Kitobni o'qish: «Förrådd »

Shrift:

Om Morgan Rice

Morgan Rice är den #1 bästsäljande författaren av THE VAMPIRE JOURNALS, en serie för unga vuxna som innefattar elva böcker (och fler är på väg); den #1 bästsäljande serien THE SURVIVAL TRILOGY, en postapokalyptisk thriller som innefattar två böcker (och fler är på väg); och den #1 bästsäljande episka fantasyserien TROLLKARLENS RING, som innefattar femton böcker (och fler är på väg).

Morgan's böcker finns tillgängliga i ljud- och bokformat, och översättningar finns tillgängliga på tyska, franska, italienska, spanska, portugisiska, japanska, kinesiska, svenska, holländska, turkiska, ungerska, tjeckiska och slovakiska (med fler språk på väg).

Morgan älskar att höra från er, så besök gärna www.morganricebooks.com för att skriva upp er för nyhetsbrevet, få en gratis bok, få gratis presenter, ladda ner appen som är gratis, få de senaste exklusiva nyheterna, lägg till på Facebook och Twitter, och hör av er!

NÅGRA ORD OM THE VAMPIRE JOURNALS

”FÖRRÅD är en jättebra del i den här serien. Morgan Rice har verkligen kommit på en vinnare med den här serien. Den har ett högt tempo, är fylld av action, kärlek, spänning och intriger. Om du inte redan har läst hennes två första romaner, läs dem och skaffa sedan FÖRRÅD. Jag läste böckerna i ordning, men varje bok är också skriven för att kunna läsas individuellt, så även om du inte har läst de första två, skaffa dig FÖRRÅD. Jag är säker på att du också kommer skaffa de första två – de är alla värda att läsa en gång…eller två!”

--VampireBookSite

”OMVÄND är en bok i klass med TWILIGHT och VAMPIRE DIARIES, och en som du kommer vilja fortsätta läsa till den sista sidan! Om du gillar äventyr, kärlek och vampyrer så är denna bok för dig!”

--VampireBookSite

”Rice gör ett bra jobb av att dra in dig i berättelsen från början, genom att använda ett fantastisk bildspråk som övergår bara att måla upp en omgivning…Välskriven och extremt snabbläst, är OMVÄND en bra början på en ny vampyrserie som säkerligen kommer bli en succé bland läsare som vill ha en enkel, men ändå underhållande berättelse.”

--Black Lagoon Reviews

Böcker av Morgan Rice

THE SORCERER’S RING

A QUEST OF HEROES (Bok #1)

A MARCH OF KINGS (Bok #2)

A FATE OF DRAGONS (Bok #3)

A CRY OF HONOR (Bok #4)

A VOW OF GLORY (Bok #5)

A CHARGE OF VALOR (Bok #6)

A RITE OF SWORDS (Bok #7)

A GRANT OF ARMS (Bok #8)

A SKY OF SPELLS (Bok #9)

A SEA OF SHIELDS (Bok #10)

A REIGN OF STEEL (Bok #11)

A LAND OF FIRE (Bok #12)

A RULE OF QUEENS (Bok #13)

AN OATH OF BROTHERS (Bok #14)

A DREAM OF MORTALS (Bok #15)

THE SURVIVAL TRILOGY

ARENA ONE: SLAVERSUNNERS (Bok #1)

ARENA TWO (Bok #2)

THE VAMPIRE JOURNALS

OMVÄND (Bok #1)

ÄLSKAD (Bok #2)

FÖRRÅDD (Bok #3)

FÖRUTBESTÄMD (Bok #4)

LÄNGTAN (Bok #5)

TROLOVAD (Bok #6)

LOVAD (Bok #7)

FUNNEN (Bok #8)

ÅTERUPPSTÅNDEN (Bok #9)

BEGÄR (Bok #10)

ÖDESBESTÄMD (Bok #11)

Ladda ner böcker av Morgan Rice nu!

