Familjen i dalen

15
Vakten

Augusti-qvällens friska ljumhet hade följt på dagens hetta.

Klockan skred framåt half 11, då Gottlieb, som patrullerade af och an i närheten af det lilla röda huset i dalen, började tro att han misstagit sig och att, under det han fortfor i sin vaktgöring, patron Fabian i all maklighet kom hem på en annan väg.

"Det är så tyst derinne", sade han, "de ha säkerligen redan gått till hvila."

Långs utmed den stora syrén-häcken smög han sig fram mot fönstret i

Magdas rum… Nannys låg åt gafveln – dit ville han icke ens titta.

Månen upplyste icke blott hela den vackra dalen, utan föll rakt på fönsterrutorna, en omständighet, som bidrog att göra Gottlieb tvehågsen. Men slutligen måste han dock förvissa sig om huru det förhöll sig, i den händelse att hans första aning vore grundad. Sedan han undanböjt häcken, hvilken gick nära emot huset, stack han försigtigt fram hufvudet; men då han snart fann hur trygg han kunde vara, vågade han sig ända intill fönstret, hvilket för luftens friskhet endast var löst påhäktadt med en segelgarnsända.

Det var en vacker tafla som mötte Gotlliebs ögon!

I denna kammare – det äkta parets lilla tempel – sågos månstrålarna leka öfver alla Ragnars fisk- och jagtdon, som med omsorg ordnade hängde hela väggen utefter. Vid yttersta sidan svängde en gammal "sydvest" på toppen af ett metspö, och nedanför detta slags trofé var i hörnet fästadt ett gammalt smalt skeppsskåp, hvars öppnade dörrar lemnade fri utsigt öfver de gullkantade röda och blå dricks-muggarna, de rosiga tékopparna och den lilla blanka pläterkannan. Några ogement granna nürnberger-leksaker befunno sig på öfversta hyllan, och i andra rummet förvarades i tvenne glas-askar de obetydliga dyrbarheter, som Magda erhållit, dels såsom fästmö, dels såsom hustru, och hvilka hon just nyss, sedan hon söft barnen, hållit på att inventera för att hitta någonting, som kunde inspara "gullstjernans" vandring. Men, ack, hon hade utan tvifvel ingenting funnit, som kunnat hållas i så högt värde, ty Magdas grannlåt bestod mest af brons.

Nu låg den unga qvinnan djupt inslumrad öfver sitt barns vagga.

Hon hade troligen, under det hon var sysselsatt med ofvannämde inventering, blifvit kallad till de moderliga omsorgerna. Men dagens ansträngningar hade uttömt hennes krafter, och hon hade somnat utan att märka det sömnen, denne alla bedröfvades hugsvalare, tillslöt hennes ögonlock.

Hon låg med ansigtet vändt mot fönstret och månen spelade öfver hela hennes gestalt, så mycket mer synlig, som vaggan stod nästan midt på golfvet. Ännu bar hon samma kjol och lifstycke, som hon lånat, och hennes långa mörkbruna hår, hvilket, upplöst, räckte henne långt öfver midjan, föll nu i tvenne tjocka flätor ned på hvardera sidan om de hvita vida ärmarna, hvarifrån de ringlade sig nedåt barnets täcke och helt nära moderns rosiga kind, som lugnt hvilade på yttersta kanten af den lilla dynan.

"Det här vore något för en målare!" tänkte Gottlieb. "Minsann styrman Lönner fått sämsta delen på sin lott… Men nog vet jag någon, som en gång i samma ställning skulle blifva ännu vackrare!"

De dofva hofslagen af en häst väckte honom ur hans betraktelser.

"Aha" – hans drag fingo ögonblickligt ett uttryck af triumf och glädje – "jag hade ändå rätt… Nå, få se nu hvad man ärnar ta sig till!"

Sakta, men skyndsamt drog sig Gottlieb åter in i häcken.

Han hade ej länge innehaft sin något besvärliga ställning, då hofslagen stannade; och af rasslet på andra sidan häcken kunde han sluta att hästen der fastbands vid gärdsgården.

