenalinrus.
”Bråka inte med mig, Bill” sa hon. ”Du borde veta bättre vid det här laget.”
Riley avslutade samtalet utan att säga hej då. Hon var redan på väg.
Kapitel 34
När hon kunde se gården kände Riley sig rädd på ett sätt som hon inte hade förväntat sig. Det var som om hon hade kört in i en oljemålning av en idyllisk gård på landsbygden i Amerika. Det vita huset med träkarmar var vackert och inbäddat i en liten dal. Huset var gammalt, men uppenbarligen hölls det i bra skick.
Några uthus var utspridda längs de närliggande markerna. De var inte i så bra skick som huset. Det var inte heller den stora ladugården som såg ut att vara redo att kollapsa. Men dessa byggnader såg allt mer charmiga ut just på grund av att de hade glömts bort.
Riley parkerade på kort avstånd från huset. Hon kontrollerade att pistolen satt i hölstret och klev ut ur bilen. Hon andades in den rena landsbygdsluften.
Det borde inte vara så härligt, tänkte Riley. Och ändå visste hon att allt var precis som det skulle vara. Ända sedan hon hade pratat med sin pappa så hade hon insett att mördarens gömställe skulle kunna vara vackert, precis som det var här.
Det var fortfarande en sorts fara som hon inte hade förberett sig för. Där fanns risken att bli inlurad i någon form av falsk känsla av trygghet. Hon var tvungen att påminna sig om att en lurande ondska levde tillsammans med all denna skönhet. Hon visste att hon snart skulle stå ansikte mot ansikte med den sanna galningen här. Men hon hade ingen aning om var hon skulle hitta honom.
Hon vände sig och tittade runt. Hon såg ingen bil på tomten. Antingen var Dirk ute och körde någonstans, eller så var bilen inne i ett av uthusen eller i ladugården. Mannen själv kunde vara var som helst, naturligtvis, möjligen i ett av uthusen. Men hon bestämde sig för att kontrollera huset först.
Ett ljud skrämde henne, och i hennes ögonvrå såg hon en snabb rörelse. Men det var bara en grupp lösdrivande kycklingar. Flera hönor gick runt på marken i närheten. Inget annat rörde sig förutom höga strån av gräs och blad på träden när en mild bris blåste genom dem. Hon kände sig helt ensam.
Riley närmade sig bondgården. När hon kom fram till stegen tog hon sin pistol och gick sedan upp på verandan. Hon knackade på ytterdörren. Det hördes inget svar. Hon knackade igen.
”Jag har en leverans till Dirk Monroe” ropade hon. ”Jag behöver en signatur för att lämna den.”
Fortfarande inget svar.
Riley gick ut från verandan och började gå runt huset. Fönstren var för höga för att se in, och hon såg att bakdörren också var låst.
Hon gick tillbaka till ytterdörren och knackade igen. Det var fortfarande tyst. Dörrlåset var av en enkel gammaldags sort för en sån där stor nyckel av järn. Hon bar en liten uppsättning nålar i handväskan för situationer precis som den här. Hon visste att kroken på en liten platt spännyckel skulle lösa biffen.
Hon satte tillbaka pistolen i sitt hölster och hittade den lilla nålen. Hon satte den in i låset, och vred den tills låset roterade. När hon vred på handtaget så öppnades dörren. Hon drog sin pistol igen och gick in.
Insidan hade samma pittoreska stil som landskapet utanför. Det var ett perfekt litet hem, anmärkningsvärt snyggt och rent. Det fanns två stora mjuka stolar i vardagsrummet med vita tygbitar på armstöden och ryggen.
Rummet fick henne att känna som om vänliga familjemedlemmar skulle komma fram vilken sekund som helst för att välkomna henne och bjuda in henne till sitt hem. Men när Riley studerade sin omgivning avtog den känslan. Det verkade faktiskt inte som att det bodde någon där alls. Allt var bara för snyggt.
Hon kom ihåg hennes pappas ord.
Han vill börja om igen. Han vill gå hela vägen tillbaka till början.
Det var precis vad Dirk försökte göra här. Men han misslyckades, för hans liv hade på något sätt varit hopplöst felaktigt från början. Visst visste han det och var plågad av det.