Lyssna på THE VAMPIRE JOURNALS-serien i ljudbokformat!

Alla rättigheter förbehålls. Förutom vad som tillåts enligt the U.S. Copyright Act of 1976, får ingen del av denna publikation reproduceras, distribueras eller överlåtas i någon form eller på något sätt, eller förvaras i någon databas eller informationssökningssystem, utan författarens medgivande.

Denna e-bok är endast ämnad för personlig njutning. Denna e-bok får inte vidaresäljas eller vidarebefordras till andra personer. Om du skulle vilja dela boken med någon, var snäll och köp ytterligare en kopia för varje mottagare. OM du läser denna bok och inte har köpt den, eller om den inte var inköpt till dig, var vänlig och återlämna den och köp en egen kopia. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete.

Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser, och incidenter, är antingen en produkt av författarens fantasi eller används skönlitterärt. Varje likhet med faktiska personer, levande eller döda, är en ren tillfällighet.

FAKTA:

97 kilometer norr om Manhattan finns en liten, obskyr ö i Hudson River på vilken det ligger ett sönderfallet Skottskt slott. Ön är känd som Pollepel och är uppkallad efter en ung flicka som hette Polly, som för hundratals år sedan fastnade på isen över Hudson och hamnade på öns stränder. Legenden säger att hon blev romantiskt räddad av sin älskling och att de gifte sig på ön.

ETT

Pollepel, Hudson River, New York

(Nutid)

“Caitlin?” kom den mjuka rösten. “Caitlin?”

Caitlin Paine hörde rösten, och kämpade för att öppna ögonen. Men de var så tunga; hur mycket hon än försökte kunde hon knappt lyfta ögonlocken. Till slut lyckades hon få upp dem, bara för en kort sekund, för att se var rösten kom ifrån.

Caleb.

Han stod på knä bredvid henne, med hennes hand i sin, oro etsat över hans ansikte.

“Caitlin?” frågade han igen.

Hon försökte hitta hennes hållning, för att lyfta de tjocka näten från hennes huvud. Var var hon? Hon kunde se tillräckligt för att se att rummet var bart, gjort av sten. Det var natt och ett stort fönster släppte in ljuset från fullmånen. Stengolv, stenväggar, ett välvt stentak. Stenen såg slät och antik ut. Var hon i ett medeltida kloster?

Förutom månskenet var det enda ljuset en liten fackla fäst vid den bortersta väggen, och den gav inte särskilt mycket ljus. Det var för mörkt för att se mer.

Hon försökte fokusera på Calebs ansikte, som var så nära, bara decimeter ifrån henne, som såg på henne med hoppfull blick. Hans ögon verkade lysa upp när han kramade om hennes hand hårdare. Hans händer kändes varma. Hennes var så kalla. Hon kunde inte känna liv i dem.

Trots hennes försök kunde Caitlin inte hålla ögonen öppna en sekund längre. De var bara för tunga. Hon kände sig… sjuk var inte rätt ord. Hon kände sig…tung. Hon kände sig svävande, som om hon var i limbo, fast mellan två världar. Hon kände sig inte ansluten till sin egen kropp, kände sig inte som en del av jorden längre. Men hon kände sig inte död heller. Hon kände sig som om hon försökte vakna upp från en väldigt, väldigt djup sömn.

Hon kämpade för att minnas. Boston…King's Chapel…svärdet. Och sen…bli knivhuggen. Liggandes där, döende. Med Caleb vid hennes sida. Och sen…hans huggtänder. Som kom närmare.

Caitlin kände en dov, dunkande smärta i sidan av hennes hals. Det måste vara från där hon blev biten. Hon hade bett om det—bönat för det.

Men som hon kände sig nu var hon inte säker på att hon borde ha gjort det. Det kändes inte rätt. Hon kände ett isande, kallt blod rusa genom hennes ådror. Det kändes som om hon dött, men inte tagit nästa steg. Som om hon var fast.

