Kitobni o'qish: «Bannlyst», sahifa 16

Det lydde sålunda:

»Det sägs, att vi i morgon skola få ett slag. Och jag ber dig, kära Mary, att du går till Springfields på Handley Park och säger dem ett ord om deras fosterson. För han var inte med om det onda, som vi andra begingo. Han låg i feber. Vi trodde, att han redan var död, och ingen tänkte på honom. När han sedan levde upp igen, så inbillade vi honom, att han hade varit med, för att han inte skulle vittna emot oss. Detta skriver jag för att få fred, när jag nu – »

»När vi nu vet,» sade kyrkoherden mycket allvarligt och stilla, »att Springfield är namnet på Sven Elverssons fosterföräldrar, samt att han själv aldrig har haft något klart minne av det, som skedde, utan bara litat på de andras ord, så måste man säga, att han genom detta budskap från en död har fått sin oskuld bevisad.»

Talarens röst skälvde till ett ögonblick, men återtog snart sin fulla styrka. Han vände sig nu rätt emot Sven Elversson.

»Vi har inte velat låta dig veta detta, Sven Elversson, förrän vid detta tillfälle, då det samtidigt kunde bekantgöras för allt folket. Men nu står jag här, din gamle kyrkoherde, som en gång lade på dig förakt och bann och äcklets plåga, och förkunnar din oskuld utanför samma kyrkas port, därur mina ord en gång fördrev dig. Och ingenting räknar jag som en större Guds nåd, än att det är jag, som får säga dessa ord till dig. Du är nu upprättad och kan bära ditt huvud högt, och den vanheder, varunder du så länge har lidit, ska inte mer låda vid ditt namn.»

Det gick böljande rörelser genom mängden. Man frågade varandra om innebörden av det man hört. Man råkade i gråt av glädje över att mannens oskuld hade kommit i dagen efter så många lidandets år.

»Du ska inte mer behöva sticka dig undan och göra dig liten,» sade kyrkoherden. »Du ska inte behöva mottaga onda ord med ett tåligt småleende. Du ska inte behöva tro, att du väcker avsmak även hos dem, som älskar dig mest. Du ska vara hälsad som en av de bästa ibland oss, och de, som tillhör dig, ska vara på samma sätt hälsade.»

»Han tänker på Sigrun,» sade Sven Elversson för sig själv. »Han tänker på hennes glädje. Det är också rätt. Detta ska göra henne mycket lycklig.»

När talaren hade uttalat de sista orden, vände han sig från den sida, där Sven Elversson stod, och tilltalade mängden på andra, motsatta hållet.

»Allt, vad den mannen har lidit, har varit oförskyllt lidande,» sade han.

Vid dessa ord började Sven Elverssons hjärta påskynda sina slag. De blevo alltmer häftiga och våldsamma. »Mitt stackars hjärta tål bättre vid sorg än vid glädje,» tänkte han.

»Men då så är,» sade kyrkoherden, »så vet jag, att ni alla i detta ögonblick frågar er: 'Varför har Gud handlat så hårt med honom, och varför har han så misslett oss?' Och på samma sätt har jag frågat mig själv. Och jag tror, att jag har fått svar.

Om mannen själv vill jag blott säga, att jag vet, att Gud just genom hans olycka har gett honom sådan lycka, att han inte nu skulle ha velat vara den förutan.»

Vid dessa ord tänkte Sven Elversson åter på Sigrun och på all lycka, som väntade honom. Han kände, att hjärtat gjorde ett högt språng i bröstet av glädje, men i detsamma gick det också på något sätt sönder. Han kunde inte mer hålla sig upprätt, utan sjönk på knä.

»Och för vår del vill jag tro, att Sven Elversson har blivit oss given till ett tecken. Ty Gud talar inte i dessa tider till oss genom ord, utan genom människors handlingar, och ur varje människas liv har vi att läsa ut en Guds tanke.»

Talaren drog ett djupt andetag och blickade ut över folkmassan. Han såg, att alla ängsligt väntade att av honom få höra ord av upplysning och frälsning ur den stora nöd, som tyngde dem.

