Familjen i dalen

19
Calle

Vintern hade gått förbi. Den käcke styrman Lönner hade åter öfvergifvit de sina och plöjde nu som bäst den salta böljan.

Hemma i dalen vaggade redan det späda gräset för vårvinden. Barnen läto sina barkflottor löpa ut. Och i det lilla huset verkade hvar och en i sin mån till det gemensamma bästa.

Men en var der, som ej kunde verka och som satt der så stillsam och vänlig i sin vrå – det var Calle.

Han hade varit sängliggande en tid under vintern, men nu satt han uppe i fars länstol, den far afstått åt honom; och länstolen stod i vrån mellan Magdas väfstol och väggen till fars kammare.

Så snart barnen ej voro ute, sutto de på golfvet omkring Calle, som ännu kunde skära pipor, tackla upp deras båtar efter alla haverierna och äfven, ehuru med låg röst, berätta någon vacker historia om näcken, sjöfrun eller de förtrollade prinsessorna.

Äfven grannbarnen kommo att helsa på sin gamle vän och höra på hans sista historier, och alla medhade sin lilla förning, den mödrarna gjort i ordning åt Calle. Längre fram kommo också mödrarna sjelfva med sina förningar i stora korgar, ty hvilken var det som ej Calle tjenat, till hvilken hade han ej varit efterskickad och hvem hade ej älskat och hållit honom kär – hvem skulle någonsin ersätta honom hos barnen! Man ordentligt vallfärdades till Calle, som alltid hade något vackert och tacksamt ord att säga. Och ej heller var Calle känslolös för den stoltheten att få skjuta alla "presentegåfvorna" till Magda.

"Ack, den som vore så afhållen!" sade Nanny mången gång, i det hon med en lätt suck tänkte på den, hvilken lofvat att evigt hålla henne kär och den hon ej kunde neka sig att tro på.

Huru stor, huru tillräcklig för Nanny var ej också den sällhet, som denna tro åstadkom, och huru välgörande verkade den ej på hela hennes väsende! Hon försjönk ej mer som förr i drömmande overksamhet, utan var flink, liflig, frisk och blomstrande – den trånande liljan var förbytt till en vacker ros.

Högligen prisades af både Magda och far denna förändring, den de visst icke väntat sig och den de ej kunde tyda annorlunda än att Nanny var förnuftigare än andra unga flickor.

Men Calle hade sin egen slughet, och då Nanny plägade yttra: "Ack, den som vore så afhållen!" brukade han svara: "Du vet nog att det fins den, som håller af dig också – annars qvittrade du icke!"

Vid sådana ord blef Nanny röd som en vallmo och hviskade tillbaka:

"Du må icke säga så der, då någon hör det!"

Calle nickade. Och en vacker dag fick han veta hela hemligheten, ty för Calle, som icke länge skulle lefva på jorden, kunde hon gerna omtala den. Det var för Nanny ett så stort behof att få höra om någon mer än hon trodde på Gottliebs löfte.

"Hvad menar du," slöt hon, "skall han komma igen?"

"Så visst som jag icke mer får se midsommarssolen kan du vänta honom tillbaka – det var sådan trohet i hans ögon, att han ej sviker!"

"Hvarför hade du en så svår liknelse, Calle – nog får du se midsommarssolen!" Smärtan öfver en del af Calles ord skingrade glädjen öfver den andra.

"Nej då – jag bara väntar på att syrenerna ska slå ut: de ha alltid varit mina vänner."

Gamle Lönner försökte stundom att tala med sin sjuke son i andliga ämnen, men han upphörde dermed, då Calle en gång helt okonstladt svarade:

"Var så beskedlig, far, och låt vara det der pratandet! Jag tror på vår herre Christ och på hans nåd mot syndare, och som jag icke vet mig ha gjort något synnerligt illa, utom det att jag stal villebrådet, är jag icke alls rädd, utan väntar tryggt på att han säger till när han har tid att ta emot mig. Jag kan väl begripa att det är trångt om plats i himmelriket, men nog får jag mig en vrå, der jag kan vänta på far och småbarnen och Ragnar och Nanny och Magda, om hon icke försmår att sitta bredvid mig."

