Kitobni o'qish: «Hjältars Väg»

Shrift:

Översättning Biörn Tjällén

Om Morgan Rice

Morgan Rice är den storsäljande författaren av THE VAMPIRE JOURNALS, en serie för unga vuxna med hittills elva böcker; THE SURVIVAL TRILOGY, en postapokalyptisk thriller med hittills tre böcker, och den storslagna försäljningssuccén, fantasyserien TROLLKARLENS RING, med hittills tretton böcker.

Morgans böcker finns både som ljudböcker och i tryck och har hittills översatts till tyska, franska, spanska, portugisiska, japanska, kinesiska, svenska, holländska, turkiska, ungerska, tjeckiska och slovakiska.

Morgan älskar att höra från sina läsare! Besök www.morganricebooks.com och skriv upp dig på maillistan, få en gratis bok och andra gratisprylar, ladda ned appen med de senaste, exklusiva nyheterna. Håll kontakten på Facebook och Twitter!

Sagt om Morgan Rice

“TROLLKARLENS RING har allt som krävs för att bli en riktig succé: intriger och motintriger, mysterier, tappra riddare och spirande förälskelser, brustna hjärtan och svek. Det här är många timmars underhållning, och något för alla åldrar. Ett måste i varje fantasyläsares bokhylla.”

–Books and Movie Reviews, Roberto Mattos

“Rice vet verkligen hur man drar in läsaren i berättelsen redan från början, med inlevelsefulla beskrivningar som gör så mycket mer än att bara ge en bakgrund för händelseförloppet… Välskrivet och extremt snabbläst.”

–Black Lagoon Reviews (om Turned)

”En perfekt berättelse för unga läsare. Morgan Rice kan det här med spännande, oväntade vändningar… Uppfriskande och unikt. Serien fokuserar på en flicka… en som är något alldeles extra… Lättläst men också snabb i vändningarna…

–The Romance Reviews (om Turned)

”Grep tag i mig redan från början och vägrade att släppa taget… Den här berättelsen är ett fantastiskt äventyr, både snabb i vändningarna och full av action från första början. Inte en tråkig stund.”

–Paranormal Romance Guild (om Turned)

”Packad med action, romans, äventyr och spänning. Sätt den här i händerna och bli förälskad igen.”

–vampirebooksite.com (om Turned)

”Fantastiskt intrig och den typ av bok som det är svårt att lägga ifrån sig på kvällen. Slutet var en riktig rysare, och så spännande att man omedelbart vill köpa nästa bok bara för att se hur det går.”

–The Dallas Examiner (om Loved)

”En klar rival till TWILIGHT och VAMPIRE DIARIES, och en bok som du inte vill lägga ned förrän efter sista sidan! Om du gillar, äventyr, kärlek och vampyrer, då är det här en bok för dig!”

–Vampirebooksite.com (om Turned)

”Morgan Rice visar sig återigen vara en extremt talangfull berättare… Den här tilltalar flera sorters publik, även yngre läsare av vampyr- och fantasygenren. Slutet är en oväntad rysare, en verklig chock.”

–The Romance Reviews (om Loved)