I stället för att hitta tillbaka till en lyckligare barndom hade han fångats i en orealistisk värld – något som nästan hörde hemma i ett historiskt museum. Ett inramat broderi hängde till och med på väggen. Riley gick närmare för att titta på det.
De små broderade korsen skapade bilden av en kvinna i en lång kappa som höll i ett parasoll. Under henne var broderade ord…
En skönhet från södern är alltid
nådig
artig
elegant…
Listan fortsatte, men Riley orkade inte läsa resten. Hon fattade vad budskapet betydde. Broderi var inget mer än önsketänkande. Självklart hade denna gård aldrig varit ett plantage. Ingen ’skönhet från södern’ hade någonsin bott där, eller njutit av sött te eller beordrat runt tjänstefolk.
Dock måste fantasin vara stor hos någon som bodde där – eller som hade bott där tidigare. Kanske hade någon en gång köpt en docka, en docka som representerade en ’skönhet från södern’ i en sagobok.
Riley lyssnade efter ljud medan hon tyst rörde sig ner längs en korridor. På ena sidan var en välvd dörröppning till en matsal. Hennes känsla av att vara i en förfluten tid växte sig ännu starkare. Solljus strömmade in genom gardinerna som hängde över fönstren. Ett bord med stolar stod perfekt utplacerade, som om de väntade på en familjemiddag. Men som allt annat såg matsalen ut som om den inte hade använts under lång tid.
Ett stort gammaldags kök var på andra sidan hallen. Där var allt på rätt plats, och det fanns inget tecken på att det nyligen skulle ha använts.
Framför henne, i slutet av korridoren, var en stängd dörr. När Riley rörde sig i den riktningen uppmärksammade hon ett gäng inramade fotografier på väggen. Hon granskade dem när hon gick förbi. De verkade vara vanliga familjebilder, några svartvita, några i färg. De sträckte sig långt tillbaka i tiden – kanske ett sekel.
De var precis sådana bilder man kunde hitta i alla hem – föräldrar, äldre morföräldrar, barn och matbordet fyllda med festmåltider. Många av bilderna hade bleknat.
En bild som inte var mer än ett par årtionden gammal var en pojkes skolbild – en ordentlig student med ny frisyr och ett stelt, ofullständigt leende. Bilden till höger om den var en kvinna som kramade om en tjej i klänning med volanger.
Då, lite lätt chockad, så märkte Riley att flickan och pojken hade exakt samma ansikte. De var faktiskt samma barn. Flickan med kvinnan var inte en tjej över huvud taget, utan skolpojken med en klänning och peruk. Riley ryste. Uttrycket på den utklädda pojkens ansikte sa henne att detta inte någon skämtsam lek eller rolig maskerad. På fotografiet var barnets leende mer som en grimas – eländigt, och till och med argt och hatfullt.
Det sista fotot visade pojken vid ungefär tio års ålder. Han höll en docka. Kvinnan stod bakom pojken och log ett leende som glödde av felplacerad glädje. Riley lutade sig närmare för att ta sig en titt på dockan och flämtade.
Dockan matchade bilden på boken i butiken. Den var exakt densamma, med långt blont hår, ljusblå ögon, rosor och rosa band. För många år sedan så hade alltså kvinnan gett pojken den här dockan. Hon måste ha tvingat den på honom och förväntat sig att han skulle älska den.
Det hjärtskärande uttrycket på pojkens ansikte berättade hur han egentligen kände. Han hade inte ens klarat av att le för kameran. Hans ansikte var fyllt av avsky och hans min såg nästan äcklad ut. Det var som om bilden hade tagits precis när något gick sönder inom honom, något som aldrig skulle bli helt igen. Just då och där hade dockan gjort sitt olycksaliga inträde i hans unga liv. Han hade inte kunnat bli av med den, inte då och inte nu. Det var den bilden som han återskapade med döda kvinnor.
Riley vände sig bort från bilderna. Hon rörde sig långsamt mot den stängda dörren i slutet av korridoren. Hon svalde hårt.
Där är det, tänkte hon.
Hon var säker på det. Den dörren var barriären mellan den stela, konstgjorda, overkliga och vackra hemmiljön, och den fruktansvärda verkligheten som gömde sig där bakom. Det var där, bakom dörren, som allt det som var normalt gick upp i rök och försvann.