Straxt derefter hördes sakta steg i gräset, och derpå urskildes hela figuren af patron Fabian, som, efter att blott i förbigående hafva förvissat sig om att förstugudörrarna blifvit tillslutna, djerft nalkades samma fönster, vid hvilket Gottlieb nyss stått.

Men patronen, i stället att förnöta tiden med spejning, klappade flera slag på rutan.

Den alltjemt sofvande Magda hörde emellertid ingenting.

Patronen lade då ögonen intill glaset, och upptäckte genast samma tjusande syn, hvilken nyss fängslat Gottlieb.

Icke förty var det just ingen kärleksfras som vid anblicken af Magda undföll vår älskares läppar.

"Fördömda qvinna", mumlade han, "hon gör mig galen – hon skulle se mig i sjelfva afgrunden förgås af begäret efter en droppe vatten, och ändå icke räcka mig den!"

Han klappade på nytt, och det med sådan styrka, att det klingande ljudet bort uppväcka hvar och en annan än den, som haft en sådan dag som Magda.

I detta ögonblick tycktes likväl patronen bli rädd för sin egen dumdristighet … tänk, om någon annan än den, som signalen var ärnad, hade blifvit väckt – o fasa, om hans nattvandring blefve känd och komme för hans hustrus öron!

Lyckligtvis hade det ingen fara från de sofvandes sida.

Den äkta mannen började darra i alla leder – sådan respekt hade hans "töta Ultenie" till och med på afstånd. Och det är möjligt att han öfvergifvit sina fredsunderhandlingar med den vackra Magda, derest han icke varseblifvit den omnämda segelgarns-ändan.

Att sticka in en liten syrénqvist och haka af öglan, var ett ögonblicks verk; och innan Gottlieb ens hann begripa sammanhanget, såg han fönstret öppnas och sin värde farbror försvinna.

Vid detta buller måste Magda vakna – och hon gjorde så ock.

Som en fjäder spratt hon upp. Och då hon såg framför sig patronen på Almvik, kände hon ett ögonblicks dödlig ångest, men det var också blott ett ögonblicks.

Med blixtrande ögon och en spotsk krökning på sina täcka, fylliga läppar trädde hon emot honom, och så hotande, så djerf var hennes hållning, att patronen häpen steg tillbaka.

"Hvad är meningen med ett besök vid denna tid?"

"Jag har icke kunnat komma förr. Jag har varit hos domarn och talat vid honom, och jag tror att vi kunna ställa så till att herr Lönner redan i morgon är hemma."

"Och för att meddela mig detta – som visst sker i god afsigt – hoppar patron in genom fönstret?"

"På samvete, om det är min skull! Jag klappade flere gånger på, och heldre än att resa hem utan att ha meddelat en nyhet, den jag hoppades skulle ge fru Lönner en bättre sömn, fattade jag, eftersom frun ändå var uppe, det enda parti som stod öppet."

"Nå, icke tar jag heller någon skada af herr patrons vänskapsbesök, men som det just icke hör till en god ordning att komma den vägen, får jag be patron ha besvär att stiga tillbaka! Sedan kunna vi språkas vid."

"Grymma Magda!"… Patronen vågade räcka ut sin hand.

Men Magda stötte den helt omildt undan.

"Se så, inga krokvägar … och låt bli att säga Magda – jag kallas vid min mans namn, som jag icke skäms för!"

Gottlieb hade all möjlig möda att afhålla sig från skratt, då han såg sin hjertnupne farbror, oupphörligt tillbakamotad af den unga qvinnan, på ett något generadt sätt komma åter ut genom fönstret, och han var nära att springa fram och emottaga honom i sina armar, då Magdas röst hejdade honom.

"Så här går det an att tala ett ord… Herr patron gjorde sig väl icke illa, hoppas jag?"

"Ah, det är detsamma – ett så hårdt hjerta som fru Lönners röres hvarken af mitt lidande eller min uppoffring."

