Familjen i dalen

5
Den första otåligheten

Nanny hade hunnit till sista trappsteget, då hennes svägerska med blossande kinder och hastiga steg kom tillbaka från ett ärende i grannskapet.

När hon först fick se den unga flickan, sköt hon halmhatten längre ned öfver ansigtet och ärnade gå förbi henne med lika stor snabbhet som den, hvarmed Nanny stod färdig att flykta ut.

Men Nanny hade ej väl kommit till förstugutröskeln, innan Magda yttrade:

"Hvart går du?"

"Jag … jag tänkte att gå ut lite."

"Du bör akta dig – bäst det är, blir du stora flickan."

"Än se'n då?" frågade Nanny förundrad.

"Åh, fattiga hederliga qvinnor ha ingen rättighet att gå ut!"

"Hvad säger du?"

"Jag säger att vår Herres sol och vatten och ängar och träd blott äro till för förnämt folk, som kan se alltsammans från vagnar eller vackra segelbåtar."

"Men, kära Magda, du som alltid…"

"Tyst, barn du förstår ingenting du af all den smädelse och allt det hån, som vi qvinnor af en viss klass äro skapade för."

"Icke äro vi väl skapade för det heller?"

"Jo jo … men vi borde också vara skapade fula som synden för att få behålla åtminstone vår ärlighet – ty på vår blygsamhet tror ingen."

"Store gud", tänkte Nanny, "skulle det der vara sant, så…"

Magda, som för några ögonblick hållit handen hårdt tryckt mot sin brännande panna, upplyfte den nu, och såväl af uttrycket i hennes svarta ögon, hvilkas strålar tycktes kasta ett guldskimmer öfver hennes mörka hy, som af den stolta höjningen på hennes smidiga hals såg man att hon återvunnit väldet öfver sig sjelf.

"Jag oroar dig, stackars Nanny!" återtog hon med en förändrad, mild ton. "Jag kom ej ihåg att du ännu är som en dufva, hvilken knappt lemnat dufslaget. Men jag var ledsen – man blir det ibland, utan att rå för det."

"Var det då ingenting?"

"Jag kan säga att det både var och icke var, och jag vill helst tiga."

"Så tig, kära Magda, och låt oss icke nämna det mer!" sade sakta Nanny, der hon stod på glödande kol och ville ut.

Hon längtade storligen att pröfva om det verkligen vore så farligt för fattiga hederliga qvinnor att gå ut.

Intills i går åtminstone hade det ingen fara haft med sig: ingen hade förmenat henne att njuta af vår Herres sol, vatten, ängar och träd, och aldrig hade någon satt hennes blygsamhet i fråga.

Vid ett annat tillfälle och under en annan inflytelse skulle icke blott nyfikenheten, utan äfven en vida renare känsla, nemligen deltagandet i Magdas bekymmer, hafva kommit Nanny, som så ömt älskade sin svägerska, att påyrka den förklaring, hvilken hon nu ville undvika.

Magda teg.

Nanny smög foten öfver tröskeln. Men – o, ve – nu måste den för andra gången dragas tillbaka, ty i samma ögonblick som Magda vände sig mot dörren för att gå in i stugan, kom gamle Lönner sjelf ut.

"Nanny, barn, bär min stol hit på förstubron! Det är en så välsignadt herrlig afton att jag riktigt vill njuta af den, och om blott icke gikten sutte i foten, skulle jag taga käppen och, med dig till stöd på andra sidan, gå ut."

Nanny rodnade, så att hon kände sina kinder brinna, då hon med en ängslan, den hon ej kunde reda, yttrade sin farhåga att pappa då skulle bli mycket sämre.

"Stackars liten, du är så öm om mig – jag vill heller icke försöka någon promenad … tag blott hit stolen, så sitta vi här och språkas vid!"

Dessa vänliga stunder, då fadern förtroligt upplät för henne sina tankar, känslor och minnen, hade Nanny alltid ansett som en belöning efter dagens arbete. Men denna gång gick hon icke blott utan glädje att hemta pappas stol: då hon tog sin stickstrumpa och som vanligt satte sig på pallen bredvid honom, drog hon till och med en djup suck.

