Kitobni o'qish: «Hjertesår och Hjertebalsam, eller Den dygdiges Seger öfver Ödet och Döden»

PERSONERNA:

Madame Pleureuse.

Madame Chat-Amie.

Madame Cheri-babiche.

Madame Careusseuse.

Zemire deras vän.

En Fransk riddare.

Andar och Spöken.

Diverse annat löst folk, såsom:

Eko, en hynda.

Grolla, |

Broka, |

Jeppe, | Kattor.

Fix, |

Jussa. |

Ämnet är lånadt ifrån Medeltiden.

Första Öppningen

[Theatern föreställer en svartklädd sorgkammare. Midt på golfvet står en liten kista (tjenlig blott för ett ganska litet barn) sirad med krusflor och silfverstjernor, hvilka på det aftagna locket afbilda Constellationerna Jungfrun och Lilla Hund. Ofvanför dem är fästad en rik myrtenkrans, knuten med hvita och gröna band. Sex mareschatter, med brinnande vaxljus, stå på hvardera sidan af kistan. Systrarna i djup sorgdrägt med dok, förkläde och krage, sitta gråtande kring kistan. Snyftande och suckar hindra dem länge att frambringa ett ord. En douce sorgmusik ljuder högtidligt genom rummet.]

Madame Pleureuse.

 
O! gråt du sorgsna verld, som qvalets törnen känner
Rys! se det grymma sår, som detta hjerta bränner!
Fly ej den tåreflod, som min ögas rand
Sig hvälfver brusande till grafvens dystra land;
Der i det mörka hus jag sluta får min plåga.
Och uti dödens famn utsläcka hjertats låga.
Det tysta kanske snart de suckars hemska ljud.
Som lätta qvalets tyngd och lyda sorgens bud!
Men grymma menskor I! när haden I ett hjerta?
Ett hjerta såsom mitt, så ömt för varje smärta?
När kändes än ett qval, en suckan eller nöd
Vid nästan olycksfall, ja vid hans grymma död?
Så sörjde ej en mo då hon sin älskling saknar.
Då från sin morgondröm oroligt hon uppvaknat.
Af sorgsna miner möts, som båda älskares fall.
Der han neddignat har för svärd och kulors knall.
Ej sörjde så en mö, ej kände hon min smärta
Så ingen sörja kan, som ej har detta hjerta!
Men verld du anar ej hvad ödet från mig tog.
Du vet ej, kalla verld, vem dödens lia slog
Du har kanske en mor, kanske en far förlorat.
Förlusten af ditt allt har ej din sorg förstorat,
Törhända har du mist en älskad maka blott?
Hur dräglig din förlust, hur säll din ljufva lott.
Emot det qval mig tar, mot denna skatt jag saknar.
Jag är beröfvad allt, till plågor blott jag vaknar!
Hvem kan förstå min nöd, hvem tolka allt det qval.
Som sönderskär min bröst. – I Gudars stora sal.
Om det förunnas mig att nånsin ditin komma.
Der skall jag söka än den ros och denna blomma.
Vilkoret för mitt lif, min evigt ömma vän.
Min liflust, lifvets allt! När träffas vi igen? —
Hon var blott för mig: jag lefde blott för henne.
Till ett vi sammansmält; vi voro ej mer tvenne;
Jag var blott der som hon, och hon blott der som jag.
Hvem kunde skilja oss vid mörker eller dag?
Nej ingen skiljde oss!
 

(med affekt)

 
O, himla makter alla
Blås upp i er bason, så jord och himlar skalla!
Rör upp båd haf och berg, omstört den gröna strand.
Må kunnig bli min sorg kring alla jordens land.
Ja! storma, bullra, bryt, knyt, flyr, skryt, hvälf ock krossa.
Gjut vatten öfverallt, låt edra eldar blossa;
Ty snart mitt lif tar slut i denna sorgsna stund!
Basuna för allt folk, att jag har mist en – hund!
 

