Familjen i dalen

10
Två slags gnabb

Fjorton dagar förflöto.

Gottlieb hade längesedan gjort sitt inträde i det lilla röda huset i dalen.

Det föll ingen in att i honom se någon farlig person. Magda, som hade sin finhet i blicken, märkte ganska väl att han kom för Nannys skull; men derjemte märkte hon att han ej var den som skulle kunna bedraga den stackars flickan. Längre gick ej Magda, ty hon befarade icke att Nannys hjerta komme att fästa sig vid den, som icke begärde det – sådan kärlek hörde ej till Magdas principer, och hon trodde att Nanny kände såsom hon.

Och nog såg det äfven så ut. Aldrig kunde väl tvenne unga personer umgås otvungnare än Nanny och Gottlieb.

Det är visserligen sant att Nanny inom det korta loppet af två veckor blef så vacker att man knappt kände igen henne: det var den jemna, friska ungdomsglädjen som slog ut sina knoppar på Nannys kinder. Och visserligen var det äfven sant att den unge mannen mer än en gång skrattande sade till henne: "Det var en riktig lycka att vi på förhand gjorde vår öfverenskommelse, ty annars, besitta mig jag vet hur det gått – du blir allt sötare för hvar dag, mamsell Nanny!" Men med allt detta märktes likväl hvarken rodnad, förvirring eller hemlig harm, då någon kom till dem nervid källan.

Det var alltjemt vid denna kära plats som de hade sina möten. Der undervisade Gottlieb Nanny huru hon skulle ta de första ackorden på gitarren, och hon lärde med förvånande lätthet. Snart sjöng hon äfven sina små visor till de aldra galantaste gitarrknäppningar. Gottlieb var stolt och förtjust öfver sitt verk, hvilket ej kostat honom någon möda, och ej mindre stolt var han öfver sin discipels förmåga att begripa hvad poeterna genom honom förkunnade henne.

Å sin sida belönade Nanny den käre vännen genom att förtro honom alla sina framtidsplaner, särdeles den förnämsta, den om stugan, kon, katten och steglitsan.

Och Gottlieb hjelpte henne tjenstaktigt att både bygga och reda in. Han ordnade äfven skolan: uppgjorde tabeller, inrättade förskrifter, uppfann priser och slutade med att lofva det han årligen skulle skicka Nanny en uppsats goda råd – och hvem kunde veta, om ej han en gång komme sjelf.

"Ack, det är jag säker på", sade Nanny en eftermiddag, "ty när Gottlieb blir gift, så skall han väl ner med sin rika fru och visa henne för slägten."

"Kanske behöfs det icke att komma ner", svarade Gottlieb småleende: "får min värda tant råda, så utser hon säkerligen en hustru åt mig här i trakten."

"Åh, hvem skulle det kunna vara?" frågade Nanny nyfiket.

"Jag ser nu", återtog Gottlieb, "att det gudskelof ingen våda är att mamsell Nanny råkar i fara – hon rodnar icke en gång, när hon hör omtalas att man redan vill gifta bort hennes vän!"

"Hvarför skulle jag rodna för det?" frågade Nanny helt öppenhjertigt.

"Jag måtte väl begripa att herr Gottlieb en gång skall derhän!"

"Men ändå…"

"Hvad för ändå?"

"Jo, du är god du!"

"Och se'n så ha vi ju öfverenskommelsen."

"Det vet jag nog – också anmärkte jag blott att du icke tycks få svårt att hålla den!"

"Är herrn ledsen för det?" sporde Nanny med en liten retsamhet, som klädde henne så väl, kanske just derföre att den syntes vara främmande för hennes natur.

"Visst icke, mamsell Nanny – tvertom är jag förtjust öfver att du troget följer mitt råd … och de äro icke så oäfna någondera af mamsellerna i prostgården."

"Är det en af dem?" frågade Nanny, och härvid blef hon icke röd, utan blek, såsom hon förr brukade vara… "Ack, de äro så vackra!"

"Ja, riktiga englar … isynnerhet mamsell … hvad heter hon nu igen?"

"Mamsell Charlotte kanske?"

"Alldeles – mamsell Charlotte med de magnifika svarta lockarna."

"Åh nej, det är ju mamsell Sofie."

"Ja ja, mamsell Sofie – det är hon som mest behagar mig."