»När jag tänker på att denne man har kommit till oss nu i denna tid, så menar jag, att Gud genom honom vill visa oss hur vi ska komma ut ur det elände, som tynger oss, om inte genast, så dock under en tidrymd, som människotanke förmår omspänna.»

Sven Elversson sjönk med detsamma ner på gräsmattan. Han hade inte uppgett en klagan eller ett rop. Hans mor, som stod bredvid honom, trodde, att han hade satt sig ner för att undgå de många stirrande blickarna. Han kunde ju också ha skäl att vilja vila efter en sådan sinnesrörelse.

»Ty det är mig sagt om den mannen,» sade kyrkoherden, »att han hade gjort sig ett redskap och ett vapen av det, som mest hade plågat honom. Han hade ofta märkt, då han försökte att föra någon bort från hans onda vägar, att goda ord föga hjälpte och inte heller ädelt föredöme och inte heller lust efter bifall och inte heller utsikten att få leva ett aktat och ordnat liv. Utan det, som först måste till, det var att ingjuta en sådan fasa och avsmak för lasten och förfallet, att avskyn trängde in i kropp och sinne och blev omöjlig att uthärda.

Och nu, då jag har sagt detta, så bjuder jag er alla, som har samlats kring denna sjömansgrav, att ni i tankarna följer mig ut på havet, ett stycke utanför de yttersta skären, dock inte så särdeles långt, ty de, som jag vill att ni ska fara till mötes, är nu helt nära oss.

Jag själv begav mig i går dit ut för att se dem, dessa, som har gjort färden från Horns rev ända upp till vår kust, dessa, som hålles uppe av sina korkvästar och inte kan sjunka, dessa tusental, som är vräkta i havet såsom avfall, som man vill göra sig av med.

Jag ber er, att ni alla, i tanken åtminstone, följer mig dit ut och försöker att se synen. Ni ska se de svarta ögonhålorna, som gapar i de gråbleka ansiktena. Ni ska se de nerfallna käkarna, ni ska se händer, som på något besynnerligt sätt hålles upplyfta och viftar och vinkar i takt med vågsvallet, ni ska se dem, som flyter omkring, liggande med uppsvälld buk, ni ska se dem, som ligger med fötterna upp och rullar runt ibland och sticker upp huvudet, såsom vore de konstberidare, som slår volter. Ni ska se dem, som har kommit i vattnet sönderskjutna och styckade.

Ni ska se huvuden, som vändes åt höger och åt vänster och tycks ha något att säga er. Ni ska se de skrikande, rovgiriga fågelskarorna och fiskarna, som gör höga glädjesprång i vattnet. Ni ska se allt detta och fästa synen i era ögon så fast, att den aldrig må försvinna.

Men nu säger ni till mig: 'Varför önskar du, att vi ska se detta?

'Vi är stilla och rättskaffens folk, som för ett fredligt liv, och vi har ingen skuld i att detta krig har uppkommit, och vi förmår inte hindra det, som sker mellan de stridande.'

Men jag säger er, att dessa fasans budbärare, dem bör ni se och aldrig glömma. Det har väl inte varit utan mening, som de har drivits ända fram till vår kust. Alla de sorgens och medlidandets tankar, som synen kan väcka hos er, dem ska ni inte skjuta ifrån er och inte heller kroppens avsmak och äckel inför förgängelsen.

Och i varje del av er kropp ska den sätta sig fast och hos er föda en motvilja för kriget, som inte kan låta sig övervinnas.

Ty betänken nu, att vi alla, även om vi inte har skuld eller del i detta krig, så har vi dock varje dag läst om det i våra tidningar. Vi har kanske varit intresserade av att så stora händelser timade i vår tid. Vi har stått häpna och kanske beundrande inför bragderna. Vi har haft våra tycken och sympatier på endera sidan, och det har glatt oss, då den sidan har haft framgång.

Men nu har dessa döda kommit till oss, för att vi ska se hur vämjeligt kriget är.

Och några av er har haft vinst på kriget, och några av er har trott, att stora och lyckliga förändringar ska inträda genom detsamma, och några tror, att folken blir stärkta och upplyftade genom krig. Och ingen av er kan hålla era egna eller era barns tankar borta från kriget.