"Ack, herre Jesus, så du talar, min Calle," svarade Magda, som nu upptog ämnet: "du vet väl om jag vill vara dig när i himmelriket, då du här på jorden varit mig det käraste näst efter Ragnar sjelf."

"Det säger du för att göra mig glad, men jag är icke så stor i hågen att jag det tror."

"Är det då någon som visar sig ha mera kärlek till dig än jag!"

Calle log – och tittade åt väggen. Der hängde en ny väst, hvars randning han betraktade så uppmärksamt, som om hvarje rand utgjort ett parti på en tafla.

"Menar du", svarade han efter ett par ögonblicks tystnad, då fadern gått bort, "menar du att Ragnar icke var ond på mig? Han lade visst märke till att jag håller af dig ett litet grand mer än som det kanske är riktigt passligt – jag säger det så uppriktigt och ödmjukt, för jag vet att du icke är som andra, men jag skulle icke dö riktigt lugn, om Ragnar bure någon afvoghet mot mig."

"Nej, käre Calle, var ganska viss att Ragnar älskar dig som en redlig bror! Han såg rätt väl att ingen gjorde och var dig så i lag som jag, men han sade många gånger till mig, och särdeles straxt innan han reste…"

"Hvad sade han då?"

"Magda lilla, sa' han, svik aldrig Calle – han är en ärlig och from själ, som har sin förlustelse der du är. Men Calle är icke den som med ord eller tanke vill förnärma mig, och så vill jag slätt icke förnärma honom i hans känslor, utan liksom dela med mig åt honom, ty det är han värd. Och detta, tillade han, kan du säga honom, om han någon gäng skulle känna sig beklämd för min skull."

"Sa han hvart ord?"

"Så sant jag lefver och hoppas att än en gång råka honom!"

"Och du har hållit löftet, du har icke svikit mig och skall ej heller göra det, sålänge jag orkar bära hufvudet uppe."

"Jag sviker dig aldrig!"

"Och när det lider åt det sista", återtog han med lägre röst, "skall du alltid ensam ge mig att dricka och icke låta någon annan ta i hufvudgärden … och när jag kommer i kampen, då vill jag att du håller mig i hand, som nu, så att jag känner att du är mig nära intill slutet … och sedan skall du (skall du icke det?) sjelf lägga igen mina ögon och läsa en vacker psalm öfver mig?"

På dessa Calles rörande böner, hvilka ännu mer förhöjdes genom den blyga kärleken i hans blick, svarade Magda trofast och med tårar:

"Var lugn, min Calle – jag lofvar dig att ingen annan än jag skall röra dig!"

Calle log. Han var nu så lycksalig, att ingen menniska, den der eger hopp om ett helt lif af fröjd och njutning, kunde vara sällare vid tanken på detta lif, än Calle vid tanken på sin död, hvilken skulle medföra alla dessa ytterligare bevis på Magdas ömhet för honom…

* * * * *

Den första syrenen, som slog ut, lade Magda i Calles hand, medan han ännu kunde fröjda sig åt dess doft – den sista lade hon på hans graf.

20
Syskonen. Slutet

Länge efter Calles bortgång hängde en tung dimma öfver eller, rättare, inom det lilla huset i dalen.

Lyckligtvis kom styrman Ragnar denna höst hem långt tidigare än vanligt, och rosorna på Calles graf hade ännu icke vissnat, då Magda med en känsla af djup andakt förde sin man till broderns hvilorum.

"Sof i frid, stackars gosse!" sade Ragnar, aftorkande en tår. "Vår Herre såg hvad dig bäst var… Men nu får du icke sörja honom för mycket, Magda lilla, annars kan du ej med ett fullt hjerta glädja dig åt den nyhet, som jag hemför!"

"Hvad är då det för en?"

"Kapten Hansson, hvilken (jemnt så länge som jag nu varit styrman) fört briggen Sara Christina, har på sednare tiderna och särdeles under sista resan känt sig så försvagad till helsan, att han icke vidare går till sjös."

