Kitobni o'qish: «Mythologia Fennica»

Kongl. Åbo Academie,

Högädle och vidtberömde,

Herr Mag. HENRIC GABRIEL

PORTHAN,

Höggunstige Gynnare!

Med hvad berömvärd nit, beledsagad af de vidsträktaste insigter, Herr Professoren sökt uplysa vår Finska historie, updaga landets ålderdoms minnings-märken, granska, upodla, tilöka och fullkomna Finska Språket, samt stadga dess poësie, därom vitna Herr Professorens utkomna arbeten, som icke allenast äro kända och högaktada innom eget land, utan ock med bästa loford emottagne och granskade af de lärde i Göttingen, London och Pettersburg, samt flerestädes; hvarigenom Hr. Professoren altså hedrat sig sjelf, sin fosterbygd och sina landsmän, samt förskaffat vårt Finska Språk all aktning.

Utom dess har Hr. Professoren satt sine Landsmän i en berömlig medtäflan, at upodla och lära bättre känna sit Landsspråk, som härtils blifvit föga agtadt.

Herr Professorens outtrötteliga Bref-växlingar och täta resor, hafva alla syftat därhän, at befrämja et så lofligt andamål.

Jag, får min del, har förmon, at härmedelst offenteligen tacka Herr Professoren för, nu snart i 21 års tid, gunstigt, så munteligen som skrifteligen meddelte underrättelser och upmuntringar, at fortfara til Finska Litteraturens förmon.

Denna Finska Mythologie, som til större delen är samlad af Hr. Professorens egna skrifter, både trykta och i handskrift varande, mig gunstigt meddelte, gamla Finska Runor, tilägnas vördsammast hel och hållen Hr. Professoren, såsom et vedermåle, huru jag använt Finska Vitterheten til fördel, de undervisningar jag haft äran, at handfå af Hr. Professoren.

Tillika utbeder mig ödmjukast, at detta må få blifva til evärdelig åminnelse af den agtning, hvarmed har förmon at framhärda Högädle och Vidtberömde Herr Professorens

allerödmjukaste

tjenare

Christfrid

Ganander.

Frantzila i Siikajoki Socken ochUhleåborgs Län d. 28 Apr. 1785.

Företal.

Finska Mythologien är, så vål som alla andra folkslags, inveklad i många mörka sagor och berättelser om Landets fordna Gudar och Gudinnor, med tillämpningar eller allusioner til naturliga händelser och borgerliga förrättningar, som behöfva sin utläggning och förklaring, hvilken bäst vinnes af Finska, så kallade, gamla troll-Runor; då de jämföras med hvarandra, och til hjelp tages andra Nationers Mythologie.¹

Våra Finska Runor likna mycket i det Mythologiska eller Fabelagtiga

Ovidii Metamorphoses; som ses i synnerhet under namnen Luonnottaret,Louheatar, Joukawainen o.s.v.

Våre Finnar voro dock ej ensamma de, som nyttjat detta sätt, at föreställa höga sanningar, om Gud, verlden, dess skapelse, naturens ändringar och verkningar, tingens uphof, själens odödlighet, et tilstånd efter döden i et glädje- eller plågo-rum m.m. under förtäkta ord och i liknelsetal, som, för deras sinlighet, bättre kunde fattas och, i brist af skrifkonst, i väl sammanhängande Runor, i minnet bibehållas, alt ifrån hedentimma til närvarande tid; utan nästan alla Slägter på jorden hafva älskat dessa sinnebilder och mythiska sagor. – Alla hedningar hade en otalig mängd af Gudomligheter.

Nästan alla ting i naturen, dalar, berg, trän, vatn, luft hade sin egen vålne, eller, om man skall så säga, Gud.

De Ægyptier, den äldste och lärdaste nation, tilbädo Osiris,Isis, och en outsägelig hop af apor och andra djur.

Phænicierne, de störste handlande i gamla verlden, ärade Baal, Baalsemen.

Chaldaerne, Bel, Mylitta.

Perserne, Mithra, Solen och de 4 Elementerna, såsom Gudomligheter:

Så trodde ock de Araber och Indianer; och et tallöst antal af Gudar, af större och mindre rang, hade de visaste folkslag i ålderdomen, de Græker och Romare.

Dock tillade de sine Gudar och Gudinnor de största och gemenaste laster; såsom, ägtenskaps-brott, afvund, hämd, ondska och grufsamhet, som voro deras vanliga dater, hvilket Homer, Aristophanes och Æschines ådagalägga. Til exempel kan Jupiters och Junos äfventyr vara nog tilräckeligt bevis.