"Kors, att herr Gottlieb då blandar bort namnen!"

"Men du hör ju, mamsell Nanny, att jag icke blandar bort hennes svarta lockar med systerns bruna."

"Men, bevars, mamsell Charlotte har ju alldeles ljust hår!"

"Nå, hvad betyder det för mig, om mamsell Charlotte har brunt eller hvitt hår – jag tänker blott på den skälmska Sofie."

"Jag är säker på att herrn bara narrar mig!" utbrast Nanny och föll i ett hjertligt skratt, som hade den egenskapen att återföra rosorna på hennes bleka kind.

"Narrar dig?"

"Ja visst: mamsell Sofie är ju så allvarsam och tystlåten att väl ingen kan kalla henne skälmaktig!"

"Var du kanske icke sjelf så allvarsam som mormors psalmbok, då jag såg dig första gången?"

"Än se'n"

"Nåväl, min lilla najad, min lilla gudinna, betrakta ditt ansigte i källan der, och säg mig om du känner igen dig!"

"Herr Gottlieb vill då säga att han trollat bort mamsell Sofies allvarmsamhet?"

"Ja, mamsell Sofies också – det vill jag säga."

"Också – han tror sig minsann om bra mycket!"

"Blir du ond?"

"Åh!"

"Jag tror du faller i gråt!"

"Herr Gottlieb kan vara nog retsam att bringa mig derhän – men nu blir det ändå ingen gråt utaf!"

"Nå, eftersom jag icke kan bringa dig till tårar, så får jag väl bekänna sanningen, som är den…"

"… att Gottlieb icke sett någon af dem?"

"I det tar du felt: jag har varit der i sällskap med moster Ulrika, och jag är till den grad betagen i dem, att jag nu sitter här, medan de äro på Almvik, dit de kommo i förmiddags. Hvad menar du om det?"

* * * * *

Hvad Nanny menade, fick Gottlieb ej veta. Men deremot fick han en bestämd underrättelse om moster Ulrique-Eugenies mening öfver hans oförsvarliga frånvaro.

Den unga kanslisten trädde inom grinden just lagom för att hålla den öppen för prostgårds-mamsellernas chäs-kärra och göra de unga damerna sin djupa kompliment.

De syntes emellertid vara något fnurriga och gåfvo sig ej tid till det ringaste uppehåll.

Med förtjusning såg patron Fabian det hotande moln, som lagade sig i ordning på hans älskade Ulgenies panna – det gällde ju icke honom.

"Hör på, min systerson!" sade patronessan, vinkande Gottlieb till ett ingalunda efterlängtadt samspråk på tu-man-hand. "Du har i dag för första gången gifvit mig anledning till en föga angenäm förundran!"

"Huru så bästa moster?"

"Är det sed kanske i dina föräldrars hus att du går din väg, när der kommer fruntimmers-främmande?"

"Den saken har alltid fått bero på hur det fallit sig – mamma är icke svag för etiketten."

"Det är ganska ledsamt, ty sällan blir det artiga kavaljerer af gossar, som hållas i för lös tygel."

"Hm!"

"Låt oss emellertid lemna detta åsido…"

"Det är jag med om!"

"… och i stället hålla oss vid hvad ett medfödt godt vett lärer oss."

"Aj, det bär ju åter till heklefjäll!"

"Tvertom, min vän: det går rakt till himlen, så framt du låter mig styra."

"Är moster blott säker på att riktigt hitta vägen dit?"

"Fullkomligt – besinna då: en och en half tunna guld, skönhet, älskvärdhet, godhet och en kännedom i hushållsväsendet, som trotsar sjelfva mamsell Nylanders!"

"Men kärlek då – brukas ej den i himlen?"

"Jojo men, och den hade nu redan hunnit skjuta ett godt stycke rot, om icke du, i stället att tillbörligt skatta min åtgärd att bjuda dem hit, helt oförtänkt sprungit din väg."

"Men just det bevisar att det ej fans något som kunde slå rot!"

"Dumt prat! Då man tänker att bli pappas efterträdare, måste man väl också tänka på att genom ett förståndigt gifte reglera affärerna, åtminstone sina egna… Mamsell Charlotte är en förtjusande blondin, och mamsell Sofie en beundransvärd brunett, en riktig spansk donna."