Men nu har dessa döda kommit för att visa oss, vad vi förut inte så hade kunnat känna innerst i vår varelse, att kriget är avskyvärt och vämjeligt.

Detta, som flyter omkring i vårt hav, det är ju ingen spöksyn eller någon ihopdiktad saga, utan det är verklighet och sanning. Och det kan komma tillbaka om någon tid och åter bli verklighet och sanning.

Och därför ska ni åtminstone i tankarna följa mig dit ut till Kattegatt och lära att känna fasans folk och laga, att synen blir så fast insatt i era ögon, att ni aldrig kan glömma den.

Och ni ska sprida kunskapen därom till andra, så att de aldrig kan övervinna kroppens fasa, när de hör ordet krig, ni ska tala därom, så att ordet krig inte mer kan höras, utan bli ett ord, så vederstyggligt i människors öron, att man inte kan nämna det.

Och det finns andra, som kanske har sett än värre ting än dessa, och de ska också tala och skriva om kriget, så att det ska uppstå en kroppens spökrädsla och rysning omkring det, som aldrig kan övervinnas.

För vad vet vi?

Om några år så kan minnet av detta krigets sorg och skövling och smärta vara glömda, och när nya människor kommer, så kan de åter med kampglada sinnen gå ut till strid. Men på oss kommer det nu an att få vämjelsen för kriget inmängd i människosinnet och fastsatt där, så att intet tal om ära och bragd kan mera förtränga den.

Ty sköna ord har talats emot kriget, och härliga föredömen har givits av fredens män, och de klokaste uträkningar har bevisat dess dårskap, men kriget är lika levande.

Dock av själva dess fasa och dess förskräckelse ska vi göra oss en rustning och ett vapen och ett motgift, och vi ska lämna dessa i arv till våra efterkommande, och detta ska besegra mänsklighetens största fiende.

Och nu till sist ville jag väl säga er några ord om Livets helighet i de tider, då kriget ska vara borta från jorden,» fortsatte talaren.

Men han fick inte tala vidare. Det var någon, som ryckte honom i ärmen.

»Sven Elversson är sjuk. Han håller på att dö. Det var för mycken lycka.»

Kyrkoherden steg ner från sin plats och banade sig väg fram till Sven Elversson. Han låg utsträckt på marken med huvudet i sin mors knä, men han var inte död, endast mycket sjuk. Bröstet skälvde under hjärtats våldsamma slag.

Då den sjuke såg kyrkoherden närma sig, hälsade han honom med ett obeskrivligt leende, fullt av kärlek, fritt från fruktan, såsom han skulle ha hälsat sin allra käraste. Han försökte sträcka ut handen emot honom, och han sade något, som var antingen ett tack eller ett förlåt.

Kyrkoherden knäböjde bredvid honom, gripen också han av den största ömhet och ängslig för att han skulle förlora en sådan vän, som Sven Elversson nu hade blivit honom.

»Sven Elversson, broder,» sade han, »lev! Du måste leva för hennes skull.»

Man bar in den dödssjuke i prästgården. En närvarande läkare skyndade till. Han undersökte Sven Elversson och förklarade, att han möjligen kunde få leva någon tid ännu, en dag, en vecka, ett år, det var det högsta.

Under tiden stod mängden runtom graven och väntade. Man kände, att Rhånge hade velat ytterligare förklara sin mening, och att han nu hade velat säga något, som skulle ha låtit dem skiljas med känslor av ljus och frid. De tyckte sig inte kunna avvara avslutningen.

Man sände in frågande bud till prästgården och fick det besked, att kyrkoherden måste stanna hos Sven Elversson. Han satt och höll sin arm omkring honom, och detta var det enda, som gav den sjuke kraft att leva och hindrade livsgnistan från att utslockna.

FEMTE BUDET

Under det att folket väntade på fortsättningen av talet, hördes en röst, inte från graven, utan från utkanten av folkmassan. Det var en kvinnostämma, som ljöd tunn och skrikig, men som i alla fall var förunderligt hörbar och tydlig.