Gubben märkte emellertid ingenting, kanske derföre att han aldrig kunde hafva gissat att hans ögonsten skulle sucka hos honom.

"Nå", sade han, i det han med välbehag strök sig om det hvita skägget. hvilket gaf honom ett så vördnadsvärdt och patriarkaliskt utseende, "nå, barn, du fröjdar dig väl åt den granna duken, som Ragnar skickar hem?"

"Jag har just icke tänkt på den ån, pappa!"

"Det är sant: ditt sinne är icke i den vägen sådant som Magdas. Hon fröjdar sig som en ung qvinna gerna må göra, då hon får pryda sig med det som är vackert."

"Jag tror nog", svarade Nanny under en lätt förvirring, "att jag också, hvad det lider, kommer att tycka om vackra saker. Jag har så lite vackert, men jag ville väl ha!"

"Se, det roar mig att höra – jag har just varit ledsen för dig ibland, då jag sett den der liknöjdheten, hvilken icke är naturlig för din ålder: den härleder sig endast från det tunga sinne, som du haft allt se'n barndomen."

"Men, pappa, är det icke orätt att vilja göra sig vacker då man ar fattig?"

"Vacker – hur kom du att tänka derpå?"

"Magda sade nyss att alla fattiga qvinnor borde vara fula för att få behålla sin ärlighet."

"Magda var icke i sitt goda lynne, då hon sade det – och hon, som så gerna vill behaga sin man, önskar visst icke att hon vore ful."

"Ja, då man har en man, är det väl en annan sak."

"Och hvarför skulle ej den unga qvinnan vilja vara täck för sin far, sina bröder och alla, som se henne … för sig sjelf först och främst! Det är en oskyldig önskan, hvilken, sålänge den förblifver oskyldig, leder till mer godt än ondt."

"Men när är den icke oskyldig?"

"Det upphör den att vara, när begäret efter fåfänga prydnader och begäret att visa sig skön förändrar hjertat och kommer den fattiga och arbetsamma flickan att försumma arbetet och sina pligter för att uteslutande tänka på det, hvilket bör tjena endast till en liten förströelse… Men detta blir visst aldrig händelsen med dig!"

Nanny svarade ej. Hon sänkte hufvudet, ty hon tänkte att det väl icke heller kunde komma i fråga: hvem skulle någonsin gifva akt på hennes förändring?"

"Till midsommar", återtog den gamle, "får du väl ha den gula silkes-shalen efter din mor!"

Vid detta löfte rann en flyktig ros upp på den unga flickans kind, och hon tog så som hon aldrig förut lett, ty detta leende var en qvinnas, som anar en kommande triumf.

"Pris ske gud", återtog gubben, öfvergående till ett annat ämne. "för all den nåd och lycka han sänder oss! Det har nu en tid varit mycket bekymmersamt, men då Ragnars penningbref och varor komma, råka vi åter i goda omständigheter. Fattigdomen har ett stort godt, som rikedomen icke vet af: glädjen öfver ett ringa lycka. Den rike njuter kanske aldrig så som den fattige."

Medan den hederlige gamle Lönner allt mer och mer försänkte sig i sina egna funderingar, vred och vande sig Nanny på pallen och tappade maska efter maska. Det förra ämnet gick väl an, men det här…

Emellertid vågade hon ej nämna att hon ville gå bort. Hvarför vågade hon det ej? Hon frågade sig detta, men kunde ej uppgifva annat svar än det, att hon i går skulle haft så lätt att säga:

"Pappa, jag springer nedåt ängen lite"… Men i dag kunde detta icke sägas.

"Du sitter med hatten på, ser jag – ärnar du dig ut, min flicka?" frågade sent omsider fadern.

"Jag har icke varit utom dörren i dag!"

"Så gå då, spring, roa dig – arma lilla kräk, du har så litet att roa dig åt!"

