Kitobni o'qish: «Noveller»

MINNA CANTH

Själfbiografiska meddelanden.

Nedanstående själfbiografi har Minna Canth på anmodan meddelat den norske skriftställaren Harald Hansen för att offentliggöras i »Samtiden, populaert Tidskrift for Litteratur og Samfundsspørgsmaal», där den ingår i majhäftet 1891. Den har förut ej blifvit publicerad på svenska.

* * * * *

Kuopio den 10 april 1891.

Eder ärade skrifvelse af den 26 mars har sent omsider kommit mig tillhanda. Tacksam för det intresse Ni visar mig, skyndar jag att gifva Er de upplysningar Ni önskar.

Född 1844 i staden Tammerfors, hvarest min fader, Gustaf Wilhelm Johnsson, då för tiden var anstäld såsom uppsyningsman vid vårt lands största bomullsspinneri, var jag från mina tidigaste år min fars ögonsten och minnes ännu hurusom han gärna litet skrytsamt plägade framhålla mina talanger för de rättframma arbetare, som hörde till vår umgängeskrets. Och jag ansågs af dem för ett underbarn, ty jag läste »som en präst» vid fem års ålder, sjöng psalmer med ljudelig stämma och ackompanjerade mig därvid på harmonium. Oaktadt min far då var i små vilkor, vinnlade han sig likväl om att gifva mig den bästa skoluppfostran en flicka kunde ernå i vårt land. Då det icke fans någon flickskola af den gamla goda sorten i Tammerfors, skulle jag skickas till Åbo, och sedan skulle jag blifva lärarinna. Det var den bästa framtid han kunde tänka sig för det barn han ansåg för så utomordentligt begåfvadt. – Min mor däremot var mindre tillfredsstäld med sin dotter, som jämt och ständigt hängde öfver boken och läste sina ögon fördärfvade, men handterade nål och strumpstickor i högsta grad klumsigt och öfverhufvud ej hade ringaste anlag för husliga göromål.

Då jag var åtta år gammal, flyttade mina föräldrar till Kuopio, hvarest min far började en handel med den förutnämda fabrikens varor. Här fans en svenskspråkig flickskola med tre klasser, och jag behöfde således ej sändas till Åbo, utan fick i vår egen stad njuta den undervisning man då för tiden ansåg passande och tillräcklig för unga flickor.

Som barn hade jag ett egendomligt fantasioch känslolif. Djupt religiös som jag var, hade jag ofta syner och drömmar, i hvilka jag fick förebråelser, när jag hade gjort någonting orätt, tröst, när jag var bedröfvad, vägledning och råd, när jag i någon viktig angelägenhet kände mig villrådig. Jag tykte mig vara i omedelbar förbindelse med guddomen, och då religionsläraren hade sagt att Gud ofta genom en tidig död bortkallade de barn han höll mest af, hoppades jag att denna nåd också skulle komma mig till del. Ja, min längtan efter döden var så stor, att jag till och med umgicks med tanken på själfmord, hvarifrån jag likväl afhölls af fruktan för synden och straffet. Åren gingo, och jag blef vid att lefva. Jag tviflade till en början på Guds kärleksfullhet, eftersom han kunde utsätta mig för lifvets många frestelser. Men tanken på att där möjligen låg en djupare mening i detta, tröstade mig snart, och jag blef nu öfverbevisad om att jag hade en mission att fylla.

Då skolkursen var afslutad, ville det dock icke bli klart för mig, hvari denna mission bestod. Och därunder började lifvet emellertid utöfva på mig en större dragningskraft. Änskönt jag ofta öfverfölls af en svår tungsinthet, kunde jag dock däremellan af hela min själ hängifva mig åt dans och förlustelser. Den erotiska känslan vaknade, men var i allmänhet af en ganska flyktig natur. Föremålet för min tillbedjan började med att vara ett ideal af fullkomlighet, men befans rätt snart ha sina begränsningar och svagheter, och då var det bums förbi med kärleken. Ett och annat ungt hjärta »krossades», mitt eget krossades också en gång, men läktes snart igen och återfick sin gamla natur. Man gjorde mig förebråelser, och mest anklagade mig mitt eget samvete, ja, jag plågades och sjönk djupt i min egen aktning. Men alt förgäfves, känslorna läto icke mästra sig, och jag trodde allaredan att det skulle bli omöjligt för mig att någonsin tänka på äktenskap, med en så flyktig natur.

