Kitobni o'qish: «Den bergtagna: En kärlekens tragedi»

I.
Solig majdag i Paris

En atelier på nedre botten. I bakgrunden ett stort fönster och ett par glasdörrar, vettande till en trädgård, som inhägnas af en hög mur. I trädgården står ett blommande körsbärsträd; syrener och murgrön klänga upp öfver muren.

Rummet är glest möbleradt: en chäslong, ett bord, ett antikt skåp och några stolar. Här och der på väggarne hänger en kvarlemnad studie.

På högra sidoväggen är dörren till entréen, på venstra dörren till sofrummet, och strax der bredvid en kamin.

Louise ligger på chäslongen med kuddar bakom ryggen och en filt öfver fötterna.

Henrik sitter framför kaminen med armbågarne på knäna och en pipsnugga i munnen.

Erna sysslar med att laga té vid en spritlampa på kamin-frisen; går fram till skåpet och tar fram koppar, sockerskål m. m.; lyfter i förbigående upp en flik af filten, som fallit från chäslongen ner på golfvet.

LOUISE

Tack, Erna lilla. Det värsta med att ligga sjuk är nästan det, att man är till så mycket besvär för sina vänner.

ERNA

Prat! För det jag kokar litet té åt dig? Kallar du det för besvär?

LOUISE

Tänk på allt annat, som du gjort för mig under hela tiden jag legat sjuk.

ERNA

Det är just lönt att tala om nu, sedan allt är öfver! Om ett par dar är du så kry, att du kan promenera omkring på gatorna. Det ska’ bli en känsla, det!

Till Henrik, i det hon stöter honom på axeln

Lån’ mig din pipa.

HENRIK

Nej, jag vill ha den sjelf.

ERNA

Du ska’ få igen den.

HENRIK

Nej, jag vill ha pipan sjelf.

ERNA

till Louise

Se här, hjertesnoppen, håll i det här så länge, så ska’ jag gå efter grädde och bröd. Huset är inte så förmöget, att det äger en bricka.

LOUISE

tar emot tékoppen

ERNA

går hän till skåpet och kommer igen med grädde och bröd

LOUISE

Tack, tusen tack.

ERNA

sätter sig på chäslongkanten

Nå, smakar det?

LOUISE

Åh, så skönt.

ERNA

smeker henne

Lilla bleknäbb!

LOUISE

Lilla kraftmenniska.

ERNA

reser sig och går fram till Henrik

Du vill väl också ha en kopp?

HENRIK

Nej.

ERNA

Seså, gör dig inte till!

HENRIK

Jag vill inte ha.

ERNA

böjer sig ned och talar som till ett elakt barn

Usch hvad han är otäck i dag! Rifver rundt i hans hår. Vill han ha kaffe i stället, så skall jag koka.

HENRIK

Jag vill ingenting ha. Låt mig vara i fred!

ERNA

Igelkott! Går fram till Louise. Om jag kunde begripa, hvart Viggo och Lilly tagit vägen!

LOUISE

Vet du inte, hvart de gått?

ERNA

Jo, naturligtvis! Till Mairie du Louvre för att se på Besnards målningar, men det kunde de väl ha gjort för längesen.

LOUISE

De ta nog vara på hvarandra.

ERNA

Ja, med Viggo kan min lilla tuttenutta få gå så mycket hon vill. Med de andra är det en annan sak: man kan inte veta, hvilka dumheter de kunna hitta på att prata för henne.

LOUISE

Det är alldeles som om du vore hennes mor och inte hennes syster.

ERNA

Jag är tolf år äldre än hon – och det är på mitt ansvar, hon får vistas i Paris.

LOUISE

småleende

När det rör henne, tycker jag nästan, att du är sipp.

ERNA

Bättre det, än låta henne vara för fri.

LOUISE

slår ned ögonen

ERNA

Jag ser hvad du tänker, men – lågt och lidelsefullt – Tror du, jag skulle vilja, att hon blef som jag? Högt. Nej, nu skall du ha en kopp té till.

LOUISE

Ha vi råd? Du har inte sjelf druckit.

ERNA

Jag behöfver ju bara späda vatten på – detder murmeldjuret vill ju inte ha något. Knuffar Henrik i hufvudet. Du somnar ju öfver pipan! Kan du inte så väl låna mig henne, snåljobb?

HENRIK

Nej.

ERNA

Älskvärdaste träbeläte! Jag afgudar dig – men lån’ mig din pipa.

HENRIK

Nej.

ERNA

Bara ett enda tag.

HENRIK

Nej.

ERNA

Gud, hvilken karaktärsfasthet! Serverar té åt Louise och sätter sig åter hos henne på chäslongkanten. När jag tänker på, att Lilly skulle kunna få gå igenom detsamma som jag, så kan jag bli alldeles tokig.

LOUISE

Men du är ju alltid så glad och belåten.

ERNA

Nåja – hvarför skall man hänga läpp. Det ligger inte för mig.

LOUISE

deltagande, skyggt

Men – du har det ju bra? Är du inte lycklig?

ERNA

Du talar som ett barn, min vän, och det är du också – ett stort, sjukt barn. Lågt och lidelsefullt. Lycklig? Ja, man kan öfverlefva allting. Det är det som gör verlden så usel och futtig. Man tröstar sig med en pipa tobak och – ser hän till Henrik. Nej – afbryter, reser sig hastigt upp och går ett slag öfver golfvet – men det är underligt i alla fall, att inte barnen komma! Stannar i närheten af spiseln, der Henrik sitter.

HENRIK

Du har varit hos Bergström i dag.

ERNA

Ja.

HENRIK

Med blommor! Det kan man kalla gentilt.

ERNA

Jag skulle tro det.

HENRIK

Du ger aldrig mig några blommor.

ERNA

Du har inte brutit benet.

HENRIK

Vill du inbilla mig, att det är för benets skull?

ERNA

Visst inte, det är för hela karlens skull! Han är en snäll pojke. Hade han varit här, skulle jag inte ha behöft sukta för tobak.

HENRIK

Jaså! Du erkänner således —

ERNA

Söta herr Adonis, han ska’ få dubbelt så många blommor som Bergström. Han ska’ få allt hvad han vill, bara han är snäll.

HENRIK

Jag vill ingenting ha.

ERNA

gnolar och går fram till Louise

Nej, vet du, hade jag kunnat bli fri för Lilly utan att ta henne hit till Paris, så hade jag helst velat, men hon tiggde och bad i hvartenda bref, och när hon nu kunde ha godt af att lära sig franska riktigt ordentligt, så tyckte jag, att jag inte kunde säga nej.

LOUISE

Kära du, hvad skulle hon ha för ondt af att komma till Paris?

ERNA

Åh du! Lifvet bland oss artistslarfvar är inte nyttigt för en sådan der liten familjeflicka, som skall lefva hela sitt lif derhemma i snusförnuftigheten. Härute ha vi lösare tyglar på allting – och det går många underliga djur i vår Herres hage.

HENRIK

utan att vända sig om, med kufvad förbittring

Sjelf är du ett af de allra underligaste.

ERNA

Tycker du?

HENRIK

vänder sig om

Tror du inte, jag märkt, hur du lägger an på honom?

ERNA

Lägger jag kanske inte också an på dig? – Lån’ mig din pipa.

HENRIK

reser sig och går emot henne

Jag tål det inte längre! Du gör mig galen med dina konster.

ERNA

Så bryt! Du har din frihet.

HENRIK

Du tycks önska det!

ERNA

Jag hvarken önskar eller fruktar. Men är det din mening att plåga lifvet ur oss båda med svartsjuka, så är det bättre, att vi gå hvar åt sitt håll.

HENRIK

Alltid hotelser! Men du drifver mig till det yttersta!

ERNA

Hvad är det yttersta?

LOUISE

medlande

Så – så – så, inte vara häftiga!

ERNA

Han gör mig ursinnig med sin småaktighet.

HENRIK

Hon döljer allting för mig.

ERNA

Jag döljer ingenting. Jag är vänlig mot mina vänner, och mot Bergström derför, att han är en af dem. Om han blir mer för mig, skall jag säga dig det ärligt.

HENRIK

Du förutsätter möjligheten!

ERNA

Jag har sett så mycket, att jag inte längre tror på omöjligheter.

HENRIK

Ja, du har visst sett mycket! Inte ens ditt förflutna känner jag. Kan jag veta hur många —

ERNA

Tig, eller det kan aldrig bli godt mer!

Tystnad

Om jag inte sjelf berättat dig om den ende, som jag inte kan nämna, hvad hade du vetat?

HENRIK

Det är just det, som gör mig vansinnig! Jag kan möta honom på gatan, vid hvart hörn kunna vi stöta på hvarandra. Jag misstänker alla! Åh, detta är ett helvete!

ERNA

Du möter honom aldrig.

HENRIK

Hur kan du veta det?

ERNA

Jag har ju sagt, att han är som död.

HENRIK

Som död! Men han är inte död!

ERNA

Det är inte min skull.

Det höres steg utanför dörren

LOUISE

Seså, nu ha vi Lilly och Viggo här.

ERNA

hastigt till Henrik

Inte ett ord mer! Inte ett ord så att hon hör det!

*

VIGGO

kommer in från entréen med en blomsterbukett i handen

ERNA

går emot honom

Hvar är Lilly?

VIGGO

Hon kommer strax. Går hän till Louise och lemnar henne buketten. Jag har tagit en helsning från sommaren med mig till vår lilla sjukling.

LOUISE

Tack, tusen tack. Åh, hvad ni alla äro snälla mot mig!

ERNA

till Henrik

Der ser du! Viggo bär också blommor till en sjuk – inte tycker någon det är besynnerligt.

VIGGO

till Erna

Lilly gick till Maison blanc för att köpa något, som jag inte skulle få vara med om. Det var väl en tournyr, kan jag tro. Men jag tänkte nästan, att hon skulle ha hunnit hit redan, för jag var inne på Café de la Regence och tittade i tidningarne – vänder sig till Louise – och det är sant, jag har en öfverraskning åt dig.

LOUISE

Från tidningarne?

VIGGO

Nej, men kan du gissa, hvem jag träffade på kaféet?

LOUISE

Nej.

VIGGO

Försök!

LOUISE

Pelle?

VIGGO

Pelle? Puh! Nej, en storhet, du!

LOUISE

En storhet? Prinsen?

VIGGO

Prat! Hade det varit så märkvärdigt! Nej, en konstnär.

LOUISE

Ja, det var just en upplysning! När det vimlar af konstnärer.

VIGGO

Ingen af de vanlige. En som du beundrar!

LOUISE

Jag beundrar så många.

VIGGO

Ja, men – mer än alla andra.

LOUISE

Det vet jag ingen.

VIGGO

En skulptör.

LOUISE

Alland! Gustave Alland!

VIGGO

nickar

LOUISE

Är han i Paris?

VIGGO

Ja. Efter två års frånvaro.

LOUISE

Hur har han kunnat vara borta? Från salongen och allting?

ERNA

Han har gått tillbaka i sin konst, och andra ha gått framåt. Han skäms.

VIGGO

Hvem säger, att han gått tillbaka?

ERNA

Alla. Hans sista arbete var svagt. Och sedan dess har han inte utställt något.

VIGGO

Det har han visst. På sista salongen fans ett par byster.

ERNA

Javisst – ja. Kungliga högheter!

VIGGO

De äro väl menniskor de också!

ERNA

skrattar föraktfullt

VIGGO

till Louise

Nej, men öfverraskningen var den, att han kommer hit.

LOUISE och ERNA

samtidigt

Hvem?

VIGGO

Alland.

LOUISE

Hit? Hvad menar du?

VIGGO

Han har träffat Karl i Finland. De blefvo mycket goda vänner, och när han hörde, att Karls syster var här och legat sjuk, så ville han besöka dig.

ERNA

mellan tänderna

Vänliga själ!

LOUISE

När då?

VIGGO

Nu. Strax.

LOUISE

Jag får upp.

VIGGO

Nej, blif liggande. Han vet ju, att du varit sjuk.

ERNA

har gjort sig beredd att gå

LOUISE

Inte ämnar du gå?

ERNA

Som du vet afskyr jag storheter.

LOUISE

Åh, men så blif här och hjelp mig! Hvad skall jag tala med honom om? Hur skall jag bära mig åt?

VIGGO

Se! Är hon inte rent förtviflad! Och jag som trodde, jag skulle göra dig en glädje!

ERNA

Adjö med dig, lilla bleknäbb! Blif nu bättre till i morgon.

LOUISE

Tittar du inte in i kväll?

ERNA

Jo. Det gör jag väl. Jag kan nog inte vara borta från min sjukling så länge. Kysser henne på pannan; till Henrik. Går du med?

HENRIK

reser sig långsamt, knackar ur sin pipa och följer efter. De gå

*

LOUISE

Jag är så rädd.

VIGGO

Hvarför är du rädd? Han bits inte.

LOUISE

Jag talar dåligt franska – och när jag blir förlägen, är det ännu värre —

VIGGO

Prat! Du talar mycket bättre än jag.

LOUISE

Ja, det var just en tröst!

VIGGO

Jag skall ge dig en annan. Han talar svenska.

LOUISE

Du narras.

VIGGO

Nej. Han är ju en blandningsmenniska, och har språksinne som en ryss. Han är född kosmopolit. Hans mormor var finska och hans morfar polack. Och han har bott i Finland tre somrar.

LOUISE

Ja, men – en fransman som talar svenska – ?

VIGGO

Han bryter naturligtvis förskräckligt, men han förstår parfaitement – småleende – han säger, att han förstår mig mycket bättre när jag talar svenska än franska.

LOUISE

småler

VIGGO

Hvarför skrattar du?

LOUISE

Jag tänker på din franska.

VIGGO

Jag tänker på, att jag skall resa, jag.

LOUISE

sträcker handen ut emot honom

Är du ledsen för det?

VIGGO

Ja. Det blir så tomt.

LOUISE

Efter Lilly?

VIGGO

Efter hela lifvet härute – mest efter henne kanske – Jag vet inte.

LOUISE

Tack för allt hvad du gjort för mig under denhär tiden.

VIGGO

Åh, det är ju ingenting —

LOUISE

Är det ingenting, att du skött mig och vårdat mig och varit nästan som en mamma för mig under sjukdomen? Du och Erna.

VIGGO

småleende

Just derför tycker jag det är tråkigt, att resa ifrån min patient, som kanske kunde behöfva mig ännu.

LOUISE

Åh, nu är jag ju rask.

VIGGO

Du är svag ännu. Du behöfver ha vänner omkring dig.

LOUISE

Jag har ju Erna. Och för resten – Jag vänjer mig nog af med att vara pjunkig, när jag inte längre har dig, som klemar bort mig.

VIGGO

Du är inte pjunkig. Du är ömtålig. Du har finare skinn än vi andre – du tål inte att knuffas som vi. Allt griper så djupt fatt i dig. Stryker smekande öfver hennes hår. Du är så exalterad.

LOUISE

småleende i det hon besvarar smekningen

Ja, men nu kommer jag ju snart hem. Och så kommer du och helsar på oss i sommar – Botilda och mig – och så kan ni få pyssla om mig så mycket ni vill.

VIGGO

räcker fram handen

Afgjordt! Ja, farväl då.

LOUISE

ängsligt

Inte skall du gå nu? Käre Viggo, stanna, så är du så snäll.

VIGGO

Jag har inte packat en bit och inte köpt en smul af allt det, jag skall ha med mig. Och tåget går klockan sex.

LOUISE

bevekande

Ja, men du får inte gå nu! Vänta åtminstone till monsieur Alland kommer. Jag vet inte – inte alls hvad jag skall tala med honom om.

VIGGO

Han är ingen tysk kälkborgare. Du behöfver inte alls vara ängslig. Var bara enkel och naturlig – det är allt hvad som behöfs.

Det knackar på dörren

Entréz!

*

ALLAND

kommer in om dörren

VIGGO

vänder sig emot honom

Se der! Min sjukling här ligger just och beklagar sig öfver, att hon inte kan föra någon konversation.

ALLAND

går fram till Louise och räcker henne handen, enkelt och vänligt

Är det för min skull?

LOUISE

Ja. Reser sig i sittande ställning.

ALLAND

Nej, för all del i verlden! Blif liggande! Ni har varit så sjuk, hör jag.

LOUISE

Ja. Och derför kommer ni på sjukbesök.

ALLAND

till Viggo

Fröken Strandberg kan ju konversera.

LOUISE

småler

Förhasta er inte i ert omdöme.

ALLAND

muntert

Det der var ju också en riktig konversationsreplik. Till Viggo. Skall ni gå? Är det jag, som skrämmer er?

VIGGO

Visst inte. Men jag reser till Berlin med aftontåget och jag har inte packat än.

ALLAND

Blir ni länge borta?

VIGGO

Troligen.

ALLAND

Det blir ju tråkigt för er – hur heter det? – uttalar ordet med svårighet – fostersyster. Leende till Louise. Icke sant? Ni är ju herr Pihls fostersyster?

LOUISE

Ja.

ALLAND

Det är ett lustigt ord! – Blir det icke tomt för er, när han rest?

LOUISE

Jo. Förskräckligt. Men när jag bara får gå ut, så blir det bättre.

VIGGO

räcker Louise handen

Farväl med dig nu, kära lilla Lisa.

LOUISE

Farväl, Viggo! Lycklig resa! Och skrif!

VIGGO

bugar sig för Alland och går

*

ALLAND

ser på henne småleende och upprepar med Viggos tonfall

Kära lilla Lisa.

LOUISE

rodnar, förlägen

ALLAND

Det låter så lustigt. Det betyder Ma chère Louise – icke sant?

LOUISE

Jo.

ALLAND

Det är ett lustigt språk, svenskan. Men jag tycker om det – Skall ni icke lägga er ner igen?

LOUISE

Nej tack. Jag kan godt sitta.

ALLAND

Låt mig nu först se på er riktigt.

LOUISE

Det är inte mycket att se på.

ALLAND

Ni har varit mycket sjuk. Edra kinder ha blifvit tunna och bleka.

LOUISE

Jag har haft tyfus.

ALLAND

med tydligt konstnärsintresse

Sitt – jag ber – alldeles tyst ett ögonblick, så att jag får se ert ansigte i ro.

Tystnad. De betrakta hvarandra

ALLAND

Jag tycker om er. Sådana ärliga ögon ni har.

LOUISE

småler

ALLAND

i förändrad ton; retligt

Trodde ni, att jag ville säga en komplimang?

LOUISE

försagd

Nej.

ALLAND

Det kan aldrig falla mig in. Det gör mig ingenting, om ni är ful eller vacker, om ni har runda kinder eller håliga. Men jag tycker om eder, sådan som ni är.

LOUISE

Ni känner ju min bror?

ALLAND

Ja. Han är en duktig konstnär.

LOUISE

Ja, inte sant!

ALLAND

Han är lika mycket värd, som sitt namn. Det kan man icke säga om alla.

Betraktar hennes ansigte

Men se huru ni lyser upp! Ni är stolt öfver honom. Det är väl han, som gifvit er en smula lif.

LOUISE

Ja – förr. Då voro vi mycket tillsammans. Han var hemma om somrarne, och när han var borta, skref han ofta.

ALLAND

Men nu?

LOUISE

Nu är han gift.

ALLAND

leende

Ja, det förstör alltid en menniska.

LOUISE

Så menade jag inte.

ALLAND

Men så är det i alla fall —

Berätta mig någonting om er sjelf.

LOUISE

Det fins nästan ingenting att berätta.

ALLAND

Alltid finnes det väl något – fastän – ja, egentligen har ni väl aldrig lefvat?

LOUISE

Hvad skall man eljes kalla det?

ALLAND

Att vegetera. Tar hennes hand. Sårar jag er?

LOUISE

Nej, men det käns som om ni hade rätt.

ALLAND

Stackare. Ni har ett uttryck ibland som ett barn – ett förskrämdt barn.

LOUISE

lägger handen öfver ögonen

ALLAND

Lifvet har varit hårdt och elakt mot er. Är det icke så? Och ni är skygg och misstrogen.

LOUISE

Inte mot er.

ALLAND

Berätta mig då något.

LOUISE

Jag kan inte.

ALLAND

ser på hennes klädning

Ni bär sorgdrägt – och hvarför är ni här i Paris?

LOUISE

Jag skall berätta er allt hvad det fins att säga. Jag är född i en svensk småstad. Min far dog när jag var sjutton år. Jag har inte flere syskon än min bror, en syster och så min fosterbror, Viggo, som ni känner. För ett par år sedan blef min syster sinnessjuk. – Vi ville gerna ha henne hos oss, mamma och jag. Men det var så förfärligt, det slet ut oss alldeles. Så blef mamma sjuk; jag kunde inte sköta dem båda, så måste min syster på dårhuset, och strax derefter dog mamma. Min läkare sade, att jag borde resa och förströ mig. Jag har alltid hyst intresse för konst och jag ville hellre resa hit än till Konstantinopel.

