Familjen i dalen

8

Jägaren i skogen och vid hemkomsten

Vi återvända nu till patron Fabian, hvilken, sedan han blifvit uppfriskad genom en stärkande sömn, helt glädtigt uppvaknar, sträcker sig, sätter sig till hälften upp och, utan att vända hufvudet, mekaniskt utsträcker handen efter sitt byte.

Troende att han ej så noga beräknat distansen, bekymrar det honom ej att handen icke får tag i annat än gräs och buskar. Han skjuter sig med hela kroppen makligt framåt, men – underbara slump – finner ändå icke sina harar.

Nu sätter han sig upp helt och hållet, gnuggar med beslutsamhet sömnen ur ögonen och borrar dem, så att säga, tvers igenom jorden. Men utan tvifvel hafva hans ögon, eljest ganska goda, blifvit slagna med någon hemlighetsfull förtrollning, ty de kunna icke urskilja hvarken harar eller rapphöns, och likväl måste begge delarne finnas.

Ännu besluten – patron Fabian är en man af upplysning – att icke tro på underverk, ställer han sig upp på fötterna, blickar åt alla håll genom busksnåren, inåt djupaste skogen, upp i luften, upp i trädtopparna … förgäfves, oupphörligt förgäfves.

Han säger härunder för sig sjelf:

"Det är obegripligt … det är otroligt … omöjligt kunna de vara borta – men hvar fan äro de då?"

Skogen teg med envis ihärdighet, och likaledes marken, luften och busksnåren.

Vår patron började midt i dödande hettan, förhöjd af hans tjocka kläder, att känna den ena rysningen efter den andra.

Att komma hem utan någon fångst, var en olycka, för hvilken han under vanliga omständigheter icke gerna blottställde sig. Men att blottställa sig för den i dag, var tusen gånger värre, enär han, detta förutan, kunde vara beredd på en lexa för det han i trotsig olydnad vågat uraktlåta befallningen att väcka unga Gottlieb.

Midt under detta olycksaliga bryderi visade sig emellan grenarna det ödmjuka, halft flinande ansigtet af hans skaffare.

"Mina harar", skrek patronen i raseri, "mina rapphöns, din kanalje?"

"Tänker patron att jag tagit dem?"

"Det vore ett streck så godt som ett annat! Hvad gör du här, sedan du fått din betalning?"

"Jag gör ingenting jag utan patrons befallning, och jag går straxt min väg, om jag är till besvär. Annars var det så, att jag tänkte att det kunde roa patron att veta hvart hans jagtbyte har gått hän?"

"Nå, för tusan, det är ingenting annat jag begär – har någon vågat stjäla det?"

"Det torde inte vara så utan det!"

"Hvem – fort … svara!"

Men skaffaren svarade endast med ett långt utdraget: "nå-nå!"

"Kan du bevisa hvad du sagt?"

"Jag kan svära på det, om så fordras – jag har bara uppehållit mig här för den orsaks skull att patron, när han vaknade, måtte få reda på saken."

"Du är en beskedlig gosse… Nå, säg nu hvilken djefvul som varit i skogen och gjort detta rofferi?"

"Vill patron utan prut veta det, så hoppas jag att patron inte heller prutar!" yttrade skaffaren, som tyckte att denna lilla ordlek lämpade sig rätt väl.

"Ja ja, jag prutar icke!" Patron Fabian tog upp sin plånbok och slängde en hel riksdalerssedel åt sin kommissionär.

"Calle – fanten nere i dalen – knep hela tutten."

"Huru … den der räkeln, gamle Lönners son?"

"Ackurat!"

"Är du säker att du icke sett miste?"

"Ja, som att jag lefver!"

"Godt!" yttrade patronen, och samma ord upprepade han flere gånger efter hvarandra, och för hvarje gång med en röst, som steg allt högre och högre i belåtenhet.

Och visst måtte de hemliga tankar, som smögo sig öfver patronen, hafva skänkt honom bra mycket nöje, då de kunde komma honom att glömma icke blott de förtretligheter, som väntade honom hemma, utan till och med den fråga, hvilken först af alla bort falla af sig sjelf, den nemligen, hvarföre skallaren, då han såg vildtet bortstjälas, icke qvarhöll tjufven eller tog det tillbaka.