År 1863 inrättades i Jyväskylä stad vårt första seminarium för folkskolelärare och lärarinnor. Och det gick med ens upp för mig att jag här skulle få en tillfredsställande värksamhet, ett mål att lefva för. Jag blef en af seminariets första elever. Hänförd af folkskolans stora tanke, ville jag uppoffra mig helt för den, och det år jag blef denna föresats trogen, var säkert det lyckligaste i mitt lif. Men redan påföljande år svek jag löftet till mig själf, då jag förlofvade mig med min lärare, lektorn i naturvetenskaper Johan Ferdinand Canth. Kort förut hade seminariets direktor yttrat till mig: »Gud har säkert utvalt dig till sitt redskap. Du må lyda honom och blifva lärarinna. Om du gifter dig, skall du aldrig känna dig lycklig, ty du kommer då att bära på en känsla af att ha trotsat hans vilja och gått dina egna vägar.»

Dessa ord glömde jag aldrig. De stämde blott altför väl öfverens med rösten i mitt inre. Alt det onda, som sedan vederfors mig, betraktade jag såsom straff för denna oförlåtliga synd.

Det förestod mig nu att glömma alla mina ideal för att syssla med handarbete, laga mat och ställa om hus och hem, hvilket altsamman var min natur emot. Jag grep mig dock tappert värket an, nekade mig en tid framåt all läsning med undantag af tidningar och sökte att undertrycka saknaden så godt sig göra lät. Ett var mig klart: jag skulle vara min man underdånig. Detta uppfattade jag så radikalt, att jag de första åren aldrig uttalade en egen tanke; min mans vilja var min lag i ordets allra strängaste betydelse. Man kallade mig »hvita plåstret» och tykte med rätta att jag var en nolla. Synnerligast som min man ej brydde sig om att rätta sig efter sällskapslifvets fordringar i den goda staden, hvaraf många togo anstöt. Så småningom vågade jag likväl senare i viktiga saker komma med en afvikande mening. Denna pröfvades, blef befunnen riktig, och följden var att min man fick en oinskränkt tillit till mitt omdöme, också i saker, som jag egentligen icke förstod någonting af.

I åtta år hade jag försmäktat af brist på andlig näring, då min man åtog sig att redigera en tidning. »Kvinnan är gifven mannen till hjälp.» Nu lade mitt dumma samvete ej mera några hinder i vägen. Jag fick på nytt hängifva mig åt andliga sysselsättningar och gjorde det med lust och glädje. Det var som om jag lefde upp på nytt. Och reformifvern grep mig genast. Jag skref våldsamma artiklar mot brännvinet, och dessa väkte uppmärksamhet på platsen, ty nykterhetsfrågan var då ännu ej satt under debatt i vårt land.

Men o ve! Jag hade glömt att bladets ägare också var ägare af ett bränneri. Han blef mäkta vred och förebrådde mig att jag »brände upp brödet för honom». Då året gått till ända, var min man icke längre redaktör för tidningen, och jag måste vackert vända åter till symaskinen.

Ett par år därefter dagades det igen. En ny tidning, större än den förra, uppsattes, och min man blef en af redaktörerna. Med fördubblad energi grep jag åter till pennan och skref bl. a. några artiklar om kvinnosaken, hvilka dock icke vunno genklang: frågan var för tidigt väkt.

Så besökte den finska teatern vår lilla stad och uppförde bl. a. »Marianne» och »Syrsan». Intrycket var djupt och uppväkte hos mig ett oemotståndligt begär att pröfva mina krafter på det dramatiska området. Naiv som jag var, grep jag utan betänkligheter värket an och skref »Murtovarkaus» (Inbrottsstölden), en folkpjes, hvari en ung flicka oskyldigt misstänkes för tjufnad på grund af en eländig trollkarls intriger. Sanningen uppdagas emellertid af en landsstrykare, Hoppulainen, en lustig sälle, lättsinnig och godhjärtad, för resten styckets bästa figur, tagen lifslefvande ur värkligheten, sådan som jag fann honom en marknadsdag på Jyväskylä torg.