"Ja, hon ser mäkta spansk ut, men olyckligtvis är det icke det behaget jag sätter först."

"Nå, Charlotte är så mycket mer smäktande – hon bör kunna väcka en kärlek minst jemngod med den, som Werthers Lotta ingaf."

"Ja, se der just hvad jag fruktar: hur skulle jag taga mig ut som

Werther!"

"Icke ber jag dig träda i hans fotspår: jag säger blott att Charlotte är en qvinna som kan rättfärdiga en dårskap… Det är således Charlotte du föredrar?"

"Nej då, för allt i verlden, jag föredrar ingen af dem!"

"Det vill säga att du med tacksamhet emottager hvilkendera af systrarna, som – sedan du några veckor bortåt gjort dina visiter – efter en passande sondering befinnes vara mest benägen?"

"Nej, så menade jag icke!"

"Hvad menar du då?"

"Att jag har stor håg att sjelf dra försorg om mitt giftermål och att, öfver hufvud taget, det är för tidigt ännu att tänka derpå."

"Hvilket betyder att du vågar förakta din mosters medverkan?"

"Himlen bevare mig från att i mitt bröst skulle uppstå en slik känsla som förakt för någon moster Ulrikas åtgärd! Jag vördar och älskar Gud, jag tackar honom för det han gifvit mig ett hjerta, men jag beder honom i all ödmjukhet att han icke måtte sända i min väg någon hustru, som ej besagde egensinniga hjerta sjelf utkorat."

"Dina ord klinga bra, men jag låter ej afspisa mig med ord. Vill du om söndag följa med till prostgården och visa dig artig mot flickorna?"

"Jag vill visa mig artig mot alla verldens flickor, men om moster Ulrika med denna fras menar något annat än – ingenting, så säger jag nej!"

"Du stöter dig då med mig … begriper du hvad det vill säga, min käre systerson?"

"Ack, jag törs icke tänka på någonting så sorgligt!"

"Men det inträffar bestämdt – och Gud vet ändå bäst hvad allt jag velat göra för dig! Besinna dig dock, medan tid ännu är … du behöfver icke göra dig besvär att vara med om fisket i afton!"

"Huru, älskade moster – förvist?"

Fru Ulrique-Eugenie antog en stolt uppsyn.

"Jag har då bestämdt fallit i onåd?"

"Ja, jag vill icke neka att du är på väg att göra det, och jag hoppas att den helsosamma fruktan, som du kommer att erfara, nog bringar dig på bättre tankar!"

"Det tviflar jag på, värdaste fru moster!" mumlade Gottlieb, sedan hans tant med majestätiska steg lemnat rummet… "Men besitta, är det icke ändå en stor dumhet att ej fresta lyckan… Ack, hvarföre är icke min vackra najad i dalen i stället begåfvad med en och en half tunna guld … den der lilla flick-ungen – hm – hon är alldeles för mycket söt!"

11
Fisket

Venern, den stormiga Venern, hade denna afton antagit sin lugnaste yta. Dess klara spegel upptog den fjerran belägna Kinnekulle, och öfver denna gigantiska spegelbild gled sakta fram den ena skutan efter den andra, tills ett brusande ångfartyg kom och uppslukade alla spegelbilderna i sitt häftigt gungande kölvatten.

Det var en särdeles romantisk strand den der, på hvilken Almvik låg, och lekande fiskar hoppade ständigt kring små-båtarne, som här och hvar vaggade vid sin kedja eller ock, rodda af raska händer, smögo ut att lägga sig i försåt för hafsfruns underlydande.

Men den stolta herrskarinnan, som från sin kristall-sal såg faran nalkas, kommenderade höger-omvänder-er, och dervid försvann hennes till vattubrynet uppstigna garnison, hastigt dykande ned i de förskansningar, dit fienden ej kunde intränga.

Det var i följd af denna hafsfruns taktik som patron Fabian, vid de krig han ofta förde med henne, nästan alltid förlorade. Och visst var han illa ute, stackars karl, der han ställd mellan sin hustrus och hafsfruns olika jernviljor, ständigt såg sig tillbakadrifven på samma punkt: den ena ville ingenting gifva i skatt, och den andra fordrade med en envåldsherrskarinnas maktspråk att denna skatt måtte lefvereras, hvar helst den än togs.