Skaffaren fann emellertid icke skäligt att afvakta tiden för sin herres uppvaknande till bättre minne. Han bugade sig och försvann, utan att patronen ens gaf akt derpå.

* * * * *

Man kan vara förvissad om att patronessan icke hade ultenie-minen på sig, då hennes kärälsklige man hemkom.

Från sin plats i förmaket varseblef hon den återvändande, och ur stånd att vänta tills han väl kommit in, slog hon upp fönstret och ropade:

"Hvar i herrans namn hade du tankarna, då du löpte af utan att säga Goftlieb till? Jag kan säga att du visar dig rätt vänskaplig mot min slägting, och jag kan säga att det är märkvärdigt att du nu dertill kommer hem utan honom, då jag skickat honom att leta upp dig… Men hvad nu – skall jag tro mina egna ögon: hvar är vildtet som jag skulle ha till middagen?"

"Kära Ulrique-Eugenie, kan du icke vänta tills jag kommit in och fått ömsa kläder – jag har så farit omkring i öster och vester att jag knappt kan dra andan."

"Hvar har du vildtet?"

"Puh … puh … jag orkar icke tala!" Och dermed kilade patron Fabian förbi fönstret och upp till sig.

Men den lisan var kort.

Fru Ulrique-Eugenie kände ganska väl vägen, och hennes harm stegrades till en ytterligt svår höjd, då hon slutligen fick veta att vildbrådet, som hon

sjelf

 skulle halva ätit till middagen – den känsliga Ulgenie var en smula gurmand – blifvit bortstulet, medan hennes man, dignande af trötthet efter dagens strapascher, en stund öfverlemnade sig åt sömnen.

"Ah, om jag bara visste hvem som gjort det … ja, om jag visste det … så skulle jag sätta den kanaljen i stocken. Och du, din mes … jo, du är en man du – vill du låna din hustrus kjortlar … somna på jagten, klaga öfver trötthet för en liten barnlek … tvi, sådana karlar… Men kan du icke alls fundera ut hvem som tagit det?"

"Nej, min vän, nej, jag försäkrar att jag icke begriper det – jag kan ju icke ana hvad som passerar under min sömn."

"Och derför anar du heller ingenting under hela din lifstid… Men se der kommer lille Gottlieb svängande med en orre i handen. Jojo, han låter icke stjäla bort sitt – galanta gossen!"

Och fru Ulrique-Eugenie satte sig i rörelse nedför trappan att med den moderligaste vänlighet emottaga sin systerson.

"Nå, tack, min snälle gosse! Din morbror har haft otur i dag… Men kom med mig i mjölk-kammaren nu, så skall du få äta grädden af en hel filbunke!"

"Kära moster, låt mjölken följa med – jag känner mig i stånd att expediera alltsammans, bunken inberäknad!"

"Så expediera då alltsammans, min söte gosse … sedan skall du få följa med mig på min blekbacke och se på mitt lärft – vi skola välja ut ett stycke … begriper du något?"

"Aldrig ett ord – det är ju ett helt mysterium – men jag begriper desto bättre att ingen systerson på hela skandinaviska half-ön eger en moster med mera älskvärda egenskaper!"

"Din smickrare – det är väl att du är min systerson, eljest kunde

Fabian bli jaloux!"

"Det svär jag icke på att han ej får skäl till ändå, ty jag vet ej att det är systersönerna förbjudet att tillbe sina tanter!"

Efter detta lilla morgon-prat steg Gottlieb så i gunsten, att han kunde vänta sig ett ganska angenämt husligt lif.

Och snart blef det ännu bättre, då tant började summera hans talanger.

Hvad kunde han icke allt, den gossen!