ALLAND

småleende

Konstantinopel! Hade ni ämnat er dit? Till harems-staden?

LOUISE

Karl reste ju dit —

ALLAND

Det var förståndigt, att ni föredrog Paris!

Har ni aldrig varit här förr?

LOUISE

Nej.

ALLAND

Då kände ni er väl som en lössläppt fågelunge i början?

LOUISE

Jag blef ju sjuk nästan strax.

ALLAND

Det är sant. Förlåt mig.

Detta är er brors atelier, eller hur?

LOUISE

Jo. Han hade hyrt den på ett år, och efter den stod ledig, tyckte han, att jag kunde bo här.

ALLAND

går upp och ser sig omkring i atelieren

Här är ju både vackert och rymligt. Stannar i fonden och ser ut. Och trädgård har ni också. Vänder sig emot henne. Var det inte tomt att ligga sjuk här – ensam i detta stora rum?

LOUISE

Inte låg jag här och inte var jag så ensam. Här bo landsmän i huset: Erna Walldén, målarinnan.

ALLAND

Bor hon här?

LOUISE

Ja. Känner ni henne?

ALLAND

Jag har träffat henne – någon gång – men det är längesedan nu.

LOUISE

Om ni visste, hur god hon varit emot mig! Hur hjelpsam och uppoffrande! Hur ömt hon vårdat mig!

ALLAND

Hvilken lofsång! Aldrig hade jag trott, att fröken Walldén var en sådan engel.

LOUISE

Hon förefaller kantig och hård; men hon har ett hjerta af guld. Hon gör intryck af någonting brustet – Jag tänker så ofta, att hon måtte ha gått igenom någon förfärlig sorg.

ALLAND

som betraktat henne tigande medan hon talat

Så stora ögon ni har! Och när ni talar om sorgen, se de ut som när en krusning går öfver ett vatten.

Ni liknar icke er bror.

LOUISE

Inte? Slår ner ögonen.

ALLAND

Nej. – Hvarför slår ni ned ögonen?

LOUISE

Åh, för ingenting just.

ALLAND

Nu slingrar ni! Seså! Var nu ärlig.

LOUISE

blygt

Jag tycker ni ser på mig så underligt.

ALLAND

skrattar

Så-å! Allvarsamt. Jag har känt en kvinna, som var mycket lik er.

LOUISE

småleende

Det förklarar saken.

ALLAND

Förklarar? Inte behöfver den saken någon förklaring! Inte gör man sig reda för, hvarför man ser på en person! För mig är det lika naturligt som att andas – och af hvarje ansigte, som jag tycker om att se på, lär jag något.

Ett ögonblicks tystnad

LOUISE

Hvem var hon, som ni säger, jag liknar?

ALLAND

Kan det intressera er att veta? Det var en kvinna, som stått mig mycket nära.

LOUISE

rodnar

ALLAND

– så nära som en kvinna kan stå en man!

LOUISE

rycker till

ALLAND

hastigt

Inte kan det förnärma er? Det var ingen modell – af det slagets förbindelser vet jag mig aldrig ha haft mer än en enda.

Är ni målarinna?

LOUISE

Nej.

ALLAND

Har ni något annat arbete?

LOUISE

Arbete?

ALLAND

Ja, jag menar icke knyppling eller broderi. – Jag menar ett arbete att egna er åt.

LOUISE

Nej.

ALLAND

Då skall ni väl gifta er?

LOUISE

Nej.

ALLAND

Visst skall ni det!

LOUISE

småleende

Ni sade ju, att det förstör alltid en menniska!

ALLAND

Ja, en man – icke en kvinna. Samhället är nu en gång sådant, att hon måste gifta sig. En ensam kvinna blir gammal i förtid. Det vore skada på er.

LOUISE

Tror ni?

ALLAND

Ja. Ni ser så god ut. Ni skulle helt säkert göra en man lycklig. Leende. Ni är god – icke sant?

LOUISE

muntert

Tyvärr!

ALLAND

Se, se! Har också ni märkt, att det bara är egennytta, när menniskorna predika för hvarandra att vara goda? De goda bli alltid olyckliga. Kom ihåg det! Man gör alltid klokare i att slå ihjäl en menniska än att älska henne.

LOUISE

Det vore visst svårt för mig att slå ihjäl någon, i synnerhet just nu.

ALLAND

Ni menar, att ni har intet val?

LOUISE

Åh – fy – ni talar så styggt. Ni tror visst inte på kärlek, ni.

ALLAND

Jo! Men jag tror icke på kvinnorna. Det är icke många af dem, som tåla vid att älskas.

LOUISE

Tåla vid?

ALLAND

Jag menar tåla vid det alldeles som en man – så att det blir endast en episod i deras lif.

LOUISE

Om så är – det länder väl vårt kön till heder!

ALLAND

Är ni så säker på det?

Jag har känt en. Hon var målarinna. Hon lefde i två år tillsammans med en af mina vänner. Han var också konstnär, och de hjelpte hvarandra med råd och dåd. Men hon var yngre och obetydligare. Det gick som det alltid går.

LOUISE

Hur?

ALLAND

Se icke så häpen ut. Kärleken är bara en blomningstid, derför är den så kort. Min vän och hans väninna bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.

LOUISE

Också hon?

ALLAND

Skrämmer det er? Ja, också hon —

Men hon hatade honom sedan, som en kvinna alltid gör, då hon icke älskar längre.

LOUISE

Alltid?

ALLAND

Ja, alltid. Deri ligger det låga hos ert slägte. En man behåller alltid välvilja för den, han älskat; en kvinna aldrig.

LOUISE

Alla äro inte lika – Men hur gick det med henne – målarinnan?

ALLAND

Hur det gick? Det gick henne utmärkt på alla sätt!

Hon hade målat sitt sjelfporträtt på hans atelier. Det porträttet var ett mästerstycke – djerft, kraftigt, hänsynslöst sant. Det inbringade henne en medalj på salongen och det inköptes af franska staten. Det var den första vindfläkten i hennes segel, och den gaf henne hvad som för en konstnär är nödvändigare än allt annat: sjelftillit.

LOUISE

Men sedan – ?

ALLAND

– har hon utställt hvarje år, och om jag inte visste bättre, skulle jag svära på att en mans hand utfört hennes arbeten.

LOUISE

Jag tänker inte på det der yttre – jag tänker på hennes inre historia.

ALLAND

Den ligger ju bakom de verk, hon skapat; och om jag inte misstar mig, kan den tolkas i två ord: hon hatar. Kärleken var blott en episod i hennes lif, och smärtan gjorde henne till en konstnär af rang.

LOUISE

Stackaren!

ALLAND

Det skulle ni icke säga, om ni visste, hvad det är att kunna arbeta – Reser sig upp. – Men nu skall jag gå – Plötsligt oreflekteradt. – Hvarför säger ni »stackaren»? Under den tid, de lefde samman, utförde båda det bästa arbete, de någonsin gjort. Han också.

LOUISE

Var det hennes förtjenst?

ALLAND

Hvem vet? För mig åtminstone betyder hvarje kvinna, som jag verkligen älskar, ett nytt arbete.

LOUISE

Hur har det varit de sista åren?

ALLAND

leende

Det har varit för många. Derför har det icke blifvit annat än porträttbyster af. Bugar sig till afsked. Hur länge stannar ni i Paris?

LOUISE

Egentligen borde jag redan ha varit hemma igen, men jag blef ju sjuk.

ALLAND

Hvad skulle ni hemma att göra?

LOUISE

Åh, ingenting just —

ALLAND

Hur kan man tveka i valet mellan Paris och – med svårighet – Kråkvinkel; heter det icke så?

LOUISE

Min bror har inte ateliern längre än till den 1: sta Juli.

ALLAND

Så har ni ju mer än en månad att bo här. Ser ut. Och ni har trädgård, en sådan förtjusande gammal trädgård – öfvergifven, förfallen, undangömd. Der är ni ju borta från verlden.

LOUISE

Tycker ni om den?

ALLAND

Jag tycker om alltsammans här. Hvad ateliern kunde göras vacker! Men ni är en spartan. Man ser det på hela er drägt, på håret, på allting. Så sträng ni ser ut! Hvilken hård dom afkunnar ni icke i ert hjerta öfver mig, lättsinnige man! I era ögon är det synd att njuta af lifvet. Vill solen skina, skall man spänna parasollen upp eller krypa i skuggan! Jag rullar mig der det är varmast i sanden. – Ni tycker att jag är lättsinnig – icke sant?

LOUISE

långsamt och dämpadt

Jag vet inte. Nej – men det käns som om er verld inte vore min.

*

LILLY

kommer inspringande från entrén och stannar förlägen då hon får se Alland

LOUISE

presenterar

Fröken Walldén – monsieur Alland.

LILLY

helsar; till Louise

Är Viggo gången?

LOUISE

Ja. Han skulle hem och packa.

LILLY

med missräkning

Redan?

LOUISE

Du har ju varit borta länge —

LILLY

gråtfärdig

Jag fick se ett bröllop – ett fint bröllop – i Madeleine-kyrkan – och så glömde jag —

ALLAND

som betraktat Lilly med synbart intresse

Var inte ledsen, fröken! Småleende. Han kommer nog igen.

LILLY

Tror ni det?

ALLAND

Ju mer jag ser på er, dess lifligare öfvertygas jag om, att han kommer.

ERNAS RÖST

utanför

Lilly! Är Lilly der!

LILLY

ropar utåt

Jaha. Jag kommer strax.

ALLAND

bugar sig för Louise

Nu hoppas jag snart få se er riktigt rask och kry. Tar hennes hand, håller den ett ögonblick i sin och ser på den. En sådan vacker hand ni har – kraftlös, blodlös, men så fint modellerad. Lyfter den upp och kysser den.

LOUISE

drager den tillbaka, förlägen

ALLAND

Hvarför gör ni så? Härmar hennes rörelse med handen. Brukas det inte hos er, att man kysser en dam på handen?

LOUISE

Åh – jo – men —

ALLAND

Jag kysser alltid på hand – när handen är vacker.

LILLY

som dragit handskarne af, kastar ett mönstrande ögonkast på sin högra hand

ALLAND

bugar sig för henne

Farväl, fröken! Går mot dörren. Just som han fattar i vredet, öppnas den utifrån och Erna kommer in. Då hon varseblir honom, viker hon åt sidan och blir stående, blek och upprörd, stirrande på honom med vidgade ögon. Han gör en lätt bugning och går hastigt förbi henne ut.

*

LOUISE och LILLY

gå hän emot Erna

Hvad – hur är det fatt – har något händt?

ERNA

hemtar sig

Nej – åhnej – ingenting. Jag blef bara så rädd – Jag trodde herr Alland var gången – och så stod han alldeles innanför dörren. Med ett försök att skratta. Jag tror verkligen, att murmeldjuret deruppe lyckats göra mig nervös med sitt eviga traggande. Häftigt till Lilly. Hvarför kom du inte strax upp?

LILLY

Jag trodde, Viggo var här.

ERNA

Viggo, Viggo! – Jag vill inte veta af, att du springer så der!

LILLY

Du har ju sjelf sagt —

LOUISE

Hvad är det med dig? Du är så häftig —

ERNA

stryker sig öfver pannan

Jag är nervös. Det käns som om hvarenda fiber hoppade.

LOUISE

går bort och tar henne om lifvet, för henne hän till chäslongen, nödgar henne att sätta sig och klappar henne lugnande på hufvudet

Så – så. Stackars min lilla kraftmenniska.

ERNA

reser sig

Strunt i det. Till Lilly. Nå – har du fått säga farväl till honom?

LILLY

Hvilken »honom»?

ERNA

Prat! Det fins bara en. – Nå?

LILLY

Nej.

ERNA

Då kommer han väl hit innan han far?

LILLY

kämpar med gråten

Jag vet inte.

ERNA

Visst gör han det!

LOUISE

går fram till Lilly

Käns det så svårt att skiljas?

LILLY

Det blir så tomt, så förfärligt tomt.

LOUISE

tar hennes hufvud mellan sina händer och kysser henne på pannan

II.
Junidag i Paris

Samma atelier, men flera, delvis nya, möbler. Draperier framför dörrarne. Några stora, japanesiska lyktor nedhängande från taket. På divanbordet en vas med rosor. På ett mindre bord vid sidan om chäslongen ett kabinettsporträtt af Alland.

Louise och värdinnan samtala framför dörren till entréen. Louise i ny, elegant parisertoalett.

VÄRDINNAN

Vi ha i dag den tjugoandra juni, och den första juli är atelieren ledig. Det är hög tid, att jag får den uthyrd.

LOUISE

Jag hyr den på en månad – två månader – ett kvartal, om så nödvändigt skall vara —

VÄRDINNAN

Nej, inte mindre än ett år, det sade jag er häromdagen, mademoiselle.

LOUISE

ser sig omkring; för sig sjelf

Lemna detta och flytta in i ett vanligt litet rum? Till värdinnan. Ett halft år – jag hyr den på ett halft år.

VÄRDINNAN

Ett helt eller inte alls. Den nya hyresgästen väntar på svar, och han räknar mig pengarne på bordet, mademoiselle – pengarne på bordet.

LOUISE

Det gör också jag.

VÄRDINNAN

Då har ni företrädet, mademoiselle.

LOUISE

Jag kan betala hälften nu och andra hälften första September. Jag har inte så mycket pengar att undvara strax.

VÄRDINNAN

Till den första September kan jag vänta. Men ni betalar mig väl litet för allt extra, mademoiselle?

LOUISE

Om ni låter mig få allt som jag vill, och —

VÄRDINNAN

med en blinkning

Man är diskret. Man har sett verlden. Nickar. Ni sätter nog värde på, att inte ha med något vanligt dumhufvud att göra, mademoiselle?

LOUISE

otåligt

Ja – ja —

VÄRDINNAN

Godt! Jag har varit mycket belåten med mademoiselle, derför skall ni också ha er atelier. Och monsieur är också en utmärkt herre, en riktigt nobel herre.

LOUISE

går hän till skåpet, tar fram en bundt sedlar och räknar upp summan

VÄRDINNAN

Och om det skulle vara någonting extra med uppköp eller uppassning eller dylikt, så står jag alltid till tjenst.

LOUISE

lemnar pengarne

Se der! Det är ju riktigt.

VÄRDINNAN

Alldeles rätt. Jag skall skrifva kvittensen och så gå efter ett timbre. – Ja, så är det möblerna, de möblerna som mademoiselles bror hyrt. De äro också lediga den 1: ste Juli.

LOUISE

Vi kunna ju tala om det sedan.

VÄRDINNAN

Godt. Ni kan få allt efter er egen smak, mademoiselle. Går.

LOUISE

blir stående och stirrar ut i luften

Åh, det är vansinnigt, vansinnigt! Men jag kan inte annat.

VÄRDINNAN

kommer in igen

Nu äro de här igen – fröknarna – hon, målarinnan häruppe och hennes syster. Hvad – ?

LOUISE

Låt dem komma in.

VÄRDINNAN

Godt. Jag står alltid på ert bästa, mademoiselle – släpper aldrig in någon utan att först ha sagt, att ni inte är hemma.

LOUISE

förströdd

Ja, jag vet —

VÄRDINNAN

Jag gör det af pur vänskap – det vet Gud i himmelen – af pur vänskap för er, mademoiselle, och den vackre monsieur – Ja, ja, blif inte ond, man har ju också varit ung en gång, fast det inte syns längre – men jag mins hur det var i alla fall! Springer ut.

*

LOUISE

dämpadt, lidelsefullt

O Gud i himmelen, hvar är han! Hvad har jag gjort! Hvarför kommer han inte. – Jag blir från förståndet!

Erna och Lilly komma in från entréen

ERNA

Sådana nyheter posten har fört med sig. Räcker Louise ett öppet bref. Läs!

LOUISE

läser; förströdd

Jag förstår inte.

ERNA

Förstår du inte, att jag fått stipendium?

LILLY

glädjestrålande

Nio tusen kronor! Ja, det vill säga tre tusen under tre år!

LOUISE

matt

Jag gratulerar dig, kära Erna.

LILLY

Och jag får lof att stanna!

ERNA

Det har jag inte lofvat säkert.

LILLY

Åh, du har visst inte hjerta att skicka mig hem.

ERNA

Jo, det blir nog bäst, att du reser hem med Louise.

LOUISE

Jag stannar nog – ännu någon tid.

ERNA

Du sade ju, att du inte hade råd?

LOUISE

Litet längre kan jag väl sträcka mig.

LILLY

Ja, det är rätt! Du har ju kontanter – behöfver bara skrifva till bankmenniskan derhemma – Klappar i händerna. – Åh, hvad jag är glad! Nu skall det lefvas!

ERNA

kärft

Lefvas, ja! – Louise har ju dragit sig tillbaka från oss alla —

LILLY

lägger sin arm kring lifvet på Louise

Ja, men nu ska’ hon dras fram igen!

LOUISE

till Erna

Hur kan du säga så?

ERNA

går planlöst omkring i rummet

Din dörr är alltid stängd för dina vänner numera – Studsar då hon får syn på Allands porträtt.

LOUISE

Jag är ju ofta på teatern – och så har jag mina franska lektioner.

ERNA

betraktar porträttet

Hvad heter din lärare?

LOUISE

förlägen

Det kan väl egentligen inte intressera dig.

ERNA

sätter porträttet och vänder sig om

Åh-nej, du har rätt. Låt oss inte tala om det.

LILLY

till Louise

Vet du hvad! Jag har haft bref från Viggo.

LOUISE

kyligt

Jaså.

ERNA

Sexton sidor! Hvilken massa dumheter de måtte innehålla!

LILLY

Åh – fy. Går till fönstret, tar fram brefvet och fördjupar sig i dess innehåll.

ERNA

till Louise

Så förändradt här är! Så mycket nytt i gamla skräpkammaren. Du plottrar visst bort vådligt med pengar? Då Louise ingenting svarar. Nå, ta inte illa upp, ungen min – Jag är ju van att vara allas förmyndare.

LOUISE

vänder sig bort

ERNA

Blef du verkligen ond?

LOUISE

Nej.

ERNA

För inte rör det mig, hvad du gör och inte gör. Ser sig om efter Lilly. Står hon inte der och läser det välsignade brefvet från den välsignade karlen omigen. Du evige! Det är fjerde gången!

LILLY

Inte! Det var bara någonting, jag skulle se efter.

ERNA

Javisst! Du »ser efter» på alla sexton sidorna!

LILLY

Åh tyst! Det var bara det, jag skulle tala om för Louise, att han fått förläggare till sina noveller och hoppas kunna bli fast korrespondent här och —

ERNA

härmar

– och – och – och! Ja, man »hoppas» så mycket, som aldrig blir af.

LILLY

Hvad är du i för humör i dag?

ERNA

Åh ja, åh ja. Man kan inte vara som sammet alltid.

LILLY

smeksamt inställsam

Men när man fått stipendium!

ERNA

Jag är glad invärtes. Men gå du upp på ateliern, ifall träbelätet skulle komma. Han lofvade hjelpa till med uppköp och sådant – till Louise – för vi ska’ ju ha en liten stipendiejunta, gu’bevars. Vi kom just för att be dig illustrera den med din närvaro.

LOUISE

Tack – Jag vet inte säkert, om jag kan —

ERNA

till Lilly

Skynda dig nu, för om ingen är hemma, blir han arg och går sin väg.

LILLY

Ja – men du kommer väl strax?

ERNA

Ja.

LILLY

– för det är så otrefligt att vara ensam med en karl, som bara sitter och glor. Nickar till Louise och går.

ERNA

ställer sig framför Louise och fixerar henne

Du går väl inte och blir sjuk igen?

LOUISE

Jag? Hur kan du tro det?

ERNA

Du ser så förstörd ut, så blek – och så förplågad. Hvad är det? Du har gråtit – ja, det tjenar till ingenting, att du söker dölja det. Man har sett sådant förr.

LOUISE

Jag har sofvit dåligt bara.

ERNA

Jaså, bara det.

Hör du, brukar Alland ofta besöka dig?

LOUISE

Åh, inte så ofta just – Någon gång. På sista tiden har det för resten varit mycket sällan – Jag är ju inte ofta hemma —

ERNA

Du har inte mycken öfning ännu, min vän.

LOUISE

Hvad menar du?

ERNA

I att ljuga. – Tystnad.

Du borde inte stanna här längre.

LOUISE

Jag förstår dig inte.

ERNA

Du är alltid i feber, alltid nervös. Och som du magrat! – Jag känner till det der!

LOUISE

Men Erna då!

ERNA

Jag vet, att det är ogrannlaga, men jag bryr mig strunt om det. – Alland är en bödel! Akta dig!

LOUISE

harmfullt

Jag tål inte att du talar illa om —

ERNA

Se bara! Du blir ond – det bevisar, att min varning inte var öfverflödig.