Då jag hade hunnit ungefär till midten af stycket, dog min man till följd af hjärninflammation. Jag blef enka efter tretton års äktenskap, med sju barn, af hvilka det yngsta föddes nästan sju månader efter min mans död. Min far hade dött några år förut, – min mor lefde ännu, men i ganska små omständigheter. Jag hade ingen att lita till och var dessutom sjuk. Framtiden låg mörk framför mig; jag visste ej hur jag skulle lifnära min stora familj. Min far hade gjort konkurs, men jag beslöt mig för att flytta till Kuopio och börja samma slags handel som han hade drifvit. Jag afslutade »Murtovarkaus», sände den till finska teatern och trodde nu att jag var tvungen att för alltid afstå från literär sysselsättning.

Efter barnets födelse aftogo mina krafter till det yttersta. Lifskampen blef mig för tung, och jag var nära att duka under. Vanvettet närmade sig hotande. Jag greps af en förfärlig själsångest och måste under flere nätter be tjänsteflickan och de älsta barnen vaka öfver mig, ty en ofattbar makt ville våldsamt tvinga mig att dräpa det yngsta barnet. Den gamla personligheten i mig kämpade emellertid af yttersta förmåga och segrade småningom. Sjukdomen kvarlämnade dock en plågsam, årslång nervsvaghet.

Därunder hade finska literatursällskapet tillerkänt mig ett pris för »Murtovarkaus». Stycket uppfördes första gången våren 1882 och gick under mycket bifall sju aftnar å rad (Helsingfors hade vid den tiden omkring samma invånareantal som Bergen nu). Det har sedan uppförts hvarje säsong. Och man uppmuntrade mig att fortsätta. Jag hade under tiden fått min butik i ordning och såg att den gaf mig tid nog öfrig till annan värksamhet. Jag skref därnäst »Roinilan talossa» (I Roinila gård), ett idylliskt sommarstycke med ängar och råmande kor, kärlek, förvecklingar och till slut bröllop. Stycket uppfördes 1883 och mottogs mycket vänligt både af publik och kritik. Det var ingen som hälst tendens i något af dessa stycken. I det hänseendet hade icke ens den mest nogräknade något att anmärka. Dock jo, det fans ju nog några hedervärda fruar, som förfärades öfver det oerhörda lättsinnet hos en mor, en enka med sju barn, som midt under sina allvarliga lifsförhållanden kunde sätta sig ner och skrifva teaterstycken. Och likaledes hade några af de mest vaksamma prästerna allaredan i »Murtovarkaus» spårat betänkliga tecken till osedliga och kristendomsfiendtliga tendenser, hvarom de då också utgöto sig i några provinsblad.

Vid denna tid läste jag Georg Brandes' »Hovedstrømninger» samt arbeten af Taine, Herbert Spencer, Stuart Mill och Buckle. Och jag kände mig omsider frigjord från de dogmer och fördomar, som hade hållit min själ bunden och belastat mitt samvete med alt möjligt djäfvulstyg. Jag greps på nytt af reformifver och skref »Työmiehen vaimo» (»Arbetarens hustru»), hvari jag skarpt angrep all lagarnas orättfärdighet mot kvinnorna, de orimliga religiösa begreppen, männens dryckenskapslast och lättsinne, kvinnornas dumhet, ytlighet och fördomsfullhet, kort sagdt, alt ondt och vrångt jag visste i världen, – och den tiden kunde jag nästan icke uppdaga något godt i den. Där är en bitter satir i stycket, men det innehåller ingen djupare psykologi och är ej häller i något hänseende konstnärligt moget. Icke desto mindre gjorde det ett mäktigt intryck, då det uppfördes 1885, och höjdes af några till skyarna, medan andra utgöto sin vredes skålar öfver det. Man skonade mig icke; det haglade med beskyllningar och skymford. Jag framstäldes som ateist, – föräldrar förbjödo sina barn att gå i mitt hus, jag miste en hel hop af mina vänner, och det kräfdes öfverhufvud ett visst moraliskt mod hos dem som blefvo kvar att våga kännas vid mig. Men det var naturligtvis icke blott på grund af »Arbetarens hustru». Jag hade skrifvit artiklar i samma anda, naturalistiska noveller och därtill förvillat ungdomen genom att läsa upp för den ur Brandes' Hovedstrømninger. Det fans uppenbart icke en värre människa i landet den tiden än undertecknad. Fromma människor uppdiktade och utbredde de orimligaste historier, i tron att de därmed gjorde Gud en välbehaglig gärning, – man beklagade mina stackars barn, som hade ett slikt vidunder till mor, o. s. v. Och själffallet utöfvade alt detta en återvärkan på mig.