Utan att omnämna att han på ett det aldra märkvärdigaste sätt förmådde roa lille Jean-Ulrik, patronagets enda arfvinge, kunde han rita de "charmantaste" eklöf på moster Ulrikas i bågen uppspända sidentäcke. Vidare läste han högt ur hennes favoritböcker och tog med det mest himmelska tålamod tillbaka alla de rörande ställen, vid hvilka hon smäktande suckade da capo. Vidare sjöng han – den oförliknelige systersonen – till gitarren icke blott "jänta och jag", utan äfven moster Ulrikas älsklingssång: "Uppå fältets gröna parker, i de dystra bergens vrår". Och slutligen fans ingen qvinna i hela huset som kunde mäta sig med Gottlieb i konsten att skära bönor.

Kortligen: det var en systerson att leta efter! Och hvem vet om det stannat vid det mystiska lärftsstycket, som skulle beses på bleket, derest icke…

Stackars Gottlieb, der du nu går trygg i ditt vunna gunstlingsskap, för att i mjölkkammaren expediera den lockande filbunken, anar du ej att denna din ömma tants helgedom en dag skall tillslutas för dig?

O, öde, alltid lägger du dig i allting – det är såsom den bibliske konungen klagar: ingenting finnes varaktigt under solen…

Men tror väl någon att patron Fabian – der han, öfvergifven af sin hustru och hennes omsorger, åter sjönk ned på soffan för att sofva – kände något slags liknelse till dåligt lynne öfver denna kärlekslösa vårdslöshet? Nej, han föredrog tusen gånger både hunger och törst framför sin Ulgenies närvaro denna stund.

Icke att detta härledde sig från bannorna – nej, nej, af en helt annan orsak! Och visst är, att om fru Ulrique-Eugenie anat att det var samvetsqvalen och fruktan som tagit hennes man i beslag, så hade det ock blifvit annat af än den lätta morgondagg, som redan fallit.

Efter middagen, då Gottliebs orre någorlunda försonat fru

Ulrique-Eugenie med den stora förlusten, yttrade vår patron inställsamt:

"Har du några helsningar till prostgården, söta Ulgenie – jag rider ditöfver och talar med prosten angående socknestämman om söndag."

"Nå, det var bra… Tag då Gottlieb med, så får han se mamsellerna – de ha minst sina två tunnor guld hvardera."

Vid detta förslag mörknade patronens ansigte.

Men förmörkelsen drog åter bort, och det första leende Gottlieb erhållit af sin värde farbror, träffade honom, då han inföll:

"Nej, kära moster, icke i dag: jag måste skrifva till mamma!"

Han hade ej lust att försumma sin första lektion i dalen!

"Aktningsvärde pojke, som icke för nöjet förgäter dina pligter – bevare mig att inleda dig i frestelse… Och du, Fabian, kom och kyss mig: din Ulgenie har icke längre hjerta att neka dig vara lycklig!"

9

Köpet

"Så för innerligt roligt att far kan komma ut och sitta i gröngräset!"

Det var Magda som sade dessa ord, i det hon vänligt räckte gubben käppen och hatten, medan Nanny stoppade och tände pipan.

Att se de begge unga qvinnorna med en så osökt ömhet sysselsätta sig kring den gamle, var en vacker syn. Ragnar hade rätt: hans bön förutan täflade de om att på allt upptänkligt sätt vårda och muntra den af dem alla vördade husfadern.

"Se så, mina döttrar … tack skall ni ha… Jag är glad, liksom jag blifvit barn på nytt, för det att gikten lemnat mig rast i dag… Gif mig armen, Nanny!"

"Hvart skall du nu styra hän med far?" frågade Magda, i det hon följde dem ut på förstuqvisten.

"Åh, jag tänker, att sedan vi gått omkring lite, sätta vi oss nervid källan – der plär far tycka om att vara."

"Och så har du kanske med dig någon vacker historiebok, som du läser i för honom?"

Nanny rodnade – hennes förslag var att bereda honom ett annat, vida högre nöje.

Hon hade valt detta sätt att göra fadern bekant med den unge främlingen, innan denne komme hem till dem. Magda skulle visst eljest fasligt hafva undrat öfver att Nanny redan var så förtrolig med en nykomling.

Och nog hade Magda haft skäl att undra, emedan hon ingenting kände om denna bekantskap.

Hundra gånger under den förflutna dagen hade Nanny ärnat säga: "Nå kors, det var så sant, jag har ett par qvällar efter hvarandra träffat en beskedlig ung herre nere i dalen!" Detta meddelande hann likväl icke längre än på läpparna, icke öfver dem.

