Kitobni o'qish: «För evigt och för alltid»

KAPITEL TVÅ

I panik rusade Emily tillbaka in i huset.

”Daniel!” skrek hon uppför trappan. "Mr. Kapowski är borta! Han gick för att jag inte var uppe i tid för att göra frukost till honom!”

Daniel dök upp högst upp på trappan i sina pyjamasbyxor och visade sina nakna breda axlar och muskulösa bröst. Hans hår var rufsigt, vilket gav honom intrycket av en skolpojke som försovit sig.

"Han gick antagligen bara till Joe's," sade han och gick ner för trappan mot henne. "Du höll på och snackade hur fantastiska våfflorna var, om du kommer ihåg."

"Men Jag tänkte göra frukost åt honom! ” skrek Emily. ”Det är en B och B, inte bara en B!”

Daniel kom fram till Emily, svepte in henne i sina armar och höll henne försiktigt runt midjan. ”Kanske insåg han inte vad det andra B:et stod för. Han kanske trodde att det stod för bad. Eller bananer,” skämtade han. Han pressade en kyss i hennes nacke men Emily slog bort honom och tog sig ur omfamningen.

"Daniel, sluta hålla på!" utbrast hon. ”Detta är viktigt. Han är min första gäst någonsin och jag var inte vaken i tid för att ge honom frukost.”

Daniel skakade på huvudet och rullade ögonen med en hånande tillgivenhet.

"Det är ingen stor grej. Han kommer bara äta frukost nere vid havet istället. Han är på semester, kommer du ihåg? ”

"Men det finns en havsutsikt från min veranda," stammade Emily med en tunn röst. Hon sjönk ner på det första trappsteget och kände sig liten, som ett barn som satt i skamhörnan, och sänkte sedan ner huvudet i händerna. "Jag är en hemsk värd."

Daniel gnuggade henne på axlarna. "Det är inte sant." Du är bara lite ostabil på dina fötter just nu. Allt är konstigt och nytt. Du sköter dig bra. Okej?”

Han sa det sista ordet strikt, nästan faderligt. Emily kunde inte låta bli att känna sig tröstad. Hon tittade upp på honom.

“Vill du att jag ska pochera ett ägg till dig åtminstone?” frågade hon.

"Det skulle vara underbart." Daniel log. Han kupade sina händer runt hennes ansikte och pressade en kyss på hennes läppar.

Tillsammans gick de in i köket. Ljudet från dörröppningen störde Mogsy och hennes valp, Rain, från deras hörna i tvättstugan, på andra sidan av ladugårdsdörrarna. Emily visste att det var ett måste att hålla hundarna ute ur köket och alla delar av huset som hon hade som B&B om hon inte ville stängas ner av hälsomyndigheten, men hon kände sig taskig för att hon begränsade hundarna till en så liten del av huset. Hon påminde sig själv om att det var en tillfällig situation. Hon hade lyckats få fyra av Mogsys fem valpar adopterade av hennes vänner i stan, men Rain, den svagaste, var svårare att sälja, och ingen verkade ens det minsta intresserad av att ta mamman, som var, för att uttrycka det försiktigt, en ful hundracka.

När hundarna hade släppts ut och matats, gick Emily tillbaka in i köket. Under tiden hade Daniel lyckats springa ut i trädgården för att hämta morgonens ägg från kycklingarna Lola och Lolly och brygga en kanna kaffe. Emily tog en mugg, andades tacksamt in doften och gick sedan över till den stora Arga-ugnen - en annan antikvitet från hennes pappa som hon hade återställt - och började med att pochera ägg.

Av alla rum i huset var köket ett av Emilys favoriter. Det stackars rummet hade förstörts av tid och övergivande när hon först kom, sedan hade stormen orsakat ytterligare skador och sedan hade brödrosten exploderat och orsakat en brand. Rökskadorna hade varit mycket mer destruktiva än den faktiska branden; som bara hade skadat en hylla och konsumerat några kokböcker, medan röken hade lyckats genomsyra varje spricka, vilket lämnade strimmor av svart och lukten av bränd plast varhelst den hade rört vid.

På bara sex korta månader hade allt som kunde ha gått fel hänt med det rummet. Men efter några sena kvällar hade det äntligen återställts och såg charmigt ut, med sitt retrokylskåp och originalvita viktorianska Belfast-handfat och dess svarta marmorerade bänkskivor.

"Det visar sig," sade Emily och lade dit sitt femte försök till ett pocherat ägg på Daniels tallrik, "att jag trots allt inte är en så hemsk kock."