"Jag skall säga herr patron en sak: det är förspilld möda att tänka på mig. Jag kan väl ha en smula medlidsamhet med en menniskas dårskap, om det icke är ondt menadt, men…"

"Menar då jag ondt – sätt mig på prof!"

"Det går jag in på! Vill patron i all hederlighet lösa ut far, så finner jag mig i att ha patron att tacka för en så stor tjenst."

"Och intet annat tecken till tacksamhet?"

"Icke ett fjerdedels tecken mer!"

"Räck mig åtminstone handen att aftorka de tårar, som bränna mina ögon… Jag är en svag, en eländig stackare – jag vet det – som kan gråta, då jag hånas. Men lika godt … gif mig handen blott ett par minuter!"

"Omöjligt!"

"Ett finger då, ett enda finger!"

I stället för svar ville Magda draga igen fönstret, men patron Fabian höll det kraftigt tillbaka.

"Aha", sade han, genom Magdas köld bringad till raseri, "det är fråga om att vilja åtnjuta en välgerning utan all erkänsla – men vet då, att gubben skall få sitta der han sitter! Utom mig fins ingen menniska som bryr sig om er."

"Det få vi se – herr Gottlieb är hemkommen!"

"Jaså, är den hemma… Nå, hvad skulle han förmå?"

"Just ingenting, om icke att underrätta moster Ulrika om denna intressanta scen!" inföll Gottlieb, i det han personligen uppenbarade sig och kastade en genomborrande blick på den förhäpnade patronen, hvilken härvid utan ett ord tog till fötterna, kastade sig på hästen och försvann.

"Nå, se den kan man kalla en riktig hare!" sade Magda skrattande… "Men, herr Gottlieb, hvad helst som bringat herrn hit, så gör honom ändå icke olycklig och nämn något för patronessan!"

"Frukta icke det, fru Lönner – jag spionerade icke på honom för att verkställa den hotelsen! Men genom Nanny fick jag i dag del af vissa förhållanden, och emedan jag anade något och behöfde ha makt öfver honom…"

"Jag förstår nog… Ack, hur beskedlig och hederlig herrn är! Nanny har nämt alltsammans, och aldrig skola vi glömma…"

"Godt, fru Lönner … jag tror icke heller att jag någonsin glömmer den här lilla dalen… Och nu god natt! Helsa Nanny – om några dagar skall allt vara väl bestäldt."

"O, tusen tack… Så fort Ragnar kommer hem, betala vi, på Guds makt."

* * * * *

Med hjertat klappande af glädje flög Gottlieb tillbaka till Almvik. Men den, hvars hjerta i stället led en olidlig beklämning, det var vår patron, som darrande steg in i sin hustrus rum, rädd att Gottlieb redan hunnit före honom.

"Kors, hur är det med dig?" frågade frun, som redan gått till hvila. "Du ser så upprörd ut – icke har hästen skyggat eller något annat händt?"

"Nej, söta vän, nej, dyra Ulgenie, töta Ultenie, ingenting – alls ingenting! Men mitt hufvud har varit tungt hela eftermiddagen."

"Det kommer deraf att du sofver för mycket!"

"Kanske – jag skall då sofva mindre hädanefter. Jag vill göra allt till ditt behag, älskade maka!"

"Så der, min vän, är du en värdig man – om jag alltid finge se dig sådan, skulle jag icke ha så mycket att beklaga mig öfver."

"Har du då att beklaga dig öfver något?"

Patronen kände sig redan nära att qväfvas: han såg idel spöken, stackars karl!

"Jag säger icke det der för att oroa dig, gubben lille … det vore oädelt af mig att just välja denna stund – då du så väl synes fatta dina pligter – för att erinra dig om andra, då det förekommer som om du vore mindre genomträngd af din hustrus värde."

"Ja, ja, det skulle vara grymt – ty det är sant, ja, fullkomligt sant, att … att…"

"Hvad, min älskade Fabian?"

"… att jag aldrig så har dyrkat och tillbedt dig som nu, ljufva, ljufva…" Han kunde ej frambringa mer.

