Kitobni o'qish: «Tagen»

Blake Pierce

Blake Pierce är författaren bakom den bästsäljande rysarserien RILEY PAIGE, som innehåller rysarna BORTA (bok #1), TAGEN (bok #2) och ÅTRÅDD (#3). Blake Pierce är också författaren till rysarserien MACKENZIE WHITE.

Blake är en bokmal och har älskat mysterier och rysare hela livet och hon blir glad om ni hör av er, så besök gärna www.blakepierceauthor.com för  mer information och för att hålla dig uppdaterad.

Copyright © 2016 Blake Pierce. Alla rättigheter förbehålles. Med undantag tillåtna i enlighet med U.S. Copyright Act 1976, ingen del av denna publikation får återskapas, distribueras eller sändas på något vis, eller förvaras i databas eller hämtningssystem utan författarens medlåtande. Den här e-boken är licenserad enbart för personligt bruk. Den här e-boken får inte återförsäljas eller skänkas bort. Om ni vill dela den här boken med någon annan, var vänlig och köp ytterligare en kopia för varje mottagare. Om du läser boken och inte köpte den, eller om den inte köpts åt dig, var då god och lämna tillbaka den och köp en egen kopia. Tack för att ni respekterar denna författares hårda arbete. Det här är skönlitteratur. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser, och incidenter är antingen en produkt av författarens fantasi eller används fiktivt. Eventuella liknelser med riktiga personer, levande eller döda, är helt slumpmässig. Omslagsbild Copyright GongTo, använd med licens från Shutterstock.com.

BÖCKER AV BLAKE PIERCE

RILEY PAIGE

BORTA (Bok #1)

TAGEN (Bok #2)

ÅTRÅDD (Bok #3)

Prolog

Kapten Jimmy Cole hade precis berättat klart en av sina spökhistorier om Hudsonfloden för sina passagerare.

Det var en bra spökhistoria om en yxmördare i en lång, mörk rock, perfekt för en dimmig kväll som den här. Han lutade sig tillbaka i stolen och vilade sina knän som nuförtiden är alltför knackiga efter alla operationer. Han tänkte, för femtielfte gången, på pensionen. Han har sett alla små byar som ligger längs Hudson och en dag så kommer till och med en liten fiskebåt som den här, Suzy, att ta knäcken på honom.

Han var klar för kvällen och styrde skeppet mot stranden, och medan det tuffar mot kajen i Reedsport så ropade en av hans passagerare, vilket väckte honom bryskt från dagdrömmandet.

”Hallå, kapten – är inte det ditt spöke där borta?”

Jimmy tittade inte ens. Alla av hans fyra passagerare, två semesterfirande par, var ganska berusade. Det var säkert en av männen som försöker skrämma flickorna.

Men en av kvinnorna instämde: ”Jag ser det också. Vad konstigt”.

Jimmy vände sig mot sina passagerare. Dumma fyllehundar. Det här är sista gången han hyr ut sin båt sent på kvällen.

Den andra mannen pekade.

”Det är där borta”, sa han.

Hans fru höll för ögonen.

”Jag vågar inte titta!” utbrast hon med ett nervöst och generat skratt.

Jimmy insåg att han inte kommer få någon lugn och ro och tittade irriterat dit mannen pekat.

Det var något mellan träden på strandkanten som fångade hans blick. Det verkade glänsa och hade nästan formen av en människa. Vad det än var, så verkade det sväva ovanför marken. Men det var för långt bort för att kunna se ordentligt.

Innan Jimmy kunnat sträcka sig efter kikaren, så hade det försvunnit in bakom träden på vallen.

Jimmy hade faktiskt själv också druckit några öl. Men han tyckte inte det var något problem. Han kan floden utantill. Och han tyckte om sitt jobb. Speciellt så tyckte han om att vara ute på Hudsonfloden vid den här tiden på kvällen, när vattnet är så stilla och fridfullt. Det var inte mycket som kunde hindra honom att känna sig lugn här ute.