Hon höll sin pistol i sin högra hand och öppnade dörren med den vänstra. Rummet var mörkt, men även i det svaga ljuset från hallen kunde hon se att det var helt olikt resten av huset. Golvet var fyllt med skräp.
Hon hittade en ljusknapp vid sidan av dörren och tände. En svagt lysande lampa avslöjade en mardrömsliknande scen framför henne. Det första hon såg var ett metallrör som stod i mitten av utrymmet, fastsatt i både golv och tak. Blodfläckarna på golvet vittnade om vad som hade hänt där. Riley kunde nästan höra kvinnornas desperata skrik, och det var en överväldigande känsla.
Det var ingen där. Riley drog ett djupt andetag och klev framåt. Fönstren var igenspikade så att inget solljus kom in. Väggarna var rosa, med sagoboksbilder målade överallt. Men sagofigurerna var vanställda och förstörda av tjocka svarta streck gjorda med spritpenna.
Delar av färgglada möbler, till synes gjorda för en liten flicka, låg sönderbrutna och kringkastade i hela rummet. Bitar av dockor hade kastats överallt – amputerade ben, armar och huvuden och dockhår låg strött över golvet. Små peruker var fastspikade på väggarna.
Hjärtat slog hårt av rädsla och raseri, och hon mindes sin egen fångenskap alltför väl. Riley gick längre in i rummet, fascinerad av det hon såg, av vreden, av den plåga som hon kände i luften.
Något rörde sig plötsligt bakom henne, och plötsligt blev allt mörkt.
Riley snurrade panikslagen runt för att avfyra sin pistol men missade sin chans. Något tungt och hårt träffade hennes arm. Hennes vapen föll glänsande in i mörkret.
Riley försökte undvika nästa slag, men ett styvt, tungt föremål träffade henne i huvudet och tog hårt mot hennes skallben. Hon föll och kröp desperat mot ett mörkt hörn av rummet.
Ljudet av slaget hon hade mottagit ekade i hennes öron. Det flimrade hopplöst för hennes ögon. Hon var skadad och hon visste det. Hon kämpade för att hålla sig vid medvetande, men det kändes som om hon sakta gled iväg från sig själv.
Där var den igen – den fräsande vita flamman som skar genom mörkret. Sakta men säkert så avslöjade det skimrande ljuset vem som bar skärbrännaren.
Den här gången var det Rileys mamma. Hon stod precis framför Riley, med skottsåret blödandes mitt på bröstkorgen, hennes ansikte blekt och dött. Men när hennes mamma pratade så var det med Rileys pappas röst.
”Tjejen, du gör det här fel.”
Riley greps av illamående. Allt fortsatte att snurra. Hennes värld var helt uppochner. Vad gjorde hennes mamma med det där hemska tortyrredskapet? Varför pratade hon med pappans röst?
Riley ropade ”Varför är du här? Var är Peterson?”
Plötsligt släcktes flamman och lämnade kvar en tunn strimma av kvardröjande ljus.
Återigen hörde hon sin pappas röst i det totala mörkret.
”Däri ligger problemet. Du vill ge dig på allt ont i världen – allt på samma gång. Du måste välja. Ett monster i taget. ”
Allt snurrade fortfarande medan Riley försökte förstå vad det betydde.
”Ett monster i taget” mumlade hon.
Hon fick tillbaka medvetandet i intervaller, någon sekund här och någon sekund där, och det var nästan som om hennes hjärna hånade henne. När hon tillslut kunde se så såg hon att dörren var lite öppen, och en mans silhuett avtecknade sig mot det svaga ljuset från hallen. Hon kunde inte riktigt se hans ansikte.
Han höll något i handen – en kofot, insåg hon nu. Hade han strumpbyxor på sig? Han måste ha varit någonstans i huset hela tiden och väntat på rätt ögonblick att komma och överraska henne.
Hennes arm och hennes huvud gjorde fruktansvärt ont. Hon kände en klibbig, flytande värme vid sidan av skallbenet. Hon blödde, och inte lite heller. Hon kämpade återigen mot medvetslösheten.