(Paus)

 
Men Systrar än en plikt för oss här återstår;
Må på den dödas stoft vi gjuta nu en tår.
En tår på askan än skall friska upp dess safter.
Kanske fördölja sig der underfulla krafter.
Att blomster tusen slag må frödas på dess graf.
Ty ödet oss betog, hvad ödet gifmildt gaf,
O! gråten Systrar då, låt våra tårar rinna.
De träffa väl vår fot om de ej himlen hinna!
 

Alla Systrarne (Tutti lamentoso).

 
Uu, uu, uu, uu, uu, uu!
Yy, yy, yy, yy, yy, yy!
Voj, voj, voj, voj, voj, voj, uj uj, uj uj, uj uj, uj!
Uj uj, uj uj, uj uj, voj voj, voj voj, voj voj, voj!
 

Madame Pleureuse.

 
Så fira värdigt vi vår döda älsklings minne.
Så med gemensam sorg man lätta kan sitt sinne.
Och när, med nedtryckt själ, man vandrar hand i hand.
Man lindra kan sitt bröst och hinna tröstens land.
O låtom smärtans qval i toner sakta strömma.
Och pris om hennes lof, som vi dock aldrig glömma;
Uppstämmom systrar då vår sidsta sorgesång.
Om lyckans slipprighet om detta lifvets gång.
Med hjertats hårda qval, med saknans ömma tuner.
Den sörjda följa vi till himlens regioner.
Vi träffas der en gång, vi se hvarann igen.
Det är ju dygdens lön, hon blir det för vår vän.
Upphöjom då dess lof, hur hon ikring oss dansat,
Hur med en bakvänd mine hon gladlynt till oss svansat,
Och om hon misstog sig om hvad var fram och bak,
Det var ju bagatell, en alltför ringa sak.
Medgifvom systrar der, vi älska dessa låter,
De pryda oss en hvar, ja kungar, potentater!
Det gaf ett nytt behag, ty modestie det var,
Och [med en djup suck] i vår syndatid är blygsamheten rar.
 

 
Som hon kan locka fram, ehur den snart förgår.
Väl hyste hon ibland en större mängd af gäster,
Som, svarta till sin drägt, dock icke voro prester,
Det var dess enda fel – hvar dödlig äger dem,
Är någon af oss fri, mig svaren, systrar, hvem?
Som sagt, – dess enda fel, hon hyste dessa qvicka,
Som hoppa lätt i dans; som kittla och som sticka,
Men täckt hon log deråt, hon kyste dem med grace
Och smålog då åt mig; på läppen smög en frace,
Om hennes ömma bröst, om hennes ömma hjerta,
Som ingen dödlig vill tillfoga någon smärta.
Och när dess lätta vän sprang i en luftig tour,
Melodiskt vid mitt bröst hon sjöng: "Brulant d'amour".
Men af min känslas höjd, at smärtans grymma plågor,
Jag svindlar, mättas af, i sömnens vallmo vågor
Försänkes nu min själ, jag svimmar, ack jag dör,
Zemire, Zemire, mitt lif du allt! för dig jag dör!
 

(Dånar. Blir clairvoyante och talar.)

 
Hvad ser jag – himlen öppnas! – (paus)
Hvar är jag? – Uti grafven! – (paus)
Hvad skådar jag, o! smärta.
O! min Zemire det är!
O! klappa ömma hjerta
Jag henne skådar der!
(Med enthusiasm)
Bland englar och andar
I Abrahams sköte
Min älskling jag skådar
O! kom till mitt möte,
Din röst mig bebådar,
Bland himmel
Och hvimmel, —
Bland englar, Serafim,
Bland andar, Cherubim,
Och luftens hela skara
Att jag der snart får vara!
 