Han styrde Suzy långsamt och försiktigt mot stötfångarna vid kajen. Han var nöjd med den mjuka ankomsten och stängde av motorn och förtöjde båten.

Passagerarna stapplade av båten med fnitter och skratt. Med ostadiga ben fortsatte de längs kajen in mot land och mot deras Bed & Breakfast. Jimmy var glad att de betalat i förväg.

Men han kunde inte sluta tänka på det där han sett. Det långt ner längs stranden och går inte att se härifrån. Vem eller vad kan det ha varit?

Han visste att han inte kommer kunna slappna av innan han tagit reda på det, vilket gjorde honom irriterad. Han var bara så.

Jimmy suckade högt och gav sig av till fots, traskandes tillbaka längs tågrälsen som följer stranden. Den rälsen hade varit i bruk för hundra år sedan, när Reedsport mest bestod av kasinon och bordeller. Nu var de bara ännu en kvarleva från en svunnen tid.

Jimmy följde tillslut en sväng och närmade sig en gammal lagerlokal. Några säkerhetslampor på byggnaden kastade ett svagt ljus, och han fick syn på det: en skimrande människoliknande skepnad som till synes svävade ovanför marken. Skepnaden hängde under en av tvärbjälkarna till en elstolpe.

När han närmade sig och tog en närmare titt så gick en rysning genom ryggen på honom. Skepnaden var verkligen människoliknande—men den visade inga tecken på liv. Kroppen var vänd bort från honom och insvept i något slags tyg och varv efter varv av tunga kedjor som gick kors och tvärs och var långt mycket mer än vad som krävdes för att hålla någon slags fånge. Kedjorna glänste i ljuset.

Åh, Gud, inte igen.

Jimmy mindes plötsligt ett hemskt mord som skedde för flera år sedan som hade skakat hela området.

Hans knä började ge efter, Jimmy gick runt till andra sidan av kroppen. Han klev fram, nära nog för att se dess ansikte—och han ramlade nästan till marken av chock. Han kände igen henne. Det var en kvinna från närområdet, en sjuksköterska, hon hade varit hans vän i flera år. Hennes hals var uppskuren, och hennes döda mun hade munkavle i form av en kedja som var lindad runt hennes huvud.

Jimmy flämtade till av sorg och förskräckelse.

Mördaren var tillbaka.

Kapitel 1

Specialagent Riley Paige blev som förstenad, och stirrade i ren chock. Den handfull småsten som låg på sängen borde inte ha varit där. Någon hade brutit sig in i hennes hem och lagt dem där—någon som ville henne illa.

Hon visste direkt att småstenarna var ett budskap, och att budskapet var från en gammal fiende. Han berättade för henne att hon faktiskt inte hade dödat honom.

Peterson lever.

Hon kände hur tanken fick hennes kropp att skaka.

Hon hade misstänkt det länge, och nu var hon helt säker. Dessutom så hade han varit inne i hennes hem. Bara tanken fick hon att vilja kräkas. Var han kvar i huset?

Rädslan gjorde hennes andning ansträngd. Riley visste att hennes fysiska resurser var begränsade. Hon hade precis överlevt en dödlig sammandrabbning med en sadistisk mördare, och hennes huvud var fortfarande insvept i bandage, och hennes kropp var gul och blå. Skulle hon kunna försvara sig själv om han var kvar i huset?

Riley drog omedelbart sin pistol. Med skakande händer så gick hon fram till garderoben och öppnade den. Ingen var där inne. Hon kollade under sängen. Ingen där heller.

Riley stod där och tvingade sig själv att tänka klart. Hade hon varit i sovrummet efter att hon kom hem? Ja, det hade hon, för hon hade lagt hölstret på byrån bredvid dörren. Men hon hade inte tänt ljuset eller ens tittat in i rummet. Hon hade bara stått i dörröppningen och lagt sitt vapen på byrån, sen hade hon gått. Hon hade tagit på sig sitt nattlinne i badrummet.