Mer än något annat kände hon smärta. En dov, dunkande smärta i hennes nedre högersida och i hennes mage. Det måste vara från där hon blev knivhuggen.

”Vad du går igenom nu är normalt,” sa Caleb mjukt. ”Var inte rädd. Vi går alla igenom det när vi först vänder. Det kommer bli bättre. Jag lovar dig. Smärtan kommer försvinna.”

Hon ville le, sträcka sig upp och smeka hans ansikte. Ljudet av hans röst gjorde allt i världen perfekt. Det gjorde allt det här värt det. Hon skulle vara med honom för evigt nu, och det gav henne hopp.

Men hon var för trött. Hennes kropp svarade inte på vad hennes hjärna ville. Hon kunde inte förmå hennes läppar att le, och hon kunde inte samla kraft nog att lyfta hennes hand. Hon kunde känna sig själv glida tillbaka till sömns.

Plötsligt växlade hennes tankar igen vilket fick henne att vakna med ett ryck. Svärdet…det låg där, och sedan…stulet. Vem hade det nu?

Och sen mindes hon sin bror, Sam. Medvetslös. Sen, förd iväg av den där vampyren. Vad hände med honom? Var han oskadd?

Och Caleb. Varför var han där? Han borde följa efter svärdet. Stoppa dem. Var han här bara för hennes skull? Offrade han allt för att vara vid hennes sida?

Fråga efter fråga rusade igenom hennes hjärna.

Hon samlade varje uns av styrka och öppnade hennes läppar en liten bit.

”Svärdet,” lyckades hon säga, hennes hals så torr att det gjorde ont att prata. ”Du måste gå…” tillade hon. ”Du måste rädda…”

”Shhh,” sa Caleb. ”Vila bara.”

Hon ville säga mer. Så mycket mer. Hon ville berätta hur mycket hon älskade honom. Hur tacksam hon var. Hur hon hoppades att han aldrig skulle lämna hennes sida.

Men det fick vänta. En ny våg av suddighet sköljde över henne, och hennes läppar ville inte öppna igen. Trots hennes försök, fann hon sig själv sjunka tillbaka till mörkret, tillbaka till hennes odödliga sömn.

TVÅ

Medan Kyle flög över norra Manhattan kände han sig upprymd som aldrig förut. Bakom honom flög Sergei, hans lydiga soldat, och bakom honom hundratals vampyrer som anslutit sig på vägen. Kyle höll nu det mytomspunna svärdet i sitt bälte, och inget mer behövde sägas. Illasinnade vampyrer längs med hela Östkusten hade redan hört nyheten, och medan Kyle flög över var många klaner ivriga att ansluta sig till honom. De visste att krig var på gång, och Kyles rykte föregick honom. Dessa vinstlystna vampyrer visste att han, var han än var på väg, skulle göra något ont. Och de ville vara med på det.

Kyle kände spänningen av den växande armén bakom sig, och kände ytterligare en höjning av självförtroende när han flög över staden. Sergei hade gjort bra i att ta svärdet och hugga den där tjejen, Caitlin. Kyle hade faktiskt blivit förvånad. Han trodde aldrig att Sergei hade det i sig. Han hade underskattat honom, och som belöning hade han bestämt sig för att låta honom leva, eftersom han insett att han kunde vara en bra sidekick. Han var särskilt imponerad av att Sergei plikttroget gett honom svärdet omedelbart efter att de lämnat King's Chapel. Ja, Sergei visste sin plats. Om han fortsatte så här kanske Kyle till och med kunde uppgradera honom, ge honom en egen liten legion. Kyle hatade det mesta om de flesta, men det han uppskattade var lojalitet.

Särskilt efter vad hans egen grupp, Blacktide-klanen, hade gjort mot honom. Efter tusentals år av lojalitet hade Rexius, deras högste ledare, drivit Kyle ut som om han vore ingenting, som om hans tusen år av tjänst inte betytt någonting. Allt för ett enda litet misstag. Det var obegripligt.