Man närmade sig den talande och såg då en ung kvinna, som låg på knä, med armarna utsträckta, huvudet tillbakaböjt och ögonen slutna. Hon tycktes inte veta till sig själv, utan talade i hänryckning.

»Jag ser de döda,» sade hon. »Jag ser dem, som vi nyss hava jordat. Jag ser dem vandra mot dödens land och in i detsamma. Och nu, då de ha gått ett stycke, ser jag dem komma fram till en byggnad, som är såsom ett skolhus, och där begära de att få komma in.

'Vi äro själar, som hava genomgått jorderikets skola,' säga de till dörrvaktaren, 'och vi äro komna hit för att visa vad vi hava inhämtat för kunskaper.'

Jag ser dörrvaktaren skaka på huvudet. Han säger till dem, att de hava för hastigt ändat sin skolgång. Men han öppnar ändå porten för dem och låter dem slippa in.

Och jag ser dem inträda i en stor sal. Jag ser deras ängslan. De äro rädda och bävande såsom alla, som skola tagas i förhör.

Då träder en man till deras möte. Han är klädd i sida kläder, och håret ligger i jämna lockar kring hans huvud.

'I själar, som haven genomgått jorderikets skola,' säger mannen till dem, 'kunnen I läsa upp för mig mina tio bud, sådana som de i dessa dagar lyda på jorden?'

Jag ser, att de dödas själar glädjas, då de märka, att ingen svårare fråga göres dem. De svara alla på en gång:

'Du skall icke dyrka avgudar!

Du skall icke missbruka din Guds namn!

Du skall helga vilodagen!

Du skall hedra fader och moder!'

Jag hör dem säga detta, men motvilligt, med stor svårighet. Och de förundra sig i sitt sinne över att det är dem så svårt att få fram orden. De veta icke varför de tala så stapplande och så svagt.

'Detta haven I sålunda lärt, om än med misstag och fel,' säger läraren. 'Låt mig nu höra fortsättningen!'

Och då börja de dödas själar att framsäga tydligt och utan någon svårighet:

'Du skall dräpa!

Du skall bedriva otukt!

Du skall stjäla!

Du skall bära falskt vittnesbörd!

Du skall hava lust till din nästas hus!

Du skall fördärva din nästas egendom, hans hustru, hans tjänare, hans boskap och allt hans gods!'

Och då allt detta är framsagt, så ser jag, att de döda äro glada, att de så väl hava bestått provet.

Men läraren frågar dem:

'Vem är det, som har befallt er att så förvränga min lag, som jag har satt som ett värn omkring människolivet för att skydda dess helighet?'

Och de svara honom:

'Vi äro krigare. Vi äro Dödens undersåtar och tjänare.'

Då tillropar dem läraren:

'Vaknen upp, I döda, och sen vilka I ären och vem som är er herre!'

Och jag ser dem vakna upp ur jorderikets förvillelser liksom ur en lång dröm. Och de se med förfäran, att de äro odödliga själar, som höra himmelen till och de begynna sörja över det, som de hava bedrivit på jorden, och ängslas för det straff, som skall dem tillmätas.

Men då tilltalar dem läraren.

'Jag är den, som är Herre över Döden och över Livet.

Och jag har sänt Döden till jorden som en Livets tjänare.

Jag låter de utslitna bladen falla till marken, för att nya och friska skola nästa år uppstå.

Jag låter stjärnorna i världsrymden förbrinna och slockna, på det att nya skola uppkomma i de förkolnades rum.

Jag låter den utlevade människans kropp bäddas i graven, för att på jorden må kunna framkomma ny blomstring och nytt liv.

Men eftersom Döden har gjort sig till en herre i stället för en tjänare, vill jag förfölja honom.

Ty jag älskar icke, att säden skördas före mognaden, ej heller, att ungfågeln fälles av jägaren, innan den har fått bygga sitt rede och skaffa sig avkomma.

Och jag vill sätta en gräns och en skillnad mellan den tid, som nu är, och den, som skall komma, om få år vill jag sätta den. Och denna tiden skall bliva kallad den mörka.