"Nå, icke var det så kärt – han har varit dig en kapten, som du kanske aldrig får maken till."

"Jag får icke mera någon kapten: jag blir nu sjelf kapten – redaren har gjort mig anbud på att föra fartyget!"

"Hvad i herrans frid säger du – men det är ju alldeles omöjligt?"

"Det blir nog möjligt, skall du se, ty min gamle kapten har så rekommenderat mig, att herr Lund, för att lätta alla svårigheter för mig, förskotterar mig hvad jag behöfver till att ta skepparexamen; och så fort jul är öfver – till dess läser jag hemma – reser jag, och så blir du hustru till en kapten och far nästa vår till Göteborg med Nanny och lille Konrad och välsignar skutan, innan jag ger mig ut."

Magda knäppte tyst ihop sina händer. Hennes tacksamhetssuck var brinnande – en sådan höjd af lycka var nästan för stor. Ragnar tog henne stilla i famn.

"Jag ville icke säga något i går, ty jag tyckte att det skulle bli så högtidligt att få nämna det här, der vi äro nära Calle, han, som alltid satte din fröjd öfver sin egen."

"Tack, tack för det!" sade Magda, torkande glädjetårarne från sina ögon. "Nå, nu vet jag," tillade hon, "hvarför jag i år hittat så många lyckoblad… Herre gud, Ragnar, betänk: fru till en kapten – och lika kär håller du mig alltid?"

"Nu och evigt, min Magda… Och hatt skall du ha, så fin som någon … och kasimirs-shal … och svart levantins-klädning – det vill jag lofva!"

"Låt oss i himlens namn vända hem, så att jag får lätta mig för far och

Nanny!"

Och fars och Nannys lycka var i proportion efter Magdas egen.

* * * * *

Några dagar efter det denna utomordentliga glädjepost blifvit kungjord inom familjen, sutto Magda och far ensamma i salen och uppgjorde sina framtidsplaner.

"Så skiftar Herren glädjen och sorgen!" sade slutligen den gamle. "I höstas ett år se'n såg det annorlunda ut för oss."

"Har jag då glömt det – nej, om jag lefde i hundra år, kunde jag icke glömma den dagen, – då far lemnade oss, och lika litet den dagen, då den hederlige herr Gottlieb förde far tillbaka… I år skickar Ragnar honom resten af pengarna."

"Pengarna kunna vi väl betala, men aldrig hans vänlighet och kärlek… Han kom icke mer till Almvik sedan, och så godt var det, ty det var icke utan att han hade ett godt öga till Nanny, och som hon ändå…"

Gubben hann icke tala ut, innan ett bekant ljud hördes utifrån backen: det var ljudet af ett smällande löf, hvari någon blåste.

"Nej, hvad nu?" ropade Magda, i det hon sprang till fönstret och derifrån hufvudstupa till dörren, den hon slog upp på vid gafvel.

"Nå, det är visst, att när en talar om…"

"… hin onde, så är han i förstun!" inföll Gottlieb, i det han med sitt samma glada och hurtiga ansigte inträdde och räckte ena handen åt gubben och den andra åt Magda.

"Välkommen, välkommen, herr Gottlieb!" utbrast den gamle, och hans blick erhöll en ovanlig glans. "Just i dag skulle Ragnar ha skrifvit, och som jag nyss sade till Magda, en del af skulden kunna vi väl afbörda, men aldrig i lifvet förmå vi afbörda den andra."

"Nog om det, min gode fader Lönner – jag hade kanske också min egennytta, då jag så gerna tjenade den lilla familjen i dalen… Men, ursäkta, kvar är Nanny?"

"Hon är ute och fiskar med Ragnar och lille Konrad", inföll Magda, som redan slängt kaffepannan på elden, "och det dröjer icke länge innan vi ha dem här."

"Aha, är styrman Lönner hemma – så mycket roligare: då får jag göra hans bekantskap."

"Kapten i vår, herr Gottlieb!"

"Krono-befallningsman, om fru Lönner behagar!"

"Hvad – allaredan?"