Hon hörde mannen skratta, ett obekant skratt hon aldrig hade hört förut. Förvirringen blev värre. Det var inte Petersons röst – så grym och hånande i mörkret. Och var någonstans var hans skärbrännare? Varför var allt så annorlunda?
Hon rotade runt i sina tankar för att få klarhet.
Det är inte Peterson, intalade hon sig själv. Det är Dirk Monroe.
Hon viskade högt för sig, ”Ett monster i taget”.
Detta monster hade bestämt sig för att döda henne.
Hon krälade runt på golvet. Var var hennes pistol?
Mannen rörde sig mot henne och svingade kofoten med en hand – den skar rakt genom den tjocka luften i rummet. Riley kom halvvägs upp på fötter innan hon träffades av ett slag mot axeln, och hon föll än en gång mot marken. Just när hon låg där och förberedde sig på nästa slag så hörde hon hur kofoten föll till marken med ett tungt klirr.
Något knöts runt hennes vänsterfot och drogs till. Han hade knutit ett rep runt hennes fot och drog henne nu långsamt över golvet, genom smutset och bort mot röret mitt i rummet. Det var den plats där fyra kvinnor redan hade lidit och dött.
Riley försökte samla sina tankar. Han hade inte medvetet valt henne. Han hade aldrig sett henne köpa en av de dockorna som han avskydde så mycket. Ändå hade han för avsikt att utnyttja tillfället nu när hon var där. Han skulle göra henne till sitt nästa offer. Han var fast besluten att få henne att lida. Hon skulle dö i smärta.
Ändå hade Riley ett litet hopp om att han äntligen skulle åka fast. Bill och ett team borde vara där snart. Vad skulle Dirk göra när FBI stormade huset? Han skulle döda henne, självklart, direkt. Han skulle aldrig tillåta att hon räddades, att hon tog sig undan. Det spelade ingen roll. Han skulle åka fast i alla fall.
Men varför skulle Riley bli hans sista offer? Hon såg med ens ansiktena av dem som hon älskade – April, Bill, till och med hennes pappa. Nu visste Riley att de två delade ett mörkt och märkligt band, en förståelse för den gränslösa ondska som fanns i världen. Hon tänkte på jobbet som hon älskade så otroligt mycket, och en ny beslutsamhet började välla upp inom henne. Hon kunde inte låta honom ta henne enkelt. Hon skulle dö på sina egna villkor, inte hans.
Hon viftade runt på golvet med handen. Hon hittade något hårt, inte en del av en docka, utan något hårt och vasst. Hon grep tag i knivhandtaget. Det var säkert den kniven som han hade använt på de fyra kvinnorna.
Det var som om tiden stod stilla. Hon insåg att Dirk precis hade dragit repet runt röret. Nu drog han hennes fot upp mot det.
Han hade ryggen mot henne, alldeles för säker på att hon redan var besegrad. Han var upptagen med att binda henne – förlorad i tankarna på vad han sen skulle göra med henne.
Hans misstag gav Riley ett par sekunder, och bara de sekunderna, innan han vände sig mot henne igen. Fortfarande liggandes på golvet så tvingade hon sin kropp upp i sittande läge. Han märkte det och började vända sig, men hon var snabbare. Hon använde den fria högerfoten till att snabbt komma upp på fötter där framför honom.
Hon stack kniven rakt i magen på honom, drog ut den och högg honom sedan om och om igen. Hon hörde honom skrika och stöna. Hon fortsatte hugga vilt tills allt svartnade.
Kapitel 35
Riley öppnade ögonen. Hela hennes kropp bultade smärtsamt, speciellt axeln och huvudet. Bills ansikte fyllde med ens hennes synfält. Drömde hon?
”Bill?” frågade hon.
Han log och tittade lättat på henne. Han höll något mjukt mot hennes huvud för att stoppa blodet som rann.
”Välkommen tillbaka” sa han.
Riley insåg att hon fortfarande var i rummet, med röret alldeles i närheten. Hon greps av plötslig panik.
”Var är Dirk?” frågade hon.
”Död” sa Bill. ”Du gav honom precis vad han förtjänade.”
Riley undrade fortfarande om hon drömde.