Det själstillstånd, hvarur »Arbetarens hustru» hade framgått, var en känsla af lifslust, mod och kraft, hvilket alt dock kanske dolde en sjuklig upphetsning af nervsystemet. Så skedde ett omslag. Hjärnans öfveransträngning, de många våldsamma angreppen på mig och smärtan öfver att mista mina vänner värkade en hög grad af nedstämdhet. Jag måste nu på nytt bära ett oafbrutet själslidande, en känsla af lamhet i hjärnan, som lät mig frukta det värsta. Jag greps af en obeskriflig bitterhet mot mitt land och tänkte starkt på att utvandra.

Men tanken på en mission lefde fortsättningsvis i mig. Jag ville kämpa till det sista för de undertrykta och förorättade. Och så skref jag »Kovan onnen lapsia» (»Olyckans barn»,) en skildring af proletariatets elände, slutande med förtviflan, brott och fängelse. Detta stycke uppfördes blott en enda gång 1888, då det också utkom i tryck. Dess vidare uppförande blef förbjudet, det ansågs för revolutionärt, uppviglande. Därtill kom någonting för mig oväntadt: det tillintetgjordes också af kritiken, icke blott den konservativa, utan också, på få undantag när, af den frisinnade kritiken.

Jag hade altså på ett bedröfligt sätt fått afsked från teatern; min författarevärksamhet ansågs numera knapt på något håll värd någon uppmuntran. För visso fick jag den tiden besanna Renans ord: »Mycket stark och mycket klok må den vara, som af plikt, äregirighet eller ett omildt öde kallas att blanda sig i den stackars mänsklighetens angelägenheter.»

Jag fann nu för godt att hvila mig på mina lagrar en tid – till stor fördel för mitt hem och mina nerver. Det följande året miste jag genom döden två af mina bästa vänner och en högt älskad, fullvuxen dotter. Och nu kände jag mig som förd fram ända till evighetens portar, jag fick en friare, klarare blick på lifvet. Hugg och slag träffade mig icke mera, och icke kände jag mig häller längre kallad att utdela några själf. Jag gick ut ur kampen och blef endast en åskådare. Men därtill kommo de tryckande politiska förhållandena, som läto befara en mörk framtid för vårt folk. Den sista resten af bitterhet försvann, arbetslusten vaknade igen, och jag hade häller icke mera den ringaste lust att lämna mitt fädernesland. Jag skref därnäst »Papin perhe» (»Prästens familj»), en objektivt hållen skildring af söndringen mellan det gamla och det unga släktet. Detta stycke har uppförts i år på finska teatern ett halft dussin gånger förutom i provinserna. Det mottogs med välvilja af kritiken.

Egentligen är jag icke till freds med någonting af hvad jag hittils skrifvit, men hoppas härefter kunna skapa någonting bättre, eftersom jag ju ännu har tretton år igen till mitt sextionde år, d. v. s. den ålder, då alla författare borde »slås i hjäl», som det heter.