Kunde hennes ärkefiende ha varit i huset hela tiden? Efter att hon och April hade kommit hem så hade de pratat och tittat på TV långt inpå natten. Sen hade April gått och lagt sig. I ett litet hus som hennes så skulle man behöva vara mycket duktig på att gömma sig för att inte bli upptäckt. Men hon kunde inte utesluta möjligheten.

Plötsligt så kom en ny våg av rädsla.

April!

Riley tog ficklampan som hon hade på sängbordet. Med pistolen i höger hand och ficklampan i vänster så tog hon klivet ut ur sovrummet och tände i hallen. Hon hörde inga konstiga ljud och fortsatte snabbt bort till Aprils sovrum och slog upp dörren. Rummet var kolsvart. Riley tände taklampan.

Hennes dotter låg i sängen.

”Vad är det, mamma?” frågade April och kisade förvånat.

Riley gick in i rummet.

”Ligg kvar i sängen”, sa hon. ”Stanna där du är”.

”Mamma du skrämmer mig", sa April med skakig röst.

Det var inga problem med det, tyckte Riley. Hon var ordentligt rädd själv, och hennes dotter hade all anledning att vara lika rädd som hon själv var. Hon gick bort till Aprils garderob och lyste in med ficklampan. Ingen där. Ingen under Aprils säng heller.

Vad skulle hon nu göra? Hon var tvungen att leta igenom varje vrå i hela huset.

Riley visste vad hennes före detta partner Bill Jeffreys skulle säga.

För helvete Riley, ring efter hjälp.

Hennes gamla ovana att göra allt på egen hand hade alltid gjort Bill uppretad. Men den här gången skulle hon lyda hans råd. Med April i huset så tänkte Riley inte ta några risker.

”Ta på dig en morgonrock och några skor", sa hon till sin dotter. ”Men lämna inte rummet—inte än”.

Riley gick tillbaka till sitt sovrum och tog telefonen från sängbordet. Hon slog snabbnumret för beteendeanalysenheten. Så fort hon hörde en röst så väste hon, ”Det här är specialagent Riley Paige. Någon har brutit sig in i mitt hem. Han kanske är kvar. Skicka hit någon snabbt”. Hon tänkte efter en sekund och lade till, ”Och skicka ett team för att säkra bevis”.

”Det fixar vi direkt", fick hon som svar.

Riley avslutade samtalet och gick ut i hallen igen. Förutom de två sovrummen och hallen så var resten av huset fortfarande mörkt. Han kunde vara var som helst, väntandes på rätt ögonblick att anfalla. Den här mannen hade överraskat henne förr, och den gången hade det nästan kostat henne livet.

Riley gick effektivt genom huset och tände lampa efter lampa med pistolen redo. Hon lös in i varje garderob och varje mörkt hörn.

Slutligen tittade hon upp mot hallens tak. Luckan ovanför henne ledde till vinden via en stege som man drog ner. Vågade hon klättra upp där för att leta?

Då hörde Riley polissirenerna. Hon suckade djupt av lättnad när hon hörde ljudet. Hon insåg att byrån hade ringt den lokala polisen för beteendeanalysenhetens kontor låg mer än en halvtimme bort.

Hon gick till sitt sovrum och tog på ett par skor och en morgonrock, sen gick hon tillbaka till Aprils rum.

”Följ med", sa hon. ”Håll dig nära mig”.

Riley la sin vänstra arm runt April och höll fortfarande hårt i pistolen. Den stackars flickan skakade av rädsla. Riley ledde April till ytterdörren och öppnade den i samma stund som flera poliser i uniform kom springandes uppför trottoaren.

Den manlige polisen som hade befälet gick in i huset med sitt tjänstevapen draget.

”Vad är det som hänt?” frågade han.

”Någon var i huset", sa Riley. ”Han kanske fortfarande är kvar”.

Polismannen tittade nervöst på pistolen i hennes hand.