”Jag måste få se honom” sa hon. Hon lyckades vända på huvudet. Hon såg Dirk ligga utsträckt över golvet med ansiktet i en pöl av sitt eget blod. Ögonen öppna. De blinkade inte.
Bill vred huvudet tillbaka mot honom.
”Försök att inte röra dig” sa han. ”Du är ganska illa tilltygad. Du kommer att klara dig. Men du har förlorat mycket blod.”
Illamåendet och yrseln gjorde det lätt att förstå att det Bill sa var sant. Hon lyckades viska fyra små ord innan hon förlorade medvetandet igen.
”Ett monster åt gången.”
Kapitel 36
Agent Brent Meredith stängde igen det tjocka kuvertet fyllt med fotografier och skrivna rapporter, och han gjorde en sista notering gällande att fallet hade lösts. Riley kände en enorm tillfredsställelse och hon var säker på att Bill och Flores kände detsamma. De satt alla vid bordet i konferensrummet, där på beteendeanalysenheten. Om bara inte Riley hade varit gul och blå av alla slag så hade ögonblicket nog varit perfekt.
”Så Dirks mor ville ha en dotter i stället för en son” sa Meredith. ”Hon försökte göra honom till en ’skönhet från södern’. Det var nog bara toppen av isberget, det lilla vi såg. Vem vet vad han gick igenom som barn.”
Bill lutade sig tillbaka i sin stol.
”Jag tycker att vi låter bli att rättfärdiga hans beteende” sa han. ”Inte alla med en eländig barndom förvandlas till mordiska sadister. Han gjorde sina egna val.”
Meredith och Flores nickade instämmande.
”Men är det någon som vet vad som hände med Dirks mamma?” frågade Riley.
”Det verkar som om hon dog för fem år sedan” sa Flores. ”Hans pappa försvann när Dirk fortfarande var en bebis.”
En lugn tystnad la sig över rummet. Riley förstod exakt vad det betydde. Hon satt där med tre personer som hade ägnat sina liv åt att besegra ondskan. Trots att de firade nu så fanns det så mycket mer ondska i världen att ta sig ann. Det skulle aldrig vara över. Inte för dem.
Dörren öppnades och Carl Walder kom in. Han såg mer än glad ut.
”Bra jobbat, allihopa” sa han. Han puttade fram Rileys vapen och bricka mot henne. ”De här är dina.”
Riley log ett litet leende. Walder skulle aldrig be om ursäkt, eller erkänna sitt eget misstag. Men det var nog bäst så ändå. Riley visste inte hur hon hade reagerat om han hade bett om ursäkt..! Antagligen inte på något bra sätt, direkt.
”Just ja, Riley” sa Walder. ”Senatorn ringde mig imorse och ville bara säga tack och önska dig en snabb återhämtning. Han verkar ha höga tankar om dig.”
Riley var tvungen att hålla tillbaka ett skratt. Det var säkerligen det samtalet som hade gjort att hon nu satt där med sin bricka och sitt vapen. Hon kom ihåg en av de sista sakerna Newbrough hade sagt till henne.
Du är ingen knähund.
Samma sak kunde aldrig sägas om Carl Walder.
”Kom in på mitt kontor en sväng sen” sa Walder. ”Låt oss prata befordran. En administrativ position, kanske. Du förtjänar det.”
Utan att säga mer så lämnade Walder kontoret. Riley hörde hur arbetskamraterna andas ut en gemensam suck av lättnad över att han hade gått.
”Du borde överväga erbjudandet, Riley” sa Meredith.
Riley skrattade.
”Kan du verkligen se mig i en administrativt position?”
Meredith ryckte på axlarna.
”Du har gjort mer för oss än vad som krävs. Mer tufft fältarbete än de flesta agenter gör under hela sin karriär. Kanske borde du bli instruktör. Din instinkt och din erfarenhet skulle vara perfekt för alla nybörjare. Vad tror du?”
Riley tänkte på saken. Vad skulle hon ha att lära nykomlingar? Hennes instinkter var allt hon hade, och så vitt hon visste kunde inte instinkter läras ut. Det fanns inget sätt att utbilda människor att följa deras magkänsla. Antingen gjorde de det, eller så gjorde de inte det.