Böcker av Morgan Rice

THE SORCERER’S RING / TROLLKARLENS RING

A QUEST OF HEROES (Book #1) / HJÄLTARS VÄG

A MARCH OF KINGS (Book #2) / EN KONUNGS VANDRING

A FATE OF DRAGONS (Book #3) / DRAKARS ÖDE

A CRY OF HONOR (Book #4) / EN KAMP OM ÄRA

A VOW OF GLORY (Book #5) / ÄRANS LÖFTE

A CHARGE OF VALOR (Book #6) / ETT TAPPERT ANFALL

A RITE OF SWORDS (Book #7) / SVÄRDSRITEN

A GRANT OF ARMS (Book #8) / VAPENGÅVAN

A SKY OF SPELLS (Book #9) / BESVÄRJELSERNAS HIMMEL

A SEA OF SHIELDS (Book #10) / ETT HAV AV SKÖLDAR

A REIGN OF STEEL (Book #11) / STÅLFURSTEN

A LAND OF FIRE (Book #12) / ELDENS RIKE

A RULE OF QUEENS (Book #13) / DROTTNINGARS VÄLDE

THE SURVIVAL TRILOGY / ÖVERLEVNADSTRILOGIN

ARENA ONE: SLAVERUNNERS (Book #1) / ARENA ETT: SLAVJÄGARNA

ARENA TWO (Book #2) / ARENA TVÅ

THE VAMPIRE JOURNALS / EN VAMPYRS DAGBOK

TURNED (Book #1) / OMVÄND

LOVED (Book #2) / ÄLSKAD

BETRAYED (Book #3) / FÖRRÅD

DESTINED (Book #4) / ÄMNAD

DESIRED (Book #5) / ÅTRÅDD

BETROTHED (Book #6) / TROLOVAD

VOWED (Book #7) / VIGD

FOUND (Book #8) / FUNNEN

RESURRECTED (Book #9) / ÅTERUPPSTÅNDEN

CRAVED (Book #10) / BEGÄRD

FATED (Book #11) / DÖMD

Lyssnar!

Amazon

Audible

iTunes

Alla rättigheter förbehålls. Utöver vad som tillåts enligt U.S. Copyright Act 1976, så får inga delar av denna publikation reproduceras, distribueras eller överföras i någon form eller några medel, lagras i databas eller annan lagring, utan författarens tillåtelse.

Denna e-bok medför enbart rätt till din personliga läsning. E-boken får inte säljas vidare eller ges bort till andra. Om du önskar dela med dig av boken, vänligen köp ytterligare en kopia avsedd för mottagaren. Om du läser denna bok utan att själv ha köpt den, eller om den inte var köpt enbart för dig, vänligen återlämna den och köp ditt eget exemplar. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete med boken!

Boken är ett skönlitterärt verk av fiktion. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, tillställningar och händelser är produkter av författarens fantasi eller använda med skönlitterära ändamål. Eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är fullkomligt slumpartade.

”Illa vilar konungshuvudet med kronan”

– William Shakespeare
Kung Henrik den fjärde, andra delen

Kapitel ett

Pojken stod på den högsta kullen i Ringens Västerrikes lågland. Han blickade norrut, mot den första av de uppgående solarna. Så långt han såg böljade gröna kullar, med toppar och dalar som sjönk och reste sig som pucklarna på en kamel. Den första solens brandgula strålar spelade i morgondimman så att den gnistrade med ett förtrollande ljus som passade pojkens humör. Det var sällan han vaknade så tidigt, var så långt hemifrån, eller klättrade så här högt – eftersom han visste att hans far skulle bli vred. Men den här dagen brydde han sig inte om det. Den här dagen struntade han i alla de tusen regler och påtvingade göromål som tryckt ned honom under hans fjorton år.

Pojken – Thorgrin av klanen Mc Leod i Västerrikets Sydland, men kallad Thor av dem han tyckte om – var yngst av fyra bröder och den som var minst omtyckt av deras far. Han hade legat vaken hela natten, spänd av förväntan – vänt och vridit sig med röda ögon och väntat, önskat att den första solen skulle stiga upp. För en dag som den här kom bara vart sjunde år. Om han missade den så betydde det att han var fast i byn, dömd att vakta faderns hjordar till döddagar. Och det var en tanke han inte kunde stå ut med.

Rekrytdagen. Bara på den dagen kom kungens här till provinserna för att handplocka frivilliga till Legionen. I hela sitt liv var det allt Thor drömt om. För honom var det meningen med livet: att bli en av Silvergardet, kungens riddarelit – rustade med det bästa pansar och de mest utsökta vapen som fanns att få i de två rikena. Och det enda sättet att bli en i Silvergardet var att först gå med i Legionen och dess trupp av väpnare mellan fjorton och nitton år. För den som inte var son till en adelsman eller berömd krigare så fanns det inget annat sätt att gå med i Legionen.

Rekrytdagen var det enda undantaget, det sällsynta tillfälle då Legionen fått brist på soldater och kungens män genomsökte landet i jakt på nya rekryter. Alla visste att bara ett fåtal valdes ur allmogen, och att ännu färre verkligen klarade sig ända fram och blev del av Legionen.