LOUISE

Med hvad rätt »varnar» du? Du känner honom ju inte.

ERNA

lidelsefullt

Jo! Jag känner honom! Jag känner honom genom min bästa vän. Han gjorde lifvet till ett helvete för henne – och så slängde han henne undan.

LOUISE

Det är inte sant. De bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.

ERNA

Hvem har sagt det?

LOUISE

Han har berättat det för mig.

ERNA

häftigt

Har han? Beherskar sig. Nå det är sant. Det ingår i hans anfallsplan. Men han nämner inga namn. – Och han förgyller – kom ihåg att han förgyller – sakta – framför allt sig sjelf!

LOUISE

Men hur kan du tro – ?

ERNA

med återvunnen sjelfbeherskning

Jag mötte honom härutanför.

LOUISE

glad

Gjorde du!

ERNA

Ja.

LOUISE

Här! Utanför?

ERNA

Ja, ja, ja. Det såg ut, som om han ämnat sig hit, men då han fick syn på mig, vek han om hörnet.

LOUISE

Då kommer han nog igen. Han brukar alltid titta inom, när han har sina vägar åt våra trakter.

ERNA

Det händer visst inte så sällan?

LOUISE

Åh – nej – men —

ERNA

Nå – kommer du i kväll?

LOUISE

Hvarthän?

ERNA

Det är mycket smickrande! Du mins inte ens, att jag för fem minuter se’n högtidligen inviterade dig.

LOUISE

skrattar

Jo, jo – visst mins jag – men jag vet inte —

ERNA

med ett elakt tonfall

Du har kanske – fransk lektion?

LOUISE

Åh – fy!

ERNA

Jaså, inte? Nå, då kommer du väl?

LOUISE

Ja, ja – kanske – en liten stund —

ERNA

Jaså! En liten stund! Tack! Fixerar henne. Du väntar Alland?

LOUISE

Ja. Han har inte varit här på en hel evighet – och —

ERNA

Ett par dar kan jag tro. Det är väl hela evigheten?

LOUISE

Du får inte bli ond, Erna, men – lemna mig nu, så är du snäll.

ERNA

Gud bevars! Jag skall inte genera! Går.

*

Louise går oroligt omkring i ateliern; ordnar sitt hår, sätter sig, tar en bok och försöker läsa. Strax derefter kommer

ALLAND

från entréen; går hän emot henne och kysser henne på pannan

LOUISE

Ändtligen! Jag trodde, ni aldrig skulle komma igen.

ALLAND

ser på henne

Så blek ni är. Så förgrämd.

LOUISE

Jag hade blifvit så van vid att se er hvarje dag.

ALLAND

torrt

Man skall akta sig för vanor.

LOUISE

vänder sig bort

Har ni varit ond på mig?

ALLAND

Ond? Nej – Men jag kommer för att träffa er. Era vänner intressera mig icke.

LOUISE

Mina vänner? Jag har inga. Jag har ju dragit mig tillbaka från dem alla.

ALLAND

Sista gången var här åtminstone fullt hus.

LOUISE

Och derför straffar ni mig genom att bli borta fem dagar.

ALLAND

kallt

Ni tager allting så högtidligt. Hvad gör det, om jag kommer eller blir borta —

LOUISE

bedjande, i det hon knäpper samman sina händer

Kom – som förr!

ALLAND

Så nervös ni är!

LOUISE

Jag kan inte uthärda att se er ond.

ALLAND

Jag är icke ond. Det är ni som är tragisk.

LOUISE

strider emot tårarne

Jag rår inte för det. Dessa dagar ha varit så förfärliga.

ALLAND

ser på henne och skrattar

Jag delar aldrig med någon.

LOUISE

Hur kan ni tala så! Är jag inte så likgiltig emot alla mina gamla bekanta —

ALLAND

Det begär jag ju inte; jag begär ju ingenting alls. Jag är det beskedligaste lam under solen.

LOUISE

Ni är ond. Åh, hvad skall jag göra för att få er god igen!

ALLAND

Seså! Låt oss inte bråka om det. Nu är jag ju här och – ser man på! En ny klädning. Är det för min skull?

LOUISE

Nej – ja – skrattar – jo.

ALLAND

Ni har fått ett helt annat uttryck i ögonen sedan någon tid. Och ni har lärt er skratta.

LOUISE

slår ned ögonen vid hans mönstrande blick

ALLAND

Svart ännu – ja, jag menar klädningen. Nå, den är vacker i alla fall. Men blommor måste det till. Tar några rosor från vasen på bordet och fäster dem vid hennes axel. Så der, det hjelper redan. Ni som är så smärt och fin, ni skulle se ut som en sagoprinsessa, om ni vore inhöljd i gaze och siden och spetsar. Vet ni af, att ni kommit att se så ung ut? Och så glad.

LOUISE

Det är som om jag varit blind; aldrig förr har verlden synts mig så grann som nu. Jag gläds åt allt på ett helt annat sätt än förr: åt sol, åt blommor, åt den stora vackra staden, åt de gråa broarne och åt lyktorna, som spegla sig i floden. Åh, det är så, att jag tycker andedrägten kan förgå mig.

ALLAND

Vet ni också af, att ni blifvit vacker?

LOUISE

Nej. Men jag önskar, jag vore det.

ALLAND

Aha! Ni är fåfäng!

LOUISE

Inte fåfäng, men – ja ni tycker ju om dem, som äro vackra.

ALLAND

Er skulle jag tycka om, antingen ni vore vacker eller ful.

LOUISE

lägger sin hand i hans

Tack. Det tycker jag mer om, än att ni kallar mig vacker.

ALLAND

En sådan underlig varelse ni är! En fågel, som setat i bur och släpat på vingen, men som nu blifvit fri och börjat kvittra. Lägger armen kring hennes skuldror och för henne fram till en spegel. Se sjelf! Tycker ni, att ni är samma menniska, som när ni kom?

LOUISE

Alla mina bekanta säga också, att jag blifvit ung.

ALLAND

Ser ni det! – Sätt er nu der och låt mig vara er kammarjungfru. Hon sätter sig på stolen framför spegeln och han löser upp hennes hår. Hvar har ni er kam? Så vackert krusigt hår ni har. Se hur det faller öfver pannan, lätt och fint. Och det håret pinar ni tillbaka. Så här skall det sättas upp – och så här – och så här! Nå? Klär det?

LOUISE

reser sig och ser i spegeln

Ja.

ALLAND

Får jag nu slippa se den otäcka klosterfrisyren?

LOUISE

Ja.

ALLAND

Så här tycker jag om er. Han böjer henne tillbaka och kysser henne. Ni är inte heller skygg för mig nu längre – som ni var den första tiden.

LOUISE

Nej. Ni har varit så enkel och så god och så vänlig. Jag känner förtroende för er. Och jag är lycklig.

ALLAND

Kom och lägg era armar kring min hals. Af egen, fri vilja. Visa mig, att ni vuxit sedan vi blefvo bekanta, att ni är en fri varelse, som vågar känna helt och vågar följa sin natur.

LOUISE

reser sig dröjande

ALLAND

Skygg ännu?

LOUISE

förebrående

Ni?

ALLAND

ser henne in i ansigtet och ler

Du!

LOUISE

lägger armarne kring hans hals

Det är ju det enda möjliga – och ändå är jag rädd för att säga det – småleende – det låter så underligt – till er.

ALLAND

omfamnar henne

En liten liten hängifven kvinna. Kan du också vara stark?

LOUISE

Hvarför skulle jag vara stark? Jag har ju dig.

ALLAND

Men när du inte har mig längre?

LOUISE

Inte – Hur menar du?

ALLAND

Jag har ju sagt dig, att kärleken inte räcker evigt.

LOUISE

drar sig tillbaka

ALLAND

sorgset

Också du skall hata mig en gång.

LOUISE

Nej, aldrig.

ALLAND

vekt

Hvad vet du om det? Du har aldrig stått vid branten af sjelfmord eller vansinne. Du vet ingenting om dig sjelf ännu. Om du flöt på en planka i hafvet, ensam med mig, och det gällde för en af oss att dö, så skulle du hugga tänder och naglar i mig. Sådant är lifvet, sådan är du, sådana äro vi alla.

LOUISE

Du får inte tala så styggt.

ALLAND

Hvar tror du den kärlek fins, som böjer sitt hufvud tyst och dör?

LOUISE

Jag ville hellre dö än göra dig ondt.

ALLAND

Det vet du icke – förr än du står tomhändt.

LOUISE

Tomhändt? Efter hvad?

ALLAND

Lyckan.

LOUISE

Du skrämmer mig.

ALLAND

Jag vill inte, att du skall komma till mig med förbundna ögon.

LOUISE

Jag förstår dig inte.

ALLAND

Inte?

LOUISE

Jag trodde nyss – nu vet jag inte hvad jag skall tro —

ALLAND

Så se på mig då! Han böjer sig fram emot henne och fångar hennes blick. Hvad ser du?

LOUISE

rodnar, förlägen

ALLAND

Mina ögon ljuga icke. Men jag binder aldrig mig sjelf och aldrig andra. Det är det, jag vill du skall förstå.

LOUISE

Ah – det är —

ALLAND

Det är frihet – lycka – lif – åt dig, som aldrig lefvat.

LOUISE

Det lifvet vill jag inte lefva.

ALLAND

D. v. s. du törs inte? Nå – ja, följ din natur! Han går tigande af och an på golfvet.

LOUISE

bedjande

Var inte ond.

ALLAND

När du är feg?

LOUISE

Det är jag inte.

ALLAND

Inte?

LOUISE

Det är inte feghet.

ALLAND

Är det motvilja då?

LOUISE

Nej, men jag rår inte för – det är som om något i min natur uppreste sig mot —

ALLAND

– mot hvad?

LOUISE

Mot det.

ALLAND

Hvad vill det säga?

LOUISE

Jag kan inte förklara det – det är – jag menar: att tala om kärlek och inte ge den för lifvet – hu!

ALLAND

Jag talar aldrig om kärlek. När den fins, lyser den ur mina ögon, strömmar den fram ur mitt väsen. Du vill ha ord och försäkringar. Du vill att jag skall svära vid himmelens stjernor att älska dig evigt.

LOUISE

Nej! Det behöfdes inga eder – uppsåtet – den redliga viljan vore nog.

ALLAND

Jag har det starkaste uppsåt att lefva, den redligaste vilja att klänga mig fast till lifvet – men jag förmår icke lägga en sekund till dess längd. Så är det också med kärleken.

LOUISE

Du förstår mig inte.

ALLAND

Så säga ni kvinnor alltid – Nå – det är möjligt, att så är.

LOUISE

Låt oss tala om något annat – låt allt vara som förr.

ALLAND

Jag kan icke hyckla. Mellan oss blir det aldrig som förr. Antingen mer eller mindre. Det är du som afgör.

LOUISE

Utan din vänskap kan jag inte lefva.

ALLAND

Sjelfbedrägeri! Kvinnor ljuga bort allting. Tar sin hatt. Men du måste välja nu.

LOUISE

bedjande

Stanna ännu en stund! Gå inte!

ALLAND

Se icke så högtidlig ut. Jag skall gerna stanna, om ni så vill. Men det blir bara pinsamt för oss båda.

Han sätter sig och lägger bort hatten; betraktar under tystnad hennes minspel och säger i dämpad ton

Det är icke mot mig, du kämpar; det är mot dig sjelf. Se hur förkonstlingen klämmer sina händer kring naturens strupe, för att förkväfva den! – Jag bara ser på; jag skall icke röra ett finger.

LOUISE

knäpper ihop händerna

Inte så bitter! Var god! Tala till mig som förr – säg någonting.

ALLAND

Hvad skall jag tala om? Då Louise icke svarar, fortsätter han i konversationston

Jag skall berätta er en historia. Sätt er der; var icke rädd. Jag söker aldrig tillskansa mig, hvad man icke ger frivilligt. Ni kunde resa med mig jorden rundt utan risk. Jag skulle icke röra er med ett finger, icke komma er en hårsmån närmare än såhär.

LOUISE

skyggt

Det lät så vackert, när ni sade »du».

ALLAND

Hvarför skulle jag säga »du»? Vi stå ju i intet förhållande till hvarandra. Vi äro två främmande menniskor – som ni sjelf vill. Men kanske ni inte bryr er om min historia?

LOUISE

Jo, ack jo.

ALLAND

lätt skämtsamt, men med en underton af allvar

Den handlar om mig sjelf, förstås. Konstnärer, som stannat i sin utveckling eller gått tillbaka, och män, som börja bli gamla, tala alltid om sig sjelf. Har ni lagt märke till det?

LOUISE

Åh —

ALLAND

Jag håller på att modellera en byst af en dam. Hon ser någorlunda bra ut – riktigt fula kvinnor vända sig aldrig till mig. Ryktet vet nemligen berätta, att jag aldrig förskönar mina offer —

LOUISE

Det fins nog tillräckligt af den sortens bildhuggare, som försköna – och de äro visst billigare.

ALLAND

småleende

Tror ni? Nå – ja. – Hon som jag håller på med nu, har ett af dessa ansigten, som äro så svåra att fängsla i bild just derför, att charmen ligger i uttrycket, i skiftningarne, i det spelande lifvet mer än i dragen. Hon är oregelbundet, själfullt vacker; när man talar med henne, känner man den der dallringen i nervsystemet, den der underliga, hemlighetsfulla dragningen, som vissa kvinnor äga – och veta af att de äga.

LOUISE

flyttar sig instinktlikt längre bort

ALLAND

Jag är, som ni kanske vet, mycket emottaglig för intryck, och alla mina blidare känslor samla sig oftast i hvad vi fransmän kalla tendresse. Jag tyckte strax, att det var synd om henne; hon var så ensam. Hennes man är en ungersk magnat, som lefver endast för hästar och kapplöpningar. Han är otroligt rik, har ett halft tjog älskarinnor och vårdslösar sin hustru.

LOUISE

Fast hon är vacker?

ALLAND

Han är en landtjunkare. Hans smak måtte gå i en annan genre – För resten fängslar skönheten ju icke evigt —

LOUISE

Nå – men hon?

ALLAND

Hon är en själsaristokrat och hon är stolt – verldsdam i hvarje fiber af sin vackra kropp. Hon har ett hof af tillbedjare, men hon finner dem fadda och tomma. Hon leker med dem som med hundvalpar – kastar bort dem, eller tillrättavisar dem, när de trötta henne. Hon är fullkomligt fördomsfri, men hon älskar ingen af dem —

– och hon längtar efter någon att älska, ty hennes lif är så fattigt midt i öfverflödet.

LOUISE

med ansträngning

Har ni varit bekant med henne länge?

ALLAND

En vecka knappt – men det är som hade vi varit tillsammans åratal redan. – Så blek ni är! Mår ni inte väl?

LOUISE

Jo, fullkomligt. Fortsätt, jag ber.

ALLAND

Sådana kvinnor som hon ha en otrolig makt öfver mig. Detta fullkomligt klara och medvetna, detta på en gång fria och kyliga – kyska – Hon har själs- och börds-adelns hela prestige. Generationers förfining ligger henne i blodet. Bara att se hur hon klär sig – ah! – Jag tycker nu en gång om, att en dam klär sig väl. Men det föraktar ni.

LOUISE

under stigande ångest

Nej – jag föraktar det inte.

ALLAND

Det käns, som hade hon börjat spinna silkesnät omkring mig – Jag blir nog hennes offer en dag. Jag tycker mig nästan på förhand besegrad – Jag kommer att falla på knä, blotta mitt bröst och säga: stöt till.

LOUISE

har rest sig upp, men vacklar och griper fatt i stolen

ALLAND

Hur är det? Ni mår fortfarande väl – icke sant? Då hon ingenting svarar, reser han sig upp, ser henne leende in i ansigtet och säger i förändrad ton Kära! Gör det så ondt, när sanningen skall fram. Du älskar mig! Lyfter upp hennes hand och kysser den.

LOUISE

rycker den häftigt bort

Nej! Ah – ni tror mig visst vara mycket naiv och dum – derför att jag inte lefvat i stora verlden som ni – men ni misstar er! Jag har genomskådat er. Från första stund! Jag ville – ville bara veta, hur don Juan brukar gå till väga! Er egenkärlek har gjort er blind – ni har gått i min snara —

ALLAND

tar sin hatt

I så fall har ni glömt att draga åt den —

LOUISE

utan att höra på honom

För mig har det varit intressant att studera verldsmannen, den ryktbare konstnären och – kvinnoeröfraren – Men ni? Hvad har ni haft för motiv till —

ALLAND

Motiv? Det fins aldrig mer än ett motiv? Men man dissekerar inte upp det! Det är som att skära i en sångfågel, stoppa upp den och sätta den på pinne i stället för att låta den flyga och sjunga! Det ligger något ofint och hjertlöst i det.

LOUISE

Hvad glädje kunde ni ha af en obetydlig varelse som jag? Hvarför? Hvarför har ni för hvarje dag dragit mig närmare till er? Jag förstår inte, hvad ni vill.

ALLAND

kallt

Jag vill aldrig något. För mig är lifvet en flod, och jag glider med dit händelserna föra mig.

Jag kom till er som menniska till menniska, öppet, förtroendefullt, utan biafsigter. Jag tyckte om er från första stund – och sade er det; så blef jag varm – och smekte er. Det der var allt lika naturligt för mig som att draga andan i frisk och ren luft. Men ni – ja, ni slog armarne kring min hals och återgäldade mina smekningar. Men ni tänkte bara på att samla erotisk erfarenhet, ni! Ni med era stränga grundsatser! Det var ju vackert – icke sant? – Åh, fy, fy! Vänder sig bort med ett uttryck af leda.

LOUISE

har satt sig ner på en stol, med armbågarne på dess ryggstöd; skyggar med handen för ögonen och gråter stilla

ALLAND

går nervöst af och an på golfvet

Det gör mig ondt om er, men jag kan icke hjelpa det; det är så vidrigt. Stannar framför henne. Och som en egenkär narr har jag skänkt er mitt porträtt; nu har ni väl ingenting emot, att jag tar det tillbaka.

LOUISE

bedjande, men utan att ändra ställning

Nej – åh nej, inte det! Låt mig få behålla porträttet!

ALLAND

rörd af det förtviflade uttrycket i hennes röst

Tag det då inte så svårt!

LOUISE

som förr

Låt mig få behålla porträttet.

ALLAND

Ja, ja – Men hvarför kunde ni icke låta det utveckla sig som det ville, detta som fans mellan oss två. Kunde det icke ha fått växa i fred. Hvarför skulle ni rifva i det med reflexionens plumpa fingrar.

LOUISE

Ja, hvarför, hvarför —

ALLAND

Trodde ni, att jag icke höll af er? För det jag berättade den der historien?

LOUISE

Ja.

ALLAND

Och så blygdes ni öfver att icke ha afvisat mina smekningar!

LOUISE

Ja, ja.

ALLAND

Ni har inga förutsättningar att förstå en natur som min. Ni vill mäta mig med ert ömkliga kälkborgarmått – och det passar icke. Då vaknar er reflexionssjuka: »hvarför? hvarför?» Hvilken småaktig misstänksamhet! Tror ni, man gör sig reda för, hvarför man kysser en kvinna? Om det icke faller af sig sjelf, så gör man det icke.

LOUISE

Jag var så förplågad – jag – jag förstår mig inte sjelf —

ALLAND

Trodde ni, att jag skulle anse er vara lättfärdig?

LOUISE

Ja.

ALLAND

Det är man icke med de der ögonen, den pannan och den munnen. Berör hennes ansigte lätt med sin hand.

LOUISE

Om ni kände de förhållanden under hvilka jag vuxit upp, skulle ni kanske förstå mig – och förlåta.

ALLAND

Stackare! Lifvet har varit hårdt emot er – det har gjort er misstänksam och bitter. Tystnad; han går omkring i rummet.

Det var sjelfförsvar; ni kände det, som om jag skulle komma att vålla er smärta – och er natur reagerade. Jag borde ha förstått det strax.

LOUISE

Ja, ja. Jag tror det – Jag var rädd, att ni skulle komma att gripa för djupt in i mitt lif.

ALLAND

böjer sig fram och ser henne leende in i ögonen

Och nu tror ni det icke längre?

LOUISE

småler emot honom utan att svara

ALLAND

skämtsamt i det han räcker handen till afsked

Då kanske ni tillåter, att jag drar mig tillbaka?

LOUISE

Åh-nej – stanna ett ögonblick ännu.

ALLAND

Jag kan icke. Ser på klockan. Baronessan har väntat mig en timma redan. Det blir icke mycket arbete af i dag.

LOUISE

Men om jag nu ber er —

ALLAND

Bed mig aldrig begå en taktlöshet emot en dam. – Då svarar jag nej.

LOUISE

Får jag inte se er mer i dag? Vill ni inte komma igen – efter séancen?