Ehuru de äldste Scribenter, Herodotus, Plato och Aristoteles, antaga den äldre tidens berättelser för helt sanfärdiga och i egentelig mening, och hafva så trodt dem, som de berättas; så hafva dock sednare tiderne ansedt dem för kloka fabler af Allegorisk betydelse, och de vise hafva gjort dem til Physiska eller Moraliska vehiclar, och formerat deraf Philosophiska sanningar, klädde i sinnebilder och Mythologiska Sannsagor. Zeno, den Stoiska Sectens stiftare, var, som det synes, den förste, som utveklade sanningen ifrån dess lindor. Cicer. N. D. I: 14. II: 24. – Närmast bidrogo därtil de Platoniker, efter Christi börd i det 3: dje och 4:de århundrade, hvilka, til at afhjelpa den insmygande hedendomen, förvandlade desse fabler i Allegoriska hölsor, som gömde de högsta sanningar.²

Jag kan icke undgå, at här anföra något af det Hr. Abboten och vice Presid. m.m. J. Fr. v. Jerusalem i sina Betraktelser öfver Religionens Förnämsta Sanningar, angående denna sak, skrifver: 2. Del. sid. 15. Hvarföre skulle Stjernorna allena vara upfylde af Gudomlighet? Någre menniskjor hafva framför andre så utmärkt höga egenskaper, at de omöjeligen kunna härstamma af naturliga människjor; deras ande måste vara af högre art, och de således vara en högre Guda afföda. Efter döden återtaga de sit rum ibland Gudarne; dock behålla de altid utmårkt böjelse för deras förra fädernesland och äro dess Skyds-Gudar t.ex. S. Niclas i Ryssland, Wäinämöinen, Ilmarinen i Finland.

Luft, haf, floder och vädret äro i den grofva menniskans ögon, som icke känner naturens lagar och dessas gemensamma ändamål, så många särskilde magter, som til deras verkningar icke bero af hvarandra; hvarföre skola ock icke de vara fulle af en lika osynlig kraft? – Åter igen nye Gudar – Deras storhet är väl sins emellan åtskild, men de äro sjelfrådande i deras Herradömen, och måste altså blifva ombedne af Gudar och menniskor om deras välvilja. Juno nödgas gifva Æolus goda ord, när hon vil hafva storm på hafvet, och lofva honom til tacksamhet en af sina skönaste Nympher; Neptunus åter finner ganska illa, at Väder-Guden dristar besatta sig med hans element; och således blifver aldrig någon ande på dikter om Gudar och Gudinnor.

Uti Naturen och i hennes eget lefverne, vederfares den enfaldiga menniskjan både ljuft och ledt, både goda och förskräckande händelser, hvilkas närmaste orsak hon icke inser; alt detta kan icke komma af annat, än af sådane osynlige och verksamme väsenden. Så mycket flere blifva Gudarne; altid nye under-gudar, goda och illa görande spöken, vålnader och féer. Trettio tusend voro de redan vid Hesiodi tid. Och alle desse Gudar, så månge de åro, större och mindre, blifva altid människorna like: kunna altså icke dyrkas utan på människjo sätt och bibehållas i deras goda vilja, eller försonas; äro de icke för mägtige, kunna de ock för deras oginhet straffas, och förmås til mera tjenstfärdighet, medelst indragning af deras vanliga offer och lofsägningar. Augustus, at hamna sig på Neptun för en utstånden storm, vågade förbjuda, at uti en högtidlig procession bära hans bild med de öfrige Gudarnas.

Sådane äro Gudarne hos Homerus, sådane voro de hos de uplyste Romare, och sådane äro de i denna dag hos Samojederne och Villarne i Canada.

Sid. 17. Det enda man af dem begärte, var endast tilfredsställandet af närvarande behof och begärelser, samt at få veta sit tilkommande öde – Dygdig kunde man sjelf vara.

Satis est orare Jovem, qui donat & aufert,

Det vitam, det opes: æquum mi animum ipse parabo.

Sid. 39. Genom många Symboliska föreställningar, som til äfventyrs skulle betekna vissa Nationale händelser och naturs verkningar, dem hvarken de eller deras mästare sjelfve mera förstodo, så väl som genom de mångfaldiga diktade små Guddomar och Andar, hade den gamle Religionens sanningar förlorat deras första enfald. Se vidare sid. 27, 40 och Apolog. Conf. Aug. p. m. 229.

Sammalunda utmärka våre Finnar i sin Mythologie ofta naturliga verkningar och orsaker, under flera Guda-namn, såsom til exempel, åskan med Ukko och Ilmarinen, Järnets uphof med Luonnotar – samt ådagalägga en mycken naturlig insigt i naturens kännedom, dels kraft och verkningar.