"Där ser du." sade Daniel, skar i äggets vita och lät den gyllene äggulan rinna över hans rostade bröd. ”Jag sa ju det. Du måste lyssna på mig oftare.”

Emily log och tyckte om Daniels milda humor. Ben, hennes ex, hade aldrig fått henne att skratta som Daniel gjorde. Han hade aldrig kunnat trösta henne i hennes ögonblick av panik heller. Med Daniel var det som att ingenting någonsin var för stort att hantera. Vare sig det var en storm eller brand, fick han henne alltid att känna att allt var okej, att det var hanterbart. Hans stabilitet var en av de mest tilltalande sakerna med honom. Han kunde lugna henne på samma sätt som havet lugnade henne. Men hon var fortfarande aldrig säker på var han stod, om han kände vad hon kände. Hon kände att deras förhållande var som tidvattnet, att det inte gick att kontrollera.

"Så," sade Daniel och tuggade glatt på sin frukost, "efter att vi har ätit, borde vi förmodligen börja göra oss redo."

"Gör oss redo för vad?" frågade Emily och smuttade på sin andra mugg ångande svart kaffe.

"Det är Memorial Day-paraden," sade Daniel.

Emily kom vagt ihåg att hon var på den paraden när hon var barn och ville se den igen, men hon hade redan fått tillräckligt med problem idag för att tillåta sig en resa.

”Jag har för mycket att göra här. Jag måste städa gästrummet.”

"Redan gjort," svarade Daniel. "Jag fixade rummet medan du var med hundarna."

”Gjorde du?” frågade Emily misstänksamt. "Bytte du ut handduken?"

Daniel nickade.

"Och mini-schampon?"

”Japp.”

"Och de små påsarna med kaffe och socker?"

Daniel höjde ett ögonbryn. ”Allt som behövde ersättas ersattes. Jag bäddade sängen - och innan du säger någonting, ja, jag vet hur man bäddar en säng, jag har bott ensam i flera år. Allt är klart för honom när han kommer tillbaka. Så kommer du till paraden?”

Emily skakade på huvudet. "Jag måste vara här när Mr Kapowski kommer tillbaka."

"Han behöver inte en barnvakt."

Emily bet sig i läppen. Hon var nervös över sin första gäst och desperat efter att göra ett bra jobb. Om hon inte klarade av detta, skulle hon återvända till New York med svansen mellan benen. Antagligen för att sova på Amys soffa, eller ännu värre, i mammans gästrum.

”Men vad händer om han behöver något. Fler kuddar? Eller—”

"—mer bananer?" avbröt Daniel avbröt med ett leende.

Emily suckade besegrat. Daniel hade rätt. Herr Kapowski förväntar sig inte att hon skulle vänta på honom. Om något skulle han förmodligen föredra att hon inte störde alltför mycket. Han var trots allt på semester. De flesta ville bara ha lugn och ro.

"Kom igen," uppmanade Daniel. Det blir kul.”

"Okej," sade Emily och vred sig. "Jag kommer."

*

Överallt Emily tittade såg hon amerikanska flaggor. Hennes vision hade blivit ett kalejdoskop av stjärnor och ränder, vilket fick henne att gapa av förundran. Flaggor hängde i varje butiksfönster, i vajrar från lyktstolpe till lyktstolpe. Det fanns till och med några på bänkarna. Och det var ingenting jämfört med antalet flaggor som viftades av förbipasserande. Alla som promenerade längs trottoaren tycktes ha en.

"Pappa," sade Emily och tittade upp på sin pappa. "Kan jag också få en flagga?"

Den långa mannen log ner mot henne. "Naturligtvis kan du få det, Emily Jane."

"Jag också, jag också!" ropade en liten röst.

Emily vände sig om för att se sin syster Charlotte. Hennes ljusa purpurfärgade halsduk var lindad runt hennes nacke, så osammanhängande med hennes stövlar med nyckelpigor på. Hon var bara ett litet barn som knappt kunde hålla balansen.

De följde efter sin pappa, båda flickorna i varsin hand, när de gick med honom tvärs över gatan och in i en liten butik som sålde hemgjorda pickles och maträtter i burkar.

"Men hej Roy." Damen bakom disken strålade. Sedan log hon mot de två små flickorna. "På semester?"

"Ingen gör Memorial Day som Sunset Harbor," svarade hennes pappa i sin lättsamma vänlighet. "Två flaggor till flickorna Karen."