Men I, själar, vänden åter till jorden, och lären människorna att hålla mitt femte bud, som är budet om kärleken till nästan och nyckeln till alla de övriga!

Sägen dem, att mitt tusenårsrike hänger i öster som en morgonrodnad! Men hur kan det uppstiga på himmelen och upplysa världen, så länge som I tillåten Döden att taga i sin tjänst det stora vilddjuret?

Ty det stora vilddjuret är kriget.» —

Lotta Hedman vaknade upp. Hon såg omkring sig en tät ring av lyssnande människor. Flera ansikten lyste av ljus rörelse.

»Var har jag varit?» frågade hon. »Vad har jag sagt? Har Gud äntligen talat genom min mun?»

Tårar av lycka och tacksamhet störtade ur hennes ögon.

AVSLUTNING

Då ett år ungefär var förgånget, kom en dag en sorgklädd kvinna åkande fram till prästgården i Algeröd.

Hennes ankomst väckte just ingen förvåning, för fastän det aldrig hade blivit känt bland den stora allmänheten, att hon ännu levde, hade hon dock blivit sedd och igenkänd av en och annan, som hade besökt Hånger, och ryktet hade sakta spritt sig.

Hon hade inte heller någonsin blivit skild från sin man genom något rättsligt förfarande. Sven Elverssons sjukdom hade krävt, att han skulle få leva i stillhet, utan något upprörande, och häri hade de andra fogat sig.

När hon nu hade kommit, gick hon helt stilla upp på ett av vindsrummen och gjorde sig hemmastadd där.

Hon trängde inte ut den gamla matmodern, men hon var nu sådan, att ingen kunde motstå henne, och med kärlekens makt började hon regera över henne och över tjänarna och gav hemmet åter dess trevnad och fred.

Hennes man lät henne gå och komma, som hon behagade, och leva sitt eget liv, såsom han levde sitt.

Men då åter några månader hade gått, kom hon en dag in i hans rum och hade ett brev i sin hand.

Och i rummet såg hon överallt bilder av sig själv, och allt, som hon hade broderat och sytt under sitt äktenskap, fanns samlat där.

Hennes böcker stodo i bokhyllan, och hennes bönbok låg på bordet bredvid sängen. Det var, som skulle hon ha kommit in i en het kärleksluft.

»Du vet kanske inte, att Sven Elversson efterlämnade en rätt stor förmögenhet,» sade Sigrun till mannen. »Då hans fosterfar i England fick underrättelse om hans oskuld, höll han sitt löfte och gjorde honom till sin arvinge. Han dog i början av året, och nu har arvet utfallit. Det går alltsammans till Sven Elverssons gamla föräldrar.»

»Den mannen gick bort från mycken lycka,» sade kyrkoherden.

»Nu skriver de till mig, Joel och Thala, för att fråga om inte du och jag vill ta emot Hångers gård som en gåva från dem. Det vore deras mening, att vi där skulle återupptaga Sven Elverssons kärleksverksamhet. Medel skulle ställas till vårt förfogande…»

Hon såg, att mannens ansikte mörknade.

»Det bleve ett mycket större verksamhetsfält för dig,» tillade hon.

Han steg upp och gick ett varv över golvet.

»Om du vill flytta till Hånger,» sade han, »så ska jag inte sätta mig däremot.»

Hon svarade raskt: »Nej, jag vill inte mera lämna ditt hus.»

»Men,» sade han, »du förstår nog, Sigrun, vad jag menar. Jag är lycklig över att se dig inom mina väggar, men det är inte tillräckligt för mig.»

»Du är min första kärlek, Edvard,» sade hon hastigt.

Hon avbröt sig, tog hans hand och ledde honom fram till ett fönster.

»Se dit ut på gräsplanen!» sade hon. »Det finns ett hörn där, som var beväxt med styvmorsblommor, då vi först flyttade hit. De var väl hemmastadda där och kom varje år upp av sig själva. En gång lät jag anlägga en rabatt där och planterade andra blommor, och de växte och frodades även de. Men nu är rabatten med de främmande blommorna borta, och se styvmorsblommorna börjar åter växa upp ur jorden på sin gamla plats!»