Kanske var det just dylika uttryck, födda af den arme faderns qväfda bedröfvelse öfver att ej kunna bereda sin dotter något för hennes ålder passande nöje, som orsakade att hon så tidigt kommit att inse det hon hade något att sakna, kommit att inse det hon var ensam och – såsom hon plägade uttrycka sig – utan någon like. Det vissa är att den sällhet, som gubben Lönner beredt sig sjelf derigenom att han i sin dotter bildat sig ett sällskap, hvilket i någon mån erinrade honom om förra tider, lättligen kunde blifva denna dotter till långvarig skada och smärta.

Sådan som hon nu en gång var, skulle hon, ehuru mild, tålig och arbetsam, sannolikt komma att finna sig i ett öfvergifvet tillstånd, vare sig då att en handtverkare eller välbehållen skutskeppare – det högsta, som hon i giftermålsväg sjelf kunde tänka sig eller andra tänka för henne – fölle på henns lott…

Begagnande den uppmaning hon erhållit, skyndade Nanny bort lätt som en fågel, hvilken, efter åtskilliga misslyckade försök att återvinna sitt frihet, ändtligen helt oförmodadt ser sitt bemödande krönt med en lycklig utgång.

Emellertid var hon säker att den unge herrn icke längre fans vid källan, och nu föll det henne äfven i sinnet hur besynnerligt det var att hon icke omnämt hela mötet – ja, något så underligt hade aldrig händt henne som att ej komma ihåg det hon träffat en främling: både pappa och Magda skulle nog undra deröfver, när de finge veta det.

6
En öfverenskommelse

"Nå, var det icke det jag tänkte!" utbrast vår hjeltinna, när hon fann platsen tom, och betraktade härvid med en viss harmsenhet sin bild i källan.

Aldrig förr hade hon haft håret så slätt och väl ordnadt. Och söndags-förklädet – det hon, under hela den tid hon språkat med Magda och pappa, haft dolt under koftan och hvilket hon påknutit, så fort hon kommit ett stycke ifrån huset – det lönade visst mödan att ha tagit fram det ur dragkistan!

Hon var nära att rycka af sig både förklädet och den lilla silkes-långhalsduken, hvilken hon knutit om halsen, då samma lifgifvande röst, som hon redan lärt känna, ropade henne på afstånd.

Med glad häpnad slog hon upp ögonen, och hvem kom der utför backen – blåsande i ett stort grönt blad, ett alldeles eget slags trumpet, som lät ganska bra – om icke egaren af renseln.

"Kommer du då ändtligen, min lilla najad! Jag tyckte vi hade så trefligt i går afse, då du följde mig på vägen, att jag måste hit och se åt om du icke också i afton badade dina små fötter."

"Det kunde kanske anstå en najad att göra i herr-sällskap, men jag…"

Hon afbröt rodnande.

"Huru nu: en najad – du vet då något om najaderna, du mitt barn?"

"Ja, och om dryaderna också!" svarade Nanny nickande och för första gången liksom lite stolt öfver sitt vetande, hvilket eljest ingen utom gamle pappa brydde sig om.

"Du förvånar mig – du har då läst … låt höra?"

"Åh, något af hvart. Pappa har en stor bokhylla, och jag har sjelf en liten."

"Hm hm", sade den unge kronobefallningsmannen i survivance, "det der är ju alldeles förundransvärdt… Men så berätta mig då hvad du läst!"

"Bryr herrn sig om det?"

"Det hör du väl … kors, för tusan, mamsell Nanny skulle jag säga. Nå, mademoiselle, låt oss sätta oss ner … den här gräsmattan är ganska mjuk. Jag vill anställa en liten examen."

"Men jag svarar icke, om herrn kallar mig mamsell – jag tycker att vi bli så främmande då."

"Nå, då skall jag nog akta mig för det… Men låt oss nu komma till början…"

"… med hvad jag kan?"

"Alldeles det… Men hvarför sätter du dig så långt bort?"

"Åh, det är väl icke så fasligt långt heller!"

"Det bevisar att du åtminstone icke kan räkna, min gudinna! Låt höra, hur många alnar är det emellan dig och mig nu?"

"Tre, tänker jag!"

"Stackars liten, du har ju ännu icke hunnit ens till addition! Men jag skall bli din lärare."

"Nå, hur skall det gå till?"