”Jag är från FBI”, sa Riley. ”Agenter från beteendeanalysenheten kommer snart. Jag har redan sökt igenom huset, förutom vinden”. Hon pekade. ”Det finns en lucka i taket i hallen”.

Konstapeln ropade, ”Bowers, Wright, gå in och kolla igenom vinden. Resten kollar trädgården, baksidan och framsidan”.

Bowers och Wright gick direkt till hallen och drog ner stegen. De drog sina vapen. En väntade under stegen medan den andre klättrade upp och lös runt med sin ficklampa. Efter en stund så försvann han upp på vinden.

En liten stund senare så ropade han, ”Ingen här”.

Riley ville känna sitt lättad. Men sanningen var att hon halvt hade hoppats på att Peterson hade varit där uppe. Han hade kunnat bli anhållen här och nu—eller ännu bättre, skjuten. Hon var nästan helt säker på att han inte skulle gömma sig i trädgården, varken på framsidan eller baksidan.

”Har du en källare?” frågade konstapeln.

”Nej, bara en krypgrund”, sa Riley.

Konstapeln ropade, ”Benson, Pratt, kolla under huset”.

April höll fortfarande fast i sin mamma för glatta livet.

”Vad är det som händer, mamma?” frågade hon.

Riley tvekade. Hon hade i många år undanhållit den hemska sanningen om hennes jobb för April. Men hon hade nyligen insett att hon hade varit överbeskyddande. Så hon hade berättat för April om hennes traumatiska fångenskap hos Peterson—eller i alla fall så mycket som hon trodde att hon skulle klara. Hon hade också berättat att hon inte trodde att han verkligen var död.

Men vad skulle hon säga till April nu? Det visste hon inte.

Riley kramade om sin dotter hårt. Hon nickade och försökte dölja rysningen som gick igenom hela hennes kropp.

”Han lever”.

Kapitel 2

En timme senare så kryllade det med polis och FBI-agenter i Rileys hus. Tungt beväpnade federala agenter och ett bevisteam jobbade med polisen.

”Lägg småstenarna på sängen i en påse”, ropade Craig Huang. ”Vi måste kolla om det finns fingeravtryck eller DNA på dem”.

Till en början hade Riley inte varit glad att Huang hade befälet. Han var väldigt ung, och hennes tidigare erfarenheter med att jobba med honom hade inte gått så bra. Men nu såg hon att han gav bra order och organiserade brottsplatsen effektivt. Huang började växa in i sin roll.

Bevisteamet jobbade hårt med att gå igenom varje centimeter av huset och leta efter fingeravtryck. Andra agenter hade försvunnit in i mörkret bakom huset i hopp om att hitta hjulspår eller ett spår ut i skogen. Nu när saker och ting verkade gå som de skulle så ledde Huang bort Riley från de andra och in i köket. De satte sig vid bordet. April, som fortfarande var mycket darrig, gjorde dem sällskap.

”Nå, vad tror du?” frågade han Riley. ”Finns det någon chans att vi kan få tag på honom?”

Riley suckade uppgivet.

”Nej, jag tror tyvärr att han kommit undan. Han måste ha varit här tidigare på kvällen, innan jag och min dotter kom hem”.

Då kom en kevlar-klädd kvinnlig agent in från husets baksida. Hon hade mörkt hår, mörka ögon, och mörk hy, och hon såg ännu yngre ut än Huang.

”Agent Huang, jag hittade något”, sa kvinnan. ”Rivmärken på bakdörrens lås. Det ser ut som om någon dyrkade upp det”.

”Bra jobbat, Vargas”, sa Huang. ”Nu vet vi hur han tog sig in. Kan du stanna här med Riley och hennes dotter en stund?”

Den unga kvinnans ansikte fylldes med glädje.

”Det gör jag gärna”, sa hon.

Hon satte sig vid bordet, och Huang gick ut ur köket och tillbaka till de andra.