Men nu under vägen, då hon var ensam med pappa, ginge det lättare, och dessutom då hon hade sin far med sig, finge Gottlieb se att hon icke var angelägen att träffa honom ensam. Nu kunde de sitta så förtroligt tillsammans alla tre och tala om den tid, då Nanny komme att hålla sin skola.

Hon hade redan uppgjort en jättestor fantasi:

I dalen skulle uppbyggas en liten stuga, der hon skulle bo ensam för sig sjelf med en ko, en katt och en vacker steglitsa i en grön bur – en hund hade hon också velat ha, men uteslöt den likväl, emedan en sådan åt så mycket … hon behöfde honom dessutom icke: Calle skulle nog åtaga sig att bevaka henne. Och otvifvelaktigt skulle den beskedlige Calle äfven komma och hjelpa henne med alla svårare sysslor samt på onsdags- och lördags-eftermiddagarne göra ren stugan och löfva den, medan hon (Nanny) kokte kaffe och bakade rån för att bjuda in far och Magda… Detta, förstås, gällde sommaren – vinterns onsdags- och lördags-eftermiddagar skulle Nanny tillbringa i stora huset.

Ack, huru mycken obemängd sällhet låg ej för den unga flickan i denna enkla och oskyldiga dröm, hvilken blef ännu fullständigare, då hon tänkte sig sittande i sin lilla kammare innanför skolan, denna kammare, som skulle innesluta hennes minnen eller, rättare, hennes enda minne: ty hade ej hennes vän sagt att hon efter dagens möda behöfde vederqvicka sig, och var det ej han som skulle lemna ressurserna till denna vederqvickelse!

Vi skola icke lyssna på hur Nanny för pappa rodnande förtäljer sin bekantskap med Gottlieb, ej heller nämna vi något om gubbens oro och undran, blandad med ett hemligt hopp, det han dock väl aktade sig att förråda. Vi förtälja blott att mötet emellan den unge kanslisten och gamle Lönner utföll till ömsesidig belåtenhet, hvilket var helt naturligt för tvenne så enkla och goda menniskor, å båda sidor lika lifvade för bekantskapens fortsättning.

* * * * *

På sandbacken nedanför den lilla strandfamiljens boning lågo de äldsta barnen och lekte i solskenet, medan lill-Kerstin, husets enda tjenste-hjon, satt bredvid och sydde på en säck, allt, förstås, under det hennes uppmärksamhet rättvist delades emellan "lillen", som residerade i ett baktråg, kringbäddad med frisk, grön vass, och de andra små bytingarna, hvilka ifrigt sysslade med att gräfva rännor, der barkbåtarna ståtligt seglade, sedan kanalerna först tillbörligen blifvit fyllda med det vatten, som de stretande uppburo dels i hattarna och dels i den spruckna krukan, hvilken de fått låna.

Under tiden satt ungmor – hvilket ofta var fallet – ensam i salen och smällde i väfstolen så att det klang i fönsterrutorna.

Medan arbetet fortgick, sjöng hon en sång, den Ragnar diktat på den tid, då han gick i älskogsärender utanför länsmannens gård och skymtade skön Magda i vindsgluggen, från hvilken hon då och då gaf honom en liten vink om ett efterlängtadt mellan-fyra-ögon.

Som Magda ännu älskade sin Ragnar öfver allt annat i verlden, så hade hans visa icke blifvit gammalmodig – och aldra roligast var det att sjunga den, då hon befann sig ensam och under det mekanska arbetet fritt kunde tänka på honom och skapa sina drömmar om den tid, då Ragnar skulle heta kapten och föra en vacker galeas eller skonert, der han kunde ta emot sin hustru, som enkom en gång skulle följa med honom till Göteborg för att få dricka té i kapten Ragnars kajuta.

Vid detta märkvärdiga tillfälle borde naturligtvis äfven en stor beställsamhet råda bland manskapet.

"Kors, du", säger den ene till den andre, "sådan hygglig menniska kapten har till fru!"