"Så här" … den unge mannen ryckte hastigt af sig den kring halsen löst virade svarta silkesduken … "denne utgör ett bestämdt alnmått… Nu börjar jag mätningen, och när jag kommit tre alnar ifrån dig, så…"

"Hvad så?"

"… stannar jag och sätter mig, ty du har sjelf bestämt tre alnar."

Aldrig hade Nanny haft ringaste begrepp om dylik lek.

Hon var ej van att skratta – icke derför att ej Magda, Ragnar och Calle många gånger hade infall att skratta åt och hvilka lockade dem sjelfva till högljudd munterhet – men Nanny, som aldrig haft lust för glädje, hade högst dragit på munnen, och således var det kanske nu för första gången i hennes lif som ett ungdomligt skratt klingade från hennes lilla täcka röda mun, då hennes lärmästare i räknekonsten, sjelf öfverlemnande sig åt en barnslig munterhet, efter flere förnyade räkningar och mätningar tog i besittning den eröfrade platsen.

"Se så", sade han, helt beqvämt utsträckande sig åt Nannys sida, "nu kan jag åtminstone nå dig!"

"Men", sade flickan, åter allvarsam, ty hon tänkte på Magdas ord, "det vill jag icke!"

"Vill du icke?"

"Nej!"

"Kors, så bestämd du är!"

"Herrn tänkte ju höra hvad jag läst?"

"Det var så rätt det… Nå, icke behöfver du väl gömma handen så der under förklädet: jag skall ej försöka att ta den, om du ej frivilligt räcker mig den."

Nanny smålog och lät de små hvita händerna åter krypa fram, hvarefter hon lade dem i kors öfver knät.

"Först och främst då, mitt barn – du kan börja vid första början!"

"Då jag var helt liten, köpte pappa små historieböcker med kopparstick åt mig, och under det jag läste, förklarade han alltsammans. Sedan, när jag blef lite mer för mig kommen…"

"Nå, hvad blef det då af?"

"Jo, då kom katchesen, som jag just aldrig tyckte mycket om, och derefter bibeln, som jag mycket älskar och gerna läser: Nya testamentet är min bästa glädje. Pappa uttyder det, som jag icke förstår. Och sedan, när jag blir ensam, gråter jag när jag går igenom vissa ställen – men det är ingen sorg i tårarna: jag tänker endast på…"

"På hvad?"

"Jag vet icke om jag bör säga det?"

"Visst bör du det – jag är ju din vän!"

"Nå, så skall jag väl nämna det… Jag tänker på om jag haft den lyckan att lefva i den tiden: kanske hade jag då varit en bland de heliga qvinnorna."

"Jo, ser man på, du är minsann icke så lite äregirig du – kanhända ville du ha varit sjelfva jungfru Maria?"

"Åh!"

Nanny vände rodnande bort ansigtet: det smärtade henne att det låg ett gyckel i den unge mannens fråga.

"Nå, mitt barn, låt oss då hoppa öfver dina helgontankar och dina fromma önskningar, som verkligen äro mycket olika andra unga flickors, och låt oss komma vidare!"

"Pappa lät mig efter hand läsa historia, geografi på kartor och något naturalhistoria, och så skänkte han mig slutligen en bok om den gamla gudaläran, med hvilken jag ännu roar mig på lediga stunder."

"Gudbevars, du är ju en helt bildad flicka på det sättet… Du skrifver väl äfven?"

"Det förstås, och ritar lite också."

"Nej, nu blir jag riktigt bekymrad för dig, mamsell Nanny!"

"Hur så?"

"Derföre att jag icke är i stånd att begripa hvad du skall göra med allt det der här i din dal."

"På det har jag också tänkt!" svarade Nanny suckande.

"Kanske är det ändå icke så farligt, när allt kommer till stycket – jag måste förvissa mig om den saken."

Gottlieb började nu på sin unga sällskaparinna ställa frågor härs och tvärs i de ämnen hon uppgifvit, och för allt visste Nanny att göra reda, och det på ett sätt, som visade att hon klart fattat och tänkt öfver hvad hon läst. I mytologien var Gottlieb icke mer hemmastadd än hon.