Jag kan icke med bestämdhet säga huru ofta mina första stycken äro uppförda, men hvarje år har ett eller annat af dem uppförts i hufvudstaden eller i provinserna, likasom de också ofta anlitas vid sällskapsspektakel. »Arbetarens hustru» uppfördes ett halft dussin gånger på Nya teatern i Stockholm 1886.

Det är för mig likaså svårt att afgöra från hvem af mina föräldrar jag har ärft mina literära intressen. Men jag förmodar att likasom jag har mina anletsdrag och hufvudets form från min far, men ansiktsfärgen från min mor, så äro också mina själsegenskaper arf från bägge, – känslolifvet arf från min mor, förståndslifvet från min far.

Jag ser att jag blifvit mycket vidlyftig. I stället för de korta upplysningar som Ni egentligen bad om, har jag berättat Er en lång historie. Jag förstår det icke riktigt, men jag fick plötsligt lust att för en gångs skull kasta en blick tillbaka öfver hänfarna dagar. Använd däraf hvad Ni har bruk för och förlåt, om jag har tröttat Er för mycket.

Med utmärkt högaktning

Minna Canth

BARNFLICKAN

– Stig upp, Emmi, hör du inte att frun ringer! Emmi! Voj, voj, den flickan, hvad hon sofver tungt. Emmi! Emmi!

Slutligen fick Silja litet lif i henne. Emmi satte sig upp, mumlade något och gnuggade sig i ögonen. Men förfärligt sömnig var hon.

– Hvad är klockan?

– Öfver fyra.

Öfver fyra? – Tre timmar hade hon sofvit; först klockan half två hade hon fått kärlen torkade, ty föregående afton hade det, likasom så ofta förut, varit främmande, och därförinnan hade hon i tvänne nätter fått vaka för Lillis skull, då frun varit på bröllop och barnet ej velat nöjas med sockertotten. Var det underligt om hon var sömnig?

Hon var bara tretton år. Och hennes fötter värkte alltid om morgnarna, så att hon knapt kunde stiga på dem. Silja, som sof i samma säng, sade att det var emedan hon växte. De borde koppas, menade Silja, men Emmi fruktade att det skulle göra ondt. De voro ju nog så magra redan, skulle det ännu tagas blod ifrån dem? Medan hon sof värkte de aldrig, men såsnart hon vaknade, började det igen. Fick hon sedan somna, upphörde värken strax.

Äfven nu, där hon satt i sängen, värkte det i dem från knäna och ända ned till hälen. Och hufvudet var så tungt, så tungt, att hon omöjligt orkade lyfta upp det. Skulle hon någonsin i världen bli så lycklig, att hon en enda morgon finge sofva tillräckligt?

Emmi gned sina fötter. Hufvudet tyngde nedåt, så att hakan vidrörde bröstet, och ögonen slötos. Händerna hängde orörliga, hon andades djupt och långsamt. Efter en liten stund föll hon tillbaka mot kudden.

Det ringde ånyo. Silja skuffade henne med armbågen i sidan.

– Det är då märkvärdigt att man inte kan få den tossan att lyda. Upp med dig!

Hon skuffade henne ännu engång med sin hvassa armbåge i bröstet; det gjorde så ondt, att Emmi skrek till.

– Huru många gånger skall man väcka dig, innan du ids stiga upp?

Emmi stapplade upp ur sängen; hon var alldeles yr i hufvudet och höll på att falla omkull.

– Skölj ditt ansikte med kallt vatten, så klarnar du bättre, rådde Silja.

Men Emmi fick ej tid därtill, ty klockan hördes ånyo. Hon fick kjolarna på sig, slätade med båda händerna sitt hår, gned sig i ögonen och skyndade in.

– Jag har ringt tre gånger, sade frun.

Emmi svarade ingenting, utan tog blott Lilli, som låg bredvid modern, i sina armar.

– Ömsa tort på henne och lägg henne i vaggan; hon somnar ändå ej mera här hos mig.

Frun vände sig på andra sidan och slöt ögonen. Vaggan stod i rummet bredvid; dit gick Emmi nu med barnet. Sedan hon lindat det, började hon vagga och sjunga. Någon tanke vaknade alt emellanåt hos henne och afbröt sången.

