Kitobni o'qish: «De Tappras Uppkomst »

KAPITEL ETT

Kyra gick sakta genom massakern, snön knastrade under hennes skor, som tog in förödelsen som draken hade lämnat efter sig. Hon var helt stum. Tusentals av kungens män, de flesta fruktade från Escalon, låg döda framför henne, utplånade på direkten. Förkolnade kroppar låg rykande runt om henne, snön smälte under dem, deras ansiktskonturer visade smärta. Skelett, som låg vridna i onaturliga positioner, greppade fortfarande sina vapen med sina beniga fingrar. Få lik stod fortfarande upp, deras kroppar var fortfarande vertikala, som om de kollade upp mot himlen för att se vad det var som dödade dem.

Kyra stannade bredvid en, kollade på det med förundran. Hon sträckte på sig och tog på det, hennes fingrar smekte bröstkorgen, och hon kollade med förundran på när det smulades ihop, rasslade ner i marken i en hög av ben, svärdet föll harmlöst vid dess sida.

Kyra hörde ett gällt skrik ovanför henne och böjde på nacken för att se Theos, cirkulerande högt ovan, som andades flammor som om han fortfarande inte var nöjd. Hon kunde känna vad han kände, känna ilskan bränna i ådrorna, hans lust att förstöra hela Pandesia—ja, till och med hela världen—om han kunde. Det var en djurisk ilska, en ilska som inte visste några gränser.

Ljudet av kängor i snön tog henne tillbaka, och Kyra kollade bakåt för att se sin fars män, ett dussin av de, gå igenom, tog in förstörelsen med chockade ögon. Dessa krigshärdade män hade tydligen aldrig sett en syn lik denna; till och med hennes far, som stod bredvid, tillsammans med Anvin, Arthfael och Vidar, såg chockad ut. Det var som att gå genom en dröm.

Kyra märkte hur dessa tappra krigare gick från att söka i skyarna, till att kolla på henne, de hade en känsla av förundran i deras ögon. Det var som att det var hon som hade gjort allt, som om det var hon som var draken. Hon hade ju trots allt lyckats sammankalla den. Hon kollade bort, kände sig obekväm; hon kunde inte se om de kollade på henne som om hon vore en krigare eller ett freak. Kanske visste de inte själva.

Kyra tänkte tillbaka på hennes bön på Vintermånen, hennes önskan om att få veta om hon var speciell, om hennes krafter var riktiga. Efter idag, efter denna striden, kunde hon inte tveka längre. Hon hade velat att draken skulle komma. Hon kände det själv. Hur visste hon inte. Men nu visste hon, definitivt, att hon var annorlunda. Och hon kunde inte hjälpa att undra om det också betydde att andra profetior om henne också var sanna. Var det hennes öde att bli en stor krigare? En grym härskare? Även större än hennes far? Skulle hon leda stora nationer in i krig? Skulle Escalons öde ligga på hennes axlar?

Kyra kunde inte se hur detta skulle kunna vara möjligt. Kanske hade Theos kommit på grund av sina egna anledningar; kanske hans förstörelse här inte hade med henne att göra. Trots allt hade ju Pandesianerna skadat honom—visst hade de?

Kyra var inte längre säker på någonting. Allt hon visste var att i den stunden, kände hon drakens styrka brinna i hennes ådror, och när hon gick genom slagfältet, och såg att deras största fiende var död, så kände hon att allt detta var möjligt. Hon visste att hon inte längre var en femton-årig tjej som hoppades på att bli godkänd i andra mäns ögon; hon var inte längre en leksak för Lord Governor—eller för någon annan man—att göra som han ville med; hon var inte längre en egendom för andra män, att giftas med, misshandlas av, torteras. Hon var nu sin egen person. En krigare runt om alla män—och en som skulle fruktas.

Kyra gick genom havet av kropper tills kropparna äntligen tog slut och landskapet gick över till is och snö igen. Hon tog en paus bredvid sin far, tog in utsikten av dalen som spred ut sig framför dem. Där låg de vidöppna portarna in till Argos, en tömd stad, allla dess män döda på dessa kullar. Det var kusligt att se ett så stort fort vara ledigt, obevakat. Pandesias viktigaste fort var nu vidöppet för vem som helst att gå in i. Dess skrämmande höga murar, gjorda på tjocka stenar och spikar, de tusentals män och lager av försvar, hade uteslutit alla idéer för en revolt; dess närvaro har gett Pandesia ett järngrepp på hela nordöstra Escalon.

Alla börjar gå ner för backen mot den slingriga vägen som leder mot stadens portar. Det var en segrande promenad, men samtidigt högtidlig, vägen kantades med ännu fler döda kroppar, släntrare som draken hade sorterat ut, små markörer på vägen till förstörelse. Det var som att gå genom en kyrkogård.

När de passerade de fantastiska portarna, stannade Kyra vid tröskeln, hon tappade nästan andan: på insidan kunde hon se, tusentals mer lik, förkolnande och rykande. Det var de som återstod av kungens män, de som inte hann röra på sig. Theos hade inte glömt någon; hans ilska var synlig även på muren, stora delar av stenen var brända efter .

När de gick in, märkte det hur tyst Argos var. Dess gårdsplan var tom, det var kusligt, precis som om det var en stad som saknade liv. Det var som om gud sög upp allt med ett enda andetag.

När hennes fars män rusade framåt, började ljud av spänning att fylla luften, och Kyra förstod snart varför. Hon kunde se att marken framför, var fylld som en skattkista med vapen av aldrig dess like. Där, utspridda på gårdsplanen, låg resterna efter ett krig: de finaste vapen, det finaste stålet, det finaste pansar någon sett, allt glänste med Pandesians stadssköld på. Där fanns till och med säckar med guld, utspritt bland det andra.