Damen hämtade några flaggor bakom disken. "Varför gör vi det inte till tre?" sade hon. "Glöm inte dig själv!"

"Vad sägs om fyra?" sade Emily. "Vi får inte glömma mamma."

Roys käke stelnade och Emily visste direkt att hon hade sagt fel sak. Mamma skulle inte vilja ha en flagga. Mamma hade inte ens kommit med dem till Sunset Harbor för deras helgsemester. Det var bara dem tre. Igen. Det verkade vara dem tre allt oftare.

"Två duger," svarade hennes pappa lite hårt. "Det är bara till barnen."

Kvinnan bakom kassan räckte flickorna varsin flagga och hennes vänlighet ersattes av en generad typ av besvärlighet när hon insett att hon av misstag hade gått över en otalad, osynlig gräns.

Emily såg när hennes far betalade kvinnan och tackade henne, och hon noterade hur hans leende var framtvingat nu, hur hans hållning var styvare. Hon önskade att hon inte hade sagt något om mamma. Hon tittade på flaggan i sina vantar, och plötsligt kändes det som att det inte fanns något att fira.

Emily flämtade och fann sig tillbaka på Sunset Harbour high street med Daniel. Hon skakade på huvudet och slog bort de virvlande minnen. Detta var inte första gången hon upplevde en plötslig återkomst av ett förlorat minne, men upplevelsen chockade henne fortfarande.

"Är du okej?" sade Daniel och rörde lätt vid hennes arm oroat ansiktsuttryck.

"Ja," svarade Emily, men hennes röst lät bedövad. Hon försökte le men lyckades bara svagt höja munnen. Hon hade inte berättat för Daniel om hur hennes barndomsminnen återvände till henne i fragment; hon ville inte skrämma honom bort.

Emily bestämde sig för att inte låta de påträngande minnen förstöra hennes glädje och kastade sig själv in i firandet. Många år hade gått sedan hon var här senast, men Emily var fortfarande i vördnad av allt. Hon blev förundrad över hur den lilla staden firade och hängde på. En av de saker hon älskade mest med Sunset Harbor var dess traditioner. Hon hade en känsla av att Memorial Day skulle bli ytterligare en sak hon skulle älska.

"Hej, Emily!" ropade Raj Patel från andra sidan gatan. Han gick tillsammans med sin fru, Dr. Sunita Patel, två personer som Emily nu betraktade som vänner.

Emily vinkade till dem och sade sedan till Daniel: ”Åh, titta. Där är Birk och Bertha. Och är det lilla Katy i barnvagnen med Jason och Vanessa?” Hon pekade på ägaren till bensinstation och hans funktionshindrade fru. Bredvid dem stod deras son, brandmannen som hade räddat Emilys kök från branden. Han och hans fru hade nyligen fått sitt första barn, en tjej som hette Katy, och hade tagit en av Emilys herrelösa valpar som en gåva till henne. ”Vi borde gå och säga hej,” sade Emily och ville prata med sina vänner.

"Om en minut," sade Daniel och knuffade till henne med axeln. "Paraden kommer."

Emily tittade ner på gatan när det lokala gymnasiets marscherande band ställde sig upp, redo att börja. Trumman började slå och följdes snabbt av ljudet från mässingsinstrumenten som spelade "When the Saints Go Marching In." Emily tittade glatt när bandet marscherade förbi. Bakom dem fanns cheerleaders i matchande röda, vita och blå ensembler. De gjorde bakåtvolter och sparkade högt på vägen.

Därefter kom en trupp av ansiktsmålade dagisbarn, med knubbiga kind och mytologiska målningar. Emily kände ett sting av något när hon tittade på dem. Att ha barn hade aldrig varit en prioritet för henne - hon hade inte direkt stressat för att bli mamma med tanke på hur avskyvärt hennes förhållande till sig själv var - men nu, när hon såg barnen i paraden, insåg Emily att något hade förändrats inom henne. Det var en ny önskan, en liten längtan som drog i henne. Hon tittade på Daniel och undrade om det var något han också kände, om synen av de bedårande småbarnen fick honom att känna på samma sätt. Som alltid var hans uttryck oläslig.

Paraden fortsatte. Härnäst kom en grupp tuffa kvinnor från det lokala inlinederbyt som hoppade och åkte runt på sina inlines, följt av ett par personer på styltor och en stor flottör som bar en papier-mâché-replika av Abraham Lincoln-statyn.