– Hs .. hss .. s. Aa .. aa .. aa .. a. Somna bort mitt barn, somna. Ro, ro till skären, plocka åt barnet bären – och … – herreje, hur sömnig jag är. – Plocka så mycket som båten bär – Skynda sen hem medan dager är – Silja, den lyckliga människan sofver ännu. – Tre, tre små pepparkorn. Katten blåser i silfverhorn. Hs .. hss .. hss .. s. Aa .. aa .. aa .. aa .. a.

Lilli somnade, och då lade sig också Emmi raklång på golfvet invid vaggan. Hon stödde hufvudet mot armen och var inom ett ögonblick försänkt i djup sömn. Hon visste af ingenting, fastän Lilli så godt som genast vaknade, gned sig om näsan och blickade omkring sig förvånad öfver att ej finna någon i sin närhet. Hon försökte stiga upp, men kunde ej, utan föll på sidan, så att hon fick hufvudet öfver vaggans kant. Nu observerade hon Emmi, blef glad och försökte jollrande att få fatt i henne. Vaggan vickade. Hon föll ut och stötte hufvudet mot meden.

Ett häftigt skrik.

– Gud välsigne!

Emmi blef likblek, då hon såg barnet bredvid sig på golfvet. Hon tog hastigt upp Lilli i famnen, vysjade henne, visade ljuset och gungade henne på armarna. Med fasa tänkte hon på att frun hört skriket. I sin nöd glömde hon att taga reda på om barnet hade stött sig, eller om det endast grät af skrämsel.

Frun öppnade dörren. Emmi var nära att svimma, det svartnade för hennes ögon.

– Hvad går åt henne?

– Ingenting.

Emmi visste ej hvad hon svarade. Instinktlikt uttalade hon ord, af hvilka hon om möjligt hoppades räddning.

– Hvarför gråter hon då så där? Naturligtvis måste det finnas någon orsak.

Emmi anlitade fåfängt alla medel för att lugna barnet.

– Gif henne åt mig, sade frun. Barnet mitt, mammas egen skatt, hvad fattas dig? Herre gud, hon har ju en bula i pannan!

Hon såg på Emmi, som stod där rådlös.

– Huru har hon fått den här, säg? Är du stum?

– Jag vet inte.

– Du har säkert fält henne. Kanske från vaggan?

Emmi tystnade och såg ned.

– Jaså, du vågar inte mera neka. Hvilket odugligt och vårdslöst stycke du är! Först låter du barnet falla, och så narras du till på köpet. Det var en olycka att jag alls tog dig. Men det säger jag dig att du ej mera nästa år får stanna här. Skaffa dig plats annorstans, hvar hälst du får. Jag för min del bryr mig inte om dig, om jag så aldrig fick någon piga… Tyst, mitt gull, tyst, mammas eget barn. Nog skall mamma skaffa dig en bättre sköterska till nästa år, gråt inte.

Lilli upphörde att gråta, då hon fick bröstet, och efter en stund smålog hon redan förnöjd, oaktadt tårarna ännu glimmade i ögonen.

– Så, min älskling, så, skrattar du redan mot din mamma? Mitt eget barn, är du glad igen? En sådan ful bula du har i pannan.

Lilli grät ej vidare den dagen, hon var glad som förut, kanske till och med gladare. Skrattade åt Emmi, stack fingrarna i hennes mun och ref henne i håret. Emmi torkade med hennes lena hand sina kinder, hvilka hela dagen vättes af tårar, stora som tranbär. Och när hon tänkte på att hon efter sex veckor ej mera skulle få hålla det mjuka, ljufliga barnet i sin famn och kanske icke ens få se mer än en skymt af det i fönstret, där hon eländig och öfvergifven gick förbi på gatan, då följde den ena tåren så hastigt på den andra, att de flöto tillsammans och bildade en liten vattenpuss på bordet.

– Se på det här, se på det här, sade hon åt Lilli, som genast började klotta däri med fingrarna.