"Fabian, denna eld … ha, du begriper då ändtligen att du är lycklig?"

"Ja, som de fördömde!" suckade han i sin själs stora ångest.

Men patronessan hörde blott första ordet.

16
En högtid

Då Gottlieb andra morgonen vaknade, fann han att han redan hade ett besök.

Farbror Fabian gick fram och åter på golfvet, och så ömkligt var hans utseende att Gottlieb kände en smula medlidande med honom.

"Nå, farbror, hur är det nu då?"

"Hvad begär du?"

"Kors, med hvilken ton farbror yttrar det der – alldeles som en förskrämd resande, till hvilken stråtröfvaren ropat: pengar eller lifvet!"

"Det var ungefär detsamma du sade mig i går afton."

"Hvilket misstag – icke var det min mening att spela den store Rinaldinis rol! Jag är den fredligaste menniska i och om farbror önskar att lefva i ett behagligt lugn inom hus – hvilket är helt naturligt – så har jag visst icke för afsigt att störa det."

"Du har i stället kanske för afsigt att låta mig betala din tystlåtenhet med tre gånger så mycket som en advokat skulle ta för att ställa i ordning en affär?"

"Fy då, jag fordrar icke det ringaste: jag väntar…"

"På hvad?"

"… att farbror erbjuder sig att låna mig den summa, som utgör gamle Lönners plikt. Om hans son, styrmannen, sedan betalar in den till mig, så skall farbror få igen den. Hvarom icke, så är strunten borta."

"Och hvad begär du att jag erbjuder dig för egen räkning?"

"Drifver jag då handel med min tystlåtenhet – jag ger mitt hedersord att icke nämna något för moster!"

Utan ett ord drog patronen upp sin plånbok och uppräknade penningarna, dem Gottlieb emottog.

"Jag ger ingen förbindelse", sade han, "ty i den händelse att jag sjelf ingenting får, vill jag icke betala dem."

Patron Fabian teg. Men sedan han några gånger skjutit knäppet på plånboken upp och ner, yttrade han med en ton, som verkligen röjde känsla:

"Hör på, Gottlieb, jag är icke snål. Du gör mig en tjenst, då du kunde göra mig ett helvete, och jag vill vara tacksam. Har du några skulder? Din far är fattig."

"Det der är taladt såsom af en hederlig man och god slägting! Men jag var lyckligtvis nödsakad att lefva alltför sparsamt under min akademietid för att falla på det orådet att göra skulder."

"Nå, om du ej har skulder, så har du en framtid – du bör ej afslå mitt anbud."

"Jag afslår det också icke, ehuru jag ej nu anlitar det, ty för ögonblicket behöfver jag ingenting – såvida ej farbror, till besparande af mina fötter och dito stöttar, vill ge mig respenningar – men för den händelse att jag får fast fot i pappas fögderi, skall jag med största tacksamhet erinra mig farbrors löfte."

"Gör det – jag lofvar dig ha godt minne."

"Ännu ett ord, farbror! Blottställ ej den hederliga qvinnan – hon blir ändå aldrig farbrors byte."

Vid dessa ord gick en askfärg öfver patron Fabians anlete, och det var med ett slags fasa han såg sig omkring.

"Åh, icke ha väggarna öron… Farbror behjertar ju min bön?"

"Helt visst… Denna qvinna har gjort mig tokig, men jag tror att den ångest, som jag utstått sedan i går afton, nu botat mig. I alla fall går jag ej mera dit."

* * * * *

Visst sjöngo fåglarna i "la Fontaines dal" ljufligare än vanligt, visst doftade rosorna och lavendeln friskare än någonsin, då unge herr Gottlieb i triumf återförde familjens öfverhufvud – åtminstone tyckte alla så.

Och när, utom vid Ragnars hemkomst, firades väl i det lilla röda huset en sådan högtid!