Thor stod där och spanade mot horisonten och sökte efter tecken på rörelse i landskapet. Silvergardet skulle komma den här vägen. Thor var säker på det. Det var den enda vägen in mot byn, och han ville vara först med att se dem. Fårhjorden protesterade runt omkring honom. De bräkte i en irriterande kör för att få honom att ta dem till bättre bete, längre ned längs slänten. Han försökte stänga ute ljudet, och stanken. Han behövde koncentrera sig.

Det enda som gjort allt det här uthärdligt – alla år som han vaktat fåren och varit hantlangare både till fadern och till de äldre bröderna, den som man minst brytt sig om men gett mest slitgöra – var tanken att han en dag skulle komma härifrån. En dag skulle Silvergardet komma. Då skulle han bli utvald och alla som underskattat honom förvånas. Med en snabb rörelse skulle han stiga upp i Silvergardets vagn och ta farväl av allt det här.

Thors far hade naturligtvis aldrig sett honom som en verklig kandidat för Legionen – eller för någonting annat heller för den delen. Faderns omsorg och uppmärksamhet gick istället till Thors tre äldre bröder. Den äldste var nitton och de andra följde med ett år var därefter. Så Thor var yngst med hela tre år. De höll ihop de tre, kanske för att de var närmare varandra i ålder, eller för att de liknade varandra men inte Thor, vars existens de knappt noterade.

Värre var att de också var större och kraftigare än honom. Thor visste att han inte var kort, men han kände sig ändå liten intill bröderna, och jämfört med deras ektunnor tycktes hans egna muskulösa ben klena och bräckliga. Fadern gjorde inget för att utjämna skillnaderna, utan tycktes snarast road av dem. Thor fick vakta får och vässa vapen, medan bröderna fick träna. Det var inte uttalat, men ändå helt klart att Thor skulle leva i skuggan och tvingas se sina bröder uträtta stordåd. Hans öde, om fadern och bröderna fick som de ville, var att bli kvar här, uppslukad av byn och ständigt till tjänst för familjens alla krav.

Och ännu värre var det att Thor anade att bröderna märkligt nog kände sig hotade av honom, kanske till och med hatade honom. Han kunde se det i varje förstulen blick och gest. Han förstod inte varför, men han väckte någon sorts rädsla eller avund i dem. Kanske var det för att han var annorlunda, inte såg ut som dem eller talade på samma sätt. Han till och med klädde sig annorlunda, eftersom fadern försåg bröderna med det bästa – kappor i scharlakansrött och purpur och glänsande vapen – medan Thor gick klädd i trasor.

Men Thor gjorde det bästa av vad han hade och fann sätt att få kläderna att passa. Han fäste tunikan runt midjan med ett bälte, och nu då sommaren var här skar han också av ärmarna så att armmusklerna smektes av vinden. Till det passade ett par grova linnebyxor – de enda han ägde – och ett par stövlar av uselt läder som snörts längs skenbenen. Stövlarna var knappast av samma kvalitet som brödernas, men han fick dem att duga. Han var klädd som en typisk herde.

Men hans hållning var inte en herdes. Han var lång och smärt, och med markerade käkar och kindknotor, rak haka och grå ögon såg han ut som en krigare som bara kommit fel för stunden. Hans raka, bruna hår föll i vågor över huvudet och räckte till strax under öronen. Ögonen glittrade som speglar i morgonljuset.

Thors bröder skulle få sova till långt in på morgonen, få ett rejält mål mat och sedan sändas till uttagningen, med faderns välsignelse och bästa vapen. Själv hade han inte ens lov att delta. En gång hade han försökt ta upp saken med fadern, men utan lycka. Hans far hade utan vidare avslutat samtalet, och därefter hade han inte försökt igen. Det var helt enkelt inte rättvist.

Men Thor var besluten att sätta sig upp mot det öde som fadern planerat för honom. Vid första anblick av det kungliga följet skulle han rusa hem och konfrontera honom. Oavsett vad han tyckte så skulle Thor sedan ge sig till känna för kungens män. Han skulle genomgå uttagningen tillsammans med de andra, och hans far kunde inte stoppa honom. Magen knöt sig vid tanken.

Den första solen steg högre på himlen, och när den andra, mintgröna solen bröt fram med nytt ljus över horisontens purpur kunde Thor se dem.