"Jo, du, kapten är allt en man, som har smak: kapten" – (alltid kapten, förstås) – "kapten är också bra kär i henne: han tar aldrig ögonen ifrån henne … och så vänligt hon ser på honom igen … det är lyckosamt att vara gift på det viset!"

Just under det Magda nu väfde på en gång lärft och framtidsdrömmar, och derjemte ändå sjöng Ragnars visa, började det rassla på dörrklinkan – och straxt derefter gled dörren långsamt upp.

"Jesus", ropade Magda till, "hvad vill patron här?"

"Åh, bli icke så altererad, fru Lönner – jag hoppas att hela saken skall kunna ställas till rätta … derföre kom jag sjelf hit. Jag är icke den som vill skada min nästa."

"Hvad för en sak, hvad för en skada?" utbrast Magda i det hon af bestörtning släppte skytteln, som halkade ned på inre sidan af väfstolen.

Patronen hade emellertid nalkats allt närmare och närmare, men med en försigtighet, som lifligt erinrade om katten och råttan.

"Åh bevars, fru Lönner, jag misstänker visst icke frun för att veta något – ne-nej, den som är så sträng och dygdig, lägger sig ej om bord med något ondt … men man har väl ändå, skulle jag tro, hjerta för sina närmaste!"

"Om det är någon olyckspost som herr patron har att förkunna, så sjung i herrans namn ut… Kanske att Jon Jonsson är kommen? och att sakerna, som Ragnar…"

Häftigt rodnande bröt Magda tvert af.

Men patronen behöfde ingen fortsättning. Han låtsade väl ej ha förstått ett ord; dock som han sjelf väntade saker med samme skeppare, visste han att denne befann sig i Göteborg, och det var ingen konst att gissa, det styrman Lönner, som troligen ditkommit, lofvat hemsända något insmugladt gods.

Ett par ögonblicks tystnad hade uppstått.

"Jag känner ingenting om Jon Jonssons resa. Fru Lönner väntar väl helsningar från sin man, kan jag förstå?"

"Ja, både helsningar och lite varor!" svarade Magda, som efter en kort besinning ansåg vara bäst att icke förhemliga den saken. "Emedan Ragnar hade sin månadshyra i behåll, har han som vanligt tagit några saker hos vår köpman i Göteborg – vi äro fattiga och kunna icke begära kredit."

"Det är också bäst att icke behöfva anlita krediten… Men vi ha nu icke att göra med styrman Lönner eller Jon Jonsson – det är här näravid som någon gjort sig olycklig."

"Store gud, hvad kan det då vara? Jag skall springa efter far!"

"Om gamle herr Lönner är ute", svarade patron Fabian, döljande sin glädje under en dyster skakning på hufvudet, "så hemta honom icke: det skulle endast vara att tillskynda den aktningsvärde mannen en stor sorg!"

"Men så säg då?" stammade Magda.

"Det gäller Calle!"

"Calle – den stackars token?"

"Åh, han har ganska väl sitt vett i behåll, och förevändningen om hans mindre vetande kommer icke att skydda honom, ifall det blir sak af – tjufnad, stor eller liten, blir dock alltid tjufnad inför lagen."

"Vildbrådet"… Med en uttrycksfall häpnad slog Magda händerna tillsammans.

"Alldeles: vildbrådet, som han stal ifrån mig i dag morse, under det jag sof… Nå, jag visste väl att den vackra och stolta Magda var för rättsinnig att neka till att han haft hem det!"

"Men hvem har kunnat … kunnat…"

"Riktigt, hvem har kunnat förråda att det var han – se det är just sjelfva hufvudpunkten eller, rättare, olyckspunkten, ty den visar att han haft vittne."

"Ack, så förskräckligt! Han hade för några dagar sedan hört att jag önskade mig en smula vildt åt far, eftersom vi voro utan kött… Jo, nu ser det ut!"

"Lugna sig, fru Lönner lilla!" Och patronen utsträckte sin hand för att låta tröstorden åtföljas af en smekande klappning på Magdas ena axel.

I sin bestörtning gaf den unga qvinnan ej akt derpå, och patronen hade den lyckan att få för några ögonblick ostörd betrakta en hals så välformad, att han velat gifva värdet af hundra harar och lika många rapphöns, om denna lycka kunnat förlängas blott en enda qvart.