Skulle hon i övrigt verkligen vilja tvinga på någon de insikter och de instinkter hon hade? Hon levde i konstant rädsla för sina egna tankar, hemsökt av sin märkliga förmåga att förstå det onda. Det var svårt att leva med det.
”Tack” sa Riley, ”men jag trivs precis där jag är.”
Meredith nickade och reste sig från sin stol. ”Ja ja, det får räcka för idag. Åk hem och vila lite, gott folk.”
Mötet avslutades och Riley och Bill fann sig gåendes ner längs korridoren tillsammans. De gick i tystnad. De lämnade byggnaden och satte sig tillsammans på en bänk. Flera minuter passerade. Ingen av dem tycktes veta vad de skulle säga. Det fanns för mycket som var osagt.
”Bill” frågade hon till att börja med ”tror du att vi kan vara partners igen?”
Efter en paus sa Bill ”Vad tror du?”
De vände sig om och tittade varandra i ögonen. Riley kunde se smärta i Bills ansikte. Det sår hon hade orsakat med sitt telefonsamtal på fyllan hade fortfarande inte läkt. Det skulle ta lång tid.
Men hon visste något annat nu – något som kanske alltid hade varit sant, men som hon inte hade tillåtit sig själv att känna. Det band som knöt samman henne och Bill var intensivt och kraftfullt, och hon var nästan säker på att han kände samma sak. Det var inte längre en hemlighet de kunde hålla för sig själva. Det skulle bli omöjligt att återgå till hur saker och ting hade varit.
Deras partnerskap var över. De visste det båda två. Det fanns inget behov av att säga det högt.
”Gå hem, Bill” sade Riley försiktigt. ”Försök fixa allt med din fru. Du har dina barn att tänka på.”
”Jag vet… jag ska” sa Bill. ”Men jag hoppas verkligen att jag inte förlorar dig – vår vänskap, menar jag.”
Riley klappade hans hand och log.
”Det finns ingen risk för det” sa hon.
De båda ställde sig upp från bänken och gick bort till sina respektive bilar.
*
”Vad tänker du på, mamma?” frågade April.
Riley och April hade suttit i vardagsrummet tills långt in på natten, de tittade på tv. Tidigare den kvällen hade Riley berättat för April om allt som hade hänt – eller åtminstone allt hon kände att hon kunde berätta för henne.
Riley tvekade innan hon svarade på Aprils fråga. Men hon visste att hon var tvungen att säga det högt. Dessutom visste April redan om det. Det var ingen hemlighet. Det var bara något som Riley inte kunde bli av med.
”Jag dödade en man idag” sa Riley.
April tittade på henne med kärlek och oro.
”Jag vet” sa hon. ”Hur känns det?”
”Det är svårt att sätta i ord på det” sa Riley. ”Det är hemskt. Det är något som ingen har rätt att göra – aldrig någonsin. Men ibland är det den enda utvägen.”
Riley pausade. ”Jag har en annan känsla också ” sa hon. ”Men jag är inte säker på om jag borde berätta det.”
April skrattade tyst. ”Jag trodde att vi skulle vara öppna med varandra, mamma.”
Riley stadgade sig och sa ”Jag känner mig… levande. Det är så absurt men det fick mig att känna mig levande igen. Och bara tanken på att vilken dag som helst nu så kommer en kvinna gå in i Madelines butik och köpa en docka, och hon kommer inte vara i fara. Jag är bara… ja, jag är bara glad för hennes skull. Jag är glad över att jag kunde ge henne det, även om hon aldrig kommer att få veta det.”
Riley kramade Aprils hand.
”Det är sent, du har skola imorgon” sa hon.
April pussade sin mamma på kinden.
”Godnatt mamma” sa hon och gick till sitt sovrum.
Riley kände en ny våg av smärta och utmattning. Hon insåg att hon också borde lägga sig, annars skulle hon nog somna där på soffan.
Hon reste sig upp och gick mot sovrummet. Hon var redan klädd i nattlinne, och hon brydde sig inte om att gå in i badrummet för att borsta tänderna. Hon ville bara sova.
När hon kom in i sitt sovrum och tände lyset så var det något som fångade hennes blick. Hennes hjärta stannade för en sekund.
Där i sängen låg något fasansfullt.
Där låg en liten hög med små stenar.