"Men hvarifrån har då din far, som – efter hvad du nämde i går, då du visade mig vägen – bott på den här jordtorfvan i halfva sin lifstid och födt sig med en ringa handel … hvarifrån har han sjelf fått sin bildning?"

"Ack, det är en hel historia om pappas ungdom – men den historien är så smärtsam att han aldrig talar derom. Jag vet blott att han den tiden hade stora förhoppningar och att, om de gått i verkställighet, han skulle ha blifvit en förnäm man; men det var något vigtigt dödsfall som ändrade alltsammans."

"Jag måste titta in i ert lilla hem och helsa på din far – tror du att han tar väl emot en sådan här ung främling?"

"Ja, helt visst, och Magda också!"

"Din svägerska – nå godt, jag kommer en af dagarna… Men hör på…"

"Jag hör nog!"

"Eftersom olyckan redan skett…"

"Hvilken olycka?"

"Kors, den, förstås, att du vet jemt tie gånger så mycket som du behöfde veta, så ser jag icke att det skadade, om du ännu ytterligare finge lite mera kunskap."

"Hvem skulle ge mig den?"

"Jag, naturligtvis – det faller mig något in."

I Nannys ögon syntes ett frågtecken.

"Du kunde bilda dig ett litet oberoende i framtiden genom att hålla en skola."

"Åh, min gud, jag önskar ingenting bättre – då behöfde jag aldrig tänka på att … att…"

"… gifta dig – menar du?"

"Ja, just det tänkte jag."

"Och deri tänkte du rätt klokt, tror jag."

"Tycker herrn det?"

"Ja, ty uppriktigt sagdt, hvem skulle du gifta dig med?"

"Icke vet jag. Sockneskräddarn har redan lagt sitt ord hos Magda."

"Sockneskräddarn – aj aj!"

"Och skut-skeppare Larsson bjöd Ragnar i våras två tunnor råg för hans röst."

"Två tunnor råg i handsöl – och din bror svarade?"

"Åh, Ragnar är icke att leka med! 'Vill du köpa syster min kontant', sa' han, 'så får du vända dig till henne sjelf: hon har icke gett mig i kommission att ackordera bort henne'."

"Således två friare?"

"Klockarn, en gammal enkling, är den tredje. Han är liksom lite förmögen, och derför har han vändt sig till pappa sjelf."

"Men utan framgång?"

"Det förstås – pappa sade att jag var bara barnet."

"Och sjelf har du ej böjelse för någondera?"

"Jag har mer böjelse att kasta mig i Venern än gifta mig med en af dem."

"Således återkomma vi till skolan. Den kan ge dig en liten god inkomst och är det enda sätt, hvarpå det blir dig möjligt att göra dig dina kunskaper till nytta."

"Herrn har så rätt: det blir det enda för mig."

"Jag fruktar det, min lilla Nanny, ty någon friare, som passar dig, hittar visst icke vägen hit… Men nu har du åtminstone fått en vän."

"Gudskelof, jag är väl förnöjd dermed!"

"Jag också… Men det är nödigt att vi komma öfverens om en sak!"

"Hvilken då?"

"… att vi icke bli kära i hvarandra!"

"Åh, icke har det någon nöd med det!"

"Det vete knäfveln – du har dina små behag, mademoiselle Nanny, utom det att du är en ganska vacker flicka."

"Herrn är också vacker, men jag märker icke att … att…"

"… att det käns som om du ville bli kär i mig? Nå, på min ära, så mycket bättre, ty, ser du, jag är ungefär lika fattig som du."

"Herrn?"

"Jojo, så står det till, min gudinna! Hela min utsigt är för närvarande att bli biträde på min fars fogdekontor – det vill icke säga mycket det."

"Nej, det är sant. Herrn får väl derföre endast bli kär i en rik flicka."

"Åtminstone skall jag bjuda till att se mig före… Men sedan nu den här värsta punkten blifvit uppgjord – den är ju riktigt uppgjord?"

"Ja, så säkert som något i verlden: herrn skall ha en rik flicka, och jag en skola!"

"Det är bra… Och nu komma vi vidare öfverens om att vi träffas här på aftonstunderna. Jag tar passande böcker med mig och skall göra dig bekant med våra skalder. Och ifall du har röst…"

"Jo, något litet … god, säger klockarn."