”Agent Paige, jag är agent María de la Luz Vargas Ramírez”. Hon log. ”Jag vet att det är en munfull. Det är nåt vi mexikaner gör. Folk kallar mig Lucy Vargas”.

”Jag är glad att du är här, agent Vargas”, sa Riley.

”Kalla mig Lucy, tack”.

Den unga kvinnan blev tyst och bara stirrade på Riley ett tag. Tillslut så sa hon, ”Agent Paige, jag hoppas det inte är olämpligt att jag säger det här, men… det är verkligen en ära att träffa dig. Jag har följt ditt arbete ända sedan jag gick på akademien. Hela din meritlista är fantastisk”.

”Tack”, sa Riley.

Lucy log med beundran. ”Jag menar, hur du avslutade Peterson-fallet—hela historien gör mig ställd”.

Riley skakade på huvudet.

”Jag önskar det vore så enkelt”, sa hon. ”Han är inte död. Det var han som bröt sig in idag”.

Lucy ryggade tillbaka, förstummad.

”Men alla säger—” började Lucy.

Riley avbröt henne.

”Någon mer än jag trodde att han var i livet. Marie, kvinnan jag räddade. Hon var säker på att han fortfarande fanns där ute och att han hånade henne. Hon…”

Riley stannade upp och mindes synen av Maries kropp som hängde i hennes eget sovrum.

”Hon begick självmord”, sa Riley.

Lucy såg både förskräckt och förvånad ut. ”Jag är ledsen”, sa hon.

Då hörde Riley en bekant röst ropa på henne.

”Riley? Är du okej?”

Hon vände sig om och såg en orolig Bill Jeffreys ståendes i köksdörren. Beteendeanalysenheten måste ha meddelat honom om oroligheterna, och han hade kört hit på egen hand.

”jag är okej, Bill”, sa hon. ”April också. Sätt dig ner”.

Bill satte sig vid bordet med Riley, April, och Lucy. Lucy stirrade på honom, häpen över att få träffa Rileys före detta partner, ännu en FBI-legend.

Huang gick in i köket igen.

”Ingen är i huset, eller i trädgården”, sa han till Riley. ”Mina gubbar har samlat in alla bevis de kan hitta. De säger att vi inte kommer ha mycket att gå på. Det blir upp till laboratorieteknikerna att få ut någonting av det”.

”Jag var rädd för det”, sa Riley.

”Det verkar som om vi är klara för ikväll”, sa Huang. Sen gick han ut ur köket för att ge sina sista order till agenterna.

Riley vände sig mot sin dotter.

”April, du får sova hos din pappa inatt”.

Aprils ögon vidgades.

”Jag tänker inte lämna dig här”, sa April. ”Och jag tänker verkligen inte sova hos pappa”.

”Det måste du”, sa Riley. ”Du är inte säker här”.

”Men mamma—”

Riley avbröt henne. ”April, det finns fortfarande saker om den här mannen som jag inte berättat för dig. Hemska saker. Du är säker hos din pappa. Jag hämtar dig imorgon efter skolan”.

Innan April kunde säga emot, så talade Lucy.

”Din mamma har rätt, April. Lita på mig. Faktiskt, det är en order från mig. Jag väljer ut några agenter som kan köra dit dig. Agen Paige, om ni tillåter så ringer jag er ex-make och berättar för honom vad som hänt”.

Riley blev överraskad av Lucys erbjudande. Hon var positivt överraskad. Det var nästan kusligt hur Lucy verkade ha förstått att det skulle vara ett besvärligt samtal för Riley att ta själv. Ryan skulle utan tvekan ta det hela på större allvar om han fick höra det från en annan agent än Riley. Lucy hade också hanterat April på ett bra sätt.

Inte nog med att Lucy hade upptäckt att bakdörrens lås hade dyrkats upp, men hon visade också empati. Empati var en mycket viktig kvalitet hos en agent från beteendeanalysenheten, en kvalitet som ofta strök med på grund av stressen som jobbet innebar.

Den här kvinnan är skicklig, tänkte Riley.