Han stod rätt upp, och håren reste sig i nacken av upphetsning. Där, mot horisonten, kunde man ana konturen av en hästdragen vagn, med hjul som rev upp damm mot himlen. Hans hjärta bultade snabbare när han såg ytterligare en vagn, och så en till! Till och med på det här avståndet glänste de gyllene vagnarna i solen, som fiskar med silverfjäll, i språng över vattnet.

När han räknat till tolv vagnar kunde han inte hejda sig längre. Med hjärtat bultande i bröstet – och för första gången i livet utan en tanke på fåren – vände han om och snubblade ned över slänten, fast besluten att inte hindras av något innan han visat sig.

*

Thor stannade knappt för att hämta andan. Han rusade nerför kullarna och genom träden och rispades av riset utan att bry sig. Han kom till en glänta och såg byn som låg där nere: en sömning landsortsby, där vitkalkade envåningshus med vasstak stod tätt intill varandra. Där fanns bara några dussin familjer. Rök steg från skorstenarna eftersom de flesta steg upp tidigt för frukost. Det var en idyll, tillräckligt långt från Kungsgård – en hel dagsritt – för att hindra förbipasserande. Det var ännu en landsby i utkanten av Ringen, ännu en kugge i Västerrikets stora hjul.

Thor störtade den sista sträckan fram mot bytorget och sparkade upp jord som han for fram. Hundar och kycklingar sprang ur vägen, och en gumma, på huk vid en kittel som kokade framför huset, väste åt honom.

”Sakta ner, unge!”, tjöt hon när han rusade förbi och damm flög in i elden.

Men Thor hade ingen tanke på att sakta ned – inte för henne, och inte för någon annan heller. Han vek av mot en sidogata, och sedan in på en annan, fram och tillbaka längs vägen han kunde utantill, tills han kom hem.

Det var en liten och oansenlig byggnad, som alla andra, med sina vitkalkade lerväggar och brutna halmtak. Som i de flesta hus så var det enda rummet delat i två. Hans far sov på den ena sidan och de tre bröderna på den andra. Till skillnad från flertalet andra så fanns också ett hönshus på baksidan, och det var dit Thor förvisats att sova. Tidigare hade han sovit bland bröderna. Men allteftersom de växt sig större, tarvligare och mer avvisande så hade de också gjort en poäng av att det inte fanns plats för honom. Det hade smärtat först, men nu njöt han av att ha en plats för sig själv och av att slippa bröderna inpå sig. Det bekräftade vad han redan visste, att han var en främling i sin egen familj.

Thor sprang fram till porten och rusade in utan att stanna.

”Far”, ropade han med andan i halsen. ”Silvergardet! De är på väg!”

Hans far och bröder satt hukade över frukostbordet, redan klädda i sina bästa kläder. Vid hans ord flög de upp och rusade förbi honom ut på gatan, med en och annan tackling mot axlarna på vägen.

Thor följde efter, och sedan stod de där med blickarna mot horisonten.

”Jag ser inte en enda”, sa Drake, som var äldst, med sin djupa basstämma. Med de bredaste axlarna, och samma kortklippta hår som sina bröder blängde han ned mot Thor, som vanligt.

”Inte jag heller”, upprepade Dross, som bara var ett år yngre och alltid höll med Drake.

”De är på väg!”, snärtade Thor tillbaka. ”Jag svär!”

Hans far vände sig om och tog ett fast tag om hans axlar.

”Och hur vet du det?”, frågade han uppfordrande.

”Jag såg dem.”

”Hur då? Varifrån?”

Thor tvekade. Nu var han fast. Hans far visste förstås att den enda plats där Thor kunde ha sett dem var ifrån toppen av kullen. Nu var han inte säker på vad han skulle svara.

”Jag … klättrade upp på kullen …”

”Med fårhjorden? Du vet ju att de inte skall gå så långt.”

”Men det var ju något särskilt idag. Jag var tvungen att se.”

Hans far blängde ilsket ned på honom.

”Gå in och hämta dina bröders svärd, och putsa skidorna så att de kommer till sin rätt, innan kungens män hinner hit.”

När fadern var färdig vände han ryggen mot honom till bröderna igen. De stod alla tre på vägen, med blickarna spanande.

”Tror du de väljer oss?”, frågade Durs, som var yngst av de tre men ändå hela tre år äldre än Thor.