ALLAND

Jag vill i alla händelser ingenting lofva. Raljant. Jag binder mig aldrig – som ni vet —

LOUISE

bedjande

Kom igen!

ALLAND

bugar sig till afsked och kysser hennes hand

Au revoir! – Kanske à bientôt! Går.

*

LOUISE

ser efter honom genom fönstret; vänder sig derpå om och går fram på golfvet, lyfter upp sin hand, betraktar den ett ögonblick ömt och trycker till sist sina läppar mot den fläck, han kysst

Utanför höres ljudet af trätande röster:

»Mademoiselle är inte hemma!» – »Jo, det är hon!» – »När jag säger er, att hon inte är hemma!» – »Seså – bråka nu inte, gamla rifjern!»

ERNA

kommer in från höger, följd af värdinnan, som förgäfves söker hindra henne

VÄRDINNAN

Hon tränger sig in, menskan här. Det hjelper ju inte, hvad man säger.

ERNA

Jag har något att tala med m: lle Strandberg om.

VÄRDINNAN

Tala – tala! När jag säger, att mademoiselle inte är hemma.

ERNA

Der står hon ju.

VÄRDINNAN

Står hon – ja.

LOUISE

till värdinnan

Lemna oss nu ensamma, madame.

VÄRDINNAN

Bevars! Jag ska’ inte genera! Jag ska’ aldrig genera. Jag ska’ släppa hela verlden in! Med hatfulla ögonkast till Erna; mumlar Men vänta mig, du! Går.

*

ERNA

häftigt upprörd

Jag har något att tala med dig om.

LOUISE

Sitt – sitt ner, kära Erna!

ERNA

Tack. Går fram emot Louise och stannar framför henne.

Jag tycker inte om att gå krokvägar. Det gäller Alland.

LOUISE

Alland?

ERNA

Ja. Jag såg, han gick härifrån nyss. Jag har väntat på det.

LOUISE

Men jag förstår inte hvarför – Du känner honom ju inte och —

ERNA

Jag har ljugit för dig. Jag har känt honom. Det är derför jag kommer till dig nu.

LOUISE

betraktar henne forskande

ERNA

Du nämde, att han talat med dig om en målarinna, som —

LOUISE

Ja – ja —

ERNA

Den målarinnan var jag.

Lång tystnad

ERNA

Förstår du nu, hvarför jag kommer?

LOUISE

tonlöst

Ja.

ERNA

Att det är för din skull? Derför att jag håller af dig – derför att – du är för god att bli som jag.

LOUISE

sänker hufvudet, stilla

ERNA

Derför lägger jag min skam i dina händer! Jag kan inte låta dig gå samma väg som jag.

LOUISE

Jag vet alltsammans – allt – allt —

ERNA

Nej. Du känner det kanske genom hans framställning, men – den är så olik den nakna verkligheten.

LOUISE

Jag vet, att han aldrig ljuger.

ERNA

Han talar sanning – men han färglägger. Han hypnotiserar en, tills man ser med hans ögon och – Tvingar sig att tala lugnt. Han har berättat dig, att de tröttnat på hvarandra – han och hon?

LOUISE

Ja.

ERNA

Det är inte sant. Han hade tröttnat – inte jag. Men det var jag, som bröt. Jag sade honom – att det – att det var förbi – också för mig.

LOUISE

Då var ju skulden din och icke hans!

ERNA

Jag är ingen tiggare! Jag är för stolt att taga emot nådesmulor af den, hvars kärlek jag egt!

LOUISE

Du visste ju från början, att det skulle sluta så?

ERNA

Hvad tjenar det till att man vet! Han tar en med hull och hår! Han snärjer en in i sin tankegång. Han låter glimta fram så många drag af äkta känsla och själens finhet, att man till sist – trots allt – går och invaggar sig i drömmar. Och så en vacker dag märker man att det är förbi; då kommer det som en isande öfverraskning.

LOUISE

slår ned ögonen

ERNA

fattar hennes hand

Res hem, Louise!

LOUISE

Jag kan inte.

ERNA

ser på henne, frågande

LOUISE

Nej. Det fins ingenting mellan oss – ingenting.

ERNA

Jag vet, att han kommer här nästan hvarje dag. Jag vet också, hvad det betyder. Fins det ingenting i dag, så blir det i morgon. Han är en blodigel. Han släpper aldrig frivilligt sitt tag.

Slit honom bort, innan han bitit sig fast vid ditt hjerta! Res!

LOUISE

Det är – är inte som du tror. Jag är stark nog att inte låta honom komma mig närmare, än jag sjelf vill.

ERNA

Du är svagare än jag – och mig tog han.

LOUISE

Jag vill inte resa. Jag vet, att min längtan efter att se honom – bara se honom och höra honom tala – då skulle bli mig öfvermäktig.

ERNA

Tror du, det är bättre att stanna?

LOUISE

Ja.

ERNA

Du är ett barn. Du vet inte hvad du gör.

LOUISE

ser henne in i ögonen

Jo. Jag vet hvad jag gör.

ERNA

Du tror dig stark – för det du kanske stått emot en enda gång! Det skall komma igen – frestande – lockande. Och till sist skall han tvinga bekännelsen fram – med tortyr, om det behöfs.

Härmar Allands röst och sätt; icke karrikeradt utan drömmande och vekt

Var icke rädd! Antingen af fri vilja eller också icke. – Låt oss tala om något annat —

– Jag har börjat arbeta. Jag vet icke hur det kommer sig, men arbetet föder hos mig alltid en så stark längtan efter lycka – efter kärlek. Jag blir fullkomligt värnlös – en kvinna kan fånga mig genom att sträcka ut sin hand —

– Jag håller på att modellera en furstinnas byst. Hon är rik och vacker – och hennes man vårdslösar henne —

– Sådana kvinnor som hon ha en obeskriflig makt öfver mig. Hon är fullkomligt fördomsfri, men så nobel och fin. Den man, hon älskar, blir en lycklig man.

– Jag blir nog hennes offer en dag —

LOUISE

har vändt sig bort; kämpande med sin sinnesrörelse

ERNA

Han är en mästare i att vrida knifven om i ett sår. Man tycker, man vill dö af smärta. Man börjar tro på sin makt att binda honom, trots hans egna försäkringar. Men man binder honom aldrig. Han är hal som en ål. Man må rispa honom så att blod kommer fram – man kan ändå inte hålla honom kvar!

LOUISE

Har han – berättat – det der – för dig?

ERNA

Hvilket?

LOUISE

Som du talade om nyss – det der om henne – som han höll på att modellera?

ERNA

Ja. Och jag har skäl att minnas det. Det var efter det, som jag gaf mig.

LOUISE

Tror du – tror du också att – att det var sant – det der —

ERNA

Sant – men färglagdt. Han har alltid någon furstinna, som han modellerar. Och han vet att använda henne. Han gör henne till bulvan i sin kvinnojagt. Jag har förstått det sedan. Jag har i minnet gått igenom hans plan steg för steg – efteråt är man alltid så klok! Jag kunde ha slitit håret af mig i blygsel öfver att ha låtit öfverrumpla mig. Men det var ingen öfverrumpling. Jag kunde inte annat. Tanken på, att en annan skulle få de smekningar, han nyss gett mig – den tanken brände mig som eld. Och jag visste, att han talade sant, att jag måste välja – att jag antingen måste bli helt och hållet hans, eller också uppge honom helt och hållet. Det kunde jag inte.

Dämpadt och mjukt, med ett tonfall genombäfvadt af lyckliga minnen

Så kom det.

LOUISE

går fram till henne och lägger sin arm kring hennes lif

Du var lycklig?

ERNA

lutar sitt hufvud mot hennes axel

Ja. Det var den skönaste tiden i mitt lif. Några sekunders tystnad; så rycker hon sig lös. Nej, nej! Det är inte sant. Det är en olycka. Det är skam och förnedring. Smekningar ger han nog – mer än nog – men intet af den trygga tillgifvenhet, man törstar efter! Hans kvinnohunger gör honom opålitlig. Han är så liten! Han är så narraktig i all sin storhet. Och gentemot oss kvinnor har han intet samvete.

LOUISE

Jag har aldrig sett dig så vacker som nyss – den enda sekunden. Du har varit lycklig – mycket lycklig.

ERNA

Jag har lidit alla helvetets kval! Du vet inte hvad det är, att se sig försmådd.

LOUISE

Jag tycker, man borde alltid ha minnet kvar. Ibland tänker jag, att bara ett sådant minne skulle kunna vara nog att kasta ljus öfver hela ens kommande lif.

ERNA

Minnet! Nej. Det kastar intet ljus. Tvärtom! Han har smekt 50, 60, 100 kvinnor före oss. Och till oss alla har han sagt, med samma bedårande tonfall: »du är god. Jag håller af dig».

LOUISE

Tror du också, att det tonfallet alltid klingat äkta?

ERNA

Ja. Just derför är det så farligt att lyssna till. Han är en stämningsmenniska. Alla dessa kvinnor har han gett en bråkdel af sitt eget jag, ett uns af verklig känsla. Derför har han nu så litet kvar. Och det, han har, är bara hyfvelspån, som flammar upp en sekund och dör.

LOUISE

Ja – jag – jag har kanske – låtit vårt umgänge på tu man hand – fortgå – alltför länge – alltför fritt – Jag har varit svag – jag hade bordt tillbakavisa – slår öfver i en annan tankegång – Han har nog rätt – välja – Detta är inte hållbart längre.

ERNA

Så reser du väl?

LOUISE

Ja, ja, ja – Jag måste bort. Jag har aldrig förr än nu vetat, hvad frestelse är – Om han nu kommer – ? Jag bad honom komma hit igen i kväll —

ERNA

Då stänger du din dörr.

LOUISE

Nej. Inte i kväll. Jag kan inte skiljas ifrån honom utan farväl. Det skulle bli alltför tungt. Men i morgon —

ERNA

Reser du?

LOUISE

Det tror jag —

ERNA

Du vet inte hvad du vill! Du är redan snärjd.

LOUISE

Jag kan inte resa utan att säga honom, hur kär han blifvit mig.

ERNA

Det är ett farligt experiment.

LOUISE

Jag tror – ibland – att han håller af mig – mer än andra.

ERNA

Det trodde också jag.

LOUISE

Om han – om han nu bad mig – bli sin hustru!

ERNA

Alla ha vi tänkt detsamma! Men han låter aldrig känslan löpa af med förståndet! Han binder sig aldrig. Han vet, att det tar slut. »Allting vissnar», säger han. Och när det är slut, kysser han galant på hand och går sin väg. Och så är man ensam – ensam —

LOUISE

ryser till

ERNA

– Res hem. Ryck dig lös nu. Du är svagare än jag – och – jag vet hvad jag led. – Det var som om kropp och själ skulle slitas i sär.

Tårarne ha börjat rinna utför hennes ansigte, som är upprifvet af smärta. Hon kämpar med sig sjelf; så lyfter hon upp hufvudet, stolt och trotsigt

Det är öfver nu. Och smärtan har gjort mig hård. Eld härdar. Jag var mjuk – ödmjuk. Jag såg upp till honom. Jag kunde ha krupit i stoftet för hans fötter. Det der tål ingen man vid – och minst han. Nu är jag hans jemnlike. I Luxembourg hänger mitt sjelfporträtt i salen nästintill hans egen marmordröm. – Hatet ammade kraft och arbetsduglighet. När man kan hata, kan man också lefva.

LOUISE

sakta

Det kan inte jag.

ERNA

Dess värre för dig! Res derför. Gräf dig ner i din vrå derhemma – och glöm.

LOUISE

Ja, ja. Jag vill hem! Det käns som om jag varit instängd i en underjordisk trollverld, der ljuset är flammor och glädjen består i menniskors tortyr.

Kanske fins det räddning deruppe, der solen lyser, skogen står grön och vinden blåser kallt från hafvet —

*

ALLAND

kommer från entréen med hatten i hand. Då han får se Erna, bugar han sig kallt. Derpå går han hän till Louise, tar hennes hand och kysser den

Det blef ingenting af med séancen. Och här har ni mig nu igen.

LOUISE

Tack! Jag trodde knappast att —

ALLAND

Hvarför trodde ni knappast att – ?

LOUISE

Derför att – Ser hän till Erna, som vikit ett par steg tillbaka, då Alland gick emot dem och nu står stilla med venstra handen mot bröstet, stirrande på hans ansigte.

ALLAND

Jag vet inte, om fröken Walldén känner mig – i alla händelser försmår hon alltid min helsning, när jag någon gång har det nöjet att möta henne på gatan —

ERNA

kastar hufvudet tillbaka och ser honom trotsigt in i ögonen; derpå vänder hon sig om och går

ALLAND

ser efter henne; sedan hon försvunnit säger han, lätt hänkastadt, men en smula nervöst

Se der en kvinna som förstår att drapera sig – »i sin värdighets mantel», heter det visst. Går fram emot Louise, som står stilla, blek och med nedslagna ögon. Men hvad är det med er? Ni ser så underlig ut.

LOUISE

Det är ingenting – det – går nog öfver —

ALLAND

fattar hennes hand

Säg. Hvad är det – Har fröken Walldén spelat donna Elvira? – Men se då på mig åtminstone! Hon slår upp ögonen. Eller har jag gjort er ondt på något sätt? Har jag sårat er?

LOUISE

Om så vore – hvad skulle ni bry er om det?

ALLAND

mulnar

Icke bry mig om att jag sårat er? Med det insinuerar ni ju, att jag skulle vara rå! – Hvad är det?

LOUISE

stryker med handen öfver pannan

Ingenting – åh ingenting. Jag är bara litet melankolisk – eller sentimental, om ni så vill. —

ALLAND

Hvarför är ni det då?

LOUISE

För ingenting! Jag är väl sådan af naturen. Ni skulle bara finna det löjligt.

ALLAND

Nej, nu vill jag veta det.

LOUISE

Det är bara det, att jag skall lemna Paris.

ALLAND

Nu snart?

LOUISE

I morgon.

ALLAND

Så-å. Det har beslutits hastigt.

LOUISE

Ja.

ALLAND

Har ni haft underrättelser hemifrån?

LOUISE

Nej.

ALLAND

Men hvarför – Böjer sig fram emot henne; dämpadt. Är det för min skull?

LOUISE

Ja.

ALLAND

Det är inte möjligt! Menar ni – menar ni verkligen att – att jag kunde bli farlig för er?

LOUISE

sitter stilla med nedslagna ögon

ALLAND

muntert

Ni är en underlig varelse. Ni är ju inte kvinna. Ni är inte barn. Ni är – ingenting.

LOUISE

Jag är en kvinna, som begynner åldras.

ALLAND

Koketteri! Ni vet, att ni är ung, ser ung ut, känner ungt – Men inte som kvinna.

LOUISE

tiger

ALLAND

Har jag inte rätt?

LOUISE

Nej.

ALLAND

Ni kan inte älska.

LOUISE

Jag får inte – Jag vill inte.

ALLAND

Hvad tror ni kärleken bryr sig om hvad man får och vill.

LOUISE

Nej – tyvärr!

ALLAND

slår armarne kring henne och trycker henne in till sig

Nu är du min!

LOUISE

skakar på hufvudet

Nej. Lägger armarne kring hans hals, sluter ögonen och smyger sitt hufvud in till hans bröst.

ALLAND

Hela din varelse säger: ja. Hvarje nerv i din kropp, hvarje droppe af ditt blod!

LOUISE

skakar på hufvudet

Nej. Jag är rädd. Det är mig emot – emot min natur, min uppfostran, mina grundsatser.

ALLAND

Kvinnor veta aldrig, hvad de vilja, och du vet det icke. I det fallet är du åtminstone kvinna. Gör sig lös. Nå ja – som ni behagar! Ni nordbor äro icke födda under Romeos och Julias stjerna.

LOUISE

med tårar i ögonen

Var inte hård. Det gör mig så ondt. Vi ska’ ju skiljas nu, skiljas för alltid. – Eller – vill du att jag stannar? Jag skall göra allt hvad du vill, bara inte detta enda.

ALLAND

Halfhet! Nej. Då är det bättre att du reser.

LOUISE

kvidande

Jag kan inte. Jag har varit så lycklig. Det var som om solskenet kom in i rummet med dig. Det blef ett jubel inom mig, som om alla himmelens fåglar sluppit lösa. När du var borta fans det ingen glädje i verlden, när du var hos mig var all sorg och tungsinthet så långt borta, som om de aldrig skulle kunna nå mig mer. Du ser hurudan jag blifvit på dessa få dagar, då jag inte fått se dig. Det är som om jag skulle dö eller bli vansinnig. Hvad tjenar det till att tala om vänskap och välvilja. Jag älskar dig och olyckan är obotlig.

ALLAND

Är det en olycka att älska?

LOUISE

Det käns så.

ALLAND

Tiden lär en alltid att glömma.

LOUISE

Inte mig. Det sitter för djupt.

ALLAND

vänligt, i det han böjer sig ned emot henne

Stackare! Det gör mig så ondt om dig. Jag har svårt att förstå det – din natur är så olik min. Men jag tror, att du är sann, och jag skall hjelpa dig. Jag skall inte tänka på mig sjelf. Du skall resa. Du duger inte för lifvet härute. Du är för vek. – Res hem, gift dig med någon bra karl, lef lugnt och stilla, som det passar med din natur och din uppfostran.

LOUISE

Jag kan inte.

ALLAND

Du får inte vara svag. Du skall inte stanna här – då kan jag inte skona dig. När jag möter ett motstånd så måste jag bryta det. Motstånd och hinder egga mig – jag blir mig icke sjelf mäktig.

LOUISE

ser upp emot honom

Du är så god. Just derför är det så svårt.

ALLAND

småleende

Jag god? Det har ingen sagt mig förr än du.

LOUISE

Har ingen sagt det af alla de kvinnor, som älskat dig?

ALLAND

Nej.

LOUISE

Men de ha tänkt det.

ALLAND

Det tror jag knappt.

LOUISE

Jag vet det. Du är god. Du förtjenar att bli lycklig.

ALLAND

Du vet det går oss icke efter förtjenst här i lifvet. —

LOUISE

Du har inte lärt känna mig under denhär tiden. Jag har varit så tryckt af din öfverlägsenhet – derför har jag icke kunnat tala.

ALLAND

Jag trodde, att du sett mina svagheter framför allt. Jag har aldrig försökt att dölja dem.

LOUISE

Just derför har jag dess tydligare sett din storhet —

ALLAND

Tror du då inte det är sant, som folk säger: att jag kulminerat – att jag gått tillbaka?

LOUISE

Det har jag aldrig trott.

ALLAND

energiskt

Jag skall visa, att du har rätt! Jag skall visa, att jag ännu har makt att skapa konstverk som bedåra!

LOUISE

griper hans händer

Ja, gör det!

ALLAND

Kan det verkligen intressera dig, om jag lyckas eller icke?

LOUISE

Åh! Du vet inte hur äregirig jag är för din räkning! Du känner mig inte.

ALLAND

ser på hennes entusiasmerade ansigte och säger sakta och betänksamt

Nej. Jag känner dig inte. Du har djupare botten än jag nånsin vetat af. Går fram emot henne, tar hennes hufvud mellan sina händer och kysser henne på pannan. Farväl! Tack för denhär tiden. Och tänk på mig någongång.

LOUISE

Alltid, alltid!

ALLAND

ser henne tankfullt in i ögonen

Lycklig? Jag undrar om jag skulle kunna bli det – jag menar så der lugnt och stilla, som andra menniskor. Jag tror det ibland. Jag fordrar icke så mycket. Men den kvinna, jag skulle lefva tillsammans med – alltid – måste vara af en oändlig blidhet, just derför, att jag sjelf är så orolig och nervös – Han tiger en stund; derefter tillägger han sakta. Jag har icke träffat många sådana kvinnor i mitt lif.

LOUISE

Hur många?

ALLAND

Två.

LOUISE

Det var en för mycket.

ALLAND

tar hennes hand och kysser den; går

LOUISE

vänder sig om och ser efter honom; derpå sjunker hon ner och brister i gråt

III.
Regnig julidag i en svensk småstad

Ett hvardagsrum, lågt till taket. Två fönster med små rutor, draperade af hvita gardiner. I fönsterkarmarne blomma fuxier, pelargonier och kaktusväxter. På väggen midt emot fönstren dörrar till kök och matrum; i bakgrunden en tredje dörr, till en förstuga med hvitrappade väggar och tegelgolf beströdt med enris.

Gammaldags möbler, stelt anordnade. Hvita öfverdrag kläda soffan och stolarne. Framför soffan står ett tomt divansbord med en hvit duk. Hemväfda mattor ligga i kors öfver golfvet.

LOUISE

klädd i bomullsklädning; sitter vid ena fönstret med armbågarne i karmen och ser ut

BOTILDA

kommer från köket med kaffekoppar på en bricka; hon ordnar dem omständligt och symmetriskt på bordet

LOUISE

utan att vända sig om

Regnar det såhär alltid?