På förmiddagen fick frun främmande, doktorinnan Vinter och rektorskan Sivén, båda två fina och förnäma, fastän icke på långt när så fina som vår fru, sade Silja, och detsamma tänkte äfven Emmi för sig själf.

När Silja förde in kaffe, bad frun henne säga till Emmi att hämta in Lilli för att visas åt de främmande. Emmi klädde på henne den allra vackraste mössa hon hade och satte för henne en splitter ny haklapp. Hon såg så söt ut med dem, att Emmi först måste be Silja komma och se på henne, innan hon fördes in.

Fruarna gåfvo sin förtjusning luft, så fort Emmi med barnet uppenbarade sig i dörren.

– O, så söt!

Och så täflade de om att taga Lilli i famnen, kyste och kramade henne och skrattade.

– Så söt, så söt!

Emmi stod ett stycke ifrån och smålog. Hon viste ej rätt hvad det var, detta »så söt, så söt,» men slöt af alt att det måtte betyda någonting utomordentligt godt.

Hastigt blefvo de dock allvarsamma. Frun berättade någonting – hvad kunde det vara? Emmi förstod ingenting, emedan det sades på svenska. Emellertid gissade hon hvad det var, då hon såg deras ansikten antaga ett förfäradt uttryck.

– Herre gud, herre gud, nej, men tänk, stakkars barn! sade de.

Tre par ögon riktades först ytterst medlidsamt mot blånaden i Lillis panna och sedan fulla af fasa mot Emmi.

– Ett sådant stycke!

Emmi såg på mattan, på golfvet och väntade att från taket någonting skulle falla ned på hennes hufvud för att krossa henne med ett enda slag, eller slunga henne djupt under jorden. Ty säkert fans ej i hela världen någon så brottslig varelse som hon. Utan att våga lyfta upp sina ögon, viste och kände hon det till och med i fingerspetsarna och tårna att de alla sågo på henne, dessa fina, förnäma fruar, som själfva aldrig begingo något misstag. Huru skulle det ens hafva varit möjligt, de, som voro så utomordentligt kloka och stodo så högt öfver andra vanliga människor.

– Nu får du föra bort Lilli, hörde hon frun säga.

Emmis händer hade plötsligt blifvit så slappa, att hon fruktade att fälla barnet, om hon nu tog det i famnen.

– Hör du?

– Där ser ni nu hurudan hon är, sade frun åter på svenska.

Emmi kunde med möda taga de få stegen till fruns stol. Endast hoppet att åter komma ur deras åsyn bort till barnkammaren gaf henne krafter härtill. Eller kanske var det af gammal vana som armarna åter lydde och fullgjorde sin skyldighet likasom förr.

Hon lade Lilli i vaggan, satte sig själf på pallen bredvid och visade henne leksaker. Men Lilli lyfte upp bägge benen och fattade i fötterna med sina händer. Detta tykte hon var en så rolig lek, att hon skrattade högt. Emmi skulle också skrattat, om hon icke varit så sorgsen och haft en sådan kväfvande känsla i strupen.

Hon förundrade sig där hon satt öfver att hon i morse icke påmint sig ett medel mot sömnen, som hon ofta begagnat sig af, nämligen att med en nål sticka och skrapa sina armar. Däraf hade nu uppstått hela denna stora, ohjälpliga olycka, som skulle ödelägga hela hennes lif.

Sent om aftonen, då alla andra redan lagt sig till hvila, gick Emmi ut på gården. Det var mörkt och tyst, men himmeln ofvanför var stjärnklar. Hon satte sig på nedersta trappsteget för att tänka öfver sin nuvarande belägenhet och sin framtid. Inte blef den ljusare af att hon tänkte därpå, tvärtom syntes den henne endast mörkare, och hvart hon än såg omkring sig, var det skumt och svart som natten.

Hon lämnade sina egna bekymmer och såg upp mot det höga blå, där himlaljusen brunno så klart. Hvilka voro väl de lyckliga, som fingo vistas däruppe bland dem? Och hvilka af alla dem som nu lefde skulle få komma dit? Månne någon enda piga? Men helt säkert alt herrskap. Naturligtvis, de voro ju redan här nere så mycket bättre än andra. Hon undrade om det var människorna eller änglarna, som brukade tända de där ljusen om kvällarna. Eller blefvo människorna änglar, då de kommo dit upp? Och små barn, som dogo tidigt, hvem månne vaggade och skötte dem? Eller kanske behöfde de ingen vård i himmeln?