"Låt mig höra!"

"I morgon! Jag är för blyg nu."

"Det brukas icke att vara blyg för sin vän – helt annat, om jag vore din älskare."

Utan vidare svar började Nanny sjunga en gammal ballad, och hennes harmoniska och veka röst stal sig som en smekande fågelsång in i ynglingens hjerta.

"Du sjunger som en engel, Nanny, och det faller mig in att du rätt väl kunde spela lite gitarr – jag kan det något, och jag skall ta med mig en från herrgården."

"Men icke kan jag använda de kunskaperna för skolan?"

"Så kan du vederqvicka dig med dem, när barnen gått – det behöfs nog; och då du så sitter och sjunger, tänker du på din vän."

"För att aldrig ha ledsamt – hvad herrn är god!"

"Hör på, Nanny: kalla mig Gottlieb, och icke herre – du förstår väl att när man är vänner, så…"

"Tack, herr Gottlieb – hvillket vackert namn… Men nu blir det sent på qvällen…"

Nanny, som fruktade att Magda skulle komma ut och ropa henne, steg upp och gaf till afsked handen åt den unge mannen.

7
Jagten

Följande morgon, något före den tid, då Calle, efter välbeställd öfversigt hemma, gaf sig å väg till granngården – man torde erinra sig att en af grann-mororna begärt att få låna Calle, medan hon sjelf var frånvarande – således något före den tid, då Calle, smågnolande på en visa, som han sjelf gjort, med långa steg klef öfver stättor och diken, hade patron Fabian af sin ömma hälft blifvit uppväckt med erinran att det var hans jagtdag.

Sömnig och i alla afseenden obenägen att lemna bäddens mjuka beqvämlighet för att i stället njuta af den fuktiga morgonluften och fågelsången, halfmumlade han med all den hängifna ömhet, som en dylik obenägenhet kunde ingifva:

"Dyra Ulgenie!"

Men Ulgenie var icke sinnad att låta beveka sig ens af dessa en öm känslans lockande toner.

"Fabian", sade hon och gaf honom en knuff i sidan, "du somnar ju igen… Se så, geschvindt nu! Jag har låtit sätta jagtstöflarna i ordning, och på stolen der ligger jagtklädningen – jag vet att jag låtit göra den sådan att du icke förkyler dig."

"Ljufva, töta Ultenie!"

Den älskvärda makan lyssnade småleende, och derest icke de trenne smekorden blifvit uttalade midt i en olycksalig gäspning, kan ingen veta huruvida detta kapitel fått någon fortsättning. Men gäspningar hafva aldrig varit upptagna i kärlekens ordbok, och derföre måste den äkta mannen, efter några ytterligare preludier, resa på sig för att gå till det manliga värf, som hans maka föreskrifvit.

"Glöm icke att väcka Gottlieb!" förmanade hon. "Han skall också lära sig att bli skicklig i manliga idrotter."

"Ja, min vän, ja!" svarade patronen, under det han svettande iklädde sig den tunga kostym, som patronessan efter egen modell låtit förfärdiga.

Men väl utkommen, aktade sig herr patronen noga att gifva sin unge slägting den signal, hvarom de aftonen förut öfverenskommit. Herr Fabian hade såsom man snart får se – sina "randiga" skäl att icke skaffa sig sällskap under de nimrodska öfningarna.

Såsom sjelf ett slags skaffare åt sin hustru, hade patronen i sin tur en skaffare åt sig, hviken alltid erhöll en vink om dagen och stunden, då patron Fabians öde tvingade honom att träda fötterna i de stora jagtstöflarna…

Vi se nu denne martyr för den äktenskapliga monarkiens godtycke pustande med bössan på axeln begifva sig öfver ängar och gärden till en viss plats i skogen. Vi se honom vidare, dit anländ, börja speja omkring med en oro, som blef allt mer och mer vältalig, ju längre den fortfor. Slutligen se vi honom göra ett skutt i glädjen, men straxt derefter återtaga sin värdighet, i det han – med en uppsyn, som ej skulle hafva missklädt en plantage-egares fogde, då han talar med slafvarne – vinkade åt en man, som närmade sig på gångstigen, och till hvilken han i hård ton sade: "Din usling, du låter mig vänta!"