"Emily, Daniel," sade en röst bakifrån. Det var borgmästare Hansen, flankerad av sin assistent, Marcella, som såg mer än lite hård ut. "Tycker du om våra lokala festligheter?" frågade Borgmästare Hansen. "Det är inte ditt första år om jag minns rätt, men det kanske är det första du kommer ihåg."

Han skratta oskyldigt, men Emily vred sig. Hon försökte sätta på sig ett lugnt och lyckligt ansiktsuttryck.

”Du har rätt. Tyvärr kommer jag inte ihåg att jag har kommit hit som barn, men jag trivs verkligen nu. Hur är det för dig, Marcella? ” tillade hon och försökte få bort uppmärksamheten från henne. "Är det ditt första år?"

Marcella gav en avgörande, effektiv nick och gick sedan tillbaka till sin skrivplatta.

"Bry er inte om henne." Skrattade Borgmästaren Hansen. "Hon är en arbetsnarkoman."

Marcellas blick flickade upp en kort sekund, men det var tillräckligt länge för Emily att läsa frustrationen i hennes ögon. Det var tydligt att borgmästarens avslappnade inställning frustrerade henne. Emily kände empati med Marcella. Hon hade varit densamma för bara sex månader sedan; för allvarlig, för stressad, fylld med lite för mycket koffein och rädd för att misslyckas. Att titta på Marcella var som att hålla upp en spegel mot hennes yngre jag. Emilys enda hopp för henne var att hon lärde sig att varva ner, att Sunset Harbour skulle hjälpa henne att ta bort hennes sårade fjädrar, även om det bara var lite.

”Hur som helst,” sade borgmästare Hansen, ”tillbaka till jobbet. Jag har medaljer att ge ut, eller hur Marcella? Prisutdelning för ägg- och skedloppet eller något sådant.”

"Under fem-OS," sade Marcella med en utandning.

"Just det ja," svarade borgmästaren Hansen och de två försvann i mängden.

Daniel log. ”Det är omöjligt att inte bli förälskad i den här galna staden,” sade han och slängde armen runt Emily.

Hon myste in sig hos honom och kände sig trygg och skyddad. Tillsammans såg de en conga-raden gå förbi och vinkade mot sina vänner när de gick förbi: Cynthia från bokhandeln med sitt ljusorangea hår och omatchade kläder, Charles och Barbara Bradshaw från fiskbutiken, Parker från de ekologiska frukt- och grönsaksgrossisterna.

Just då såg Emily någon bland folkmassorna som fick hennes blod att bli kallt. Klädd i rutiga golfbyxor och en limegrön tröja som knappt täckte hans hängiga ölmage, stod Trevor Mann.

"Titta inte nu," mumlade hon och grep Daniels hand för säkerhet. "Men Mr. Tjurig Granne är på festen."

Daniel tittade naturligtvis omedelbart. Som om han hade något slags sjätte sinne, märkte Trevor det omedelbart. Han tittade på dem båda och hans mörka ögon gnistrade omedelbart av skälmskhet.

Emily grimaserade. ”Jag sa att du inte skulle titta.” straffade hon Daniel när Trevor gick mot dem.

"Du vet att det finns en oskriven lag," väste Daniel tillbaka, "som säger att om du säger titta inte nu’ till någon, kommer dem att titta.”

Det var för sent för att fly. Trevor Mann var på väg mot dem och dök upp genom mängden som ett hemskt odjur med mustasch.

"Å nej," sade Emily och suckade.

"Emily," sade Trevor med sin låtsasvänliga röst, "du har inte glömt bort de skatter som du är skyldiga på ditt hus, har du? För det har verkligen inte jag.”

"Borgmästaren gav mig en förlängning," svarade Emily. "Du var på mötet Trevor, jag är förvånad över att du missade det."

”Jag bryr mig inte om borgmästaren Hansen sade att det inte är bråttom att betala tillbaka dem, det är inte upp till honom. Det är upp till banken. Och jag har haft kontakt med dem för att berätta allt om din olagliga ockupation av huset och ditt olagliga företag du driver i det.”

"Du är en idiot," sade Daniel och bröstade upp sig mot Trevor.

”Låt det vara,” sade Emily och vilade med en hand på hans arm. Det sista hon behövde var att Daniel tappade humöret.

Trevor log. ”Borgmästaren Hansens förlängning kommer inte att vara för evigt och kommer säkert inte att hålla i någon juridisk mening. Och jag kommer att göra allt för att se till att ditt B&B sjunker och aldrig flyter igen.”