Silja öppnade dörren och ropade henne in.

– Hvad i världen sitter du därute i kölden för?

– Hör på, Silja, sade Emmi, då hon klädde af sig, hvarför äro vi pigor så dåliga?

– Vet du inte det?

– Nej.

– Därför att vi måste vaka så mycket. Vi hinna synda dubbelt mera än andra. Ser du, för herrskapet, som sofver ända till klockan åtta eller tio, blir mången synd ogjord.

Kanske var det så. Om hon till exempel fått sofva längre på morgonen, hade Lilli icke genom hennes förvållande fallit ur vaggan.

Tredje legodagen inträffade följande söndag. Emmi fick sin orlofssedel med tillsägelse att gå till kyrkbacken.

Där var ofantligt mycket folk, både sådana som ville städsla tjänare och sådana som sökte tjänst. De stodo i stora flockar och tyktes alla ha vänner och bekanta, med hvilka de likasom slutit förbund.

Emmi kände sig så öfvergifven och ensam. Hvem skulle vilja ha henne i sin tjänst, liten och oansenlig som hon var?

Hon stod vid kyrkväggen med sin orlofssedel och väntade. Husbönder och värdinnor gingo i kors och tvärs förbi, men ingen såg ens på henne.

Icke långt ifrån henne sutto några unga karlar på kyrktrappan.

– Hör du flicka, kom hit, ropade en af dem till henne.

De andra skrattade och hviskade sins emellan.

– Kom nu bara, seså, hvad funderar du på? Kom och sätt dig här med oss.

Emmi rodnade och gick litet längre bort. I detsamma mötte hon en herre och en fru. Kanske var det ändå inte riktigt herrskap, eftersom frun hade duk på hufvudet och herrns kläder voro mycket slitna.

– Men den där, sade herrn, pekande med sin käpp på Emmi. Hon kan väl inte ha stora anspråk. Eller huru?

– Jag är nöjd med hvad herrskapet vill ge, svarade Emmi sakta.

Ett svagt hopp vaknade inom henne.

– Hvad gör man med en sådan? Månne hon ens orkar bära en vattenså?

– Det kan jag nog.

– Och kan du tvätta byke?

– Nog har jag gjort det också.

– Vi taga henne; hon ser hygglig och stillsam ut, sade herrn.

Men frun tvekade ännu.

– Kanske är hon sjuklig, eftersom hon är så mager.

Emmi tänkte på sina fötter, men vågade ingenting säga af fruktan att herrskapet då genast skulle kassera henne.

– Är du sjuklig? frågade herrn, betraktande orlofssedeln, som han tagit ur Emmis hand.

– Nej, hviskade Emmi.

Hon beslöt inom sig att aldrig beklaga sig, om än hennes fötter värkte huru mycket som hälst.

Herrn stoppade orlofssedeln i sin ficka, gaf henne två mark i städsel, och därmed var saken uppgjord.

– Du kommer allhälgonakväll till Karvonens gård och frågar efter herrskapet Hartonen, sade frun. Men redan allhälgonakväll.

Emmi gick hem.

– Till ett dåligt ställe kom du, sade Silja, som kände detta herrskap. Ett fattigt och tarfligt hus, och frun är ett sådant utskott, att en tjänare aldrig stannar hos henne ett helt år. Hon mäter ut maten med mått och det mycket knapt till.

Emmi rodnade häftigt, men fann sig i detsamma och svarade:

– Huru skulle de goda ställena förslå åt alla? Några få nöja sig med de sämre och tacka sin lycka att de ej behöfva gå ut och tigga.

Hon tog Lilli i famnen och trykte sitt ansikte mot barnets mjuka kropp.

Lilli fattade med båda händerna i hennes hår och jollrade »tä tä tä tä».