Kyles plan hade fungerat perfekt. Nu hade han svärdet, och inget—absolut inget—skulle komma i vägen för honom. Krig med mänskligheten, och med de andra vampyrraserna, skulle snart vara hans att föra.

Medan Kyle fortsatte downtown, nu över Harlem, flög han närmare marken och använde sin vampyrsyn för att zooma in på detaljerna nedanför. Han log bredare.

Hans spridning av böldpest hade verkligen fungerat. Det var kaos och tumult. De patetiska lilla människorna skyndade åt alla håll, körde deras bilar åt fel håll på enkelriktade vägar, bråkade med varandra, plundrade butiker. Han kunde se att de flesta människorna var täckta av hemska sår från pesten. Han kunde också se liken, redan staplade högt på varandra i nästan varje gatuhörn. Det var Armageddon där nere. Och inget gjorde honom lyckligare.

Det var bara fråga om dagar innan varje människa i staden föll. Då kunde Kyle och hans mannar enkelt utplåna resten av dem. De skulle äta som de aldrig gjort förut. Och sen skulle de förslava resten av den mänskliga rasen.

Det enda lilla hindret som fanns kvar var den Vita Klanen, de patetiska vampyrerna som bara åt djur, som trodde att de var bättre än alla andra. Ja, de skulle försöka. Men de skulle inte bli någon match för Svärdet. När han var färdig med människorna skulle han utplåna dem också.

Först och främst skulle han ta tillbaka sin plats i sin klan. Och han skulle göra det brutalt. Rexius hade gjort ett allvarligt misstag i att straffa honom, tänkte Kyle medan han sträckte sig upp och kände på de stelnande ärr längs med sidan av hans ansikte, hans hemska öde, hans straff för att han lät Caitlin fly undan. Rexius skulle få betala för vartenda ett av Kyles ärr. Rexius var mäktig, men nu, med Svärdet, var Kyle ännu mäktigare. Kyle skulle inte vila förrän han dödat Rexius själv, och förrän han var förklarad ny högste ledare.

Kyle log brett åt tanken. Högste ledare. Efter alla dessa tusentals år. Det var vad han förtjänat. Det var hans öde.

Kyle och hans mannar flög och flög, över Central Park, över Midtown, över Union Square, över Greenwich Village…till de slutligen nådde City Hall Park.

Kyle steg ned graciöst, landade på fötterna, och en flock av nu hundratals vampyrer landade bakom honom. Kyles armé hade vuxit ofattbart mycket. Vilket sätt att återvända, tänkte han.

Kyle var just på väg att gå mot grindarna till City Hall, för att slå ner dörrarna och börja sitt krig, när han såg något i ögonvrån. Något som besvärade honom.

Kyle använde sin syn för att zooma in över flera kvarter, och se närmare på kaoset framför Brooklyn Bridge. Hundratals bilar var fast i trafiken, upptryckta mot varandra framför bron. Alla ville ut.

Men bron var avspärrad. Flera stridsvagnar och lastbilar från militären blockerad vägen och på dem satt dussintals soldater med maskingevär riktade mot folkmassan. Tydligen var inga människor tillåtna att lämna ön Manhattan. Militären måste ha velat att pesten inte skulle sprida sig. De hade antagligen stängt alla broar och tunnlar.

Å ena sidan var det precis vad Kyle ville: det gjorde det enklare, eftersom alla människor skulle vara fast på Manhattan, och då skulle det vara lättare att döda dem allihop.

Men å andra sidan, nu när han såg det med egna ögon, vände det sig i magen på honom. Han hatade auktoritet—oavsett sort. Och det innefattade militären. Han sympatiserade också med massorna av människor som kämpade för att komma av ön. De stoppades av auktoritetsfigurer. Kyles blodådror brände vid tanken.