Efter dessa förutskickade underrättelser må man dömma om patronens känslor, då han – hvilken beredt sig på att den förbrytelse, som Gottlieb begått, skulle för hela aftonen upptaga den förtörnade fru Ulrique-Eugenie – helt tvert fick bud att båten var klar och metspöen nedburna.

Fiske utgjorde just ett af vår patronessas älsklingsnöjen, ehuru hon sjelf aldrig försökte det oftare än då hon, i förtrytelsen öfver sin mans dumma otur, häftigt slängde bort parasollen och ryckte metspöet till sig. Och vare sig då att herrskarinnan på nedra bottnen ville visa en artighet mot regerande drottningen i öfra regionerna – man känner att damerna sins emellan äro fallna för ceremonier – eller att någon liten ströfkår blifvit efter och sålunda råkat falla i fiendens händer … allt nog: fru Ulrique-Eugenie hade vanligtvis tur; men hon nyttjade icke sin förmånsrätt, för att ej, såsom hon sade, komma sin man att rodna.

Då patronen hann ned, stod hans ömma maka redan färdig med lille Jean-Ulrik vid handen, och för den äkta mannen återstod ej annat än att hjelpa sina skatter i båten och att sedan han rott ut så långt som hans hustru funnit lämpligt, släppa årorna och fälla metrefven.

"Det är då bra besynnerligt, min käre Fabian, att du jemt förhåller dig som en automat, när du fiskar!"

Med denna förebråelse öppnade patronessan sina klagoslussar, hvilka synnerligast under alla promenader fingo sin fulla frihet.

"En automat, min vän?"

"En stock, en verklig stock … du vänder ej ens på hufvudet – det är precist som om du vore ensam i båten och din hustrus sällskap vore det tråkigaste du visste!"

"Men, kära du, jag måste ju vara uppmärksam på när det nappar! Ifall jag jemt vände mig om…"

"… så förlorade du väl derföre icke känseln? Men du tycker om att det för folk, som vi kunna möta, ser ut som om du vore herre åtminstone i båten, i brist på bättre – stackars man, så enfaldigt!"

"Kära Ulrique-Eugenie, blir det jag som skall uppbära hvad du sparade din systerson – jag tycker…"

"Nå, hvad tycker du?"

"Åh, bara det att jag har tillräckligt med den vanliga tyngden af ditt lynne, utan att denna tyngd behöfver ökas med någon främmande börda!"

"Tyngd … börda … lynne – är karln tokig … är det till mig, din hustru, du ställer sådant tal, din hustru, som med ett helgons tålamod fördrager din sömnaktighet, din lojhet, din brist på kärlek och ömhet … åh, detta är alldeles utomordentligt, det är ovärdigt, det är skändligt!"

"Se så, Ulgenie, blif icke så häftig – du vet väl om jag är tålig!"

"Än jag då? Att vara gift med ett sådant våp till man! Om din hustru kurtiseras midtför din näsa, låter du det passera: du ser ingenting, du hör ingenting – jag kunde vara dig otrogen, och du sofve ändå. O öde, o tid, o lif af bitterhet, en slik karl kan bringa en hustru till förtviflan, och från förtvillan är blott ett enda steg till vansinne!"

"Nå, hvem är det då nu som kurtiserar dig?"

I detta nu låg liksom ett tillkännagifvande att saken ej var så alldeles ny.

Och ny var den ej heller, ty som hvar och en har sina svagheter här i verlden, så hade fru Ulrique-Eugenie den, att inbilla sig det hvarje karl, som talade med henne, genast blef kär; och visade han den minsta smula artighet, så benämdes det kurtis.

Men nu var det en olycka framför andra, att hvad helst den medgörlige mannen kunde förmås till, förmåddes han dock ej att spela Otello – och likväl, om han förstått sin sak, kunde det hafva legat i hans egen makt att svinga sig upp på den äktenskapliga thronen.

En svartsjuk tyrann skulle hafva böjt den förtjusta patronessan som ett rör: han hade kunnat trampa henne under sina fötter, och hon skulle hafva kysst dem.