Ödmjukt, men med en ödmjukhet, som var mera låtsad än verklig, framräckte "skaffaren" ett par harar och tvenne rapphöns – en ovanligt rik fångst, som borde försäkra den äkta mannen om det mest ömma emottagande i hemmet.

Patron Fabian kastade till sitt biträde några "hackor", och så snart den sist uppträdande personen i denna korta scen begifvit sig af, lade sig vår jägare, uttröttad af jagtens mödor, ned på marken, med sitt byte bredvid sig, och fortsatte snart derefter den dröm, hvarur hans Ulgenie uppväckt honom.

 
"I skogen och på sjön har jag lefvat
Mången dag!
Ho ho ho,
Hå hå hå,
Det är så konstigt i verlden!"
 

Så sjöng eller rättare smågnolade Calle, under det han gick framåt, och allt emellanåt återtog han den sista raden:

"Det är så konstigt i verlden!"

Bäst han så gick, kom det öfver honom en bjert lust att göra ett springande in i skogen och höra på skogens sång.

Calle kunde njuta så, att hela raden af stora tårar rullade utför hans bruna kinder, då han lyssnade till vindarnas suckande sus i de gamla jättekronorna. Då satte han sig så andäktig som han brukade sitta i kyrkan och lyssnade och nickade och smålog, men han omtalade aldrig för någon hvad han erfor, och huru skulle han det hafva gjort – han kom ju aldrig sjelf att tänka på hvarföre det var så eller så inom honom: han blott följde sin lust.

Och så gjorde han äfven nu.

Men han hade icke gått långt, då han fick en syn, som med ens kom honom att glömma skogens sång. Han såg nemligen, just då han skulle stiga öfver inhägnaden, den sofvande jägaren i busksnåret och det inbjudande vildbrådet der bredvid.

Straxt rann det upp för Calles minne att Magda aldrig kunde tåla patronen – hvarföre, visste Calle icke bestämdt, men sjelf hatade han patronen af instinkt.

Dernäst rann ett annat minne upp: Magda hade sagt: "Ack, den som endast kunde få en hare eller orre – men allt skall till herrgården!"

Calle började nu skratta, men mycket sakta. Derpå lutade han sig långt framåt, hvarefter han åter drog sig tillbaka liksom han betänkt sig.

Vår vän Calle egde något dunkla begrepp om mitt och ditt: han hade i barndomen haft svårt att ihågkomma sjunde budet, men sedan han väl fått det i hufvudet, satt det fast och var honom nu utan tvifvel mycket i vägen, enär han gång efter annan, såsom det tycktes emot sin egen vilja, upprepade:

"Sjunde budet: Du skall icke stjäla!"

Men det var icke nog att det sjunde budet besvärade honom – äfven det tionde kom att sätta honom myror i hufvudet.

"Du skall icke begära din nästas hustru, ej heller hans tjenare eller tjenarinna, ej heller hans oxe, ej heller hans åsna…"

Och medan han så läste och tänkte än på buden och än på Magda, sköt han sig, än en famn framåt och än en famn tillbaka; och så hade han väl kunnat stå der tills patronen vaknat, derest icke en ljus idé trängt in i hans hufvud.

"Kors", sade han, "det är alls inget villebråd opptaget i räkningen!" och som till och med den enfaldigaste har förmåga att bevisa sig hvad han vill bli öfvertygad om, och framför allt att tro på säkerheten af sina argumenter, blef Calle fullt tillfredsställd med det argument, som han hittat.

Och rent af förgätande slutet af budordet, det han i alla fall krånglat bort – "ej heller något hvad honom tillhörer" – sträckte han sig nu helt hurtigt fram öfver gärdsgårdsstörarna och grep tag i hararna, som lågo närmast. En lång gren hjelpte honom sedan att fånga rapphönsen.