Sjelfve Götherne i sin äldsta Mythologie komma öfverens i samma idéer om troll i Berg, Sjöar, Dalar, Skogar, Resar och Jättar – som äro aldeles de samme med Romarenas, Grækernas och Finnarnes samt Lapparnes Mythiske varelser.

Vi hafve inga andra spår qvar til Finnarnes, såsom ostridigt de äldste³ Nordens inbyggares, härkomst, regering och lefnadssätt, än dem man spridda och strödda kan komma öfver och blifva varse i Finska Mythologien, i Finska Språket och i landets uråldriga hemseder⁴

Så vål Finska ordspråk, som Runor eller Poëtiska Sånger, aldeles olika andra nationers, 8 stafvige Rythmer utan rim, gifva anledning at sluta om Språkets fordna häfd – i de förra, är folkets gamla Sedo- och Vishets-lära förvarad; de sednare eller Runorne angå deras Hedniska Gudalära, Metamorphoser, Theogonie, slögder, näringar, vidskeppelser m.m, – Därigenom at desse blott i allmogens minne många secler igenom varit bibehållne och först i nyliga tider, utur dagligt tal samt mundteliga sånger, blifvit fattade i Skrift, har händt, at de i et och annat tyckas vara försämrade; men i dem är ock mycket qvar, som en kännare af språket välbefogad fötter i jämförelse med det man i upodlade tungomål anser starkt ock vackert.⁵ I gamla Finska Runor finner man ock, under regelbunden och Sinrik ordaställning, et med Allegorier, Metaphorer och flera sådana prydligheter lifligt lekande snille.⁶

Til at kunna därföre begagna sig af den äldre Finska Poësin, och med nytta, nöje och smak läsa våra Finska Runor, och igenfinna det höga, det vackra, det intagande i de samma, är en Mythologisk kundskap oundvikeligen nödig, Finska Mythologien är en clavis poëseos Fennicæ. Lika så litet som Ovidius, Wirgilius och Homerus skulle förstås, och deras rätta mening, hvartil de alludera, inhämtas utom Mythologisk insigt, och kundskap om Romares och Grækers hemseder; lika så litet kommer man ock til rätta med Finnarnes Runor, utom Mythologie.

I den afsigt, at gifva ljus åt den äldre Finska poësien, har jag gjort den Mythologiske Samling, som jag nu ställer inför allmänhetens ögon, under det jag i flere år genomgått alla tilgängelige, och möjligen i landet existerande Runor, af hvilka jag tillika utplockat flere hundrade ord, til en vacker tilökning til et nytt Finskt Lexicon, med phrases, som nu äfven är under renskrifning.

Under en tid af några och 20 år, som jag samlat och granskat Finska ord, har jag väl blifvit varse, at flere ord til ljud och betydelse äro lika med Graekiska, men huruvida Probsten D. Nils Idman (l.c. p. 39.) rätteligen slutar, at Finnarnes Hedniska Gudalära varit til största delen Grekisk; hvilket däraf skulle bestyrkas, at de fläste Gudars namn äro i Finska Språket främmande och komma intet af Finska ord; det är något som jag, för min ringa del, anser vara betydande tvifvelsmål underkastadt; emedan de med samma skäl, i min tanka, kunde hänledas ifrån Hebraiskan, eller flere Europäiska än lefvande språk. Så väl Stam-orden i Finskan och ändelserne, hvilka äro Finske, som den Mythologiska. Genealogien tyckes bevisa motsatsen; härtil gömmer, at samma begrep, som Romare, Græker, Göther, med flere, sig gjort om sina större och mindre Gudamagter, hafva ock Finnarne. Dessutom äro någre Mythologiska namn verkeliga Stam-familiers, märkelige i lifstiden och efter döden ihågkomne personers samt än varande orters namn.

Med den Finska Mythologien har jag ock velat förena den Lappska.

Hvad jag af Lappska Mythologien anfört, har jag tagit af et Manuscript, författadt af Danske Missionairen, Lenart Sidenius, och öfversändt ifrån Öfver-Sallsetter i Astafjorden d. 17 Oct 1728. til Kyrkoherden Johan Tornberg i Jukkasjärfvi och af honom til Probsten mag. Hinr. Forbus d. 1. Jan. 1728. Det är öfverensstämmande med en annan Dansk Missionarii Jöns Kijhldals berättelser.

Lapparne hafva classificerat och rangerat sine Gudar i följande ordning:

1:o Til de Gudar, som äro allerhögst uppe i Stjernhimmelen, eller Öfver-Gudar, räknas Jubmel, Rariet, Radier och Rana-neida.

2:o Til Gudar, som äro lägre ned i luften, höra, Beiwe, Torden, Bjegs-olmai, Gissen-olmai, Akklikkes-olmai.