Men vad som var ännu bättre var att vid slutet av gårdsplanen så var där ett stort vapenförråd i sten, dess dörrar var öppna som om de män som var där, lämnade i all hast, och avslöjade insidan full med skatter. Väggarna var fyllda med svärd, hillebards, hackor, spjut och pilbågar—allt gjort av det finaste stålet som fanns att erbjuda i denna värld. Det var tillräckligt med vapen här för att beväpna hela Escalon.

Det kom ett gnäggande ljud, och Kyra kollade mot andra sidan av gårdsplanen för att se en rad med stall gjorda av sten, och inuti stod de finaste hästar och stampade, alla skonade från drakens andedräkt. Tillräckligt med hästar för att bära en hel armé.

Kyra hoppet tändas i hennes fars ögon, en syn hon inte sett på flera år, och hon visste vad han tänkte: Escalon kunde uppstå igen.

Det hördes ett skrik, och Kyra kollade upp för att se att Theos cirkulerade längre, med sina klor blottade, flaxande med sina stora vingar när han flög över staden, ett segrarvarv. Hans glödande gula ögon låste sig i hennes, till och med från det avståndet. Hon kunde inte kolla bort.

Theos dök neråt och landade utanför portarna. Han satt där stolt, mot henne, som om han kallade på henne. Hon kände att han kallade på henne.

Kyra fick gåshud, glöden steg med henne, när hon kände en intensiv kontakt med denna varelsen. Hon hade inget mer val än att närma sig honom.

När Kyra vände sig om och gick över gårdsplanen, tillbaka mot stadsportarna, så kände hon att ögonen från alla män, brände i nacken och blickarna skiftades mellan draken och henne, som om de slutade kolla. Hon gick ensam mot portarna, med sina kängor som knastrade i snön, och hennes hjärta som slog medans hon gick.

Medans hon gick, kände Kyra plötslig en varsam hand på hennes axel, som stannade henne. Hon vände sig om för att se sin fars oroande ansikte kolla på henne.

“Var försiktigt,” varnade han.

Kyra fortsatte att gå, utan att känna rädsla, trots den ilskna blicken i drakens ögon. Hon kände endast ett intensivt band mellan de två, som om en del av henne hade återkommit, en del hon inte kunde leva utan. Hennes tankar sprudlade med nyfikenhet. Var hade Theos kommit från? Varför hade han kommit till Escalon? Varför hade han inte kommit tillbaka tidigare?

När Kyra passerade genom Argo’s portar och närmade sig draken, växte hans nos sig större, ett ljud som var lite mellan ett spinnande och ett morrande ljud, som om han väntade på henne, hans kraftiga vingar rörde på sig. Han öppnade sin mun som om han skulle släppa ut sin eld, och visade sina gigantiska tänder, varje tand lika lång som henne själv, och vassa som svärd. Under en liten stund var hon rädd, hans ögon fixerades vid henne med en intensitet som gjorde det svårt att tänka.

Kyra stannade en liten bit framför honom. Hon studerade honom med fruktan. Theos var magnifik. Han var 9 meter hög, hans fjäll tjock, hård, urtida. Marken skakade när han andades, hans bröst skramlade, och hon kände hela hans nåd.

De stod där i tystnad, båda ansikte mot ansikte, och undersökta varandra. Kyra’s hjärta dunkade hårt i hennes bröst, spänningen i luften var så tjock så hon kunde knappt andas.

Med hennes torra halls, lyckades hon äntligen framkalla modet att börja prata.

“Vem är du?” frågade hon, med en röst som inte var högre än en viskning. “Varför har du kommit till mig? Vad vill du ha av mig?”

Theos sänkte sitt huvud, morrade, och lutade sig framåt, så nära att hans stora nos nästan nuddade hennes bröst. Hans ögon, så stora, glödande gula, verkade kolla rakt igenom henne. Hon stirrade in i dem, nästan lika stora som henne, och hon kände sig vilsen i en annan värld, i en annan tid.

Kyra väntade på svaret. Hon väntade på att hon skulle fyllas med hans tankar, som det en gång var.

Hon väntade och väntade, och var chockad när hon märkte att där var helt tomt. Inget kom till henne. Hade Theos blivit stum? Hade hon förlorat sin kontakt till honom?

Kyra stirrade tillbaka och undrade, denna draken är mer än ett mysterium än tidigare. Plötsligt sänkte han sin rygg, som ett tecken att hon ska rida honom. Hennes hjärta slog snabbare när hon föreställde sig flyga genom skyarna på hans rygg.

Kyra gick sakta fram till hans sida, sträckte sig, och tog tag i hans fjäll, hård och grov, och förberedde sig att ta tag i hans nacke och dra sig upp.

Men precis när hon hade rört honom, vred han sig bort från henne, och fick henne att förlora sitt grepp. Hon snubblade och han började flaxa sina vingar och i en snabb rörelse, lyfta han, så snabbt att hennes handflator skrapades mot hans fjäll, som sandpapper.

Kyra stod stilla, stum och chockad—men mest av allt, förkrossad. Hon kollade hjälplöst på när den kolossala varelsen flög genom luften, skrikande, och flög högre och högre. Så snabbt som han hade kommit, var Theos försvunnen i molnen igen, med inget annat än tystnad efter sig.

Kyra stod där, helt urholkad, mer ensam än någonsin. Och när de sista skriken försvann, visste hon, hon bara visste, att Theos var borta för gott.