BOTILDA

Kära grynet, det må hon väl veta, att det gör. Det regnar alltid, när höet står ute.

LOUISE

Det har inte varit solsken en enda dag, sen jag kom hem. Inte en enda dag har gatan sett annorlunda ut, än nu.

BOTILDA

Nej, hur skulle den väl se ut? Den ser ju ut som vanligt.

LOUISE

Som vanligt – Ja, det är just det —

BOTILDA

Om en inte skulle resa bort för annat, än att bli missnöjd med allt, en har, så kunde en lika gerna stanna hemma.

LOUISE

Det är sant, Botilda. Man borde alltid stanna hemma. Reser sig. Hvad är det för en dag i dag?

BOTILDA

Kors så hon frågar! Det är ju hennes födelsedag.

LOUISE

Ja, men dagen i veckan?

BOTILDA

Det vet hon väl, att det är Onsdag. Det är ju torgdag i dag.

LOUISE

Onsdag – inte mer. Tänk – bara fjorton dagar, som jag varit hemma. Jag kom ju en Onsdag?

BOTILDA

Ja.

LOUISE

frånvarande

Fjorton dar! De ha varit som fjorton år. – Det är som om allting skulle somna – stå stilla och dö – och dammet lägga sig som ett täcke öfver allt.

BOTILDA

Jesses, dammet måtte en väl kunna hålla ifrån sig!

LOUISE

sjunker ned i soffan, lägger armarne på bordet och brister i gråt

BOTILDA

Men kära barn, tänk på hvad hon gör! Rena duken! Slätar ut den med sitt förkläde.

LOUISE

reser sig och går af och an på golfvet; torkar sina ögon, men utan att kunna hålla tårarne tillbaka

BOTILDA

står och ser på henne

Jag vet inte, hvad det går åt henne, sedan hon kom från det olycksaliga Pariset. Hon är sig inte sjelf lik.

LOUISE

Nej, det är jag inte.

BOTILDA

Hon måtte väl inte gå hän och bli som Agnes!

LOUISE

Då dör jag hellre.

BOTILDA

Slå inte ut sådana stora ord till Vår Herre! En får nog gå här, så länge Han vill.

LOUISE

har åter satt sig vid fönstret och stirrar ut

BOTILDA

Kära hjertandes, inte ska hon gråta på sin födelsedag. Det är inte något godt varsel.

LOUISE

Jag kan inte hjelpa det.

BOTILDA

Hon har det ju så bra. Alla menniskor tycka ju, att hon är snäll och rar. Hemlighetsfullt. Kan hon gissa, hvad jag såg i dag morgse, då jag gick på torget?

LOUISE

Nej.

BOTILDA

Klockan var bara sex, men kamrern var redan ute i sin trädgård – och kan hon gissa hvad han gjorde?

LOUISE

Nej.

BOTILDA

Plockade blommor. Till en riktigt fin blomsterbukett, kantänka – Nog vet en hvar den skulle hän, alltid!

LOUISE

Ja, kamrern är ju alltid så snäll.

BOTILDA

Jo, jo men! Skulle väl det vara! Han har väl sina randiga skäl, kantänka!

Det hörs en hvissling af ett lokomotiv

LOUISE

Nu kom tåget.

BOTILDA

Det är väl en förfärdelig hop folk och fä med, kantänka. Det är stor hästmarknad, må hon veta. Patron Svensson är inne med alla tre unghästarne – Går hän till fönstret. Nej, se hur dom vimlar ut! Patron på Tjellmo – och prosten i Wallby – och inspektor Knutson! Men hvem är den unge herrn, han går med?

LOUISE

gladt uppfarande

Viggo! Nej se, Viggo! Viftar med sin näsduk utåt.

BOTILDA

Ja, minsann är det inte herr Viggo! Jag hade så när inte känt igen honom! Nej, se så brådt han har. Kantänka. Ja, nu får jag ut och ställa om kaffe, så han kan få en smula varmt i sej!

Skyndar beskäftigt ut i köket

*

LOUISE

går mot dörren och öppnar den

VIGGO

kommer in i förstugan

LOUISE

räcker honom handen

Viggo! Du här.

VIGGO

God dag, Lisa lilla. Och lycka på födelsedagen! Tar af sin långa reskappa, ställer galoscher och paraply i förstugan, kommer in och stänger dörren. Seså! Nu får jag helsa på dig ordentligt! Håller hennes hand i sina båda och ser på henne, förvånad. Hvad du är förändrad!

LOUISE

Tycker också du det?

VIGGO

Det är alldeles påfallande. – Är det Paris? Eller sorgen efter mor, som gjort dig såder …?

LOUISE

Såder?

VIGGO

Ja, såder – liksom större – liksom mer kvinlig än förr?

LOUISE

Kom nu fram och sätt dig. Botilda kommer strax med kaffe. Du är väl trött efter resan?

VIGGO

Inte spår. Det skall mycket till innan jag blir trött.

LOUISE

Hvila dig behöfver du väl åtminstone, du som vi andra.

VIGGO

Ja, men inte ännu. Jag reser vidare med ett-tåget.

LOUISE

Reser du? Hvarthän?

VIGGO

gladt

Till Paris. Jag fick litet pengar för min bok, och så har jag tre tidningar att skrifva korrespondenser till. Så jag hoppas kunna slå mig fram.

LOUISE

nedstämd

Jag trodde, du skulle stanna här nu – Jag blef så glad öfver att se dig – Jag trodde … får tårar i ögonen.

VIGGO

Jag har köpt direkt biljett … stryker öfver hennes hår. Så … så. Inte ledsen för det!

*

BOTILDA

kommer från köket med kaffe, grädde och bröd på en bricka

VIGGO

Se god dag, Botilda.

BOTILDA

niger

Tack för det, herr Viggo. Och god dag igen! Det var då en glädje och en öfverraskning på födelsedagen, kantänka! Sätter brickan på bordet, torkar sin hand på förklädet och räcker fram den, nigande. Välkommen får en väl säga! Och var så go’ nu och ta’ en kopp kaffe. Jag tänkte, det kunde göra godt, när man rest långa vägar.

VIGGO

Tack, tack, Botilda! Serverar sig. Det skall minsann bli riktigt skönt … Nå – hur står det till annars?

BOTILDA

Tackar som frågar, herr Viggo, mig gamla skrå går ingen nöd åt, må veta. Men si fröken – hon är visst inte riktigt som hon skulle vara – till Louise – Ja, hon får ursäkta att jag säger det rent ut, men sen hon kom hem från det välsignade Pariset, har det va’tt en enda jämmerlighet – och derför var det minsann riktigt väl, att herr Viggo kom, för kan inte det muntra upp henne, så vet jag ingenting —

LOUISE

Vi få minsann inte behålla honom. Han reser med ett-tåget.

BOTILDA

Jesses då, hvad står på? Efter det är så’nt hastverk?

VIGGO

skrattar

Ingenting står på – men jag skall till Paris.

BOTILDA

Ska’ han dit nu igen?

VIGGO

nickar

BOTILDA

Om jag kunde begripa, hvad det kan vara för märkligt med den sta’n!

VIGGO

Jo – det är det märkliga med den stan, att se’n man en gång sett den, så längtar man alltid dit igen.

LOUISE

sakta

Så är det … ja.

BOTILDA

Då borde man aldrig ge sej dit! – Ska’ herr Viggo inte ha mer kaffe?

VIGGO

Nej, tack.

BOTILDA

Då blir det väl bäst, jag tar ut det igen, så det kan hålla sig varmt. – Jag trodde, dom skulle komma nu i rappet.

VIGGO

Hvilka?

BOTILDA

Dom som kommer och gratulerar, kantänka. Här är ju födelsedag i huset – fast inte syns det på fröken, gu’bevars! Hå, hå – ja ja.

Tar kaffekannan och Viggos kopp, borstar af duken och går ut i köket

*

VIGGO

tar Louises hand

Hur är det med dig? Du är så nedstämd och frånvarande … Tala nu om för mig, hvad det är.

LOUISE

skakar på hufvudet

Ingenting, Viggo, ingenting.

VIGGO

Är det slut med förtroendet?

LOUISE

Nu kommer här folk …

Man hör buller ute från förstugan. Fru Knutson öppnar dörren och man ser henne och fröken Knutson i färd med att taga af sig galoscher och ytterplagg

*

FRU KNUTSON

Man får väl inte dra syndafloden in i rummen. – Sätt paraplyerna tillhopa der i hörnet, Agneta – så der! Låna mig din näsduk, så får jag torka af bukettpapperet – det är alldeles genomblötadt …

Louise har rest sig och gått gästerna till mötes. Fru Knutson och fröken Knutson träda in med blomsterbuketter i händerna

FRU KNUTSON

God dag, kära Louise! Och har den äran att gratulera! Räcker fram buketten. Det var ett förskräckligt regnande.

FRÖKEN KNUTSON

Har den äran att gratulera! Räcker också fram buketten.

LOUISE

Tack, tack.

FRU KNUTSON

Och se herr literatören! Kommen för födelsedagens skull, förstås! Det var ju roligt. Räcker hand.

FRÖKEN KNUTSON

räcker också hand

LOUISE

Var så god och stig fram, tant. Får jag bjuda på en kopp kaffe? Går till köksdörren och ger order åt Botilda.

FRU KNUTSON

Tackar som bjuder. Tar plats i soffan. Fröken Knutson sätter sig på en stol vid bordet. Nå, herr literatör, som kommer från stora verlden – hvad nytt?

VIGGO

Ingenting, det jag vet! Annat än, att det är ett förskräckligt regnande!

FRU KNUTSON

Nå, det är ju ingenting precis nytt. Här på orten har det varit alldeles förskräckligt – Höt står ute – och Gud vet, när det kommer under tak.

FRÖKEN KNUTSON

Vi skulle haft skogsparti i Lördags, men i sådant här väder kunde det naturligtvis inte bli af.

VIGGO

Nej, det förstås.

Botilda kommer med kaffekannan; helsar

FRU KNUTSON

nådigt

God dag, Botilda.

FRÖKEN KNUTSON

God dag, Botilda.

LOUISE

Får jag lof att servera tant?

FRU KNUTSON

Tack, mitt barn, tack.

*

Fröknarna Svensson, Jönsson och Tornström komma in från förstugan, alla med blomsterbuketter i händerna; de helsa:

God dag, kära Louise! Har den äran att gratulera!

LOUISE

går emot dem, helsar och tar emot buketterna

Tack, tack Gerda. Tack Hanna, tack Sofi. Var så god och stig fram! En kopp kaffe? Serverar.

Fröknarna stiga fram, helsande och nigande

FRÖKEN TORNSTRÖM

God dag, herr Pihl. Vi hörde just, att ni var kommen!

VIGGO

Har nyheten redan spridt sig?

FRÖKEN JÖNSSON

Ja, vi voro inne i butiken och hemtade Gerda, och der sa’ dom —

FRÖKEN SVENSSON

Det var knappt vi känt igen er i dender långa kappan.

VIGGO

Det var inte mycket smickrande för det, som fans i kappan.

FRU KNUTSON

menande

Åh – det har jag nu min egen tanke om – känner jag Gerda Svensson rätt —

Fröknarna Knutson och Jönsson puffa hvarandra i sidan och fnissa diskret. Fröken Svensson rodnar

VIGGO

Fröken Svensson säger ju sjelf, att hon knappt kände igen mig.

FRU KNUTSON

Det är bara som hon pratar – tro mig. Hela sta’n vet, hvem som sitter på första sidan i hennes album.

FRÖKEN SVENSSON

förebrående

Åh fy, tant.

FRU KNUTSON

Jag har ingenting sagt – jag. Men jag försäkrar herr literatören, att friare – det har Gerda Svensson ingen brist på.

VIGGO

Det har jag aldrig betviflat.

FRÖKEN TORNSTRÖM

Hur länge stannar herr Pihl i sta’n?

VIGGO

Till klockan ett.

DAMERNA

i korus

Till klockan ett?

VIGGO

Ja. Jag reser vidare med tåget söderut.

FRÖKEN JÖNSSON

Redan? Vi hade hört, att herr Pihl skulle stanna här en månads tid.

FRU KNUTSON

Ja, det är till och med inte utan, att man räknat en smula på det. Ungdomen skall ställa till sällskapsspektakel, och herr literatören skulle spela med.

VIGGO

Det gör mig ondt, men jag antar, att min plats inte blir svår att fylla.

FRU KNUTSON

menande

Säg inte det!

FRÖKEN JÖNSSON

Vet ni hvad ni skulle spela?

VIGGO

Förste älskare?

FRÖKEN JÖNSSON

Ja. Men emot hvem?

VIGGO

Mot er?

Fnissningar

FRU KNUTSON

Gerda Svensson skall spela hufvudrollen, förstås.

VIGGO

Det gör fröken Svensson ju alltid.

FRÖKEN SVENSSON

rodnar

Hvad menar ni med det?

VIGGO

Det vet vi väl? Att ni är samhällets primadonna assoluta.

FRÖKEN TORNSTRÖM

Hvad Louise ser ledsen ut.

LOUISE

som sutit och hört på med en frånvarande min

Gör jag?

FRU KNUTSON

Ja, det vore synd att säga annat. Kan inte literatören finna på något medel att muntra sin fostersyster mer? Hon är alldeles förskräckligt melankolisk.

VIGGO

Ja, Louise har ju aldrig hört till de riktigt glada —

FRU KNUTSON

Men nu är det alldeles som om hon vore förhexad. Hon är sig inte lik.

FRÖKEN SVENSSON

Nej, vi fjäsa för henne och pyssla om henne på alla vis, men det hjelper inte stort —

LOUISE

Åh, hur kan Gerda säga det. Jag är så tacksam för det ni äro snälla emot mig.

FRU KNUTSON

Ja, inte behöfver Louise leta länge efter folk, som vill vara snälla emot henne! Jag känner en herre, som bestämdt inte begär bättre, än att få pyssla om henne hela lifvet igenom —

*

EN PIGA

kommer in med en stor blomsterbukett i handen; niger för sällskapet, går fram och lemnar Louise blommorna

Jag skulle helsa så mycket från kamrern och lemna denhär. Kamrern har så mycket folk på banken, att han inte kan komma sjelf, förr än banken stänges.

LOUISE

Tack, Lina. Helsa kamrern och tacka.

PIGAN

Tack, det skall jag.

Niger för sällskapet och går

*

Fröknarna Knutson och Jönsson ha fnittrande lutat sina hufvud samman i hviskande samtal. Fru Knutson och fröken Tornström utbyta menande blickar

FRU KNUTSON

Stackars kamrern!

Fnissningar från damerna

LOUISE

Hvarför säger tant så?

FRU KNUTSON

Som är tvungen att sitta på banken hela förmiddagen!

FRÖKEN TORNSTRÖM

Ja, jag är säker på, att hans tankar äro på annat håll.

FRÖKEN JÖNSSON

Hm!

LOUISE

Behagar tant en liten tår kaffe till?

FRU KNUTSON

Nej tack, kära barn. Skämtsamt välvilligt. Vi ska’ laga, att det fins en tår till kamrern också, när han kommer. Han tycker så mycket om kaffe – klappar Louise på handen – i synnerhet när det serveras af denhär lilla handen.

LOUISE

Behagar ingen en påtår? Gerda? Hanna? Sofi?

FRÖKEN TORNSTRÖM

räcker fram sin kopp

Jo tack – kanske en liten tår.

LOUISE

serverar

Det var snällt.

FRU KNUTSON

Jag får väl se att komma åstad, annars är jag rädd, att middagen inte blir färdig i tid. Och Knutson blir i misshumör, om inte maten står på bordet klockan tolf. Reser sig. Ja, så är det att vara husmor.

FRÖKEN KNUTSON

reser sig också

Åh ja, men —

FRU KNUTSON

Det har du rätt i, mitt barn. Det är inte farligt alls, egentligen. Det har också sina behag, Louise lilla. Går fram emot Louise och räcker hand till afsked. Hur gammal är det egentligen, du blir i dag – om man får vara så näsvis att fråga?

LOUISE

Tretiotvå år.

FRU KNUTSON

Det är hög tid! Skrattande. Farväl, farväl! Helsa kamrern!

De andra damerna resa sig också; fröken Tornström slukar i hast kaffet och de småbröd, hon serverat sig

FRÖKEN KNUTSON

räcker hand till Louise

Farväl, farväl!

FRÖKEN JÖNSSON

räcker hand

Adjö, Louise! Helsa – fnittrar.

FRÖKEN TORNSTRÖM

ännu tuggande

Adjö, Louise.

FRU KNUTSON

räcker hand

Farväl, herr literatör. Lycklig resa!

VIGGO

bugar sig

Tack, tack!

De andra damerna trycka hans hand i tur och ordning

FRÖKEN SVENSSON

går hän till Louise och tar hennes hand

Farväl, Louise. Det var ju tråkigt, att herr Pihl skall resa så snart. Det är du väl ledsen för? Det blir ju så tomt? Har du inte lust att titta inom till mig i skymningen? Ifall du tycker det är ensamt?

LOUISE

Tack, Gerda, tack!

De öfriga damerna med fru Knutson i spetsen ha hunnit bort till dörren och skocka sig, fnittrande och hviskande, i förstugan, medan

FRÖKEN SVENSSON

går bort och räcker Viggo sin hand

Farväl, herr Pihl! Lycklig resa.

VIGGO

Tack, fröken. Farväl.

FRÖKEN SVENSSON

får tårar i ögonen; vänder sig hastigt om och går

Sällskapet troppar af. Louise, som följt dem ut i förstugan, kommer in igen och stänger dörren efter sig

*

VIGGO

Puh! Går af och an på golfvet. Louise har åter slagit sig ned vid fönstret, stirrande ut.

BOTILDA

kommer från venster med en bricka; dukar af kaffebordet

Kors en så’n massa blommor! Det må jag säga! Och ändå sitter hon der igen och ser ut som om hon hade sålt smöret och tappat pengarne. Jo, det nyttar visst att vara vänlig mot henne! Går ut i köket.

VIGGO

till Louise

Huru är det med dig, Lisa lilla. Säg mig det nu.

LOUISE

Jag vet det inte sjelf – Jag känner mig så främmande, så hemlös här i mitt hem. Jag fryser.

VIGGO

Du saknar Paris?

LOUISE

Ja.

VIGGO

Jag förstår det så väl. Här gapar tomheten emot dig från hvarje vrå. Här har du lefvat omgifven af dina kära – och nu är du ensam kvar.

LOUISE

Ensam? Ja! Men det är inte bara det – Menniskorna äro ju så vänliga emot mig, men – det är som om jag inte hörde hit – Allt hvad de tala om är mig så likgiltigt, deras intressen synas mig så små – och deras ofinheter plåga mig —

VIGGO

Du menar —

LOUISE

Jag menar deras sätt att blanda sig i andras intimaste förhållanden – deras fnittrande, deras klumpiga häntydningar – allt är mig emot. Det pinar mig. Jag tycker det är rått. Om det fins någonting i verlden, som borde vara heligt, så vore det väl det —

VIGGO

sakta

Det gjorde mig så ondt – det der med fröken Svensson —

LOUISE

Hon är den enda af hela sällskapet, som har en smula finkänslighet i behåll – hon och kamrern —

VIGGO

Det är ju alltid två menniskor, som du kan umgås med i din ensamhet.

LOUISE

skakar på hufvudet

Också de äro mig främmande. Allt är mig främmande här. Det förefaller mig sjelf löjligt – såder – efter ett par månaders vistande i Paris – men det är så. Det är som om håret kunnat gråna på mitt hufvud under dessa fjorton dar, och hjertat frysa till is i mitt bröst.

VIGGO

Säg mig nu allt, Louise. Någonting har inträffat – någonting som —

LOUISE

Det pinar mig att tala om det —

VIGGO

Också med mig?

LOUISE

Ja, Viggo, också med dig.

VIGGO

reser sig upp

Förlåt mig. Det var inte min mening att pina dig. Jag trodde bara inte —

LOUISE

Hvad?

VIGGO

Att du också kände dig främmande för mig.

LOUISE

sträcker ut sin hand efter honom

Det gör jag inte, Viggo. Men jag kan inte tala om det. Jag tycker, du borde förstå mig ändå. Jag vill ingenting dölja för dig – det fins ingenting att dölja. Jag skulle önska, att jag vore af glas, och att du kunde se allt, som rör sig inom mig – allt det der, som jag har så svårt att profanera med ord.

VIGGO

Nu förstår jag. Böjer sig ned och kysser henne på pannan. Kära lilla syster!

LOUISE

Det fins en gammal saga om en jungfru, som blef bergakungens brud. Jag mins den mycket dunkelt – men jag tror, hon dårades af glansen i trollens verld; och se’n hon en gång sett den, längtade hon alltid dit igen.