Men nu reste sig Magda ur sin tankfulla ställning, och i det hon såg upp, varseblef hon i gästens ögon ett uttryck, som alls icke behagade henne. Blygsamt betäckande sig med halsduken, som fallit af, då hon upptog skytteln, yttrade hon hastigt:

"Hvad är egentliga meningen med besöket – jag tyckte att patron nämde om att icke vilja oss något ondt? Vildbrådet, som är orördt, lemna vi genast tillbaka."

"Det är visst fråga om det nu!"

"Hvad är det då fråga om?"

"Om sjelfva tillgreppet vet jag – saken kommer inför rätten … jag nämde ju att det fins vittne!"

"Men det kan väl icke bli någon sak af, om ej herr patron vill."

"Eger då jag rättighet att undandraga mig lagen, som är för alla… Men det är likväl möjligt att jag skulle kunna nedtysta alltsammans, om jag, såsom fru Lönner riktigt anmärkte, ville det – och när jag tänker mig den stackars gossen nedtryckt i arresten, när jag tänker mig honom, begapad af folket, stå kyrkoplikt, när jag…"

"För Jesu namn, det är mer än nog – ack, herr patron, jag är endast en fattig ärlig mans ärliga hustru, men om böner kunna verka det minsta…"

Och Magda – den stolta Magda, som förut snäst patronen, hvarhelst hon träffat honom – ihopknäppte sina händer och såg på honom med sin mest rörande blick.

"Åh, misströsta icke, älskvärda Magda: sådana blickar och böner ha en undransvärd makt öfver mig – och det är visst att den der ställningen är riktigt gudomlig!"

Nedslagen lät Magda sina armar falla, och på samma gång nedsjönko ögonlocken öfver den bedjande blicken.

"Jag ser väl att herr patron icke vill göra någonting?"

"Tvertom vill jag göra allt hvad i min förmåga står, om blott Magda hädanefter icke bemöter mig med en så stor ovänlighet som hittills."

"Om herr patron icke fordrar annat än vänlighet," svarade Magda, kufvande sin harm öfver den förtroliga benämning, som hon nu för andra gången erhöll, "så skall den visst icke saknas efter en så stor tjenst."

"Nej, på min heder, ingenting mer – om jag blott, då jag träffar Magda, såsom grannar ibland tillfälligtvis göra, får se en liten söt min och en god blick, så åtager jag mig att så ställa till, att denna ledsamma händelse icke blir känd… Och till bekräftelse på att vi hädanefter äro vänner, begär jag blott en kyss!"

"Det kan icke ske!" svarade Magda med förtviflans köld. "Jag älskar Calle som en bror, och ville ge allt för honom, utom det som jag icke rår om."

"Hvad vill det säga, min sköna egensinniga – hvem eger de der rosenröda läpparna, om ej hon sjelf?"

"Från den stund jag trädde i brudstol, ansåg jag dem tillhöra ensamt min man – och så mycket herr patron vet, icke blir patron den, som frestar mig till glömska!"

"Nej se, förrän du, din gemene skälm, får kyssa Magda, förr springer jag godvilligt i kurran!" ljöd det från dörren. Och in tittade först Calles hufvud och sedan följde hela kroppen, under det ansigtet förvreds af de mest vådliga grimaser.

"Jaså", utbrast patronen i raseri, "du vågar pröfva min godhet, ditt dumhufvud!"

"Jag vågar väl pröfva det, som är mer att lita på!" svarade Calle käckt. "Vet herrn hvad jag ärnar svara inför rätten, om de stämma mig dit?"

"Hvad skall du då svara, Calle min?" uppmuntrade honom Magda.

"Jo, så här säger jag – jag vet jag hur det går till – : Jag får ödmjukast låta högvördige rätten och nådig domarn veta att jag riktigt nog tog hararne och rapphönsena från patron på Almvik…"

"Du är väl så tvungen att bekänna kort!"

Calle fortfor, utan att gifva akt på patronens afbrott: "Nå, säger då domarn, hvarför gjorde du de