Men nu kysste han i stället hennes, och derföre trampade hon honom; och om hon ej rättfärdigade de förebråelser, som gjordes Desdemona, var det just icke så helt och hållet hennes eget fel. Men hvartill hade det i alla fall tjenat? Otello var ju en lysande dikt, som ingen, och minst hennes Fabian, skulle förverkliga. Ack, hvarföre var hon ej sjelf född med samma lugn? Hvarföre plågade hon sig stundom med svartsjuka inbillningar, till hvilka hon, enligt hvad hon trodde och visste, icke hade ringaste anledning.

"Min Fabian", plägade hon tröstande säga till sig sjelf, "skall aldrig kunna bli mig otrogen: han är för trög att tänka på annat än soffan och tobakspipan"…

Men vi återgå till samtalet mellan vårt äkta par.

"Hvem är det då nu som kurtiserar dig?" frågade mannen.

Fru Ulrique-Eugenie höjde en vädjande blick till himlen: "Han frågar mig hvem – han har icke ens sett det!"

"Nej, min själ jag det har!"

"Och likväl har just under hela denna dag" – hon vände rodnande bort hufvudet…

"Kors, här har ju icke varit någon annan än adjunkten, som följde hit prestgårds-mamsellerna och reste före dem!"

"Ingen annan … än om det vore nog: om denne intressante och upplyste man, som eger en förtjusande samtalsgåfva, om han, säger jag…"

"Än se'n?"

"… hänförd af de ringa behag, som du aldrig förmått uppskatta, intagits af en stilla och mild passion?"

"Adjunkten – huru: tror du att han fattat en hemlig böjelse för dig?"

"Jag sade icke böjelse: jag sade passion – du begriper icke det ordet, du!"

"Nej, det är sant!" stammade patronen, och det var nu hans tur att rodna.

"Beskedlige Josef!" Frun smålog åt sitt eget skämt.

Derefter återtog hon:

"Jag är mycket villrådig om jag bör låta honom märka att jag genomskådat hans känslor. Men i samma stund nödgas jag förbjuda honom huset, hvilket vore att låta allmänheten få del af detta grannlaga förhållande."

"Om jag finge ge dig ett råd, min vän…"

"Hvarför icke, min käre Fabian – du är ju i alla fall min man och har som sådan rätt att yttra din tanke."

"Då är mitt råd: låt allt gå som det går!"

"Men fruktar du då ingenting, bäfvar du ej för möjligheten af en olycka?"

"Åh, min bästa Ulgenie, kan jag glömma din sinnesstyrka, din dygd?"

"Det är sant: jag eger dessa vapen – och jag tackar dig, dyre Fabian" … (efter vanligheten följde några smekande solglimtar på det kyliga ovädret) … "jag tackar dig, dyre Fabian, för det du gör mig rättvisa… Emellertid förlåt, min vän, att jag upprör din känsla! Men det finnes ögonblick, då äfven den starkaste kan vara svag."

"Icke du, min vän, aldrig du!"

Denna förargliga tillförsigt hade så när retat vår patronessa på nytt. Men hon upptog hastigt en ny idé, som gjorde nödvändigt för henne att bibehålla sitt sentimentala utseende.

"Låt oss lemna den beklagansvärde unge presten!" sade hon. "Jag har ännu ett förtroende att gifva dig."

"Ännu ett?"

"Denna bekännelse rör så att säga ett barn, och jag fruktar för detta älskade barns väl."

"Förklara dig!"

"Du får icke fatta hat till honom, Fabian! Ty på min heder – jag ansvarar derför vid mitt lif – den stackars gossen förstår sig ej sjelf, och det är alltsammans ingenting annat än en af dessa platoniska lågor, som uppstå i ynglingens sinne, då han händelsevis träffar i sin väg någon person, hvilken erinrar om dragen af det besmyckade ideal, som lefver i hans unga inbillning."

"Du skulle väl icke med denna målning vilja hänsyfta på Gottlieb?"

"Fabian … hvarför tager du denna hånfulla ton? Skulle du, som visat undseende med så många, just för din hämd utse detta oskyldiga offer, som – jag upprepar det – icke känner sin skuld? Det var blott en tillfällighet som gjorde mig bekant med hans hjertas hemlighet."

"Törs jag fråga efter den tillfälligheten?"