”De är korkade om de inte gör det”, svarade fadern. ”De har ont om män i år. Det har tydligen blivit en liten kull – annars skulle de inte ha brytt sig om att komma hit. Stå rakt bara, alla tre, och upp med hakan och ut med bröstet. Se dem inte rakt i ögonen, men titta inte bort heller. Var starka och självsäkra. Visa ingen svaghet. Den som vill bli med i Legionen måste bete sig som om han redan var det.

”Ja far”, svarade sönerna med en mun, och ställde upp sig.

Han vände sig om och stirrade stint igen på Thor.

”Vad, är du fortfarande här?”, sa han. ”In med dig!”

Thor stod kvar, tveksam. Han ville inte vara olydig mot sin far, men han var tvungen att säga något. Hjärtat bultade i bröstet när han övervägde med sig själv. Han beslöt att det var bäst att lyda, hämta svärden och sedan tala klarspråk. Att helt vägra skulle inte hjälpa.

Thor rusade in i huset och ut till vapenförrådet på bakgården. Han fanns brödernas tre svärd. De var vackra vapen alla tre, dyrgripar krönta med silverfästen. De var dyrbara gåvor som hans far slitit för i åratal. Han tog alla tre, förvånades som alltid av deras vikt, och sprang sedan tillbaks igen genom huset.

Han spurtade fram till bröderna och gav var och en sitt svärd. Därefter vände han sig till sin far.

”Vad nu då, ingen puts?”, sa Drake. Fadern vände sig om med en ogillande min, men innan han hann säga något hade Thor börjat tala.

”Far, snälla. Jag måste tala med dig!”

”Jag sa ju åt dig att putsa …”

”Snälla, far!”

Hans far blängde tillbaka och övervägde med sig själv. Han måste ha sett allvaret i Thors ansikte, för slutligen sa han, ”Nå?”.

”Jag vill också ställa upp. Med de andra. För Legionen.”

Brödernas skratt vällde upp bakom hans rygg och fick rodnaden att bränna i ansiktet.

Men hans far skrattade inte. Istället blängde han mer ilsket än förr.

”Så det vill du?”, frågade han.

Thor nickade jakande.

”Jag är fjorton. Jag har rätt att ställa upp i uttagningen.”

”Fjorton är den nedre gränsen”, sa Drake med förakt över axeln. ”Om de valde dig skulle du vara yngst. Tror du verkligen att de skulle välja dig före någon som mig, som är fem år äldre?”.

”Du är uppstudsig”, sa Durs. ”Det har du alltid varit.”

”Thor vände sig mot bröderna. ”Det är inte er jag frågar”, sa han.

Han vände sig åter mot fadern, som fortfarande blängde mot honom.

”Snälla far”, sa han. ”Ge mig bara en chans. Det är allt jag ber om. Jag vet att jag är ung, men jag skall visa vad jag duger till med tiden”.

Fadern skakade på huvudet.

”Du är ingen soldat pojk, inte som dina bröder. Du är herde. Det är här du hör hemma, hos mig. Du skall sköta dina sysslor, och sköta dem väl. Man skall inte sikta för högt. Lär dig uppskatta livet som det är istället.”

Thor såg livet falla samman framför ögonen och kände hur hjärtat gick sönder i bröstet.

Nej, tänkte han. Det kan inte vara sant.

”Men far …”

”Nu tiger du!”, skrek han, så högt att det skar genom luften. ”Det räcker nu. Här kommer de. Håll dig undan, och du gör bäst i att uppför dig under tiden de är här.”

Hans far klev fram och skyfflade Thor åt sidan, som något han helst slapp se. Det sved i bröstet där han knuffats av den köttiga handflatan.

Nu hördes ett muller, och folk kom ut husen och trängdes längs gatorna. Ett dammoln som växte sig allt större förebådade följet, och en kort stund senare kom de, tolv vagnar med förspända hästar i ett muller som liknade åska. De kom som en armé som plötsligt belägrade staden, och stannade i närheten av Thors hem. Nu stod hästarna där. De frustade och stegrade sig. Det dröjde länge innan dammet föll till marken, och Thor gjorde sitt bästa för att stjäla en glimt av deras vapen och rustningar. Aldrig tidigare hade han kommit så nära Silvergardet, och hjärtat bultade i bröstet.