Samtidigt fick han en ny idé. Varför inte släppa några människor av från ön? Det skulle ju faktiskt bara tjäna hans syfte. De skulle sprida pesten ytterligare. Först till Brooklyn. Ja, det skulle kunna vara väldigt lägligt.

Plötsligt lyfte Kyle tillbaka upp i luften och flög mot basen på Brooklyn Bridge. Omedelbart följde de hundratals vampyrerna tätt efter honom.

Bra, tänkte han. De var lojala och lydiga, och ställde inga frågor. Det här skulle vara en väldigt bekväm armé.

Kyle landade på en bilhuv vid basen på Brooklyn Bridge, och de hundratals vampyrerna landade på bilarna bakom honom, med ljudet av deras stövlar klicka när de slog ner.

Biltutor började tjuta. Det verkade som att människorna inte gillade att folk promenerade på deras bilar.

En ny ilska sköljde över Kyle, när han tänkte på otacksamheten hos dessa patetiska människor som tutade när han kommit för att hjälpa dem.

När han stod på huven av en Saab SUV som tutade åt honom stoppade han sig själv. Han var på väg att hoppa ner för att ta hand om militären, men istället vände han sig långsamt om och såg ner genom vindrutan på familjen som stirrade upp på honom.

Det var en typisk preppy familj. I framsätena satt mannen och frun, i fyrtioårsåldern, och bakom dem två barn. Mannen skruvade ner sitt fönster, sträckte sig ut och skakade med näven åt Kyle.

”Försvinn från min huv, för fan!” skrek mannen.

Kyle, som stod på huven, gick ner på ett knä, tog sats och slungade sin näve genom vindrutan. Han tog tag i mannens polokrage och i en rörelse slet honom genom vindrutan. Glas splittrades överallt medan skriken från mannens fru och barn sken upp natten.

Kyle stod på huven, log, lyfte upp mannen och höll honom över sitt huvud.

Mannen kved och grät med huvudet täckt av blod från det krossade glaset.

Kyle tog sats och med ett stort leende kastade mannen som ett pappersflygplan genom luften. Mannen flög flera meter och landade på någon annan bil. Död, hoppades Kyle.

Kyle gick tillbaka till vad han skulle göra. Han hoppade av bilen och travade mot de enorma stridsvagnarna som blockerade bron. Bakom honom kunde han känna sina hundratals soldater följa efter honom.

När Kyle närmade sig stelnade soldaterna till. Flera höjde sin maskingevär mot honom.

Det var en gräns mot ett område av inga bilar eller personer flera meter från stridsvagnarna som ingen verkade vilja korsa.

Men Kyle passerade glatt gränsen och gick in i det öppna området, rakt upp mot stridsvagnen.

”Stanna!” skrek en soldat genom en megafon. ”Kom INTE längre! Vi KOMMER skjuta!”

Kyle log bredare när han fortsatte gå upp mot stridsvagnen.

”Jag sa STANNA!” skrek soldaten igen. ”Det här är SISTA varningen! Det finns ett utegångsförbud i kraft. Vi har order om att skjuta mot vem som helst på natten.”

Kyle log ännu bredare.

”Jag äger natten,” svarade han.

Kyle fortsatte mot dem, och plötsligt började de skjuta. Dussintals på dussintals soldater fyrade av sina maskingevär mot Kyle och hans mannar.

Kyle kände smärtan av kulor träffa och studsa av honom. En efter en studsade de alla av hans bröst och armar och huvud och ben. Det kändes som regndroppar, fast starkare. Han log åt tanken på dessa patetiska människovapen.

Kyle såg de vettskrämda uttrycken på soldaternas ansikten när de började inse att han var obrydd. De kunde uppenbarligen inte förstå hur han fortfarande kunde gå. Eller hur hans följare kunde det heller.