"Gerna… Jag har, oss emellan, i mitt sinne utsett en af prostflickorna till hans hustru. Jag bjöd dem hit i dag, han flydde dem: han återvände till denna enslighet, som han hvarje afton söker, antingen före eller efter våra promenader … det är en instinkt som tvingar honom att lemna huset, då du icke är närvarande. Och ej nog härmed: då jag förebrår honom detta fel och förklarar min mening i afseende på det förmånliga partiet, tager han sig mod att förklara mig tillbaka att han vill ha sitt hjertas rättigheter för sig sjelf."

"Och du har trott, min vän, att det är du som är skulden till allt det der?"

"Jag har beklagat att så är – ingenting vidare!"

"Nåväl, kära Ulgenie, från denna samvetsbörda skall jag befria dig!"

Vår patron, som knappt kunde hålla sig allvarsam, talade med ovanlig liflighet, hvilket härflöt deraf att han nu såg ett förträffligt tillfälle att, utan beskyllning för elaka afsigter, få göra sig af med en person, hvars närvaro utgjorde ett hinder rör honom sjelf.

"Hvad är det du pratar – hvad vet du om min systerson?"

"Åh, bara det att han har en liten kurtis för sig, och att det är den som upptager tiden både under hans för- och eftermiddagsvandringar."

"Han – han ha en kurtis?"

"Jo, så står det till!"

"Men det är icke möjligt – det är icke sanning!"

"Jag säger jag att det är sanning, och ifall du frågar honom hvarför han ständigt går till dalen, tror jag knappt att han skall våga neka att han der sitter i all sköns förtrolighet med gamle Lönners dotter, den lilla täcka Nanny, för hvilken han läser skaldestycken, emellan det han, under förevändning att lära henne spela gitarr, fattar hennes händer."

"Om detta eger grund, om han under vistandet i mitt hus sysselsätter sig med en så usel intrig, så skall jag, som anser mig vara i mors ställe för honom, i morgon dag sönderslita detta förhållande… Men huru vet du det?"

Detta var en fråga, som herr patronen icke sanningsenligt kunde besvara.

Han skulle då hafva omtalat att, redan samma afton som han genom Calles uppträdande så snöpligt måst lemna den väna Magda, han på hemfärden tagit en omväg, hvilken fört honom nog nära dalen för att kunna urskilja de der sittande personerna – och allt sedan hade han omsorgsfullt bespejat Gottlieb, glad öfver att sålunda ega vapen i hand emot den, som möjligtvis kunde bespeja honom på krokvägarna åt dalen…

Alltså var det en händelse som öppnat patronens ögon för ynglingens fel, och han hade ej trott sig böra spela angifvare, emedan dylika små kurtiser vore så vanliga för unga karlar…

"Icke något försvar, min herre – det förbehåller jag mig!" svarade fru Ulrique-Eugenie vredgad… "Vacker historia, minsann, om den ej slutar i tid! En mors förebråelse på ena hållet, en gråhårig fars förbannelse på det andra … en ung förförd flicka – måhända ett barn-mord … en kriminalhistoria, en skandal, hvari kanhända vårt hus och våra personer komma att figurera… Nej, så sant jag heter Ulrique-Eugenie, detta måste ha ett slut, och det hastigt ändå!"

"Men huru?"

"Det blir min sak! Han har ju talat om att göra en vandring öfver Dals-fjällen åt Norge – nåväl, må han resa öfver till Åmål och derifrån börja sin färd. Penningar skall han få, men lyda måste han också!"…

* * * * *

Följande afton, sedan vår patronessa med egna ögon förvissat sig om att hennes man talat sanning, togs Gottlieb i ett förhör, hvilket så när gjort slut på allt det tålamod, som den unge mannen egde.

Följden deraf blef att han sjelf beslöt sig för den omnämda vandringen.

Han oroade ej Nanny genom att förtälja orsaken till sitt hastiga uppbrott. Deras sista samvaro egnades i stället åt ljufva förespeglingar om återkomsten och att uppräkna och uträkna allt hvad Nanny under tiden skulle hafva förvärfvat sig i vetande äfvensom i skicklighet på gitarren, hvilken Gottlieb inryckt i fredskontraktet med sin tant och hvars eganderätt han åter transporterat på Nanny.

De unga åtskiljdes således under goda förhoppningar, och den afskedskyss, som Gottlieb utbad sig och erhöll, bidrog ej att bringa Nanny i glömska.

Dagen efter den unge mannens afresa ankrade Jon Jonsons skuta i den vik af Venern, dit vår lilla historia är förlagd.