"Ja, för hela åtta dagar se'n. Men min rätta lycka kommer ej heller förrän med våren, då jag ärnar skaffa mig min egen lilla hushållning."

"Håhå – kanske också någon, som hushållar?" "Det kunde väl hända det!"

Vid dessa ord kastade Magda en förstulen blick på far, som besvarade den. Men Gottlieb afbröt ämnet och talade i stället om saknaden af den beskedlige Calle, hvars bortgång han redan erfarit.

Under den halftimma, som härefter förflöt, visade den unge gästen nog mycken otålighet. Han gick jemt att titta i fönstret och såg ej huru Magda och far småmyste bakom honom.

Slutligen syntes båten – och nu ilade han nedåt stranden. Det var verkligen de båda syskonen som återkommo.

Och liksom en gemensam sympati inom hela familjen i dag fört allas tankar åt samma håll, så hade äfven Ragnars och Nannys samtal hvälft sig kring den unge hjelparen i nöden, Nannys vän… Och så fint hade Ragnar pröfvat tillståndet i systerns hjerta, att han fått veta nästan lika mycket som Calle en gång fick veta. Men huru mycket Ragnar än ville likna Calle i god tro, kände han sig dock icke ega mod att säga systern något mera tröstande än det, att den omständigheten att han nu blifvit kapten kanhända kunde jemka det ena med det andra, samt att han ville göra allt i verlden för att se Nanny lycklig.

"Åh, jag vet nog det!" hade Nanny svarat … "Men det är bara på ett sätt jag kan bli det." Efter dessa ord tystnade båda, och under tystnad nalkades de hemmet.

I sin ifver hade Gottlieb så när sprungit ut i viken, der Ragnar på hemfärden drog upp sitt nät. Men den förtjusta häpnad, som vår unge befallningsman erfor, då han fick se Nanny i sina nu så täckt utvecklade behag, tvingade honom likväl att ett par ögonblick njuta af hennes åsyn, innan han väckte henne ur den ljufva tankfullhet, hvari hon syntes försänkt, der hon satt hvilande på åran.

Men Nanny – hvad skola vi säga om henne, då hon igenkände Gottlieb?

Ragnars närvaro tillslöt hennes blyga läppar, men hennes glädjesprittande rörelse, hennes rodnande kind, hennes glänsande ögon talade tillräckligt…

* * * * *

Vi taga nu ett hopp öfver Ragnars och Gottliebs förslå möte, hvilket snarare liknade tvenne bröders än tvenne obekantas; likaledes överhoppa vi första timman af den gemensamma glädjen och kasta blott en sista blick på källan, hvilken ännu hade en liten grön fläck för de tvenne älskande, som der sökte sig en plats att utbyta den enskilta.

"Ser du, min lilla najad, att jag kom tillbaka, ser du att jag har ett ärligt sinne och ett troget hjerta … och låt mig nu veta, om det är för mig som du blifvit så vacker – sa vacker, att jag blir mer än högmodig öfver min lilla hustru!"

"Hustru – skulle det då vara riktigt allvarsamt?"

"Allvarsamt skall det på intet sätt bli: vi komma öfverens om att ta allting lätt, ty om vi också gifta oss på, såsom ordspråket säger, en koja och ett hjerta, så äro vi ändå ingendera obekanta med kojans verklighet."

"Det är sant!" sade Nanny leende och ännu mer förskönad af sällheten.

"Och nu är jag då…"

"… fästmö!" inföll Gottlieb, i det han jublande slöt henne i sin famn.

Och hvilken jubelfest blef ej hela denna afton i det lilla röda huset!

* * * * *

Då nyheten om Gottliebs förlofning kom till Almvik, spådde patronessan att det skulle blifva "bara eländet af alltsammans". Patron Fabian, som i hemlighet understödde Gottlieb, spådde; men längre fram, då det unga parets såväl ekonomiska som äktenskapliga lycka stadgat sig, vågade han någon gång påpeka att det fans män, som kunde vara ganska lyckliga med en fattig hustru. "Men det", svarade patronessan med eftertryck, "är intet skäl för en fattig man att ej veta skatta den lycka, som tillfallit honom i en rik hustru!"