[Lång paus. Hon kastar sig orolig fram och åter; ger sorlande ljud och talar:]

 
Men jag tror jag åter irrar,
Är det ej Zemire som stirrar,
Der ibland en smutsig hop?
Är det ej en källargrop?
Kan väl Abraham sin boning
Der nu ha, och utan skoning
Fängsla dig Zemire, min vän?
Är det ej ert bländverk än?
Nej Zemire, du ömma, goda,
Liknar mera nu en groda,
Sluten i en källarsval,
Än den fordna glada, yra,
Som blott kyssar kunde styra,
Vid din dans i vänners tal.
Hafva än de onda makter,
Uti bergets mörka schakter,
Fångslat in din sköna kropp?
Skall du ömma här förkrossas,
Fria anden ej förlossas
Snart för dina vänners hopp?
Men du fläktar sorgligt svansen,
Ej du svänger bakfram dansen,
Huru är det nu med dig?
Måtte himlen det förlåta,
Men jag tror jag börjar gråta!
In i hjertat skär det mig!
 
 
O ve! o ve! o ve!
Der komma andar,
Der komma spöken,
I lågor, i röken,
Med horn och bränder,
Med jern och tänger,
De knipa och nypa,
Och slita och rifva,
Och rycka och knycka,
Den arma Zemire,
Den usla Zemire! —
I onda andar,
I leda andar,
Finge jag i Er,
Kommer Ni hit,
Ögon och oron
Skulle jag klå
Af eder alla.
Med muschlappar fula
Skulle Ni få
Skamflate vandra! —
O ve! o ve! o ve!
O! jämmer, O! jämmer!
De togo Zemire
Och stoppade henne
Uti en säck!
 

[Hon får starka convulsioner. Kroppen böjer sig i en båga, med hufvud och fötter uppåt förenade. Detta sker med den hastighet, att hon kastas i denna ställning emot taket, och förhänget faller.]

Andra Öppningen

[Theatern föreställer ruinerna af ett gammalt Göthiskt tempel. Under detsamma öppnar sig ett stort mörkt hvalf upplyst af en enda lampa i taket. Tunga dimmor sväfva öfver dunklet, som brytes af täta blixtar ifrån djupet. Längst i bakgrunden sitter, på en svart thron, en hjeltestor, luftig varelse, genomskinlig, som ett tungt moln. Andar och väsenden af alla slag och alla färger, små, stora, en-, två-, tre-, och mångbenta, med ett och många hufvud, samt utan hufvud, sväva hvisslande omkring. En ande inträder, och bär på en lång stång Zemire, som hänger uppbunden vid bakfötterna.]

Anden.

 
Här är det olycksbarn, jag länge efterspanat.
Till synder och till last har naturen danat.
Men ödets blick är skarp, och skarpt dess hämdesvärd.
Nu förs hon till den lön, hon länge varit värd.
 

[Blixtar bryta ut från alla sidor, med häftiga knallar. Den stora anden på sin thron skakar ett glödande eldsvärd. Zemire skälfver i alla lemmar, och söker fåfängt att upplyfta sitt nedåt hängande hufvud. Hon qvinkar ynkeligen; den stora anden tecnar med eldsvärdet. Zemire nedsättes på golfvet och lossas.]

Zemire [I vänlig ställning, med den hviftande svansen förut, nalkas smitande den stora anden, och uttalar med darrande, men lissmande gläffs:]

 
Ah! Monsieur diable, vous etes un grand Seigneur,
Vous etes un vaste genie, et le plus grand railleur.
Vous voulez mig un peu nu decontenensera,
Et dans une cour brillante min blygsamhet probera.
Je suis, je vous assure, une dame de qvalité,
Uppfostrad en bon ton, som Ni väl snart får se.
J'ai honte de me tout seule, så ibland männer finna,
Hvars les plus doux coups d'oeil, så kärligt på mig brinna.
Le rouge uppå min kind, är skymd af min cheveu,
Men blicka litet hit [lyfter på håren] vous le voyez un peu,
La peau douce comme soie, och foten lätt som vinden,
Jag dansar pas de deux, aussi charmante som hinden.
 

[Dansar och gör sina vanliga bakvända hopp.]

Den store Anden.

 
Du är en äkta narr, uti din franska drägt,