”Kom”, sa Lucy till April. ”Vi går och ringer din pappa”.

April spände blicken i Riley. Men hon reste sig och följde Lucy till vardagsrummet där de började ringa.

Riley och Bill satt ensamma kvar vid köksbordet. Trots att det inte fanns något att göra, så kändes det rätt för Riley att Bill var där. De hade jobbat tillsammans i många år och hon hade alltid ansett dem vara ett likt par—båda var fyrtio år med lite grått i sitt mörka hår. De var båda hängivna åt sitt jobb och hade problem i äktenskapen. Bill var stabilt byggd med ett stabilt temperament.

”Det var Peterson”, sa Riley. ”Han var här”.

Bill sa ingenting. Han verkade inte övertygad.

”Tror du mig inte?” sa Riley. ”Det låg småsten i min säng. Han måste ha lagt dem där. De kan inte ha kommit dit på något annat sätt”.

Bill skakade på huvudet.

”Riley, jag är säker på att någon bröt sig in”, sa han. ”Det inbillade du dig inte. Men Peterson? Det tvivlar jag verkligen på”.

Riley började bli arg.

”Bill, lyssna på mig. Jag hörde att det skramlade vid dörren häromnatten, och jag tittade ut och såg stenarna där. Marie hörde någon kasta sten mot hennes sovrumsfönster. Vem annars kan det vara?”

Bill suckade och skakade på huvudet.

”Riley, du är trött”, sa han. ”Och när du blir trött och fixerar du dig på en idé så är det lätt att man tror på vad som helst. Det kan hända vem som helst”.

Riley kämpade mot tårarna. På den gamla goda tiden så hade Bill litat på hennes instinkt utan tvekan. Men den tiden låg bakom dem. Och hon visste varför. För några dagar sedan så hade hon i berusat tillstånd ringt till honom och föreslagit att de skulle agera på sin ömsesidiga attraktion och påbörja en affär. Det var en hemsk sak hon hade gjort, och det visste hon, och hon hade inte tagit en klunk sedan dess. Men trots det så hade saker och ting mellan henne och Bill inte varit sig lika efter det.

”Jag vet vad det här handlar om, Bill”, sa hon. ”Det är för det där dumma telefonsamtalet. Du litar inte på mig längre”.

Nu började Bills röst spricka av ilska.

”För helvete, Riley, jag försöker bara vara realistisk”.

Riley bubblade av ilska. ”Bara stick”.

”Men Riley—”

”Tro mig eller inte. Välj. Men nu vill jag att du sticker”.

Bill reste sig uppgivet från bordet och gick.

Genom köksdörren så kunde Riley se att nästan alla hade lämnat huset, inklusive April. Lucy gick in i köket igen.

”Agent Huang lämnar några agenter här”, sa hon. ”De kommer ha huset under uppsikt hela natten från deras bil. Jag vet inte om det är en bra idé att du är ensam här inne. Jag stannar gärna”.

Riley satt och tänkte en stund. Det hon ville—det hon behövde just nu—var att någon skulle tro henne att Peterson inte var död. Hon tvivlade på att hon ens skulle kunna övertyga Lucy om det. Allting verkade hopplöst.

”Jag klarar mig, Lucy”, sa Riley.

Lucy nickade och lämnade köket. Riley hörde hur de sista agenter lämnade huset och stängde dörren efter sig. Riley reste sig och kollade så att både ytterdörren och bakdörren var låsta. Hon ställde två stolar mot bakdörren. Hon skulle höra om någon dyrkade upp låset igen.

Sen stod hon i vardagsrummet och såg sig om. Huset såg ovanligt ljust ut, med varje lampa tänd.

Jag borde släcka några av dem, tänkte hon.

Men när hon sträckte sig efter strömbrytaren i vardagsrummet så stelnade hennes fingrar. Hon kunde bara inte göra det. Hon var förstenad av skräck.

Hon visste att Peterson var ute efter henne igen.