3:o Gudar, som äro på jorden, räknas Stor- och Lill-Junkker,

Leib-olmai, Kiase- olmai, Mader-akka och dess 3 döttrar: Sarakka,

Ux-akka, och Jux-akka, Saiwa- olmai, Saiwo-neides, Saiwo-serva,

Saiwo-lodde, Saiwo-gwelle.

4:o Underjordiska Gudamagter och Orter äro Jabmiaimo, Jabmi-akka, Nemagwelle, Rota, Rotaimo, Rota-landa, Jamikiatser; hvilka alla i detta Mythologiska Lexicon, under sina alphabeter, kommaa at utredas och beskrifvas, efter Danska Missionairen Sidenii upgifter i nämnde Mscr.

För den likhet, som fins i Lapparnes och Finnarnes Mythologie, såsom folks, hvilka synas vara af en Stam och extraction⁷ få til Språkets, som fordna lefnadens öfverensstämmelse, (hälft som det är bevist, at Lapparne bodt förut i landet och Finnarne med dem äro befryndade) har jag velat förena bägges Mythologie; samt här och där i detta arbete jämföra dem med hvarandra; och hvarest ske kunnat, äfven visa då och då til den äldre Svenska Mythologien, hvarest

äfven förekomma, om icke samma och lika lydande Mythologiska namn, dock dylika idéer. Som hos de bägge andra; hvartil äröfringar, commerce och folkflyttningar måtte bidragit.

Af alla dessa 3, nu under Sveriges Krono lydande folkslags Mythologie, kan aftagas och lätteligen slutas til deras likhet i tänkesätt om Religion; at de trodt själens odödlighet och et annat lif efter detta; som kan ses då man efterslår Tuoni, Jabmiaimo, Manala, Kipumäki, Kivutar o.s.v.

Man skulle förmoda, at af denna Finska Mythologien vinna tillika någon uplysning i Finska folkets historie och geographie; då här och där anföras fordna Sedvänjor, af hvilka många än äro bibehållna, och någre orter blifva updagade, som förut varit föga kände.

At denna Mythologie må vinna det påsyftade ändamålet, at uplysa, samt dess mera trovärdighet och pålitelighet hos Finska vitterhets älskare, bör jag til slut upgifva de källor, ur hvilka jag hämtat dessa närvarande Mythologiska uplysningar, näml.

Af Ol. v. Dalins och Af Botins Sv. R. historie. Af Björners Brew om

Finnars, Lappars och Samojeders ursprung. Archtopolitani Disp. de

Religione & origine Fennnorum, Upsaliae 1728. Magist. Christ. Er.

Lencquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum – Aboae, Praes.

Prof. Eloqv. Hinr. Gabr. Porthan, edit. 1782.

Biskop Agricola har, som bekant är, i sina kända rim, nämnt Finska

Gudars och Gudinnors namn, dem jag ock, ehuru råbråkade, här uptagit.

Finska så kallade troll-Runor, hafva praesterat mig de fläste Mythologiske personers och orters namn, som förklarat sig sjelfve, genom det sammanhang som i dem träffats.

Hvad jag sjelf sett och hört, har jag med all trygghet kunnat anföra.

Denne Finske Mythologie tryckes i qvart-format, för at kunna framdeles biläggas det under arbete varande nya Finska Lexicon.

Om mine värde Landsmän och älskare af Finsk Vitterhet, kunna hafva häraf någon nytta, skall det vara mig en ogemen fägnad.

AARNI, en vålne, som tros ligga öfver gömda skatter i jorden; kallas Aarnion haltia, Aarni haudan isäntä, joka makaa Aarteen päällä. Då skatten nedlades, gjordes flere löften, såsom: at en röd tupp, eller 3 fårhufvuden, m.m. skulle offras åt Aarni haudan haltia, eller draken, af den som ville uptaga de gömda penningarna &c. Se Kratti. – Skattgräfvare hafva så väl här, som i Tyskland, hvarjehanda vidskeppeliga uptåg, då de leta efter skatter. Se Fresenii Past. Saml. om Skattgräfvande: de mumla, läsa troll-ord, kasta tärningar af bly, offra, bruka slagruta; och finna sig dock ofta bedragne såsom Alchemisterne.

Aarni ses om Solskensdagar, och nattetid vid eld, i skogar och på backar uptorka och skura sina möglade skatter; ofta höres han skallra sina Riksdalrar, då han är gunstig åt någon melancholisk penningekär.