Medan manövern verkställdes, stod patronens skaffare – som ej långt aflägsnat sig – tätt bakom Calle. Men i stället att hejda denne eller hjelpa honom med förklaringen af budorden, fröjdade han sig tvertom innerligt åt patronens olycka, ett nöje, som likväl icke var honom i vägen för ett annat, nemligen att angifva tjufven – icke skulle väl ändå patronen göra stackars Calle något ondt, men honom (skaffaren) kunde deremot detta nit i patronens tjenst inbringa ännu några hackor.

Calle hade väl märkt att han hade ett vittne, men som detta vittne genom sina nickningar och blinkningar syntes uppmuntra honom, brydde han sig icke om att han blef sedd.

Och nu, efter fullbordad seger, skyndade han hem till Magda.

Men här mötte honom det svåraste.

* * * * *

Magda, som befann sig ensam utanför huset, råkade i riktig förtjusning vid åsynen af vildbrådet. Hennes första fråga var dock naturligtvis den, hvar Calle hade fått det.

"Är det icke nog att det är här?" invände Calle, der han stod och vände hatten mellan händerna.

"Jesus – du har väl icke kommit åt det på orätt väg heller?"

"Nej, jag gick vägen gerad fram!"

"Du får icke vara illmarig, Calle lille, utan ge mig vackert besked nu!"

"Icke skall du beskylla mig för att vara illmarig!"

"Nej, det kom bara så förfluget – jag vet nog att du är en rar gosse, och om du håller af mig…"

"Jo, något!"

"… så säger du hvem som gett dig allt det der, eller om du lofvat att arbeta för det, eller…"

"Jag har allaredan arbetat för det!" svarade Calle skrattande…

"Men nu får jag springa min väg, annars kommer jag för sent till

Sunnangården."

Och härmed började Calle lägga i väg med sina långa ben.

"Calle, Calle, ännu ett ord … vänta då, Calle!"

"Jag försinkar mig"… Han stannade likväl.

"Säg baraste om du fått vildbrådet ärligt?"

Calle, förlitande sig på tionde budordet, der harar och rapphöns ej voro upptagna, svarade listigt nog:

"Om du tviflar på min ärlighet, så skall jag lägga fram katchesen – tror du på den?"

"Och är det då riktigt säkert att du icke gjort något, som der är förbjudet?"

"Ja, det är ganska säkert!"

"Då är jag nöjd. Och tack skall du ha, min beskedlige Calle!"

"Beskedlige – jo, det tycker väl Magda, kan jag tänka?"

"Det tycker jag visst, och derföre håller jag af dig."

Calle började småskratta, under det han ställde sig, likt en trana, än på ena, än på andra foten – det var så hans lag, när han blef riktigt upprymd.

"Jaså, du menar att du håller af den stackars Calle ett lite grand – det vore något roligt det!"

"Åh, Calle är min egen gosse!" Och medan Magda pratade, redde hon ut garnhärvorna, dem hon till blekning hade upphängda på gården.

"Hör", sade Calle, i det han nalkades henne på några stegs anstånd, "skulle Magda gråta en endaste tår på min mull, om vår Herre toge bort mig?"

Det låg så mycken ödmjukhet och tillika en så stor ängslan i denna fråga, att Magda helt bevekt svarade:

"Det blefve visst mer än en endaste, min Calle, ty jag tror icke att någon har dig så kär som jag."

"Tackar aldra mjukast!" inföll Calle och gjorde en ordentlig liten grop i marken genom de skrapningar, som skulle föreställa en bugning. "Magda skall icke ha sagt sådana ord för intet – jag är Magdas gårdvard, och det vill jag vara till min död!"

Efter att hafva sagt detta, vände han sig om och sprang bort med verkliga lunkentus-steg.

"Stackarn har så innerligt godt hjerta!" mumlade Magda, medan hon, utan en halfdragen aning om det verkliga tillståndet i Calles hjerta, fortfor att reda sitt garn.

Derefter gick den unga qvinnan in för att tillaga frukosten; och snart omgifven af sina tre äldsta barn, hvilka högt skrikande af glädje sletos om hararna och rapphönsen, började hon styra och ställa med en godhet, en stillhet och ett förstånd, som tillkännagaf att hon var väl hemmastadd i husmoderns bästa konst.