Jag är som den jungfrun i sagan – bländad af glansen i en verld, som icke är min – det stolta, fria lifvet derute …

VIGGO

Också jag har känt något liknande —

LOUISE

skakar på hufvudet

Inte som jag. Du är lycklig, du. Du är en riddare, som stiger ditner och hemtar sin brud – Jag? Hvad är jag? – En skugga, bunden till en annans tillvaro – dömd att fjerran ifrån honom föra en sjelfständig och derför overklig existens —

VIGGO

Det der förstår jag inte.

LOUISE

Förstår du inte, att denna känsla måste bryta mig loss från mitt föregående – derför att den strider mot mina grundsatser, min uppfostran – ja, mot sjelfva min naturs egendomligheter – Derute ha de friare tyglar – der ger man sin kärlek för stunden – icke för lifvet.

VIGGO

stirrar framför sig ett ögonblick under tystnad; derpå säger han sakta

Jag borde inte ha rest ifrån dig derute. Jag borde ha stannat hos dig. – Nu efteråt kommer det för mig, hvilken underlig beklämning, som grep mig, då vi skildes – det var en så bestämd aning om, att en olycka hotade dig —

LOUISE

Den olyckan hade du inte kunnat afvärja … och för resten … är det en olycka att en enda gång i sitt lif ha fått erfara, hvad det är att älska och vara älskad tillbaka?

VIGGO

vänder sig bort för att dölja sin rörelse

Jag kan inte längre skilja svart från hvitt. Jag erkänner min oförmåga. Förlåt mig, att jag trängt in i din hemlighet och sjelfkärt trott mig kunna gagna dig med mina råd … Här kan ingen menniska råda.

LOUISE

Inte så, Viggo! Du är alltid så finkänslig och god. Du har inte trängt in i mitt förtroende – tvärtom – du är den enda menniska, som jag kunnat tala med om detta …

VIGGO

med tårar i ögonen

Jag vill dig väl. Jag ville så gerna se dig lycklig. – Men jag känner med dina nerver – det är en åratal igenom samlad längtan, som nu slagit ut. Den har vuxit i lön under alla dessa år – nu, när den blommar, har den så djupa rötter genom hela din varelse, att den aldrig kan ryckas bort. Bara vissna och dö – men när den vissnar, vissnar du sjelf med den …

LOUISE

Du har förstått det. Ja, Viggo, ja, så är det.

VIGGO

Det är som att stirra ut i mörka natten – man ser inte en hand för sig. Böjer sig fram mot henne. Säg mig nu uppriktigt, kära lilla syster – vill du att jag stannar hos dig?

LOUISE

skakar på hufvudet

Det hjelper inte. Du har rätt – här kan ingen menniska råda.

Tystnad

VIGGO

Hur kom det sig?

LOUISE

Vet inte! Kanske af glansen kring hans namn – kanske deraf, att hans verld var så främmande för min, att den just derigenom drog mig oemotståndligt till sig … Eller – sakta – kanske det var min natur, som tog ut sin rätt … att älska en gång.

VIGGO

Och nu strider naturen sin strid på lif och död …

LOUISE

Jag fruktar striden är utkämpad redan. Jag känner inte längre mig sjelf. Jag är som en gengångare här i dessa tysta, låga små rum, der damtygen kläda möblerna som hvita liksvepningar. Är det jag, som lekt och vuxit upp här? – Som trott på Gud och känt mig trygg och stark i medvetandet om mina fasta grundsatser? – Nu ha de alla störtat i grus under mina fötter.

VIGGO

Tag vara på dig sjelf – och tag vara på framtiden!

LOUISE

Det fins ingen framtid. – När jag tänkte på att stanna här i kylan alltid – tänkte på, att år skulle komma och gå, utan att jag fick se honom – höra hans kära stämma – att dag skulle glida bort efter dag, utan att så mycket som ett bref förde bud mellan honom och mig – då såg jag, att de dagarne och de åren icke skulle synas mig värda att lefva. För mig fans hvarken glädje eller skönhet – ingenting annat än en oändlig tomhet —

Då skref jag. Jag vet inte hvad. Men det darrade nog mellan raderna min fruktan att bli glömd.

VIGGO

Huru länge är det sedan du skref?

LOUISE

skakar på hufvudet

Jag vet inte om jag väntat länge eller kort. Jag vet inte om dagarne mist sin längd eller om de icke längre ega något slut … tiden har blifvit något formlöst, som flyter i ett … jag vet blott att tomheten är evig.

Tystnad

VIGGO

sakta

Om han nu ber dig komma?

LOUISE

Jag skulle lyda honom blindt – om han också bad om mitt lif.

VIGGO

stryker med handen öfver hennes panna

Jag skall inte pina dig med några råd. Men du är exalterad nu. Kanske skall du se annorlunda på allt detta, se’n dina nerver kommit i ro.

Från förstugan höres ett lätt buller: ett par galoscher, som tagas af och en paraply, som stötes mot golfvet. Strax derefter knackar det på dörren och kamrer Möller kommer in

*

KAMRERN

bugar sig

Jag har tyvärr inte kunnat komma ifrån förr än nu, men jag ville ogerna försaka nöjet att personligen få lyckönska fröken Louise på födelsedagen.

LOUISE

räcker honom sin hand

Tack, herr kamrer. Tack för blommorna. Det var så snällt.

KAMRERN

Åh för all del, det … Helsar på Viggo. God dag, Viggo Pihl! Jag hörde just, att du var kommen – det blir ju ett kort besök, denhär gången?

VIGGO

helsar

Ja. Jag reser vidare med ett-tåget.

KAMRERN

Jag hör det, ja. Till Paris?

VIGGO

Ja.

KAMRERN

till Louise

Fröken Louise tycker väl, det är tråkigt, att Viggo reser så snart?

LOUISE

Naturligtvis. Men det får man ju finna sig i. Det var roligt att se honom i alla fall – fast det var kort.

KAMRERN

Det blir nog mycket folk med på tåget. Här har varit ovanligt lifligt i dag.

VIGGO

ser på klockan

Och jag har mitt bagage att ställa om. Det är kanske på tiden, att man ger sig af.

LOUISE

Redan?

KAMRERN

artigt

Tiden går fort i angenämt sällskap.

VIGGO

ser Louise in i ögonen

Vill du, att jag skall stanna? Då stannar jag.

LOUISE

Tack, Viggo, tack. Det visste jag nog. Men du skall resa.

VIGGO

tar hennes hand

Farväl då, lilla Lisa.

LOUISE

med tårar i ögonen

Farväl, Viggo … och … helsa Paris.

VIGGO

Adjö, kamrer.

De skaka hand

KAMRERN

Adjö, Viggo. Lycklig resa.

VIGGO

Tack. Går till köksdörren, öppnar den och ropar utåt. Adjö, Botilda! Nu bär det af igen!

*

BOTILDA

kommer i dörren, torkande handen på förklädet

Adjö, herr Viggo! Får se kamrern och niger djupt. Nej, men att kamrern är kommen, och fröken har ingenting sagt! Nu skall jag ta in kaffe!

LOUISE

Jag får verkligen be om ursäkt, att jag inte tänkt på …

KAMRERN

Tack, inte för min skull.

LOUISE

Det är väl inte kaffedags längre – Men ett glas vin får jag väl bjuda på? Botilda, tag in litet vin.

KAMRERN

Tack – men – hm! om jag får vara alldeles ogenerad – blodet stiger mig alltid åt hufvudet, om jag dricker vin på förmiddagen —

VIGGO,

som under tiden tagit på sig reskappa, hatt och galoscher ute i förstugan, nickar ännu en gång in genom dörren. Adjö, adjö!

LOUISE

Adjö, Viggo.

BOTILDA

Får man ingenting alls bjuda kamrern på?

KAMRERN

Tack, Botilda – jag skall ingenting ha.

BOTILDA

mysande

Kamrern får åtminstone sitta en stund och hålla fröken sällskap, annars leds hon för galet.

Går ut i köket

*

KAMRERN

Ja, jag vill gerna stanna en stund, om fröken Louise inte har något emot det.

LOUISE

Åh! Hur kan kamrern tro det.

KAMRERN

Säg bara uppriktigt, hvilket fröken Louise vill. Jag vill så gerna göra alldeles som fröken Louise vill. Kanske fröken Louise helst vill vara ensam? Fröken Louise är nog mycket ledsen öfver att Viggo reser?

LOUISE

Ja. Det är så tomt —

KAMRERN

medlidsamt

Kan jag ingenting göra – hm! – jag menar – fröken Louise vet ju —

Det höres en signal från stationen

LOUISE

Nu gick tåget.

KAMRERN

Ja.

Tystnad

LOUISE

söker att beherska sig

Det har väl varit mycket folk på banken i dag?

KAMRERN

Ja.

LOUISE

Men nu är arbetet slut för i dag?

KAMRERN

Åh – nej. Det fins arbete nog för hela eftermiddagen – gud ske lof.

LOUISE

Tycker kamrern om att arbeta?

KAMRERN

Ja. Det är det enda som hjelper, när lynnet är tungt.

LOUISE

sakta

Jag önskar, att jag också hade ett arbete.

KAMRERN

Åh! – Kvinnans verkningskrets är hemmet. Fröken Louise’s arbete borde vara att göra ett hem ljust och gladt.

LOUISE

skakar på hufvudet

Jag önskar, att jag hade ett arbete, en mans arbete. Jag förstår så väl, att det kan hjelpa mot sorger och bekymmer – om man gräfver ner sig i det helt och hållet, egnar sig åt det med hvarje fiber. – I tankar. – Timme efter timme går, siffrorna rada sig upp framför en på papperet … tanken släpper dem inte för en sekund … och tiden rinner, utan att man vet, hvart den tar vägen. När man så till sist är trött till kropp och själ … hur härligt måtte det då inte vara att lägga sig ner och sofva från alltsammans … sofva lugnt och utan drömmar … hemta krafter till morgondagens slit …

KAMRERN

Tala inte så, fröken Louise. Det gör mig så ledsen. Det är någonting så hopplöst och brustet … någonting i tonfallet och i ögonens och ansigtets uttryck, som … Tar hennes hand. Hvarför är fröken Louise inte som förr? Hvad har händt? Hvad är det, som tynger? Har fröken Louise inte längre förtroende för sin gamle vän? Kan jag ingenting göra … det skulle vara min högsta önskan.

LOUISE

Det går nog öfver.

KAMRERN

Är det sorgen, som tynger? Fröken Louise är ensam nu i sitt fordna hem, der allt påminner om de kära, som gått bort. Fröken Louise behöfver komma bort härifrån i andra omgifningar – i nya förhållanden.

LOUISE

Ja.

KAMRERN

Om fröken Louise fick ett nytt hem att styra och ställa med, så skulle nog sorgen lindras så småningom.

LOUISE

tiger

KAMRERN

flyttar sin stol närmare

Mins fröken Louise den sommaren, då jag såg Louise för första gång? Louise var ett barn och satt på mitt knä och läste franska lexor – Louise satt der så tryggt, som om den platsen var hennes och alltid skulle förbli det. Jag var Louises »stora vän» – det fans ingen som hon tyckte så bra om, som mig, sade hon – och ibland slog hon armarne kring min hals och kysste mig —

Det är längesedan nu, men jag mins det grant. Louise växte upp … hon satt aldrig mer på mitt knä … och hon glömde visst, både att jag varit hennes »stora vän», och att hon kysst mig – Jag glömde det inte, jag. Jag har väntat i tjugo år. Det är inte första gången, jag gör den frågan, som jag nu upprepar för sista gång. Kanske Louise tycker, att det är efterhängset? Men Louise var så ung förra gången. Jag kunde så väl förstå, att Louise ville se sig om i verlden först. – Sedan kommo ju sorgerna och – jag visste, att Louise aldrig skulle ha lemnat sin gamla mor ensam med den sjuka systern —

Nu står Louise ensam i verlden – och har sett nog – kanske mer än nog – af lifvet derute. Nu frågar jag igen: Vill Louise bli min hustru?

LOUISE

stirrar framför sig med tårfyllda ögon

KAMRERN

Louise skall inte svara strax; men tänk på hvad jag sagt. Jag är ju inte någon yngling, längre, och Louise är ingen oerfaren ung flicka. Men en vänskap så gammal som vår har djupa rötter – och tjugo års tillgifvenhet är kanske, när allt kommer omkring, en mera solid basis för ett äktenskap, än ungdomens flyktiga tycke.

LOUISE

skakar på hufvudet

KAMRERN

Detta gäller Louise – inte mig. Jag kan inte tänka mig större lycka på jorden än att få kalla Louise min hustru. Och jag skall aldrig fordra af Louise mer än Louise sjelf vill ge – det tror Louise mig väl om? Jag önskar bara, att jag hade rätt att – med min tillgifvenhet – ge Louise det stöd, som —

LOUISE

Det kan aldrig ske.

KAMRERN

reser sig upp och börjar gå af och an på golfvet, kämpande med sin rörelse; stannar så framför henne igen

Är det – med ansträngning – någon annan?

LOUISE

Ja.

KAMRERN

Då ber jag om förlåtelse – men – ja, blif inte ond – men – med ett förplågadt uttryck – kunde fröken Louise inte ha sparat mig dethär?

LOUISE

Jag visste ju inte – och – det är inte som kamrern tror. Jag kan inte tala om detta – jag kan inte – det – det är så förfärligt —

KAMRERN

ser på henne med en lång, medlidsam blick

Jag har pinat – förlåt – det skall aldrig hända mer. Men – fröken Louise tror ju, att jag är hennes vän?

LOUISE

Ja, ja, det vet jag. Tack, tack för allt.

*

BREFBÄRAREN

knackar på dörren, öppnar den och räcker in ett bref

M: lle Louise Strandberg! Var så god.

LOUISE

skyndar fram och griper det; häftigt upprörd

BREFBÄRAREN

God middag!

Går

*

LOUISE

håller brefvet framför sig, liksom tveksam

KAMRERN

Jag generar väl inte?

LOUISE

Åh – nej. Men om kamrern tillåter – går bort till fönstret, bryter brefvet och läser. Efter hand som hon läser, få kinderna färg, och hela ansigtets uttryck förändras.

KAMRERN

efter en stund

Jag hoppas det är goda nyheter!

LOUISE

vänder sig om

Åh – förlåt mig – jag glömde —

KAMRERN

Det var goda nyheter – det syns.

LOUISE

sakta och allvarligt men alltigenom med samma uttryck af dämpad lycka

Godt eller ondt – allt ligger i framtidens hand.

KAMRERN

pekar på brefvet

Der fans läkemedlet, som jag inte kunde ge.

LOUISE

Är kamrern ledsen på mig?

KAMRERN

Ack – nej.

LOUISE

Jag rår ju inte för det. Det är som hade jag gått ensam i långa år, med natt på alla sidor – och så plötsligt hört en röst som ropat mitt namn ur mörkret – långt borta.

KAMRERN

Måtte den rösten inte leda vilse, det önskar jag så innerligt. – En smula bittert. – Jag ropade också jag, men det hörde fröken Louise aldrig.

LOUISE

Förlåt mig. Jag är så tacksam – så riktigt af hjertat tacksam —

KAMRERN

Om jag kunde – på något sätt vara – till minsta tjenst.

LOUISE

räcker honom sin hand

Tack, det vet jag nog, och jag litar på, att kamrern fortfarande vill ha mina affärer om hand.

KAMRERN

Det är ju ingenting annat än min skyldighet som tjensteman i banken. Penningarne äro ju disponibla, och —

LOUISE

Låt oss icke tala om affärer nu. Jag måste tänka mig om, och sedan kommer jag till kamrern och rådgör – innan jag reser —

KAMRERN

När reser fröken Louise? Och hvart?

LOUISE

Jag vet inte när … i morgon … eller om några dar. – Till Paris.

KAMRERN

Gud gifve lycka på färden. Farväl.

Går

*

LOUISE

öppnar dörren till köket och ropar

Botilda.

BOTILDA

Jesses så glad hon ser ut! Nu har han friat.

LOUISE

Nej, Botilda, det har han inte.

BOTILDA

Inte? Men hvad i Herrans namn är det då? Hon är ju alldeles förändrad.

LOUISE

Är middagen färdig?

BOTILDA

Ja, men hvad i Guds namn går åt henne?

LOUISE

Jag är hungrig. Har du något godt till mig?

BOTILDA

Jag har inte gjort annat, se’n hon kom hem, än laga ihop mat, som hon skulle tycka om – och hon har knappt rört den.

LOUISE

I dag ska’ du få se på annat.

BOTILDA

När gick kamrern?

LOUISE

Nu nyss. Hör – Botilda – jag reser min väg om ett par dar.

BOTILDA

Jesses hvad är det nu för konster, hon har för sig? Hvart ska’ hon resa?

LOUISE

Till Paris.

BOTILDA

Ja, jag säger då det, hon är alldeles från vettet! Våga sig ut på sjön nu när det regnat i 14 dar – tänk ett sådant djyp.

LOUISE

Tag nu in maten, så är du snäll.

Botilda försvinner i köket

IV.
Paris, följande år, en afton i April

Samma atelier, men nu mycket elegant dekorerad, med nya möbler, mattor, gobeliner, studier i ram, m. m.

I ena hörnet på en kolonn omgifven af palmer och andra bladväxter står en marmorbyst af Alland; der nedanför en chäslong. Längre fram ett pianino.

Taklampor och japanesiska lyktor äro tända i ateliern och i trädgården utanför, dit glasdörrarne stå öppna.

Erna, Bergström, Johansson, Lind m. fl. konstnärer sorla och glamma kring en bål derute. Alltemellanåt stämmer en manskvartett upp en sång.

Viggo och Lilly sitta i förtrolig tête à tête på chäslongen inne i ateliern.

LILLY

Ack jo, Viggo! Jag vill mycket hellre bo med dig hemma i en svensk småstad, än stanna här i Paris.

VIGGO

Hur är det möjligt? – Det stolta, fria lifvet härute —

LILLY

Ju mer jag ser af »det stolta, fria lifvet härute», dess mer skrämmer det mig.

VIGGO

Är du en sådan liten harunge?

LILLY

Ja. Jag kan ligga vaken ibland om nätterna och tänka, och ju mer jag tänker, dess värre blir det. Jag blir riktigt mörkrädd till sist. Och då vet jag ingen annan råd än att krypa alldeles ner under täcket – det hjelper. Trycker sig in till honom. Då tänker jag på dig och önskar, att du vore hos mig.

VIGGO

smeker henne

Stackars min lilla harunge! – Hvad är det egentligen, som hon är så rädd för?

LILLY

hviskande

Kärleken.

VIGGO

muntert

Så-å? Det har jag aldrig märkt.

LILLY

stryker med handen genom hans hår

Nej, för jag kan inte låta bli att tycka om dig. Det är just det som är olyckan.

VIGGO

Jaså! Det är en olycka.

LILLY

Inte att jag tycker om dig; men att jag inte kan låta bli.

VIGGO

Skulle du önska, att du kunde låta bli.

LILLY

Ja, för när du så inte brydde dig om mig längre, så skulle jag inte heller bry mig om dig.

VIGGO

Jaså! Ja men nu bryr jag mig händelsevis om dig – rätt mycket, till och med.

LILLY

Nu ja.

VIGGO

kysser henne

Ja just nu!

LILLY

Men i morgon?

VIGGO

Troligen i morgon också.

LILLY

Ja men sedan? Framtiden? Den kan du inte svara för.

VIGGO

Kan du det?

LILLY

Jag tycker, att jag kan. Vi kvinnor känna visst i allmänhet djupare än ni män.

VIGGO

Derom tvista de lärde. Men de lärde äro partiska – det ligger nästan alltid en olycklig kärlekshistoria bakom deras visdom. De gamle ungkarlarne säga: »ha! kvinnorna äro trolösa!» De gamla ungmörna: »ha! männen äro flyktiga!» – Men historien lär oss, att det fins flyktigt och trofast folk både bland män och kvinnor.

LILLY

Då måtte olyckan vara den, att de trofaste alltid förälska sig i de flyktige.

VIGGO

Alltid?

LILLY

Ja, eftersom en af dem alltid tröttnar.

VIGGO

En sådan liten pessimist! Skrattar. Och så menar du, att eftersom du sjelf är en mycket trofast liten tös, så …

LILLY

Du får inte göra narr!

VIGGO

smeker henne

Kära barn! Hur kommer du på så dystra tankar?

LILLY

Åh, jag har exempel nära till hands.

VIGGO

Erna och Henrik?

LILLY

Ja.

VIGGO

Hvad vet du om dem?

LILLY

Åh, du tror väl också, att man inte har ögon, fast man är ung och oerfaren. – Han är så svartsjuk och oresonlig. Och Erna —

VIGGO

Hvad är det med henne?

LILLY

Jag vet knappt. Men jag tycker ibland, att hon ger honom anledning till det. – Tror du, att hon håller af honom?