Dock, oaktadt all vidskeplighet, finnas än ofta här i Finland penninge-gömmor, som blifvit af invånarena nedgräfde dels i förra seculo, då Wenäjän Räikkä, pelko wuosi var, eller Ryssens fiendtliga infall befarades, 1656. (Se Finska Ajan-Tieto), dels i sednare krigstider omkring 1713 til 21; kanske också af någon gammal Penninge-Gud, som af afvund och illvilja frivilligt nedgräfvit sina pengar och redbarheter, på det hvarken barn eller slägt måtte efter döden få någon del af deras svett och möda. – Ännu händer någon gång, at med notdrägter utur insjöar fås hela penninge-kistor, hvilket händt för någre år sedan i Pijppola här i Sijkajoki Socken. I Kemi och annorstädes har funnits, efter stora Ryskasegden och än i våre tider, i gropar nedgömd Spanmål i skogarne. Se Haltia.

Af Aarni, såsom rikedomars och skatters gömmare, synes _Arils_tider fått sit namn; såsom de äldste i verlden och de sällaste fordom varit i Jothanhem (Jothers, de Finnars land) långt förr, än Krake fådde guld och et så dyrbart mjöl dambade af Frodes qvarnar, mjölk lopp i floderne och ekarne svettades honing.

AATES eller Audes; en Finsk Drott, om hvilken v. Dalin säger, at dess dotter var gift med Wisbur, son af Wanlander och "Drifva, en dotter af Finska Höfdingen Snö eller Nieu; och vidare: Wisbur emottog efter Fadren Wanlander Upsala öde, och förlikt med Finska huset gifte sig med Finska Drotten Athes eller Aude den rikes dotter, som födde honom Sönerne Gisl och Audr (i Finska Krönikan kallade Gris och Amund), men snart förskjuten måste med dem resa hem; hvarpå Wisbur med en annan qvinna aflade sonen Domalder: den Finska Hulda gaf då åter förbannelser, med hvilka Gisl och Audr sändes til honom, at utkräfva åtminstone Modrens morgongåfva, som var tre stora byar och en guldkädja. Resan var dock fåfäng, oaktadt Gudarnas försäkran: at Ynglingarne från den stunden skulle sins imellan strida och guldkädjan en gång blifva en bane för den ypperste man i deras ätt. Modren Hulda ville med vidskeppelser fördärfva Wisbur; men sönerne gjorde det med vapen: de sköflade i Sverige och anstälte upror, hvarvid Fadren en natt blef innebränd vid år 340.

"Men Domalder, Wisburs Son af andra giftet, ärfde dock sin Faders rike tillika med kriget, hvarigenom han intog många länder och kallades Jota-Dolge eller Finnars förföljare. Finland kallades ock fordom Jätteland.

"Domalder blef offrad åt afgudarne för missväxt vid år 365. Denne hungers nöd orsakade en stor folkflyttning ur Skandinavien, Wiliner, Wendler eller Bergfinnar drogo ned åt landet in i Skåne, sedan anförde af Ajo til Småland, och vid år 370 til Gottland, samt sedan til Tyskland." Finnmarkken i Småland, och Gottländska Språkets sträshet, äro bevis til Finnarnes därvaro. Se Vinder, Joter, Jättiläiset, Drifva.

AATINS barn, Nordens äldste invånare, se Jätit.

AHTI, En Sjö-rå, som gaf fisk och anropades af vidskeppelige Fiskare. Kanske Lapparnes Akte eller Ahti, den Lapske Afguden Stor-Junckarens Hustru, (Se Veden-emä) Finnarnes Akka. De Grækers Actæon, Pan, piscatoribus & venatoribus favens, synes vara den samma.

AHIKAINEN, Se Ritikainen, den samma som Ahtolainen.

AHTOLAINEN, En stygg ond vålne; et troll, som bandt ormar om sina gärdsgårds-störar, i stället för vidjor. Ödlan kallas därföre i Runorne: Ahtolaisen aidan wittas.

AJATTARA, – Ajattarot in pl. Skogs-Spöken – Priapus. En ond förskräckelig vålne af könet i skogar: förvillade Skogsmän och jägare: nämnes i Finska Bibel-version i plurali 3 Mos. B. 17. v. 7. Ej pidä Ajattaroille uhrattaman – i Svenska öfversättningen: åt djeflomen – Se Hattara.

AKKA, Ukkos Hustru: en mägtig Gudinna, jämföres med J. Maria, och tyckes vara den samma i medeltiden. I Runor heter det om Mehiläinen:

 
Pistä siipesi simaan,
Toinen siipesi meteen,
Akan wanhan wakkaseen;
Tuo sitten simoa tuolta…
 

och straxt därpå anropas Mariatar. Se Ukko.