Soldaten på hingsten i täten steg av. Där var han nu, en äkta man av Silvergardet, klädd i glänsande ringbrynja och med ett långsvärd fästat i bältet. Han såg ut att vara i trettioårsåldern, en kämpe med skäggstubb, ärr över kinden och näsan bruten i strid. Thor hade aldrig sett en kraftigare karl, dubbelt so bred som de andra och en hållning som visade att det var han som gav order.

Soldaten klev ned i vägdammet. Sporrarna klirrade när han steg fram mot de pojkar som ställt upp.

Överallt i byn stod dussintals hoppfulla pojkar i givakt. Att bli en i Silvergardet innebar ett liv av heder och strid, ryktbarhet och ära. Till det kom förläningar, titel och rikedomar. Det betydde de bästa giftermålen och den bästa jorden och ett liv att var stolt över. Det var en ära för familjen. Och det första steget var att värvas till Legionen.

Thor granskade de stora, gyllene vagnarna och förstod att de inte kunde ta hur många rekryter som helst. Riket var stort, och det fanns många städer och byar att besöka. Han svalde, chansen var verkligen ännu mindre än han trott. Han behövde vinna över alla andra pojkar – många redan prövade kämpar – och däribland sina egna tre bröder. Han kände hur modet sjönk i bröstet.

Thor kunde knappt dra andan när soldaten stegade fram i tystnad och granskade raden av hoppfulla pojkar. Han började på den andra sidan av gatan och gick långsamt runt i cirkel. Thor kände naturligtvis de andra pojkarna. Han visste också att några av dem själva inte ville värvas, även om deras familjer gärna skulle skicka iväg dem. De var rädda, och de skulle bli dåliga soldater.

Thor kände hur förödmjukelsen brände i honom. Han hade samma rätt att bli vald som de andra. Bara för att hans bröder var äldre och större så var det inte rätt att han förnekades sin chans att bli vald. Han glödde av hat mot sin far och kände hur han höll på att explodera, allteftersom soldaten kom närmare.

Soldaten stannade för första gången, framför hans bröder. Han granskade dem uppifrån och ned och tycktes imponerad. Han sträckte ut armen, tog ett tag om en av deras svärdsskidor och drog till, som för att pröva hur väl den var fästad.

Han brast ut i ett leende.

”Ännu har du inte använt ditt svär i strid, eller har du?”, frågade han Drake.

För första gången i livet såg Thor att Drake var nervös. Han svalde.

”Nej, herre, men jag har ofta använt det i träning, och jag hoppas att …”

”I träning!”

Soldaten gav en rungande skrattsalva och vände sig mot de andra soldaterna, som stämde in och skrattade Drake rakt i ansiktet.

Drake rodnade, illröd i ansiktet. Det var första gången Thor sett honom generad, vanligen så var det han som generade andra.

”Ja, då skall vi verkligen låta fienden veta att frukta dig – du som svingar svärdet i träning!”

Soldaterna skrattade igen.

Sedan vände sig soldaten mot hans andra bröder.

”Tre pojkar av samma släkt”, sa han och gned skäggstubben.

”Det kan vara användbart. Det är bra mått på er alla tre. Men oprövade. Ni kommer behöva mycket träning för att klara er.”

Han väntade en stund.

”Jag förmodar att vi kan finna rum.”

Han nickade mot vagnen sist i ledet.

”Hoppa in, och låt det gå undan. Innan jag ändrar mig.”

Thors tre bröder sprang mot vagnen, brett leende. Thor märkte att hans far log brett också han.

Men själv var han nedslagen när han såg dem gå.

Soldaten vände och fortsatte mot nästa hem. Thor stod inte ut längre.

”Herrn!”, ropade han ut.

Hans far vände sig och blängde mot honom, men Thor brydde sig inte längre.

Soldaten stannade, fortfarande med ryggen mot honom, och vände sig sedan långsamt.

Thor tog två steg framåt. Hjärtat bultade och han stack ut bröstet så långt han kunde.

”Jag har inte blivit granskad, herrn”, sa han.

Soldaten såg överraskad på honom, upp och ner, som om han var ett skämt.