Men de hade inte tid att reagera. Kyle gick upp till den närmsta stridsvagnen, gick under den, placerade båda händerna under larvfötterna och med övermänsklig kraft lyfte den långt över huvudet. Han gick några meter med stridsvagnen över huvudet och kom till räcket på bron. Flera soldater tappade balansen och ramlade av stridsvagnen medan han gick. Men dussintals andra klamrade sig fast i metallen och försökte hålla sig kvar till varje pris.

Stort misstag.

Kyle tog tre springande steg, höll stridsvagnen tillbaka och slungade den för allt han var värd.

Stridsvagnen flög flera meter genom luften och över räcket.

Den flög över Brooklyn Bridge och rasade ner mot floden. Stridsvagnen tumlade omkring och soldater skrek då de föll av. Till sist slog den emot vattnet med ett massivt plask.

Plötsligt kom trafikstockningen till liv. Utan att tveka tryckte de nervösa New York-borna på gasen och körde genom den nu öppna filen upp på bron. Inom sekunder rusade hundratals bilar ut från Manhattan. Kyle tittade på deras ansikten när de åkte och kunde se att många redan var infekterade med pesten.

Kyle log brett. Det här skulle bli en underbar natt.

TRE

Samantha såg de massiva dubbeldörrarna öppna framför henne, knarrande då de rörde sig, och kände en grop i magen. Hon gick in i hennes ledares kammare följd av flera vampyrvakter. De höll henne inte tillbaka—det vågade de inte—men de följde henne tätt, och budskapet var klart och tydligt. Hon var fortfarande en av dem, men hon var under husarrest, i alla fall tills dess att hon haft det här mötet med Rexius. Han kallade henne som en soldat, men också som en fånge.

Dörrarna stängde med en ett brak bakom henne, och hon såg att den enorma kammaren var full. Hon hade inte sett en uppslutning som den här på flera år. Det var flera hundra vampyrer. Uppenbarligen ville de alla se på, och för att höra nyheten, vad som hade hänt med Svärdet. Hur hon låtit det försvinna.

Mest av allt ville de troligen se henne straffas. De visste att Rexius inte var en förlåtande ledare, och att till och med det minsta misstag krävde bestraffning. En överträdelse på den här skalan skulle kräva ett extra hårt straff.

Samantha visste det. Hon försökte inte fly hennes öde. Hon hade tagit ett uppdrag, och hon hade misslyckats. Hon hade funnit Svärdet, ja, men hon hade också förlorat det. Hon hade låtit Kyle och Sergei stjäla det från under hennes näsa.

Allt skulle ha varit så perfekt. Hon mindes tydligt Svärdet där det låg på golvet i King's Chapel, bara centimeter ifrån henne, i mittgången. Hon var sekunder från att ta det, från att fullfölja hennes uppdrag, från att bli hjälten i hennes klan.

Och sen var Kyle, och hans hemska sidekick, Sergei, tvungna att komma in, slå ut henne och stjäla det från hennes hand. Det var orättvist. Hur hade hon kunnat förvänta sig det?

Och nu, vad var hon? Skurken. Den som lät Svärdet glida iväg. Den som misslyckats med uppdraget. Oh ja, hon skulle få ett helvete att betala. Det var hon säker på.

Allt hon ville nu var att Sam var oskadd. Han hade blivit utslagen, medvetslös, och hon hade burit honom därifrån, tagit med honom ända hit. Hon hade velat ha honom nära. Hon var inte redo att släppa taget om honom, och hon visste inte var annars hon skulle ta honom. Hon hade smitit in och förvarat honom säkert, under jorden, i en tom kammare i deras klan. Ingen hade sett henne, i alla fall inte vad hon visste. Han skulle vara säker där inne, borta från alla dessa vampyrers nyfikna ögon. Hon skulle inställa sig hos Rexius, ta sitt straff, och efteråt skulle hon vänta till soluppgången, när alla sov, och hon skulle rymma tillsammans med Sam.