AKKA, äfven en Sjö-Råderska, Hafs-Fru: bodde vid et sund; hon kammade eller borstade sig, och då därvid hände at en tinne eller borst flög i sjön; blef däraf genom böljornes skummande en tomt-orm och metmaskar. Se Ahti.

 
Akka Salmen Korvallinen
Oli päätään sukiwa,
Hapsiaan harjaawa,
Pii harjasta pirahti
Lawialle lainehelle,
Selwälle meren selälle.
 

Se Syöjätär.

AKKA wanha Kaiwo-Keträ, en flitig käring i spånad och väfnad; planterade furun och tallar. Se Sämsä och Wennon-härkä.

AKLIKKES-Olmai, trenne Gudamagter hos Lapparne, lägre ned i luften, til hvilkas ära lördagen och Söndagen hölts helig. De fleste Lappar hafva helgat Fredagen Sarakka, Lördagen Rariet och Söndagen de 3:ne Aklikes-olmai til ära. Därföre när Lapparne hafva försedt sig med Fredags- Lördags- och Söndags-arbete, hafva de gifvit offer i förlikning. Sidenius.

ALAMAN-Järvi, samma som Aloen-järvi, Fennorum Lerna malorum sive

Styx; en eldputt, där elden fants sedan flere varp dragits; skall finnas ytterst i Lappmarken, äfven af samma namn i Pudasjärvi,

Pedersöre, och Ilmoila Soknar i Österbotn &c.

Uti en gammal Runa, där det berättas om eldens upkomst, genom det at Ilmarinen flintade eld af en orm, säges, at gnistan flög keskelle Alaman-järwen:

 
Iski tulta Ilmarinen,
Wälkytti Wäinämöinen,
Ylhännä Taiwoisessa,
Eläwällä ennuxella,
Kirjawalla kärmehellä,
Kirpaisi kipuna yxi.
Läpi Taiwoisen yhdexän,
Taiwas puolen kymmenettä.
Meni ajna mennesään,
Wieri ajna wiertessään
Keskellen Alaman järwen,
Nieli tuon tuli Soroisen —
 

ALOEN-järwi, Finnarnes Styx, i högsta Lappmarken. En eldpuss; där elden fanns i en sarf. Då Ilmarinen och Wäinämöinen slogo up eld, for en eldgnista i Alue-träsk, som deraf 3 gångor i sommarn uptorkades, så at Stengruset på botnet syntes. Där drogs sedan not, at upsöka elden; först med en not af bast, och man fångade väl fisk, men ej den hvari elden var; sedan gjordes en annan not af lin och hampa: J. Maria rodde och Wäinämöinen satt i styret; noten drogs mot och med strömmen; och då fångades en krampfisk; men hvarken Wäinämöinen eller Maria tordes gripa den. En svart karl 3 tum hög steg då up från hafvet, som hade stenskor, en hjelm af flinthårda hällen, långt hår til hälarne och skägg alt til midjan: han släkte med bara händer Krampfisken, fann i den en lax, i laxen en gädda, i gäddan en sik, i siken en sarf, i sarfven et rödt nystan, i nystanet eldstrimman och elden, hvars sveda och värk sedan manas och hänvises til Kipumäki.

ALWA-järvi, En insjö vid Kammola hemman i Wijtasaari Socken, där rudera funnits vid en källa af fordna tiders åbyggnader djupt in i jorden, vid hvilkas gräfvande flere blifvit illa betagne, samt sårade med blemmor och utslag på kroppen.

Denna Alwa-järwi insjö såsom ock Pudasjärwi Sjö äro förr besökte af Tavastlänningar för fiskeri: – Krono-skyttar hafva först nedsatt sig här på orten. Af de 3 första som här stadnat at bo har en hett H. Leppänen, den andra uptagit Urpela hemman vid Kiwijärvi Sjön, den 3: dje med tilnamnet Hassinen stadnat vid Alwa-järvi forssen, och förmenas, at alla desse varit Savolax-boer, hvilka uppå någon viss årlig ränta bekommit Kongl. tilstånd, at uptaga denna ort.

I en gammal Runa om eldens upkomst heter det: Tuosta tuo tuli soroinen, pahan tehtyä pirahti, Alwejärwen ala päähän —

ALUEN-jarvi eller Ljemon-wesi, en så eldhet Sjö, at ock Sjöfoglarne där ömkeligen qvidde:

 
Koskelot kiwuttelexen,
Keskellä Aluenjärwen
Tuon tuiman tulen käsissä,
Waiwatessa walkiaisen.
 

AMUND den 6:te. Sextus Rex Finlandiæ, vestes pelliceas, quæ tum in usu erant, auro argentoque distingvi curavit, vestes autem corpori proximæ a capite ad calcem cohærebant. Messenius in Chronic. Finland. Mscr. Limnels Disp. de Tavastia p. 17. Praes. Hinr. Hassel, Aboæ.