VIGGO

Hvad tror du sjelf?

LILLY

Hon har blifvit så underlig på den sista tiden – Ja, det började strax efter det Louise kommit tillbaka. Hon är så nervös, så häftig – ja, ibland tycker jag, att hon är riktigt elak.

VIGGO

Men han är då också en riktig mes. Han bara gnäller och åbäkar sig. Du har kanske rätt i en del af det du sade nyss om kärleken. Men man skall då också taga på den med en smula förstånd … Jag menar: man har då en viss skyldighet att visa sig från den älskvärda sidan, om man vill bli älskad tillbaka. Inte sant? Slår armen kring hennes lif och lutar sitt hufvud mot hennes bröst. Man skall taga vara på hvad man har. Kärleken är en ömtålig blomma, som behöfver mycken vård. Den blomman är det bästa lifvet skänkt mig. Jag skall värna om den med allt hvad jag eger af ömhet och klokhet.

LILLY

kysser honom på pannan

Det skall också jag —

*

LOUISE

kommer inifrån sofrummet; då hon får se paret på chäslongen, vill hon draga sig tillbaka

VIGGO

tar sakta sin arm bort från Lillys midja

Louise!

LOUISE

småleende

Förlåt mig! Det var ju tråkigt, att jag skulle störa.

VIGGO

Du stör oss inte. Fråga Lilly – gör hon?

LILLY

Nej. Inte Louise.

VIGGO

Sitt nu ner hos oss ett ögonblick. – Sången derutifrån låter så bra på afstånd. Och här är så vackert, härinne.

LOUISE

sätter sig

Ja, här är vackert, det ser jag sjelf bättre än någon annan.

LILLY

Åh, det är minsann inte svårt att se!

LOUISE

För er alla är det bara det yttre, de vackra möblerna, färgernas harmoni – För mig är det själen, doften af det hela – det, som gör detta rum till mitt hem.

LILLY

Det der förstår jag, men inte Viggo. Det der måste man vara kvinna för att kunna känna – Jag menar så der, att man håller af hvarenda möbel, som en kär vän – derför att den varit vittne till —

VIGGO

afbryter

Vet du hvad vi talade om, när du kom?

LOUISE

Talade ni verkligen?

VIGGO

Ja. Men det var ett gammalt tema.

LOUISE

Om kärleken?

VIGGO

nickar

Lilly är skeptisk.

LILLY

Åh fy dig!

VIGGO

Hon har sett på lifvet med sin nittonåriga erfarenhet och funnit, att kärleken är en olycka, ty en af de älskande tröttnar alltid —

LILLY

Viggo! Det är riktigt skam af dig.

LOUISE

lägger sin hand på Lillys panna

Dethär ljusa hufvudet är så klokt, så klokt —

VIGGO

Jaså! Är också du en kärlekens pessimist?

LOUISE

Nej. Jag tror, det är bäst, att inte på förhand plocka bladen af nyponblommorna vid vägkanten – om man också vet, att morgondagens vind skall sopa dem bort.

LILLY

Jag kan inte låta bli.

LOUISE

Hvarför grubbla? Lägg ditt hufvud mot hans axel och var glad åt att vara älskad! – Lyckan kommer och lyckan går. Kanske stannar hon kvar – kanske inte – i alla händelser är det fruktlöst att söka binda henne.

VIGGO

Det der är hvad man kallar filosofi.

LOUISE

Ja, men inte pessimism.

*

HENRIK

kommer med dyster uppsyn in från trädgården

LILLY

sakta till Viggo

Usch, der är han. Jag är säker om, att han vill jämra sig. Kom, låt oss gå.

De gå ut i trädgården

HENRIK

sätter sig på chäslongen

Åh, Louise, jag är så olycklig.

LOUISE

Hvarför ska’ ni plåga hvarandra.

HENRIK

Det är ju inte jag!

LOUISE

Jo, du är svartsjuk.

HENRIK

Kan jag väl annat! Hon vill knappt erkänna, att det är skilnad på mig och hennes andra bekanta. Och om jag vågar yttra ett ord af klagan, så straffar hon mig med en raffinerad grymhet, som om jag begått ett brott.

LOUISE

Jag tycker nog, att hon kunde vara annorlunda emot dig, men du är ju också —

HENRIK

Hon är grym, hon är kall, hon är hård.

LOUISE

Nej, hon är god.

HENRIK

Mot alla andra – bara inte mot mig – derför att jag älskar henne – och derför att min kärlek gör mig vek.

LOUISE

Jag tycker, ni skulle kunna vara så lyckliga, ni två. Hon har ju sjelf velat vinna dig, och du begär inte bättre än att få vara henne trogen.

HENRIK

Hon borde ha varit karl. Deri ligger hela felet. Hon har en fullkomligt manlig karaktär. Hon tröttnar och hon kastar bort.

LOUISE

Är en man alltid sådan?

HENRIK

Jag är inte sådan. Men annars – Ifall han inte träffar på en kvinna, som vrider hjertat ur bröstet på honom, som pinar honom med glödande tänger – Sådan är hon! Böjer sig ned och snyftar.

LOUISE

Stackars barn! Du blir aldrig någon man!

HENRIK

knyter händerna

Jo! Jag skall bryta med henne! Jag står inte ut med dethär.

*

Erna och Bergström komma från trädgården, glada och upprymda, blossande på cigaretter. Efter hand komma flere konstnärer in och bilda konverserande grupper på golfvet. Sången har tystnat

BERGSTRÖM

Jo! Tjo hej! Jag skall ut till Fontenay och måla naket ute.

ERNA

Du är tokig!

BERGSTRÖM

Snick snack! Det ska’ bli någe’ styft må du tro!

ERNA

Hvad ska’ det bli då?

BERGSTRÖM

En naken pojke, förstår du!

ERNA

skrattande

Han fryser ihjäl.

BERGSTRÖM

Asch – han är delvis klädd i pels.

ERNA

Delvis klädd i pels? Skrattar. Hvad skall han föreställa?

BERGSTRÖM

Det vete fan – ett namn hittar man väl alltid. Kolossalt vacker kropp! – Du skulle se hans ben! Det vore något för dig.

ERNA

Gör mig en cigarett så är du hygglig. Min tobak är slut.

BERGSTRÖM

Det är min snart också. Men för dig skulle jag offra min sista droppe hjerteblod, det vet du.

ERNA

Tack. Jag föredrar tobaken.

Bergström sätter sig ner på en stol och rullar cigaretten

LIND

i det han kritiskt skärskådar Allands byst

Styf karl! Ja, gu’bevars! Men konstig kropp! Konstig kropp, säger jag dig. Nu håller han på med en marmorgrupp, har jag hört. Den är snart färdig, och han är sjelf i en sådan der feber som han alltid är i, då han gör någe’ styft. Men ingen slipper in i hans atelier. Jag försökte i går.

JOHANSSON

Du ja! Du springer ju alltid rundt och snokar. Inte kan man undra på, att monsieur Alland stänger sin dörr.

LIND

Kan man inte undra? Är jag kanske inte också – Kunde han inte ha godt af ett råd —

Allmänt skratt

BERGSTRÖM

lemnar Erna cigaretten

Jaså, det tycker du! Att Gustave Alland borde ta’ råd af dig!

LIND

Det vore väl fan, om han inte skulle ha godt af, att en kamrat gjorde honom uppmärksam på ett och annat —

*

I detsamma öppnas dörren och Alland kommer hastigt in. Han studsar först vid åsynen af de många menniskorna, men då han ser sig observerad går han ogeneradt fram emot Louise och helsar

ALLAND

Jag kommer kanske olägligt. Jag visste inte, att ni hade främmande.

LOUISE

förlägen

Det är min fosterbror Viggo, som firar födelsedag —

ALLAND

vänder sig till Viggo, som står i dörren till trädgården

Tillåt mig att gratulera. Jag hör, att ni firar er födelsedag.

VIGGO

Tack.

ALLAND

helsar på Lilly, som står vid sidan om Viggo

God dag, fröken Walldén. Har jag den äran att vara igenkänd? Jag har träffat er här en gång förr.

LILLY

Skulle man inte känna igen en så berömd man som ni, när man en gång har haft den äran att bli föreställd för er!

ALLAND

Det var samma dag monsieur Pihl skulle resa. Jag mins det mycket väl. Ni kom utifrån – Jag mins hur rödblommig och frisk ni var – riktigt förtjusande —

Bergström, Johansson och Lind gå fram och helsa på Alland

BERGSTRÖM

skrattande

Så märkvärdigt! Vi talte just om er, monsieur Alland, då ni kom.

ALLAND

Då talade ni väl illa om mig?

LIND

Ah, hur kan ni tro det!

ALLAND

Det gör en kollega alltid.

JOHANSSON

Ja men ni är ju hors concours.

BERGSTRÖM

Jo, Lind ville gerna slippa in i er atelier och kritisera gruppen, som ni håller på med.

ALLAND

Det gör mig ondt, käre kollega. Men jag tål aldrig att någon ser hvad jag har för händer – med ett fint småleende – och naturligtvis allraminst en så talangfull yrkesbroder, som ni.

LIND

Jag ber, jag ber!

VIGGO

ute i trädgården; knackar i bålen

Mina damer och herrar! Låt oss dricka ett glas med den sist anlände gästen!

Allmän tillslutning. Alla strömma ut i trädgården med undantag af Erna, som blir sittande orörlig

*

HENRIK

som gått ut med de andre kommer in igen från trädgården

Så ensam! Hvar har du din tillbedjare? Har han öfvergett Venus för Bacchi skull?

ERNA

vänder sig bort, utan att svara

HENRIK

Jaså, du ger den stumma! Aj, aj! Då står det illa till med samvetet.

ERNA

Låt mig vara i fred.

HENRIK

I fred med ditt onda samvete? En skön duett!

ERNA

vänder sig emot honom

Ställ inte till uppträde nu! Jag är inte i humör att tåla dina dumheter!

HENRIK

Jaså! Du är inte i humör! Det var ju tråkigt, det! Hur kan det komma sig? Du skulle väl inte ha lagt ut dina garn förgäfves?

ERNA

Gå din väg!

HENRIK

Gå! Ja, det är just det, jag tänker göra. Men jag skall säga dig sanningen först. Jag låter inte sparka bort mig som en hund. Jag har tålt det alltför länge – akta dig nu, för nu bits jag!

ERNA

Så bit då, om du törs, din byracka!

HENRIK

knyter händerna och far emot henne; hejdar sig

ERNA

Se bara! Du törs ju inte slåss en gång.

HENRIK

Jag slåss inte med en kvinna.

ERNA

Nej, åtminstone inte med en som är starkare än du.

Kvartetten stämmer upp i trädgården och sorlet derute dämpas

*

LOUISE

kommer hastigt in i ateliern och går fram till Erna och Henrik

Sch! Inte går det an att ni grälar så högt! Man hör er ju derute. Tänk på det!

ERNA

Det är inte mitt fel. Jag har bedt den der herrn hålla sig i styr och gå.

HENRIK

»Den der herrn!» – Hvad tycker du, Louise?

LOUISE

Tyst, tyst! Inte skrika!

HENRIK

utom sig

Jag har älskat den der hyndan högre än mitt lif – derför har hon under två år kunnat göra mitt lif till ett helvete —

ERNA

Ni är inte tillräknelig! Gå er väg! Och sätt aldrig er fot inom min dörr!

HENRIK

Jag skall sätta dig i gapstocken i stället – Jag skall brännmärka dig – ska’ du få se – ditt —

LOUISE

Henrik! —

ERNA

Gör det! Gör det! Skrik ut för verlden, att jag tålt er i min närhet, att jag tillåtit er hand att röra vid min kropp – Jag har aldrig så tydligt som nu sett, hur nesligt det var —

HENRIK

kämpar med sig sjelf som om han ville säga något; tar ett steg emot henne; vänder sig derpå hastigt om och störtar ut

*

LOUISE

ser efter honom

Stackaren! Så förtviflad han var! Hur började det?

ERNA

Som vanligt. I dag var jag inte i humör att fördraga hans lumpenhet —

LOUISE

Ja, men – detta är ju – sätter sig hos henne – Säg mig uppriktigt, Erna lilla – älskar du honom inte längre?

ERNA

Ack du – Jag har aldrig älskat honom! Aldrig en sekund. Är det en menniska, som man kan älska, denna parasit på konstnärslifvet härute? En menniska som ingenting är, ingenting blir, ingenting duger till.

LOUISE

Men det visste du ju förut.

ERNA

Jag visste! Jag visste! Hvad gör det för nytta hvad man vet? Jag led så, att jag kunde bli vansinnig. Jag var förhexad, förbannad, bunden! Det fans bara en i verlden, som jag tänkte på – Men det, som en gång hade dött, kunde icke åter väckas till lif – Du har kanske hört talas om menniskor, som bli drinkare af olycklig kärlek? Jag var för feg att dö – för litet romantisk om du så vill. Jag kastade mig i hans armar derför, att han just gick och suckade för mig —

Der har du min »kärleks» historia! Den är poetisk – inte sant!

LOUISE

stryker öfver hennes hår

Stackars, stackars Erna!

ERNA

drar sig undan

Och nu i kväll när jag såg de två bredvid hvarandra – då märkte jag min förnedring. Jemför de två! Mot hans axel har jag lutat mitt hufvud – och ändå har jag kunnat sänka mig ner till det der krypet! Reser sig upp och går mot dörren. Adjö!

LOUISE

skyndar efter henne

Hvart går du? Du är så upprörd och —

ERNA

Jag måste ut härifrån – härinne kväfs jag. Jag kan inte andas samma luft som han. Jag hatar honom – med rätt eller orätt – det bryr jag mig inte om! Jag hatar honom för det jag aldrig mer kan tilltvinga mig hans intresse – aldrig annat än denna iskalla likgiltighet, som jag kan krossa min panna emot, men aldrig rubba. – Men jag skall fram! Jag skall upp till hans sida igen! Jag vill göra underverk – I en snyftning. Åh – om jag vore en man! Åh – om jag vore en man! Men jag blir aldrig, aldrig annat än en kvinna, som han föraktar – Rycker upp dörren till entréen och störtar ut.

*

Viggo och Lilly komma hastigt in från trädgården

LILLY

Gick Erna?

LOUISE

Ja.

VIGGO

Hvarför gick hon?

LOUISE

Hon mådde inte riktigt bra – hon var så nervös och —

LILLY

Jag får lof att gå till henne!

LOUISE

Hon gick ut. Hon ville ha frisk luft —

Gästerna, som märka, att någonting är på färde, ha skockat sig i dörren till trädgården. Bergström och Johansson komma in i ateliern

VIGGO

Henrik är också borta. Det har väl varit ett uppträde igen?

LOUISE

sakta till Viggo

Gå ut i trädgården och laga att de andra gå med. Bed dem sjunga – eller hvad du vill —

VIGGO

nickar; går fram till Bergström och Johansson, tar en under hvar arm och drar dem med sig

Låt oss få en sång till. En fosterländsk – som väcker hemlandsminnen.

BERGSTRÖM

Kör för det. Om vi skulle ta Josephsons Vårt land?

JOHANSSON

Jaha! ropar Sångare!

De gå ut i trädgården; gästerna följa med. Lilly gör min af att stanna hos Louise, men då hon ser Alland komma in, går hon hastigt förbi honom ut till de andre

*

ALLAND

Hvad stod på? Hvarför gick fröken Walldén?

LOUISE

Åh – här var ett uppträde – mellan henne och Henrik Rydberg.

ALLAND

sätter sig hos henne, tar hennes hand och ser henne in i ögonen

Var det ingenting annat?

LOUISE

Jo – storinqvisitor! Men slipper jag inte att svara på det?

ALLAND

Naturligtvis – om du finner det obehagligt. Men säg mig då i stället, hvarför alla de här menniskorna trängt sig in i mitt paradis?

LOUISE

Du hade ju sagt, att du inte kunde komma i dag – Festen skulle ha varit på Ernas atelier, men hon har ingen trädgård – och så frågade de, om de inte kunde få flytta hit ner. Jag kunde inte säga nej.

ALLAND

skrattande

Nej, det kunde du väl inte – Men vet du, hvad jag hade tänkt?

LOUISE

Nej – hvad?

ALLAND

tar upp ett par biljetter

Taga dig med till operan i kväll.

LOUISE

Det skulle ha varit roligt!

ALLAND

Och så skulle vi ha superat efteråt. Fint och lätt, alldeles som min kräsna lilla prinsessa vill ha det.

LOUISE

Ja, men nu stanna vi hemma i stället.

ALLAND

Omöjligt, min fröken! Jag måste ju gå med de andre!

LOUISE

Hvarför måste du gå?

ALLAND

Inte kan jag ensam stanna kvar. Tänk på ert rykte, min fröken!

LOUISE

Det bryr jag mig inte om. Nedslagen. Skall du verkligen gå?

ALLAND

Absolut! Om inte madame sjelf är rädd om sitt rykte, måste jag taga vara på det. Jag är väl närmast till det, skulle jag tro. Betraktar henne leende; då hon fortfarande ser nedslagen ut, böjer han sig fram emot henne och hviskar. Jag går således med de andre. Men jag kommer igen —

LOUISE

nickar emot honom, småleende

ALLAND

Och då skall madame vara klädd i nya, fina morgonrocken – och så skall hon sätta sig till pianot och spela och sjunga medan monsieur – som arbetat hela dagen – ligger på chäslongen och hvilar —

LOUISE

Går det lätt för monsieur att arbeta nu?

ALLAND

Ja.

LOUISE

nickar upprepade gånger

Det visste jag.

ALLAND

Du är en märkvärdig liten kvinna. Aldrig pockande, aldrig nyfiken. Inga frågor, intet bråk – och ingen jämmer för det jag håller dig borta från min atelier.

LOUISE

Jag vill inte komma dit förr, än du sjelf ber mig.

ALLAND

Lilla orm! Jag börjar frukta, att du ämnar beveka mig genom din blidhet.

LOUISE

Tror du det? Då måste jag ju bli pockande för att visa, att du tar fel. Skrattar. Men det skulle vara mycket svårt för mig.

ALLAND

ser ut i trädgården

Jag kunde ha lust att kyssa dig, men det går väl inte an. Det återstår mig således ingenting annat än att säga farväl. Reser sig upp, bugar sig och tar hennes hand, som han kysser. Adieu, fröken Strandberg! Hviskande. A bientôt!

Han tar sin rock och hatt och går ut i trädgården för att säga farväl till de andre. Det blir allmänt uppbrott. Gästerna komma in, och taga farväl under sorl och skratt

BERGSTRÖM

till Johansson

Du sjöng falskt, din bof! Tror du inte, att jag märkte det?

JOHANSSON

Det var du sjelf som gnällde för högt. Du har inte öra – inte sant, Viggo? Det var han, som sjöng falskt?

VIGGO

Det hörde jag inte.

LIND

som håller på att säga farväl till Louise

Monsieur Alland! Vänta ett ögonblick – vi få sällskap.

ALLAND

Det skall bli mig ett stort nöje.

De gå

BERGSTRÖM

till Lilly

God natt! Är Erna gången?

LILLY

Ja, hon mådde inte riktigt bra.

JOHANSSON

bugar sig för Louise

Tack för i kväll! Det var mycket gemytligt, fast den bofven Bergström sjöng falskt.

LOUISE

Jag tyckte, det lät mycket vackert.

BERGSTRÖM

Jag bryr mig inte om att försvara mig – det var han sjelf som inte höll sig uppe – det är just hans svaga sida, både som menniska och konstnär, att han inte kan hålla sig uppe – Bugar sig för Louise. Tack för i afton!

JOHANSSON

Och du vill klifva högre än vingarne bära – I dörren. – Godnatt här, allesammans! Går.

BERGSTRÖM

Hör du Janne du! Vänta litet. Vi få sällskap. Skyndar efter.

De andre gästerna ha under tiden sagt farväl, de gå alla, utom Viggo och Lilly

*

LILLY

Jag undrar om Erna är kommen hem.

VIGGO

Låt oss gå upp och se efter. Och om hon inte är kommen, ta vi oss en promenad på boulevarden.

LILLY

Arm i arm! Det vill jag rysligt gerna. Det är det mest förtjusande jag vet.

LOUISE

skämtsamt

Det är egentligen mycket opassande —

LILLY

Åh, här i Paris kan man ju göra alldeles hvad man vill.

LOUISE

Det är just det, som är det farliga.

LILLY

Faran är inte stor, när man vill det, som är rätt —

VIGGO

sticker sin arm under Lillys

När jag går med henne under armen, då känner jag mig alltid som en riktig hönsmamma – som om jag spänt min stora, varma vinge ut öfver kycklingen vid min sida – Du kan vara lugn!

LOUISE

småleende

Jag menade inte heller, att det kunde vara farligt för er.

*

ERNA

kommer häftigt in om dörren; till Lilly

Jaså här är du! Gud ske lof!