Hon kunde så klart inte bara rymma. Först skulle hon vara tvungen att rapportera tillbaka, för att ta sitt straff, annars skulle klanen jaga henne och hon skulle vara på flykt för resten av sitt liv. Så fort hon fått sitt straff skulle ingen följa efter henne. Då kunde hon ta Sam, och de kunde fly långt bort härifrån, och slå sig ner någon annanstans. Bara dem två.

Hon hade inte förväntat sig att han, Sam, skulle få henne att känna som hon gjorde. När hon nu tänkte på prioriteringar tänkte hon på honom först. Hon ville vara med honom. Hon behövde vara med honom. Hur galet det än lät, till och med för henne själv, kunde hon faktiskt inte längre se ett liv utan honom. Hon var förbannad på sig själv. Hon förstod inte hur hon hade låtit det gå så långt. En förälskelse med en tonårskille. Och dessutom, en människa. Hon hatade sig själv för det. Men det var så det var. Det var ingen idé att försöka ändra på hur hon kände.

Tanken på det gav henne styrka när hon långsamt närmade sig Rexius tron och förberedde sig för sin dom. Hon skulle få känna på obeskrivlig smärta, det visste hon, men tanken på Sam skulle hålla henne stark genom det. Hon skulle ha något att återvända till. Och Sam skulle vara skyddad, skonad från allt det här. Det gjorde allt uthärdligt.

Men skulle han älska henne efter att hon fått sitt straff? Om hon kände Rexius rätt skulle han spara Ioricsyran för henne, och ärra hennes ansikte så mycket han kunde. Hon skulle kunna förlora det bästa med hennes utseende. Skulle Sam fortfarande älska henne? Hon hoppades på det.

Kammaren hyschades ner då hundratals vampyrer trängde sig närmare, ivriga att se vad som skulle hända härnäst. Samantha tog flera steg närmare Rexius, gick ner på knä och bugade inför honom.

Rexius, bara några få meter ifrån henne, stirrade ner från sin tron, med allvarsamma, isande blå ögon som trängde rakt igenom henne. Det kändes som flera minuter som han stirrade på henne, även om Samantha visste att det förmodligen bara var några sekunder. Hon höll huvudet böjt. Hon visste bättre än att möta hans blick.

”Så,” började Rexius, hans skrovliga röst skar genom luften, ”det är så dags att komma hem och betala för sina misstag.”

Han studerade Samantha i flera minuter. Hon visste bättre än att försöka förklara sig. Hon fortsatte bara hålla huvudet böjt.

”Jag skickade dig på ett väldigt enkelt uppdrag,” fortsatte han. ”Efter Kyles misslyckanden behövde jag någon jag kunde lita på. Min mest värdefulla soldat. Du hade aldrig svikit mig, inte på flera tusen år,” sa han, medan han stirrade på henne. ”Men den här gången, detta enkla uppdrag har du på något sätt misslyckats med. Och det fullständigt.

Samantha böjde huvudet igen.

”Så. Berätta exakt vad som hände med Svärdet. Var är det någonstans?”

”Mästare,” började hon långsamt, ”Jag spårade flickan. Caitlin. Och Caleb. Jag hittade dem båda två. Och jag hittade Svärdet. Jag lyckades till och med få Caitlin att släppa det. Det låg på golvet, bara någon meter ifrån mig. Inom bara några sekunder skulle det säkerligen ha varit i min hand så jag kunde ta det tillbaka till dig.”

Samantha svalde.

Jag hade inte kunnat förutse vad som hände sen. Jag överraskades, attackerades av Kyle–”

Ett högt mumlande bröt ut bland vampyrerna.

”Innan jag kunde ta Svärdet,” fortsatte hon, ”hade Kyle redan tagit det. Han flydde från kyrkan, och det fanns inget jag kunde göra. Jag försökte hitta honom, men han var redan borta. Han har nu Svärdet.”