ANTERETTOIN, Löylyn-haldia: en bad-patronessa, som förvarar sår, at ej värman i dem ingår. Se Auterinen.

ARNGRIM, Audins Präst i Finland. Se Aate.

ASAR, Se Esiwalda.

AUDE, Se Aate.

AUTERINEN, Bad-qualme. Finnarne äro mycket rädda, at badångan skall gå i et öppet sår, hvarföre de hafva Löylyn Sanat eller Synty, som äro Signelser til bad:

 
Löyly poika Auterinen,
Auterettären tekemä,
Hiki wanhan Wäinämöisen,
Herran hengestä hywästä.
 

AUTERETAR & Auterinen: så kallas badet i Runor, och anses för botande och sundgörande Gudomligheter; ty Finnarne viste ej af bättre medicament än badstugugång.

ÄHKY, en sjukdom med bukref, troddes vara Äimeröises Son.

ÄJÄTÄR, en af Juuttaas döttrar; däggade ormar.

ÄIMÄTÄR, en stolt mö, blef hafvande af vårvädret; födde vargar.

ÄIMERÖINEN, ordsak til res, Ähkys fader.

ÄMMÄN-Koski, Se Qwena ström och Cajana.

ÄRJÄMÖINEN, en kall buse, med rimfrost, stel och skyf; härmed förstås en sträng alfvarsam vinter. Se Puhuri och Hyytämöinen.

BEIWE, Solen: Lapparne räkna Solen ibland sine Gudar, som äro längre ned i luften. – De offrade åt Solen, på det hon skulle skina väl och befordra gräsväxt och hvita Kreatur, samt åto gröt om midsommars qvällen Solen til heder; de offra ock åt Solen för åtskilliga Sjukdomar, besynnerligen för mangel på förstånd. Lenardt Sidenius.

BERG-Finnar. Se Aate, Winder, Jätit, Joter.

BJARMER, Se Jumala.

CAJANA – De Gamlas Qvenland, eller Amazoners land, singeras hafva fått namn af Janus, en afgudabild, som nedslutit utför Ämmänkoski, då Finnarne ropat; Ca – Janus! Se Janus! jämför Qwenland, Qvenaström.

Cajana Slott är funderadt i K. Carl IX tid 1606 af Clemens

Eriksson, mot Ryssarnes anfall, 15 mil ifrån Ryska gränsen. 1716 in

Jan. intogs det af 4000 man Ryssar. Se Ol. v. Dalins Sv. R. bist. 3.

D. p. 562.

DOMALDER, Se Aate, Joter, Jätit. Domalder hämnades grymmeligen Finnarnes trolöshet emot sin Fader, däraf blef han kallad Jota Dolgi eller Finnarnes fiende.

DRIFWA, Finska Höfdingen Snö eller Nieus dotter af Fornjoterska stammen, Wanlands, den 6:te Upsala Konungens af Ynglinga Stammen, gemål; Wisburs moder, som hon födde i Finland; hon förgjorde sin man. Se Aate.

DUMBR, Konung i Öster- och Wästerbotn. Se Verelii not, ad Herv. S. p. 27. Han regerade vid pass A. C. 867. Messenii Scond. Illustr. T. X. p. 4. Pet. Nic. Mathesii Disp, de Ostrobotnia p. 3 & Stecksenii de Westrobotnia p. 15.

EGRES, skötte ärter och bönor, rofvor, kåhl, lin- och hamp-växten.

ENARA träsk, en af Sveriges urgamla gränsor, längst up i Lappmarken.

ERÄ-pyhä, offer-hälla i Orihwesi, af samma sorte som Lapparnes parse-ware, Se Uhri-paikka.

ESIWALDA, kallas all öfverhet af Finnarne. Grefve Bonde, i sit tal om Finnarnes härkomst uti Kongl. Vitterhets Academien, skrifver Aesiwalda, Som han deriverar af Asar, eller de sednare Nordens inbyggare, Som kommo från Asien under Oden den yngres anförande.

ETELÄTÄR, Sjelfva Sunnan-vädret, anses per allegoriam, som en ljuslig och vän Mö, och kallas Etelätär neiti nuori. Hon anropades af Hofslagare eller hästgällare, at svalka luften ifrån Östan och Wästan. Bön til henne lyder sålunda:

 
Etelätär Neiti nuori,
Ijätäk ijästä pilwi,
Nosta lonkka luotehesta,
Syrjin yhtehen syseä,
Lomatuxen loukautak,
Sada mettä Taiwoisesta,
Sima pilwistä pirota,
Teoxillen tehtäwillen,
Panoxillen pantawillen
 

Se Rana-neida.