Det var ju ett riktigt kalas! Sötgröt, fisk och kaka … gubben i högsätet… Gottlieb, som af reskassan släppt till välfägnaden, bredvid Nanny … barnen ätande liksom de ärnat göra undan den saken för ett helt år… Calle i högtids-väslen, som Magda sytt, och med en ros i knapphålet på tröjan, en ros, som Magda brutit… Magda sjelf uppassande den gamle husfadern med ögon, händer och hela sin varelse … och ändtligen lill-Kerstin, som gick omkring och var värdinna för gullstjernan, Karo, fåren, de begge getterna och den antika svarta katten… Det var makalöst!

"Och för allt detta tacka vi, näst Gud, herr Gottlieb!" sade gubben, i det han med rörelse betraktade ynglingen. "Lyckliga de föräldrar, som ega en sådan son!"

"Fader Lönner", sade Gottlieb med en vänlig blick omkring sig, "har ej skäl att afundas dem!"

"Det är sant!" svarade han, och han nickade ömt och högtidligt åt de älskade…

Sednare, då gamle-far gått till hvila i den kära säng, som nu blifvit honom dubbelt kär, och medan Magda satt bredvid honom och pratade och Calle täljde barkbåtar åt barnen, sutto Gottlieb och Nanny nervid källan.

De tycktes i afton icke hafva mycket att säga hvarandra, åtminstone kunde man tro det, ty Nanny letade träget efter fyrväpplingar och Gottlieb blåste, såsom han barnsligt brukade, i ett stort blad.

Solen började dala till nedgång. Hennes röda sken föll öfver flickans bleka, fina ansigte.

"Jag är ledsen", sade sluligen Gottlieb, som, bortkastande bladet, tog på sig en riktigt förståndig min, "jag är ledsen att vi ej fingo tid att fortsätta våra öfningar – men på det hela, mitt barn, är du kunnig nog."

"Mer än nog!" svarade Nanny sakta.

"Isynnerhet för skolan!"

"Ja, isynnerhet för den!"

"Men du svarar så tankfullt och likgiltigt – du är icke sådan som du brukar vara."

"Jag vet icke annat … men när Gottlieb säger det, är det väl sant. Sedan man först varit mycket glad – såsom jag varit i dag – och derefter blir lika ledsen som man förut varit glad, så går det väl så, att man tappar modet."

"Men, kära Nanny, du visste ju att jag skulle resa!"

"Jag visste icke att det skulle ske i morgon."

"Icke jag heller, då vi i går träffades. Men emedan jag beslöt att gå med ångfartyget, ser du…"

"Ja, ja!"

"Och dessutom, hvad gör ett par dagar, när man ändå skall skiljas…"

"… för att aldrig mer återse hvarandra!"

"Det är rätt att du ej fäster dig vid något hopp. Emellertid…"

Den unga flickan såg frågande upp.

"Vet du, Nanny, det är underbart att vi, som, förra gången jag var här, träffades fjorton dagar, och denna gången endast fyra, så mycket kunna hålla af hvarandra!"

"Nej, det är naturligt: folk, som råkas i sällskap, få kanske icke på sex månader säga hvarandra så mycket som vi ibland sagt på ett par timmar. I början träffades vi hvar afton, sedan både morgon och afton, och…"

"… och slutligen både morgon, middag och afton!" inföll Gottlieb skrattande. "Sannerligen har du icke rätt, Nanny – om vi summerade ihop alla mötena under blott första perioden af vår bekantskap, efter ett i veckan, så skulle vi varit bekanta nära nog ett helt år."

"Åh, mycket längre!" svarade Nanny, äfven leende.

"Och som vi hållit ord att ej bli kära i hvarandra, så skiljas vi nu väl med ömhet och saknad, men ej med förtviflan och, desto bättre, ej heller med de förebråelser, som vi kanske eljest haft att göra och afhöra."

"Ack ja, det var alltför väl att … att…"

Nanny kunde ej tala ut.

"Vi behöfva ju icke dölja för hvarandra att den der överenskommelsen verkligen var något vågad – för min del är jag icke stoltare än att jag erkänner att den icke varit så alldeles lätt att hålla."