LILLY

går bort till henne

Bevars, bevars! Hvad står på? Du är så blek —

ERNA

Kom nu, så gå vi upp.

VIGGO

Lilly och jag ha kommit öfverens om att taga oss en liten promenad först.

ERNA

hårdt

Det blir ingenting af med det!

VIGGO

Hvad för slag? Blir ingenting af? Jag antar, att Lilly har sin egen vilja.

ERNA

Inte så länge hon är här i Paris – hos mig.

VIGGO

Hon är min fästmö!

ERNA

Hon är min syster! Hånfullt. Fästmö? Ja, så heter det alltid. Men jag känner er män … Ni äro alla lika!

LOUISE

Erna då!

ERNA

Jag bryr mig inte om, hvad ni säger! Inte ett grand! Jag lägger mig inte i andras affärer! Stöt gerna hufvudet i väggen sjelf … Kasta dig i djefvulens armar … Jag skall inte säga ett ord. Men så länge jag har kraft nog att värna om henne der, skall det bli lögn att …

VIGGO

Säg inte mer, Erna. Du är inte tillräknelig i kväll.

LILLY

går hän emot honom

God natt, Viggo. Jag går med – vi träffas ju i morgon – inte sant?

VIGGO

Jo. God natt liten.

LILLY

kysser Louise på pannan

God natt! Sof godt.

Erna och Lilly gå

*

VIGGO

Hvad kom åt Erna? Jag har aldrig förr sett henne så upprifven …

LOUISE

Hon och Henrik ha brutit med hvarandra i kväll.

VIGGO

Det ha de gjort så ofta.

LOUISE

Ja, men nu är det allvar … nu blir det aldrig godt igen.

VIGGO

Så mycket bättre. Hon har visst aldrig brytt sig stort om honom.

LOUISE

Nej. Då hade hon inte varit så olycklig.

VIGGO

Hur menar du?

LOUISE

Det ringer i mina öron en underskön replik … jag vet inte hvar jag läst den … det är väl i en af de moderna böckerna, kan jag tro. Den handlar väl om en kvinna, som gett sig åt den man, hon älskar – och derigenom råkat i kollision med pligt, heder och samvete … Han ser, att hon lider – han förebrår sig sjelf, att han tagit emot, hvad hon gaf – och så frågar han henne en gång, om hon är mycket olycklig … Då smyger hon sig in till honom och ser på honom med en blick full af hängifvenhet. »Jag olycklig?» säger hon. »Jag är som en utsvulten tiggare, hvilken fått mat; måhända fryser han ännu i sina trasor – men olycklig är han inte längre.»

VIGGO

Och Erna – menar du – ?

LOUISE

Hon är olycklig – derför att hon kastat sig i armarne på en man, som aldrig egt hennes hjerta.

VIGGO

begrundande

Ja, ja. För en finkänslig kvinna måste det vara den största olycka på jorden.

LOUISE

ryser till

Hu! Att få hela sitt lif besudladt … forntid och framtid … allt – ett tjockt, smutsigt streck draget öfver allt som man känt fint och friskt och omedelbart och omedvetet – den drömda lustgårdens blommor och buskar och träd förvandlade till slemmig tång – paradisets frukter till stinkande svampar – och vid allt detta, att minnas den tid, då man låg i gräset och såg blåa drufklasar skimra i solen öfver sitt hufvud – man behöfde endast sträcka ut handen för att nå dem – man dröjde bara derför, att man ville välja den vackraste —

Räcker honom sin hand. God natt, Viggo. Du får inte vara ond på henne. Hon har lidit mer än någon vet om

Hon går in i sitt sofrum. Han står ett ögonblick stilla, försjunken i tankar; vänder sig om och går mot dörren, stannar igen och ser ut i trädgården. Lyktorna ha börjat slockna, men månen skiner klart öfver buskarne derute och genom det stora fönstret in i ateliern. Han stirrar ett ögonblick ditut, drar en djup suck och går långsamt sin väg

*

LOUISE

kommer från sofrummet, klädd i en morgonrock af ljusrödt siden med spetsgarnityr; hon släcker lamporna, sätter sig till pianot och slår an ett par enstaka toner, hvilka efterhand öfvergå till en melodi. Slutligen börjar hon sjunga:

 
»Och jungfrun hon skulle sig till ottesången gå.
Tiden görs mig lång.
Så gick hon den vägen åt höga berget låg,
Men jag vet att sorgen är tung. – »
 

ALLAND

kommer sakta in. Stannar och ser på henne medan hon sjunger. När hon slutat går han bort och lägger sin hand på hennes hufvud, böjande hennes ansigte uppåt

Hvad tänker du på, när du sitter så här ensam?

LOUISE

På dig. Alltid på dig.

ALLAND

Och hvad tänker du om mig?

LOUISE

Att du är bergakungen, och att jag kunde sitta här i hundra år och tro att några veckor förflutit.

ALLAND

kysser hennes panna

Du gör mig nästan rädd.

LOUISE

Med hvad? Att jag är så lycklig?

ALLAND

Ja.

LOUISE

lägger sin hand öfver hans mun

Tyst. Jag vet hvad du vill säga.

ALLAND

Allting dör.

LOUISE

Det skall man inte tänka på, så länge solen skiner och lifvet är så rikt.

ALLAND

vemodigt

Det låter så underligt, att du predikar den läran för mig. – Entusiastiskt. – Du är – du är den noblaste, den älskligaste kvinna jag mött i lifvet.

LOUISE

Jag är hvad du gjort mig till. Det var din trolldryck – bergakung!

ALLAND

böjer sig på knä, lägger ena armen kring hennes lif och ser upp i hennes ansigte

Ja. Du skulle passa till att sitta dernere och spinna silke. Du är så fin och sval. Du är så vacker. Jag älskar dig.

Lägger sitt hufvud i hennes sköte. Hon stryker öfver hans hår med sin hand

V.
Paris, en eftermiddag i Maj

Samma atelier. Syrenerna blomma ute i trädgården, hänga i stora klasar öfver muren, belysta af den nedgående solen.

Erna, Lilly och Viggo stå samtalande midt i rummet.

VIGGO

Vet ingen hvart hon gått?

ERNA

Det är mottagning hos Alland. Han visar sin marmorgrupp hemma i atelieren. Hon har väl gått dit.

VIGGO

Det är troligt.

LILLY

Var det något särskildt? Du ser så besynnerlig ut.

VIGGO

Jag har fått ett bref från kamrer Möller derhemma – en gammal vän till Louises familj och utredningsman i sterbhuset – Han skrifver:

Tar upp ett bref och läser

» – då jag är tjensteman i den sparbank, der fröken Strandberg har sina medel insatta, har jag icke kunnat undgå att iakttaga, hur mycket det under de sista månaderna lyftats å denna sparbanksbok. Jag har ingen rätt att misstänka den person, i hvars händer hon lemnat den, ehuru det för mina ögon ser omöjligt ut, att fröken Strandberg sjelf kunnat använda så stora summor. Jag ber dig derför med största grannlagenhet och af vänskap för din fostersyster skaffa något ljus i denna sak, rörande hvilken jag af vissa skäl har svårt att vända mig direkte till henne sjelf. Det vissa och bekymmerfulla i detta är, att om minskningen af kapitalet fortgår på samma sätt, fröken Strandberg inom kort skall befinna sig utan existensmedel – »

ERNA

Kunde just tro det! Det har kostat vackra slantar – med en gest omkring ateliern – allt dethär.

LILLY

Och hennes toaletter sen!

ERNA

Jo jo! Som en hertiginna – och med en liten prestdotters förmögenhet. Några fattiga tusen i en bank derhemma. – Sparfven i tranornas dans – det är en gammal historia – och den tar alltid en ända med förskräckelse —

VIGGO

som går nervöst af och an på golfvet

Jag har länge vetat, att ateliern inte var Carls. Hon har hyrt den sjelf – för egna medel —

ERNA

hårdt

Naturligtvis! Det var ju klart! »Ramen kring hennes lifs roman» – en mycket dyrbar lyxartikel för en menniska med hennes tillgångar —

LILLY

sakta

Stackars, stackars Louise!

ERNA

Prat! Det är bäst som sker. Nu blir hon tvungen att resa.

VIGGO

stannar framför henne

Är du så säker på det?

ERNA

På hvilket?

VIGGO

Att hon reser?

ERNA

Ja. När det inte fins mera pengar så —

VIGGO

Ännu fins det ju litet kvar och dessutom …

ERNA

Man måste skrifva till dender kamrern, att han inte får betala ut mer —

VIGGO

Det blir han tvungen till ändå, när hon sjelf så önskar.

ERNA

Men det är ju vanvett. Man måtte väl i Guds namn kunna finna ett medel att hindra en menniska från att kasta sig rakt i förderfvet.

VIGGO

Så nämn ett medel då! —

ERNA

Hvarför inte ställa henne under förmyndare?

VIGGO

Emot hennes vilja?

ERNA

Om så skulle behöfvas – ja.

VIGGO

skakar på hufvudet

Nej, Erna. För det första kunna vi inte göra det – och om vi också kunde, skulle vi inte ha rätt att bruka våld …

ERNA

Inte ens om det gällde lif eller död?

VIGGO

Inte ens då.

ERNA

Det är sköna åsigter.

VIGGO

De gälla för mig – inte för dig.

ERNA

Nej, det fattades bara! Man skulle kanske inte heller ha rätt att söka bringa henne till förnuft. Man skulle stå stilla som ett får och bara bliga – Tack! det ligger inte för mig!

VIGGO

Så gör hvad du finner för godt. Tala till henne – säg henne allt – sakta – men det tjenar ingenting till – jag känner henne jag.

Louises röst höres utanför, i samtal med värdinnan

ERNA

Här kommer hon. – Gå ni er väg – jag vill tala med henne ensam – Pekar ut åt trädgården. Den vägen – trädgårdsluckan är öppen —

Viggo och Lilly gå ut genom trädgården

*

LOUISE

kommer in från entréen; hennes ansigte är blekt, förstenadt i uttrycket och hon stirrar framför sig som en somnabul

ERNA

går emot henne; häftigt

Hvad står på? Hvad har händt?

LOUISE

Ingenting.

ERNA

Är du sjuk?

LOUISE

Nej. Det är ingenting.

ERNA

Det är någonting med Alland; neka inte.

LOUISE

Jag kommer från hans atelier. Ni ha sagt, att han gått tillbaka. Det är inte sant. Jag har sett hans nya arbete. Vi ha sett det alla. Alla säga med en mun detsamma. Någonting sådant har han aldrig åstadkommit förr.

ERNA

Men jag förstår inte … Du ser ut som en somnabul. Hvad är det som gripit dig så?

LOUISE

Gruppen.

ERNA

Hvad föreställer den?

LOUISE

Han kallar den Ödet.

ERNA

Ödet?

LOUISE

Ja.

ERNA

Men så tala ut! Ödet, hvad vill det säga?

LOUISE

Vänta – jag skall berätta.

Jag var den första som kom. Han hade önskat det så. Han tog undan det gråa skynket – och jag såg …

ERNA

Hvad?

LOUISE

Att börja med var det som om det bländat min syn, men så löste sig konturerna och stodo der fasta och klara … jag skall minnas dem alltid … i min sista stund …

ERNA

Var det något emot dig? Han har de besynnerligaste infall.

LOUISE

Det var hvad han kallar det: Ödet. – Fotställningen bildas af ett skrofligt klippblock, som vid venstra sidan höjer sig uppåt och bakåt tycks antyda liksom ingången till en håla eller klyfta. Den starka sluttningen framåt, en kant af sjögräs och några refvor af tång ge en föreställning om hafvet. Man tycker sig nästan känna dess kyliga luft, så väl har han förstått att ge stämningen af dess närhet —

ERNA

Men figurerna? Figurerna? Det är ju en grupp?

LOUISE

Hufvudfiguren är af något mer än kroppsstorlek – en kvinnoskepnad med starka lemmar, inhöljd i ett draperi, som faller ner från hufvudet och hvari stormen sliter; med ena handen håller hon det samman omkring halsen, den andra sträcker hon ut som för att taga stöd af klippblocket. Hållningen är framåtlutad, och blicken spejar skarpt och kallt ut i rymden – mot ett för andra osynligt mål. Hon tycks vara i gående och har just tagit ett steg framåt – öfver den kropp, som ligger hänkastad på marken —

ERNA

En kvinnokropp?

LOUISE

med ett djupt andetag

Ja. En liflös, naken kvinnokropp. Fötterna och benen ligga slängda ner öfver sluttningen mot hafvet, hufvudet har fått stöd mot en sten vid hålans ingång, hakan har sjunkit emot bröstet och armarne hvila på marken slappt och tungt – Hela figuren ligger der just så, som vågorna vräkt den upp – så enkelt men så plastiskt gripen – utförd med en storslagen konst. Det är vanmakten och hjelplösheten, adlade till höghet af dödens ro —

– Och det ansigtet, som man ser in i! Dess lugn har något af öfverjordisk jemnvigt: – den kalla blidheten hos den, för hvilken menniskors önskningar och menniskors lidanden icke längre finnas till – den heliga glömskan af allt det, som här benämnes glädje och sorg – godt och ondt – Detta ansigte, på hvilket dödsleendet ligger stelnadt som en olöslig gåta, är en siares verk —

ERNA

Ja, men —

LOUISE

När jag stod der och såg, då greps jag af bäfvan, ångest, beundran. Denne mästare, denne konstnär hade jag behandlat som en jemnlike. – Han hade varit kamraten i mitt hvardagslif; jag hade trott, att han behöfde min tröst, nästan min hjelp – han, en konstens storman!

ERNA

Du öfverdrifver; du är inte normal. Han är en menniska – han som vi andre – ingenting mer —

LOUISE

Du känner honom inte – sjelf har jag aldrig förr än i dag vetat hvad han var. Aldrig så, genom mig sjelf – i första hand. Jag tror, att jag hittills sett honom endast genom andras beröm, i glorian af hans verldsrykte. Men när jag stod der och såg på hans verk – då gick det upp för mig, hur stor, han är —

ERNA

Och ändå stod han der väl sjelf vid sidan och såg på dig med forskande intresse för att studera, hvad intryck mästerverket gjorde.

LOUISE

Jag skälfde som inför något öfvernaturligt: den döda bar mina drag, men förädlade, odödliggjorda – det var mitt eget stelnade jag – en saga som skall öfvergå till efterverlden – min trista saga – Knäpper händerna samman och står en stund i tankar.

ERNA

Det är ett af hans vanliga påhitt. Du skall inte taga dig det så när.

LOUISE

stirrar ut i luften

Och den stora figuren – ödet! Dragen voro en menniskas, men uttrycket var mer än menskligt. Det var den orubbliga lagbundenheten, för hvilken allt i vår verld måste böja sig eller krossas – det af evighet bestämda – hvilket går hän öfver ett menniskolif som vore det mindre värdt än hafvets tång —

ERNA

Du är så blek. Du får visst lof att lägga dig – annars svimmar du.

LOUISE

Ja, nu vill jag hvila. Nu är det förbi.

ERNA

Hvilket?

LOUISE

Allting – Kastar sig framstupa på chäslongen. Märker du inte, Erna? – Detta är ett farväl.

ERNA

En nedrighet, är det!

LOUISE

häftigt

Det har du ingen rätt att säga. Han har inte bedragit mig, han har inte bedragit dig, han har inte bedragit någon. Han har en annan natur än vi – han är af en annan race än vår.

ERNA

Du skall stänga din dörr för honom och visa, att det är du som gör slut!

LOUISE

med ett melankoliskt leende

Jag göra slut!

ERNA

Det är du skyldig dig sjelf – din stolthet —

LOUISE

Jag har ingen stolthet. – Och nu får du inte bli ond, om jag ber dig om en tjenst.

ERNA

Du vill väl, att jag skall gå?

LOUISE

Ja.

ERNA

Du väntar honom.

LOUISE

Jag har lofvat, att han inte skall träffa dig oftare.

ERNA

betänker sig

Nej. Jag kan inte lemna dig nu. Han skall pina dig ihjäl.

LOUISE

Låt honom göra det, men gå.

ERNA

Nej. Du kan inte svara för dig sjelf. Trygga dig till mig. Gå in i ditt sofrum och låt mig taga emot honom.

LOUISE

Det är kanske sista gången, jag får se honom, och ändå vill du hindra mig.

ERNA

Sista gången? Nej, den tortyren kan räcka länge ännu.

LOUISE

ser upp, gladt

Tror du?

ERNA

Res hem.

LOUISE

Aldrig mer. Det fins intet hem.

ERNA

Du kan inte lefva här alltid. Utan arbete, utan förmögenhet – ja, Viggo har just haft bref —

LOUISE

Gå och tala inte mer.

ERNA

Du måtte väl kunna höra ett förnuftigt ord!

LOUISE

Om du inte går, så drifver jag ut dig.

ERNA

Bevars, bevars! Mumlar i det hon går. Och intet medel att sätta henne på dårhuset.

*

LOUISE

går nervöst af och an på golfvet. Det har börjat skymma och hon tänder lampan på bordet. Strax derefter kommer Alland in från entréen

ALLAND

skyndar mot henne; ömt

Hur är det med dig – barn? Du blef visst sjuk och jag kunde ju inte följa dig.

LOUISE

Det är bra nu, när jag ser dig.

ALLAND

smeker henne

Du lilla toka. Skall du aldrig kunna lära dig att bli förståndig?

LOUISE

Jo. När det behöfs. Det har jag lofvat dig.

ALLAND

Och att glömma?

LOUISE

När du så fordrar – ja!

ALLAND

Det kommer att kännas som när man rycker ett hårstrå af sitt hufvud. Just så ondt gör det.

LOUISE

Skola vi då skiljas nu? För alltid?

ALLAND

Ingen vet det. Jag reser i morgon kväll – jag har ju sagt dig det. Jag har en beställning – i New-York.

LOUISE

stöder sig mot stolryggen

Det hade jag glömt.

ALLAND

Se nu inte så tragisk ut. Det är ju att förstöra alla våra minnen.

LOUISE

Dem kan intet förstöra. Min hela, vida, vackra verld – sträcker ut armarna som till ett stort famntag.

ALLAND

Du reser väl hem – kan jag tro?

LOUISE

Hem? Ja! Till det mörka, kalla hemmet … O Gud!

ALLAND

Allting skall der falla in i de gamla hjulspåren.

LOUISE

Jag skall lyda dig.

ALLAND

Glömma?

LOUISE

stirrar framför sig utan att svara; då ser han in i hennes af smärtan förvridna ansigte och rycker till

ALLAND

Du gör mig rädd. Säg någonting! Det kan väl inte vara möjligt, att du älskat mig på fullt allvar – så som en kvinna älskar första gången.

LOUISE

tonlöst

Hur älskar hon första gången?

ALLAND

Så, att hon går helt upp i den känslan. Så att den fyller hennes varelse. Så att hennes vilja är ofri – bunden af en annans?

LOUISE

Har du inte förstått, att det är just så, jag älskat dig?

ALLAND

Jag vet inte – kanske jag tänkt det någon gång – förr —

LOUISE

Hvad har du då trott om mig – ?

ALLAND

tiger

LOUISE

ser på honom med ett uttryck af förfäran och döljer ansigtet i sina händer med ett skri

Det också!

ALLAND

Jag tror det inte längre – olyckligtvis!

Barn, hur kunde du älska mig? Inte hade jag omedelbarhet nog att besvara en känsla sådan som din? – Men det behöfs väl också bara, att du får ögonen upp för hvad jag är, för att …

LOUISE

Du är finkänslig och du är god. Mot mig har du varit bättre än någon annan menniska på jorden.

ALLAND

Tjugo kvinnor ha älskat mig före dig. Tänk på det.

LOUISE

Hvad gör det mig? Inte kan jag hålla mindre af dig för det.

ALLAND

Men barn – kalla din stolthet till hjelp. Kom ihåg – det kan ju hända att – att du inte blir den sista.

LOUISE

Om någon blir så god och trofast emot dig, som jag skulle ha varit, så unnar jag dig henne – och henne dig.

ALLAND

sakta

Du gör afskedet allt för svårt för oss båda.

LOUISE

Jag ville göra det så lätt för dig – efter det måste ske. – Se! Jag gråter ju inte ens! Lyfter sitt ansigte upp emot honom.

ALLAND

ömt

Jag önskar, att jag aldrig tagit dig. Du var för god – och detta bryter dig.

LOUISE

Inte ledsen för min skull. Lutar sitt hufvud mot hans axel. Jag är ju lycklig – in i det sista. Hvad begär man mer? Tack för allt. Jag önskar intet ogjordt af det, som skett.

ALLAND

Du är så underlig. Jag törs nästan inte lemna dig. Men jag måste gå; man väntar mig till festen.

LOUISE

Så gå då. Men kyss mig innan du går – nej, på pannan som du brukade strax när vi blefvo bekanta.