FINNAR. Se Winder, Wiliner, Aate, Joter —

FORNIOTI eller Fernioti, är sammansatt af Jotun eller de Joter, som fordom var Finska folkets namn; härmed öfverensstämmer, hvad Suidas nämner om et folk, som kallades Iouthouggoi, hvilket synes hafva bodt i negden af floden Ister, som nu kallas Donau. Fornioter var Konung i Jättaland, som kallades Finland, i Qvenland eller Terra Amazonum beläget öster om hafsbotn. (Peringskjölds ättartal, Genealog VIII p. 86.) Se Kare.

I Swewernes ställe nalkades Nya Schyter från Mithridatiska bullren til Scandia.

En vördig Husfader Fornioter, förmodeligen af Jumalers ätt, nedsatte sig i en del af Jotnahem, som då kallades Kuenland, nu västra Ryssland, Finland, Österbotn. Se Athe.

FROSTI, en Finsk Kung. I K. Frostes tid gjorde Svenska Konungen Agne anfall på Finnarne. Sic enim Sturlesonius in vita Agni Expeditionem bellicam suscipiebat in Finlandiam, ubi proelium committebat cum Froste Rege Finnorum, quem superabat acie. Schefferus in Lapponia C. 6: p. 49, 50.

GYLPHO, Svensk Konung, men til sin härkomst en Finne, ty han var

Finska Konungen Ferniottis Sonason. Loccenii hist. Sv. Lib. I. p. 2.

HAARNI, et Ähkys tilnamn, it. samma som Aarni – menes Haarni hautoja sywiä. R.

HAGA gods, Ugglarne tilhörigt, i Janakkala Socken i Tavastland; var först ämnadt til Slott. Et högt berg.

HAKOISTEN linna, vid Haga gård; en djup graf som där finnes, är märke därtil. På 2:ne ställen i Hattula, i Säxmäki och 1/4 mil ifrån Tavastehus emot Norden vid en liten sjö, ses ännu rudera af en mur, uprest af ofanteligen stora stenar, i nog lång sträcka; ehuru nu mera något lägre än tilförene.

HALLGRIM, en Reese, dräpt af Domar, i dess egen kula. Se Miehen-Syöpä och Kuippana.

HALTIA, en Rådare; ande, som troddes finnas särskild för hvar menniskja, hvar tomt, hus, skogslund, sjö, penninge-gömma och berg.

Denna tanka, om en rådande och en menniskja medföljande ande, har blifvit bibehållen ifrån äldre tider – Se om Petri ande Act. 12: v. 15. och i våra Symboliska Böcker är det uptagit i morgon och afton-bönerne.

Item: Haltia, är en menniskjas kynne och naturell samt hardiesse; t.ex. säges: Sillä on kowa eller hywä haltia, karhia luonto, han är modig, orädd.

Aarnen-haudan haltia, Draken eller Penninge-skratten, som låg öfvar nedgräfna skatter. Denne Aarnen-haudan haltia kan förliknas med Thrain i Svenska Mythologien. Et troll, som uti sin graf förvarade sin Rikedom eller en stor skatt, som därföre var svår at röra.

Denne var också efter sin död förskräckelig för den eld och rök, som han pustade ur sin graf; hvilket kan syfta på de lysgubbar (Errones, ignes lambentes), som synas på sådana ställen.

Huoneen-haltia, samma som Tonttu. Se Tonttu custos, præses Domus.

Weden-haltia, en ande i insjöar, som skulle blidkas af fiskare. Hans elaka anslag förhindrades genom själspeck, tran. Se Weden eukko eller Emä.

Wuoren-haltia, Bergs-rå. Se Wuoren-wäki.

Wuoren-haltia hupia, en Hijen heimolainen, Hiisis frände, och Wäinämoises, Eldgudens, compagnon vid järnsmide.

HATTARA, paha hattara; en troll-kåna i gamla sagor; nästan samma som Ajattarot och Lemmas, v. infra. Kallas i Finska käringa-sagor paha hattara, för dess okynne. Item Hattarat, bångstyrige jättar och Himmels-bestormare. Hattaroita hallitseepi, håller styr på bångstyrige Rimthussar. Prov. Ei tiedä Jumalakaan kuinga kurjaa pitää, hattaraa hallitsee.

HÄRKÄ eller Mulli, En rätt märkelig Mythologisk Oxe, mycket lik de Separatisters och Chiliasters, hvaraf de tänka hålla et fett gästabud på jorden, utan tvifvel i sällskap med Troglodyterne, sedan de få et jordiskt herravälde.