”Har jag inte?” frågade han, och brast ut i skratt.

Hans män skrattade de också. Men Thor brydde sig inte. Det här var hans chans, det var nu eller aldrig.

”Jag vill gå med i Legionen!”, sa Thor.

Soldaten klev fram emot Thor.

”Jaså, det vill du?”

Han såg road ut.

”Och är du ens inne på ditt fjortonde år ännu?”

”Det är jag, herrn. Sedan två veckor.”

”Två veckor sedan!”

Soldaten vrålade av skratt, precis som alla hans män bakom honom.

”Ja, i så fall lär fienden darra när de ser dig.”

Thor kände hur han skakade av harm. Han var tvungen att göra något, det fick inte sluta så här. Soldaten vände om och började gå – men Thor kunde inte låta det hända.

Thor steg fram och skrek: ”Herrn! Ni gör ett misstag!”

Ett förskräckt andetag gick som ett sus genom folkmassan, och soldaten stannade och långsamt vände sig om.

Nu blängde han bistert.

”Dumma pojke”, sa Thors far, och grep honom om skuldrorna, ”gå genast in igen!”

”Det gör jag inte!” Thor röt, och skakade av sig faderns grepp.

Soldaten klev fram mot Thor och hans far backade undan.

”Känner du till straffet för den som förolämpar Silvergardet?”

Thors hjärta hamrade, men han visste att han inte kunde vika undan.

”Förlåt honom herrn”, sa hans far. ”Han är bara en gosse, och …”

”Det är inte dig jag talar med”, sa soldaten. Han gav en isande blick som tvingade Thors far att se bort.

Han vände sig åter mot Thor.

”Svara mig!”, sa han.

Thor svalde, oförmögen att tala. Det var inte så här han hade tänkt sig att det skulle gå på den här dagen.

”Att förolämpa Silvergardet är att förolämpa kungen själv”, sa Thor fogligt, upprepande vad han lärt sig innantill.

”Riktigt”, svarade soldaten. ”Vilket innebär att jag kan ge dig fyrtio piskrapp om jag så önskar.”

”Min tanke var inte att förolämpa, herrn”, sa Thor. ”Jag vill bara bli vald. Jag ber. Jag har drömt om det här i hela mitt liv. Snälla. Låt mig komma med.”

Soldaten stod där, och långsamt veknade också hans bistra min. Efter en lång stund skakade han på huvudet.

”Du är ung, pojke. Ditt hjärta är stolt, men du är inte redo. Kom tillbaka till oss när du har växt till dig.”

När det var sagt vände han om och klev iväg, nästan utan en blick på de andra pojkarna. Han steg snabbt upp i sadeln.

Thor stod där modlös. Han såg följet bryta upp, och lika snart som det kommit hade det försvunnit igen.

Det sista Thor såg av karavanen var hans bröder, som satt bakpå den sista vagnen, med ogillande, hånfulla blickar i hans riktning. De fördes bort framför ögonen på honom, bort därifrån och till ett bättre liv.

I bröstet kändes det som om han ville dö.

Allteftersom lugnet återvände drog sig folk tillbaka till sina hem.

”Inser du hur dum du var där, korkade unge?” Thors far snäste och greppade honom runt skuldrorna. ”Begriper du inte att du kunde ha förstört dina bröders alla möjligheter?”

Thor sköt bryskt undan sin fars händer, men fick då en örfil med handens baksida istället.

Thor kände hur det sved och blängde tillbaka mot fadern. För första gången så var det en del av honom som längtade efter att slå tillbaka. Men han höll igen.

”Försvinn nu och hämta tillbaks mina får. Och det på en gång! Och när du kommer tillbaka skall du inte förvänta dig någon mat från mitt håll. Du blir utan ikväll, så får du tänka över vad du gjort.”

”Jag kanske inte alls kommer tillbaka!”, skrek Thor när han stormade iväg, bort från hemmet, upp mot kullarna.

”Thor!” Hans far ropade efter honom, medan andra bybor stannade till och stirrade.

Thor klev bara snabbare fram och började sedan springa. Han ville komma så långt bort från den här platsen som möjligt. Han märkte knappt att han grät och att tårarna strömmade nedför kinderna. Allt han drömt om låg krossat.