Ett ännu högre sorl spred sig genom rummet. Oron i rummet var uppenbar.

”TYSTNAD!” skrek en röst.

Långsamt tystnade sorlet.

”Så,” började Rexius, ”efter allt det lät du Kyle ta Svärdet. Du praktiskt taget gav det till honom.

Samantha visste bättre, men hon kunde inte behärska sig. Hon var tvungen att försvara sig. ”Mästare, det fanns inget jag kunde göra—”

Rex avbröt henne bara genom att skaka på huvudet. Hon bävade för den gesten. Det betydde att något dåligt skulle hända härnäst.

”Tack vare dig måste jag nu förbereda mig för två krig. Detta patetiska krig med människorna, och nu ett krig med Kyle.”

En tung tystnad la sig som en filt över rummet, och Samantha kände sitt straff komma närmre. Hon var redo att ta det. Hon höll hårt i bilden av Sam i hennes tankar, och det faktum att de inte kunde döda henne helt. De skulle aldrig göra det. Det skulle bli ett liv efter det här, något sorts liv, och Sam skulle vara där.

”Jag har ett väldigt särskilt straff sparat för dig,” sa Rexius långsamt medan han bröt ut i ett flin.

Samantha hörde dubbeldörrarna öppna bakom henne, och hon vände sig om för att se.

Hennes hjärta sjönk.

Där, med kedjor vid fötter och händer, och två vampyrer som släpade in honom, var Sam.

De hade hittat honom.

Han hade fått munkavle, och hur mycket han än vred sig och försökte skrika så kunde han inte. Hans ögon var stora av chock och rädsla. De släpade honom till sidan av rummet, med skramlande kedjor, och höll honom stadigt för att tvinga honom att se.

”Det verkar som att du inte bara förlorat Svärdet, utan även fattat tycke för en människa, trots varenda regel vår ras har,” sa Rexius. ”Ditt straff, Samantha, kommer bli att se det som du håller mest kärt lida. Jag känner att det som du håller mest kärt inte är du själv. Det är den här pojken. Denna patetiska, lilla människopojke. Nåja,” sa han, lutandes närmre, med ett leende.”Då är det så du ska bli straffad. Vi ska låta den här pojken känna på fruktansvärd smärta.”

Samanthas hjärta dunkade i bröstet. Det här var något hon inte hade förutsett, och något hon inte kunde låta ske. Inte till något pris.

Hon tog sats och hoppade mot vampyrerna som höll i Sam. Hon lyckades nå en och sparkade honom hårt i bröstet. Han flög baklänges.

Men innan hon kunde attackera den andra var flera vampyrer på henne och höll fast henne. Hon kämpade med all sin kraft, men de var för många, och hon kunde inte matcha deras styrka på en och samma gång.

Hon såg hjälplöst på när flera vampyrer släpade Sam mot mitten av rummet. De ställde honom på platsen—samma plats som de som ska gå igenom behandling med Ioricsyran placeras på. På en vampyr var det obeskrivligt smärtsamt. Det gav ärr för livet.

Men för en människa skulle smärtan vara omätbar och straffet betydde en säker död. De förde honom mot hans avrättning. Och de tvingade henne att se på.

Rexius log ännu bredare då Sam kedjades fast vid platsen. När Rexius nickade slet en av skötarna tejpen från hans mun.

Sam såg genast mot Samantha med skräck i ögonen.

”Samantha!” ropade han. ”Snälla! Rädda mig!”

Samantha visste inte vad hon skulle göra och hon började gråta. Det fanns ingenting, absolut ingenting som hon kunde göra.

Sex vampyrer rullade fram en stor järnkittel fastspänd vid toppen av en stege, med något bubblande och fräsande inuti. De placerade den rakt ovanför Sams huvud.

Sam såg upp mot den.

Och det sista han såg var den bubblande och fräsande vätskan lämna kitteln och falla rakt mot hans ansikte.