"Men då Gottlieb i alla fall hållit den, så är det bra som det är."

"Ja visst, det vet jag nog – och ändå är det icke så bra som jag ville ha det."

"Hur bra vore då det?"

"Sannerligen jag det sjelf vet! Men ifall jag egde någon säker ställning…"

Nanny sänkte ögonlocken djupt ned öfver de förrädiska ögonen, men det skedde ej fortare än att Gottlieb märkte det en stråle af plötslig glädje tindrat upp i dem.

"Du vill då icke hjelpa mig att gissa hvad jag skulle göra, ifall jag vore oberoende?"

"Nej", svarade den unga flickan med fasthet, "det skulle ej tjena till något! Och när jag får höra att herr Gottlieb erhållit den rika frun, som vi kommit öfverens om, skall jag glädja mig deråt."

"Och den rika frun kostar dig icke ens en half suck?"

"Nej, icke, om hon gör Gottlieb lycklig."

"Du talar, Nanny, liksom du icke älskade mig!" utbrast Gottlieb häftigt, totalt glömmande alla föresatser.

"Gör jag det då?" frågade Nanny rodnande. "Jag tror icke sjelf att jag kan vara så tokig!"

"Men jag tror det jag – eller förmår du neka att ditt hjerta är mitt?"

"Jag hvarken nekar eller erkänner!" svarade Nanny med en blick, som hejdade ynglingen. "Hvad som rör mitt hjerta, sköter jag sjelf om; men så mycket är säkert, att icke blir det jag som genom någon enfaldig svaghet narrar herr Gottlieb att glömma vår kloka öfverenskommelse."

"Ack, Nanny, hvad du är förståndig och ädelsinnad… Behåll din hemlighet – jag hade orätt i att vilja locka den ifrån dig. Men så mycken förtjenst har du i mina ögon, att om jag en dag får följa min böjelse, så kommer jag tillbaka!"

"De orden vill jag glömma, ty jag anser dem för de sämsta som herr

Gottlieb sagt."

"Min själ, har du icke åter rätt! Men jag sade hvad jag tänkte, och jag kan icke hjelpa att jag just kom att tänka på att du alldeles förträffligt skulle passa till min hustru."

Vid det sista uttrycket spratt Nanny högt till, och hennes ögon svarade med en förebråelse bittrare än ord.

"Jag tror bestämdt att jag är tokig: jag vill förbättra mitt fel, och i stället… Det är så godt att jag genast går, ty eljest…"

"Nå, eljest?"

"… tar jag dig, vid gud, i famn och svär på att jag – så sant jag är hederlig karl – älskar dig så som om du redan vore min hustru… Och nu … det må bära eller brista … men jag står icke längre emot…"

Och Gottlieb gjorde bokstafligen hvad han sagt.

"Ack, ack", utbrast Nanny, på en gång gråtande och leende, "detta är ju alldeles vettlöst!"

"Nej, tvertom är det gudomligt!"

"Men i morgon kommer ångern."

"Icke för mig, Nanny! På heder och tro, min lilla fru assessorska, det skall gå förträffligt – vi äro arbetsamma, ha få behof och det är så öfvermenskligt roligt att vara kär!"

"Men…"

"Se så, lägg bort det ordet – sedan jag tagit mitt beslut, känner jag icke till något men. Och som vi icke behöfva stora omkostnader för bosättningen, så behöfva vi ej heller låta vår skönaste tid gå bort i fåfäng väntan: om ett år eller två låta vi presten läsa vigseln öfver oss, och dermed tar jag dig under armen och vi spatsera ut ur din dal, att med glädtigt mod möta hvad vår Herre behagar sända oss."

Nanny, som länge bjudit till att akta sig för berusningen, blef dock allt mer och mer indragen i den – och sammankomsten slöts med en ny öfverenskommelse, motstridande den förra, nemligen att de evigt skulle älska hvarandra.

Tills vidare borde likväl denna förändring vara känd afendast dem sjelfva.